Historien om den där löjliga gubben med tungan

När jag ringer Elisabeth Strand svarar hon snabbt, som om hon redan stod redo med luren i handen. Åttio år ung på pappret, men högst femtio i huvudet – rapp, skrattande och uppriktigt glad över samtalet. Datumet är den 22 januari 2026. Det är exakt åtta år sedan hennes make Toni, klubbens första herrtränare, gick bort.

– Det kan bli lite ensamt ibland, säger hon, men jag har bott här på Grytstigen i femtio år. Jag reder mig.

Och så skrattar hon, ett sådant där skratt som bär både minnen och livslust.

Samtalet glider, som det alltid gör, in på ”Johan” och Maj-Lis. Paret som var drivande när IFK Tumba Handboll blev en egen sektion inom centralstyrelsen den 9 oktober 1970. Med ”Johan” menar Elisabeth förstås Leif Johansson – klubbens första ordförande och sedermera hedersmedlem.

– Vi blev väldigt nära vänner, säger hon. Vi umgicks jämt. Vi var nog lite barnsliga, men vi var ju bara tjugofem, så det var väl inte så konstigt.

Själv var hon inte direkt involverad i spelet på planen. Hennes roll fanns runt omkring: matchprotokoll, fotografier, allt det där som behövde göras men sällan syntes. Handbollen, den brann Johan, Leffe Gustafsson och Toni för. Och det var Leffe och Weronika som till slut gjorde att Elisabeth och Toni flyttade till Grytstigen.

Jag frågar om den där klassiska bilden – ”Aah Tumba Handboll”. Den som så många sett, men få känner historien bakom. Elisabeth skrattar igen. - Den kom till under en "rätt sen" kväll. De satt runt ett bord och pratade, babblade egentligen. Framför henne låg en filtpenna. På bordet stod nog inte bara saft. Så blev den till. – Större än så var det inte.

Har han något namn? 

Nej du! Det borde den ha haft kanske. 

Hon erkänner att hon inte var särskilt nöjd.

– Den där gubben var jag ju inte direkt stolt över. Jag hade ritat en annan som hoppade, men Leffe och Maj-Lis tog bara den här och sa att den var jättebra. Det var ju bara lite ploj.

På den tiden fanns inga kopiatorer, inget sätt att massproducera. Bilden levde sitt eget liv, förfinades lite med åren. En väninna gjorde till och med gubben som en docka i filt.

– Den ruttnade nog bort till slut, av allt damm. Men jag minns att jag tyckte den var rätt söt ändå.

Varför blev det just ”Aah Tumba Handboll”?

– Blaj, säger Elisabeth. Det bara blev så. Lite by the way, liksom.

När jag frågar vad hon bär med sig som det största minnet från tiden i Tumba Handboll blir svaret enkelt.

– Vi hade så roligt. Det var som en familj. Alla skratt, alla vänner.

Plötsligt stannar hon upp och frågar om ”OstHasse” fortfarande lever. För den oinvigde: OstHasse heter egentligen Hasse Karlsson, Tumbas hedersmedlem nummer två. Jag svarar att han minsann fortfarande dyker upp, särskilt när barnbarnet spelar sina herrmatcher.

– Han är äldre än mig, säger Elisabeth.

Precis, svarar jag. Bara åttiotvå. Så nu får du allt ta dig hit till Idrottshuset den 31 januari och träffa OstHasse igen. Annars ringer jag sonen Stefan och ser till att han skjutsar dig nedför Storvretsbacken.

Elisabeth skrattar. Och i det skrattet noterade jag en essens längtan tillbaka i tiden i IFK Tumba, fylld av handboll, vänskap och den där lite löjliga gubben med tungan.