Den mystiska skogen hade dykt upp igen i sporthallen

Den mystiska skogen hade dykt upp igen i sporthallen.

Dimman låg lågt över barken på marken och ljusstrålar föll ner mellan höga “träd”. Egentligen var det förstås hoprullade gymnastikmadrasser som stod upp som stammar och låg på marken som fallna stockar. Längst bak, bakom skogen, kunde man ana ribbstolarna på väggen. Men när träningen började kändes det ändå som att man hade klivit rakt in i ett äventyr.

Vi började lugnt, sittande tillsammans på en höjdhoppsmadrass. På datorn visades ett bildspel och vi gjorde en liten tillbakablick på orden vi lärt oss hittills i Lek Discgolf. Barnen fick hjälpa till att komma ihåg vad de betydde. Korg visste många direkt – dit discen ska. Tee var platsen man börjar kasta från. Backhand, forehand och putt dök också upp.

Sedan kom ett nytt ord upp på skärmen: FairPlay.

Barnen fick själva fundera på vad det kunde betyda. Efter en stund började förslagen komma. Att vara en bra kompis. Att vara snäll mot varandra. Att inte kasta om någon kan bli träffad. Att bli glad när någon annan gör ett bra kast. Och att inte vara en dålig förlorare.

Vi pratade också om något speciellt med discgolf: det finns inga domare. Det betyder att spelarna själva hjälps åt att döma. Alla är ansvariga tillsammans. Och om man är osäker gäller en enkel regel – hellre fria än fälla. Då fortsätter man bara spela.

Men snart var det dags att röra på sig.

Plötsligt förvandlades hallen till ett stort Pac-Man-spel. Discar låg utlagda på linjerna på golvet. Ett lag fick vara Pac-mans och springa längs linjerna för att samla discar och ta dem tillbaka till sitt bo. Det andra laget var spöken och försökte kulla Pac-mans innan de hann tillbaka. Det blev snabba fötter, tvära svängar och mycket skratt när någon nästan hann fram men blev kullad precis i sista stund.

När pulsen lagt sig byggde vi upp dagens stora äventyr: en discgolf-hinderbana i skogen. Madrasser stod upp som trädstammar och låg som stockar mellan spelarna och korgen.

Barnen spelade i par. Efter varje kast fick paret tillsammans bestämma vilken disc de skulle fortsätta spela ifrån. Ibland låg en disc bättre till, ibland en annan – och det gällde att prata ihop sig och tänka smart tillsammans. För att göra det ännu klurigare fanns en extra regel: discen var tvungen att passera en bestämd sida av hindret.

Det blev många koncentrerade kast mellan stockarna, några riktigt snygga lösningar och en hel del glada rop när någon lyckades träffa rätt väg genom skogen.

Till slut samlades alla på en av stockarna igen. Vi pratade om FairPlay och försökte komma på exempel från träningen. Någon berättade om en kompis som väntat tills alla stod säkert innan han kastade. En annan hade hejat på när någon gjorde ett riktigt bra kast. Och flera hade hjälpts åt att avgöra kast när någon var osäker.

Skogen började kännas lite mindre mystisk när träningen var slut och discarna samlades ihop igen. Men känslan av äventyr – och av att spela schysst tillsammans – fick följa med hem.