Gruppseger, A-slutspel och kvartsfinal för Vikens F2011 i SM för breddlag

Vikens F2011 fick representera Skåne i Sverigecupen.

Förutom Gothia var sommarens andra stora fotbollshändelse Sverigecupen – eller SM för breddlag, som turneringen också kallas.

Deltagande lag var handplockade och arrangören hade bjudit in vad man utifrån meriter ansåg vara de bästa breddlagen; ett från varje distrikt i Sverige – plus ett lag från Norge. Från torsdag till söndag skulle man göra upp i Karlstad i ett påkostat och genomarbetat arrangemang med spel på fina arenor, tredomarsystem, hotellboende och restaurangmåltider.

En snabb scouting visade att motståndet skulle bli stentufft. Samtliga lag hade fina meriter från seriespel och cuper, och flera hade besegrat akademilag under året.

När vi fick inbjudan att representera Skåne kände vi direkt att det här var en chans för bra för att tacka nej till. Förväntningarna var därför höga – men samtidigt lite ovissa. Visst visste vi att vi också är duktiga. Men hur skulle lilla Viken stå sig mot de här lagen? Och vad var egentligen en rimlig målsättning?

Drömstart mot Avesta

När det var dags för vår första match på torsdagen var inramningen kanon och vädret närmast perfekt för fotboll – runt 20 grader och lite moln. För motståndet stod Avesta AIK SAIK och ett taggat Viken tog tag i taktpinnen direkt.

Vi har tränat mycket på vår speluppbyggnad under våren, vilket verkligen syntes. Vi hade fantastiskt passningsspel emellanåt vilket ledde till flera chanser innan Isabelle Althini till slut tryckte in sin egen retur i den andra halvleken.

Det blev matchens enda mål. 1–0. Tre poäng. Drömstarten var ett faktum.

Efter matchen väntade incheckning på Plaza Hotel mitt i centrala Karlstad och stämningen var, milt uttryckt, på topp. Tjejerna bodde de flesta två och två i fina rum och efter en god och välförtjänt middag körde vi vårt traditionsenliga quiz tillsammans. Att göra saker ihop – stora som små, på och utanför fotbollsplanen – har alltid varit centralt för oss. Tjejerna uppskattar det och vi är övertygade om att just gemenskapen är en viktig del av det här lagets framgångar.

Tre matcher på en dag

Förutom Avesta hade vi lottats mot Lira/Alvik från Luleå, Centern från Halmstad och turneringens enda norska lag, Kløfta. Fem lag i gruppen där de två främsta skulle gå vidare till A-slutspel. Det var också vår uttalade målsättning. Kaxigt? Kanske…

Under fredagen väntade samtliga tre återstående gruppspelsmatcher. Först ut var Kløfta klockan 10.00 – och det blev en match som snabbt plockade ner oss på jorden.

Vi kom inte alls upp i nivå under den första halvleken och en uppryckning i andra halvlek till trots slutade matchen med förlust, 0–2. Men det fanns ingen tid att deppa. Efter en snabb lunch var det dags igen, nu mot Lira/Alvik klockan 13.00. Och den här gången var vi revanschsugna.

Efter en fartfylld första halvlek med mycket energi tog vi rättvist ledningen genom ett makalöst långskott av Linnea Jarring. Lira/Alvik flyttade fram positionerna och satte oss under hård press i den andra halvleken, men tjejerna försvarade sig heroiskt och höll undan. 1–0. Plötsligt hade vi allt i egna händer inför den sista gruppspelsmatchen mot serieledande Centern.

Gruppsegern säkrades

I en oerhört jämn grupp hade Centern ännu inte förlorat en match. Samtidigt hade det täta matchandet börjat sätta sina spår hos oss. Vi var slitna, trötta och småskadade.

Men ingenting skulle få tjejerna att inte gå ut och göra precis allt för att nå målsättningen om A-slutspel. Och vilken match de gör. Centern skapade visserligen matchens första riktigt farliga chans och tvingade vår fantastiska målvakt Tove Grahn till en monsterräddning. Därefter växte vi in i matchen, skapade flera egna chanser och tog ledningen efter en fantastisk soloprestation av Isabelle Althini.

I den andra halvleken satte Linnea Jarring 2–0 på straff. Centern reducerade i slutskedet, men närmare än så kom de aldrig. Slutsignalen gick. A-slutspel var säkrat. Och inte bara det. Vikens IK hade vunnit gruppen.

Känslan, glädjen och stämningen efteråt var fantastisk. Lilla Viken hade vunnit sin grupp och tagit sig till A-slutspel i Sverigecupen. En dag vi nog aldrig glömmer.

Ett hårstrå från från semifinal

Tyvärr skulle cupäventyret få ett brutalt slut nästa dag. Selånger SK stod för motståndet i A-slutspelets kvartsfinal och Viken gjorde ännu en väldigt bra match. Vi hade verkligen spelet och skapade flera chanser, men det var motståndet som tog ledningen efter en hörna.

Tjejerna vägrade ge sig. Med bara minuter kvar fick Hilma Henriksson chansen på frispark – och skickade in en fantastisk kvittering. Vi var bättre än motståndet i denna match och lika var verkligen det minsta vi förtjänade. Straffar följde.

Efter fem straffar vardera var det fortfarande oavgjort. Sedan fortsatte det. Och fortsatte. Först i den nionde straffomgången avgjordes matchen.

Långt. Utdraget. Och just brutalt. Cupdrömmen var över.

Vi spelade därefter ytterligare två placeringsmatcher. Otroligt nog gick även båda dessa till straffläggning. Och ja. Vi drog kortaste strået där också. Vi kan väl konstatera att vi fått vår beskärda del av straffavgöranden för ett tag framöver.

Så mycket mer än fotboll

Med lite perspektiv är det framför allt en känsla som finns kvar efter dagarna i Karlstad: Stolthet.

Tjejerna har varit fantastiska, både på och utanför planen. Fotbollsmässigt spelade de stundtals kanske den bästa fotboll vi någonsin sett det här laget spela. Det var både vi tränare och de tillresta föräldrarna överens om.

Men dagarna handlade förstås om så mycket mer än fotboll. Det var skratt, quiz, fantastiska AI-låtar, K.P.P, hotellhäng, spruckna byxor, segerjubel, nervositet, tårar trötta ben och ja, en väldig massa fin fotboll.

Att se tjejerna jubla tillsammans efter avancemanget är ett minne för livet. Men minst lika värdefullt är att se hur de tar hand om en lagkamrat som blivit skadad. Hur de biter ihop när kroppen börjar säga ifrån. Hur de lyfter varandra efter en motgång. Och hur de direkt går fram och tröstar den som precis missat en straff. Det är sådant som säger betydligt mer om ett lag än en tabell någonsin kan göra. Vem är som ni?

Samtidigt går det förstås inte helt att komma ifrån känslan av hur nära vi faktiskt var. I den avgörande straffläggningen mot Selånger hade vi tre straffar i ribban. Hade bara en av dem gått ribba in hade historien sett annorlunda ut. Snacka om marginaler.

Mitt i all stolthet finns därför också en liten gnagande känsla kvar. Ett hårstrå från en semifinal i SM för breddlag. Men visst är det också precis så fotboll kan vara. Fantastiskt ena sekunden. Brutalt nästa. Och någonstans är det också sådana upplevelser som gör ett lag starkare.

För när besvikelsen lagt sig återstår fakta: Vi åkte till Karlstad för att mäta oss med några av landets bästa breddlag.

Vi vann vår grupp.

Vi nådde A-slutspel.

Vi tog oss till kvartsfinal.

Och vi var några centimeter från en semifinal.

Det är faktiskt riktigt, jävla bra.

Vi åker därför hem ännu en erfarenhet rikare. Med nya minnen, ännu starkare sammanhållning – och med vetskapen om att vi kan mäta oss med väldigt bra fotbollslag från hela Sverige. Och nästa gång kanske ribban hjälper oss istället.

Tack alla tjejer för ännu ett fantastiskt äventyr. Återigen visar ni vilket grymt lag ni är och vilken stolthet ni är för vår lilla by.

Tack till klubben som stöttat oss och tack till alla föräldrar som skjutsat, hjälpt till på olika sätt och bildat en fantastisk hejarklack vid sidan av planen.

Och tack till alla er som följt och hejat hemifrån. Vi har läst upp era meddelanden inför matcherna som pepp – och de betyder mer än ni kanske tror.

Gothia gav oss en plats bland de 16 bästa. Sverigecupen gav oss en kvartsfinal – och mersmak.

Nu tar vi med oss allt detta in i en spännande höstsäsong.

K.P.P.

Kommentarer

Charlotte 10 aug, 15:25

Vilken otrolig prestation av laget. De ska vara så stolta. Detta är ett minne för livet. Tjejerna är så duktiga och precis som ni skriver, de stöttar varandra i med och motgång. Det är ett tecken på ett starkt lag. Heja viken och er ledare som gör allt och lite till ⚽🤍🩵

Rebecca Braun 10 aug, 19:37

Ni ska vara så otroligt stolta över det ni har presterat. Att ni tillsammans antog utmaningen visar på en kollektiv styrka. Det är en ära att följa er och att då och då få vara en liten del i er gemenskap. Fortsätt sträva framåt och uppåt, er framtid är ljus, både som lag och som individer. Nu tittar vi framåt och fortsätter våga!