6 - 6

Ibland händer det något som man inte riktigt kan förklara. Framför allt i sport och i den som jag sysslar med, innebandy. Jag har varit med några år så det som hände i de värmländska skogarna var förstås inte första gången som liknade har hänt för mig. Men det är förstås lika surt varje gång även om jag varit med om värre.

Men vi tar det från början.

Vi har haft några verkliga ”skitveckor” i laget, då vi drabbats av allt som man kan drabbas av inom lagsport. Skador, sjukdomar, resor m.m. Det har förstås gjort att vi trots en väldigt bred och bra trupp inte fått det där riktiga flytet på träningarna, då vi vid varje tillfälle saknat spelare i tänkta femmor. Den fysiska statusen på truppen i sin helhet har förstås också dalat.

Men nu var det match mot Hagfors som slog oss i höstas så vi hade revansch att fodra. Samlingen på lördagsmorgonen bjöd på ytterligare ett tufft återbud, så vi satte oss i bussen med ”bara” 12 utespelare och två målvakter.

Men som sagt: ”man ställer alltid upp med det bästa laget”.

Vi börjar första perioden väldigt bra och ser ut som serieledare. Känns som vårt bollrull är vassare än vad Hagfors är, men de behärskar planen och Michelle i målet måste hela tiden vara vaken. Planen är framför allt smalare än en normal plan och det ger möjligheter till skott från sargkanterna när man kommit in på motståndarens planhalva. Alltså en plan som inbjuder till mycket skott. Det visar också skottstatistiken 41-35 till Hagfors, vilket å andra sidan känns lite konstig då jag tyckte vi sköt mer än de.

Vi vinner första perioden med 3-0 och det känns verkligen tryggt. Mål enligt följande:

0-1  Malin Söderberg (Jennifer Stålhult), 0-2 Nikolina Sjöberg (Jenny Lundqvist) och 0-3 Jonna Wyrén alldeles på egen hand.

Vi pratar om att fortsätta med snabba passningar och att snabbt förflytta bollen upp i deras zon.

Andra perioden ser ut som den första egentligen, allt känns tryggt och vi har ett bra grepp om matchen. Perioden slutar 2-3 och vi går alltså till pausvila med en betryggande ledning på 6-2.

Våra mål i den perioden föll enligt följande:

0-4 Jennifer Stålhult (Erika Hellberg), 1-5 Mari Aanerud (Emelie Skotte) och 2-6 Malin Söderberg (Jennifer Stålhult).

I periodpausen går snacket om att fortsätta med det spel som vi har varit bra på. Snabb förflyttning av boll och hårt hemjobb.

I tredje perioden så reducerar Hagfors till både 3-6 och 4-6 men det känns fortfarande tryggt. Vi har fortfarande greppet om matchen, tycker i alla fall undertecknad. Vi tar en time out och går ner på två femmor, mest för att det börjar bli jobbigt för Mari att dubbla i två kedjor och att det blir en bättre kontinuitet när backarna får spela ihop med samma kedja.

Men så händer det som ibland händer. Efter en time out för Hagfors satsar man på att ta ut målvakten och köra med 6 utespelare. Kanske blir vi då överdrivet försiktiga, backar hem onödigt mycket eller så tar syret slut. På 26 sekunder gör man två mål och hastigt och (mindre) lustigt är ställningen oavgjord 6-6. Detta står sig perioden ut och vi får en fem minuters SD.

Vi matcher laget hårt i SD och skapar en väldigt het chans för att ”sno åt oss” bonuspoängen men det vill sig inte och matchen slutar 6-6.

Sammanfattningsvis så förlorar vi två poäng och Hagfors vinner en.

Starkt av Hagfors att komma tillbaka i tredje och vinna den med 4-0, vilket visar att allt kan hända bara man kämpar vidare.

Trots att vi ”bara” fick med oss en poäng tycker jag vi ska vara nöjda med mycket i matchen. Ett härlig inställning från alla spelare i hela matchen. Vi spelar stundtals väldigt bra innebandy med mycket bollrull och fina förflyttningar.

Men som sagt vi förlorar två poäng fast vi är bättre i stort sett hela matchen. 26 olyckliga sekunder i tredje perioden är de enda som jag egentligen skulle vilja spela om. I resten av matchen kändes det tryggt, kanske för tryggt?