Idag är det en vecka sedan sista matchen. Och även om säsongen 25/26 fortfarande har kvar sitt arbete – bokslutet ska göras, lärdomar dras och en plan läggas för framtiden – så var det där på Sjöaremossen förra söndagen som den definitiva mentala punkten sattes för mig.

Punkten följdes dock av ett bottenlöst tomrum.

Som närmast var vi ca. 40 minuter från Elitserien och jakten som präglat hela mitt vuxna liv. Vi gjorde också den bästa sportsliga säsongen sedan vi åkte ur 02/03. Då var fem–sex spelare i dagens trupp inte ens födda.

Så nära.
Men ändå inte i mål.

Efter många år i kulisserna vet jag hur stort manskap och vilka enorma ansträngningar som krävs innan ens första matchen i en säsong blåses igång. Allt arbete. Alla timmar. Alla människor.

Och inte minst allt det där osynliga – att motivera andra, bära deras förväntningar, deras krav, deras hopp.

Jag vet att jag inte är ensam om känslan, men blotta tanken på att starta om maskineriet igen har under veckan gett mig både magont och illamående.

Det vändes över lite fish n’ chips.

Vid matbordet ungefär exakt sju dagar efter att Röda Bollens minibussar avgått från Station Södra Torget började barnen prata om vad de skulle göra om de hade obegränsat med pengar. Diskussionen uppstod efter att jag – i ett försök att vara en ansvarsfull vuxen – försökte förklara att de redan har fler leksaker än de använder.

Jag pratade om tacksamhet.
Om att många inte har det de har.

Det var oklart om uppfostran riktigt landade.

Men medan barnen fantiserade vidare började även jag själv tänka:
Vad hade egentligen obegränsade resurser inneburit?

-Det är en diskussion som ibland blossar upp även i Röda Bollens bussar, som tidsfördriv längs de otaliga milen på vägarna i obekväma säten. Ofta landar svaren i att Stinsen äntligen skulle få bli en arena att tala om. Att laget och föreningen till slut skulle få det de förtjänar.

Men den här söndagen gick tankarna någon annanstans.

Om jag hade haft obegränsade medel just då hade alla eldsjälar i föreningen suttit vid ett långt bord någonstans utomlands. Solen ovanför, värmen i ansiktet.

Blåblus.
Funktionärer.
Fotografer.
Sekretariatspersonal.
Ungdomsledare.
Materialare.
Supportrar.
Tränare.

Alla de som gör att föreningen fungerar.
Att den andas.

Några nämnda.
Säkert några glömda.

Och just där, i en fantasi så orimlig att den aldrig kan bli verklighet, började tomrummet lätta lite.

Inte för att tanken var realistisk.
Utan för att den påminde mig om allt jag faktiskt fått uppleva den här säsongen.

-Som när Blåblus, mellan att arbeta ideellt för föreningen, också hjälper kommunens skolor med skridskor och service.

-Som när en materialare kommer hem från bortamatch 01.00 en lördagsnatt – och ändå står i sliprummet och tvättar redan 09.00 på söndagen.

-Som när en supporter kryper runt under läktaren bland fukt och gnagare för att sortera och tvätta hundratals flaggor i Röda Bollens förråd.

Men också:

-När en förkrossad spelare sitter på knä på isen – och både lagkamrat och supporter vägrar låta honom vara ensam utan lägger armarna om honom.

-När sången på läktaren i den avgörande matchen mot Vänersborg börjar långt innan matchen ens startat – och när lungor, diafragma och stämband känns slutkörda men man tittar upp på tavlan och inser att klockan bara står på minut tre. Och ändå fortsätter sången, för att kamraterna runt omkring vägrar ge vika.

-När läktaren är fullsatt – och fullstådd – mot TB Västerås med tjugo minuter kvar till avslag.

-När telefonen ringer och det är en sponsor som själv föreslår att gå in med mer stöd eftersom vi ändå kommit så här långt.

-När en eldsjäl ringer en annan för att be om hjälp – men upptäcker att uppgiften redan är gjord. Bara för att någon visste att den behövde göras.

-När en ensam supporter går till den lokala NIF-puben för att se SM-finalen – men istället blir uppbjuden till A-lagets lagfest av lagledningen för att de inte vill att supportern ska vara ensam.

-När människor med hjärtat i helt andra föreningar hör av sig och säger att de hellre hade sett just oss i högsta serien.

-När sexton anmälda till bortamatchen mot Djurgården plötsligt blir trettiosex – eftersom människor med NIF-hjärta numera bor långt från Nässjö men fortfarande inte kan hålla sig borta.

Alla de där ögonblicken.

Alla de där människorna.

Det är i dem som säsongen egentligen finns.

För när besvikelsen över att inte ha fått jubla i den sista matchen känns som tyngst, då är det också lätt att glömma allt som faktiskt hände innan dess.

Alla kvällar.
Alla resor.
Alla skratt.
Alla personligheter.

Alla sorger vi delar tillsammans.

Alla gånger då NIF-familjen lyste.

Så tack till alla er som skapar betydelsen för begreppet NIF- familjen!

Det är ni som gör drömmar möjliga.
Och någon dag i framtiden ska vi också få jubla i säsongens sista match.