Den magiska skogen

Det började som en helt vanlig träning i sporthallen. Men någonstans mellan de flerfärgade linjerna på det blå golvet öppnade sig en skog.

Det var under lördagens lek discgolf som sex förväntansfulla killar klev in genom hallens tunga dörrar. Skorna lät lätt mot det blå gymnastikgolvet. De färgade linjerna låg stilla som de alltid gjort. Ihoprullade gymnastikmattor stod utspridda i hallen.

Allt var som vanligt. Eller?

Samlingen – när något förändras. De samlades i en ring. En snabb närvarokoll. Några studsade på tårna. Blickarna flackade mot de upprättstående, ihoprullade mattorna som stod utspridda över hallen. Från barnens perspektiv var de inte längre bara mattor. De reste sig högre. Mörkare. Kraftigare.

- “Ser du? Det där är en stam.”
- “Och där borta är en glänta.”

Och plötsligt var hallen inte bara en hall.

Följa John – genom skogen!?

Uppvärmningen började som Följa John. Snabba steg. Rulla runt. Grodhopp. Men så kom svängen runt de upprättstående mattorna.

– Spring runt trädet! ropade någon.

Och alla förstod. De rundade “stammarna”, smög tätt intill barken (som egentligen var grått mjukskum av RollFlex-stil), väjde, skrattade och ökade farten. När de sprang mellan två tätt placerade mattor kändes det som att passera genom en hemlig stig. Golvet var fortfarande blått. Linjerna fanns kvar. Men i barnens blickar hade skogen vaknat.

För första gången – riktiga discar

Det mystiska djupnade när de riktiga discarna togs fram. Inte mjuka skumgummidiscar som tidigare. Nu blänkte plasten. Tjock kant. Tyngd. Riktig discgolf.

En pojke kände med fingrarna längs kanten.

– "Den känns snabb".

De tränade backhand. Kroppen vrids, armen pendlar, släppet. Sedan forehand – mer knepigt, mer koncentration. För första gången hördes det där distinkta ljudet när en disc skär genom luften på riktigt. Ett vinande som fick fantasin att spinna ännu snabbare. I barnens värld flög de inte bara genom en sporthall. De seglade mellan trädkronor.

Utmaningen i gläntan

Sedan kom uppdraget. Mellan två “stammar” – ett valfritt kast. En poäng. Men längre in i “gläntan” stod ett ensamt träd. Träffade man det? Fem poäng. Plötsligt var allt på allvar.

En pojke stod mellan två orange koner. Andades. Såg luckan. I hans ögon var det inte madrasser – det var tät skog. Kastet gick. Discen seglade.

-Swosh.

Träff.

Jublet studsade mot hallens väggar, men det lät som eko mellan träd.

Kurragömmakull – och murgrönans vägg

När kastarmen blivit varm byttes precision mot lek. Kurragömmakull i skogen. Bakom en stam. Mellan två träd. Och vid den tätaste delen av skogen – murgrönans vägg

(I verkligheten: en stående madrass lutad mot väggen). I barnens värld: en tät, slingrande växtvägg där man kunde pressa sig in och försvinna.

Skratten ekade. Någon kikade fram. Någon smög. Någon blev kullad med ett dramatiskt fall rakt ner på det blå “skogsgolvet”. Trygghet och äventyr i samma andetag.

Avslutningen – cirkeln

När energin till slut började dala samlades de igen. En ring på det blå golvet som nu långsamt förvandlades tillbaka till sporthall. Träden blev madrasser. Murgrönan blev galon. Gläntan blev linjer på golvet. Men något stannade kvar.

De sträckte upp händerna mot varandra. En dubbel-high five skickades runt i cirkeln – klapp, klapp – som en våg av samhörighet. Sex leenden. Sex par ögon som fortfarande såg lite mer än bara en hall.

För kanske är det just där magin finns. I en ihoprullad gymnastikmatta som, om man vill tillräckligt mycket, kan bli ett träd.

Tack för idag!