Krönika: "varit med om det här förr. Eller nja, men typ"

15 feb, 21:15

Patrik Styrbjörn jublar i en avgörande match i sista omgången 150221. Foto: Angelica Öijerstedt.

Jag kom hem från den grådassiga betongen till min älskade och levande skog strax efter 03:00. Stockholm och isdebaclet var nu bakom mig – den rossliga halsen, kylan och gnagande känslan av att något som skulle gå i dur men som slutade i moll fanns dock kvar i kroppen. Efter någon timmes nedvarvning höll jag en slags internutredning i mitt eget huvud. Den blev klar. Den lades ner. Det fanns viktigare saker att fokusera på nu.

Jag vaknade till klarblå himmel, lovande sol och ett krispigt vinterlandskap. En sådan där morgon som påminner en om varför man hör hemma just här. Vilken positiv dag – och samtidigt: så mycket vi har att uppleva och som finns alldeles framför oss nu.

Att vi inte längre kan ta oss tillbaka till bandyns finrum genom att spela oavgjort? I detta nu är det av akademisk betydelse. Att matchen igår såg ut som… ja, lika dassig som den där betongfesten? Totalt skitsamma.

En match är kvar. En.

I.a.f. om vi får som vi vill.

En ren seriefinal mellan Nässjö IF och TB Västerås. Vinnaren är tillbaka i Elitserien.

Faktum är att jag har varit med om det här förr. Eller nja, men typ.

Säsongen 13/14 och andra året i Stinsen Arena. Efter flera tunga år med bl.a. negativt kval och famlande i tabellen började vi ana något annat. Seriemakarna prickade in Nässjö–Motala i sista omgången. Samma förutsättningar som nu på lördag. Typ.

Då var det en kvalplats på spel för båda kombattanterna och för Motala räckte oavgjort.

Vi vann med 7–3.

Jag minns det som igår. Jag stod uppklättrad på räcket och skrek mig hes tillsammans med flertalet av er som läser just dessa rader:
”Vi ska nått som inte ni ska, vi ska spela kvalet, det ska inte ni!”

Det var min första upplevda framgång som NIF-supporter. Efter nästan 10 år av sökande och slit var det som om någon tände ljuset. Tränare då? Patrik Johansson.

Året efter hände det igen. Sista omgången och ytterligare bravad av seriemakarna. Derby mot Jönköping och den gången räckte det med oavgjort för oss – men det var inget snack. Vi ville mer. Vi vann med 7–2 och glädjen på läktaren gick inte att ta miste på denna gången heller. Där och då började jag inte bara känna mig som en NIF:are (det har jag nästan alltid varit) utan också, lite grann, som en vinnare.

Det finns kopplingar till nu. Simon Lundström var med då. En 15-årig Pontus Nordström i motståndarlaget. Och på tränarbänken: Patrik Johansson.

Nu är Patrik tillbaka på tränarbänken och självklart kommer jag vara tillbaka på läktaren.

Vi har varit med om detta förr men skillnaden nu är att belöningen är större, tyngre och fan i mig- vackrare.

Skulle det inte gå vägen på lördag – Gud förbjude, så finns en andra chans i ett elitseriekval. Men går det vägen… då är vi tillbaka. Tillbaka i Elitserien. Till finrummet jag längtat efter, strävat mot och arbetat för ända sedan den där lördagen den 22 februari 2014 när jag klättrade ner från räcket med en ny känsla i bröstet.

Det var då det inte längre räckte att bara snubbla upp på läktaren för att umgås. Jag hade fått känna hur det är att vara – om så bara en promille – del av ett vinnande Nässjö IF. Ett stolt Nässjö IF. Och från den dagen ville jag bara mer.

Mer för mitt kära Nässjö IF.

Sedan dess har jag, likt så många andra, vigt vardag och liv åt föreningen. I dur och moll. I kyla och snålblåst. I hopp och besvikelse.

Och nu är vi här igen.

En sista seriematch. Vi mot dem. Vinnaren belönas med något så stort, fint och vackert att det knappt går att ta in för någon som mig där livet kretsat kring och bestått av Nässjö IF. Både när jag fått som jag vill och när jag inte har fått det.

Med sex dagar kvar har vi sålt fler biljetter i förköp än vi totalt sålde till derbyt mot Tranås tidigare i år. Lägg därtill medlemmar, ledare och säsongskortsinnehavare som inte ens syns i just denna statistiken.

Det säger inte allt, det säger inte slutsiffran och om den är lägre eller högre på vad vi hoppas på. Men det säger något.

Det säger att längtan finns där. Att tron finns där. Att viljan att uppleva något tillsammans – på riktigt – är större än på länge. En del har lämnat, en del har tillkommit men jag ser att flera återvänder.

I ärlighetens namn vet jag inte hur jag ska kunna fokusera på något annat de kommande dagarna. Jag är inte ensam. Fyra, fem stycken har redan ringt mig och erkänt samma sak: det är svårt att tänka på något annat än NIF och bandy just nu.

Så låt oss göra det bästa av det.

Gilla. Dela. Sprid.
Påminn. Prioritera. Tjata lite.

Tänk om…

Kanske är det några yngre förmågor som klättrar upp på räcket längst fram den här gången. Kanske är det deras första riktiga ögonblick av att känna sig som vinnare. Jag hoppas det. För jag vet vad det kan betyda.

Men jag tänker vara där. Jag tänker bidra. Jag tänker ta in precis allt – varje jubel, varje nervös sekund.

Och jag hoppas att du hakar på.

För på lördag är det inte bara en match.

Det är vår chans att skriva nästa kapitel och kunna säga, "vi var där".

Biljetter + 50/50- lotter

Pssss. -Prebandyn börjar på O´Learys kl.r12:00