Äntligen - tredje gången gillt i Storvretacupen 2025 (del 2 av 2)

Tredje raka finalen i Storvretacupen gav P11 den ädlaste medaljen

Vallentuna IBK P11 gav sig iväg för att återigen lira Storvretacupen. Vi åkte med två lag - ett i P11S och ett i P11L - men det var inte enbart spelare ur P11 truppen som deltog. Vi lånade in två spelare ur P10 samt 6 spelare ur P12, ovärderligt för oss för att kunna genomföra cupen och även nyttigt för truppen som helhet att hänga och få nya erfarenheter ihop över årskullarna. 

Del 2 av 2 - Lag 2 i P11S

P11S är alltid fylld med svåra motståndare - det är mindre antal lag än P11L, men varje lag har tidigare år varit ordentligt duktiga och inga matcher är lätta. Så var det även i år - på pappret såg grupp B ut som "Dödens grupp", med förra årets guld-, silver- och bronsmedaljörer toppat med silvermedaljören i OXDOG INVITATIONAL 2025 (en prestigefylld turnering med topplag från hela landet, där just Kalmarsund var i final). Vi hade återigen en granne i gruppen - denna gången Ackers från Åkersberga. Bara två lag tar sig vidare till A-slutspel, så det stod klart att minst en av förra årets medaljörer kunde räkna med B-slutspel. 

Gruppspelet - ovisst, men vilken start!

Ledarstaben hade tidigt pekat ut premiärmatchen mot Kalmarsund som en nyckelmatch för att ta sig till A-slutspelet. I denna grupp så var det verkligen svårt att veta hur vi skulle stå oss - hade vi utvecklats vidare eller hade andra lag jagat ikapp eller sprungit förbi? 

Kalmarsund är ett välspelande lag som gärna håller boll, de har fått ett par riktigt vassa lirare från sitt Öländska lag vad vi förstod och det gör dem förstås till en riktigt svår motståndare. Vi tar tidigt ledningen med både 1-0 och 2-0, vilket ger oss ett lugn - det kan vara skönt i början på en turnering, speciellt då man inte riktigt vet var man står. Defensivt är vi solida och ledningen ger oss möjligheter att slappna av och kan vända spelet och straffa Kalmarsund. 2-1 kommer in andra period, men vi svarar direkt med att göra 3-1 och 4-1 relativt snabbt. Tre sköna poäng i början på en turnering som ger oss självförtroende. 

Härnäst väntar Ackers, ett lag vi mött massa gånger och spelarna känner varandra riktigt väl. Det är ett duktig lag som vi ofta stött på i både cuper och i P10-serien. Grabbarna har stött på varandra på camper och känner varann väl - ska de ha hittat nycklarna till att stoppa oss? Grabbarna var dock övertygade inför fight, vi skulle inte ge dem luft att kunna slappna av och spela runt som de så gärna vill. Återigen får vi utdelning på intensiv press och stressar fram ett par misstag från motståndarna och kan ställa om med ett par fina kombinationer - i målprotokollet är det Kalle och Herman (igen!) och vi har 3-0 i halvtid. Första tio minuterna byttes det en del chanser, men efter 1-0 är det en annan match och vi tar över. I andra perioden är det inget snack - vi sköljer över och trots en fin reducering till 4-1 så orkar inte Ackers stå emot och resultatet blir till slut 9-1. Nöjda och bestämda VIBK-lirare har visat att tidigare års finalförluster är nånting som de mer än gärna vill radera - speciellt inför nästa match där Esport Oilers väntar, ett lag vi haft stora problem med i tidigare turneringar (inkl. två finaler...). 

Esport är ett väldigt duktigt lag med hög fart och rörligt spel, framförallt från deras backar - oerhört jobbigt att spela mot. I denna match är det dock inte en repris från tidigare år. Det är inte samma kvalitet på Oilers som tidigare år, även om en hel del spelare är kvar. Vi inleder furiöst och tänker inte hamna på hälarna - för at ligga under mot ett finskt bolltryggt lag är sällan kul. Fille Berglund inleder målskyttet på en fin frislagsvariant och det bara rullar på efter det. Det blir snabbt 5-0 vilket såklart är en bekväm ledning i periodpaus. Vi visar på väldigt fint spel och rullar kvickt ut de fysiskt mindre finnarna, de hänger helt enkelt inte med. 6-0 sitter direkt i början på andra och matchen känns avgjord. Vi kanske slappnar av något - eller finnarna blir mer bestämda att de inte ska lägga sig ned och de gör två baljor - men vi hinner med några till och slutresultatet blir 9-2. Spöket mot Esport Oilers är borta. Det är som att VIBK har kunnat spara tidigare års besvikelser och nu valt att korka upp dem - deras bestämdhet och brutala inställning har nu i tre raka matcher mosat sitt motstånd. Nåja, ingen match har varit enkel - speciellt inte premiären mot Kalmar, men det är verkligen som att de slagit på en knapp och bara bestämt sig att matcherna ska vinnas. 

Vi kan gå och lägga oss med en skön känsla - 9 pinnar efter tre inledande matcher - vi är klara för A-slutspel redan innan gruppen är färdigspelad. Det är till och med klart att vi kommer ta förstaplatsen efter att de andra lagen spelar oavgjort mot varann och tappar viktiga poäng för att kunna utmana om förstaplatsen. 

Dag 2 möter vi Turun Palloseura i en för oss betydelselös match. Vi har lärt oss att finnar är inte att leka med, speciellt inte Turun som har ett par riktigt vassa pjäser som lirat i de finska WTC laget (Selected Player) - de har vi stött på och vet är fysiska monster. Det är en tuff match, mkt duellspel där stora och starka ytterforwards får våra backar att verkligen testas. Det är en lustig match med lågt tempo - vi har ingen supergeist att driva matchen och Turun driver inte på stenhårt heller. Det byts lite chanser, men finnarna sätter 0-1 vilket är lite oroande. Vi svarar med två riktigt kvicka mål och kan gå till periodpaus med 2-1. Vi tar ett surr i halvlek och rättar några smågrejer. Finnarna kvitterar hyfsat kvickt i andra (2-2), men då är det som att linan Berglund-Hilmersson-Bylund bestämmer sig för att vi ska gå rent i gruppen. Ett sent ledningsmål till 3-2 gör att Turun har ut keepern med 2-3 minuter kvar, vilket straffar sig och vi sätter snabbt 4-2 i öppen målbur. Ridå - Turuns chanser för A-slutspel är borta och vi går rent genom gruppen. Kalmarsund kniper därmed andraplatsen och bara svenska lag ur vår grupp tar sig till A-slutspel. Vi går vidare direkt till semifinal som bästa etta, där väntar FBC Nordic. 

Slutspelet: Semifinal - nu börjar det på riktigt!

FBC Nordic har vi stött på sen tidigare i Storvretacupen - ett lag vi slagit i både gruppspel och slutspel, men vi vet att de är vassa - har en blandning av spelare födda 2010 till 2012. Spelskickliga, men fysiskt känns det som att de kommer ha problem. Domarna är väl inte riktigt med på att vi kommer köra i ett furiöst tempo och vi åker på en utvisning efter 10 sekunder. Under boxplay åker vi på en i efterhand oerhört underlig ny tvåa och drömstart för Nordic för att spela 5 mot 3, tung start. Vi blir inte skärrade trots 0-1 under boxplay - det ligger ett lugn hos spelarna och de vet att de kommer kunna straffa Nordic - har redan bra lägen under boxplay. Nordic går hårt åt Fille Berglund, vilket öppnar ytor för de andra och vi har 1-1 för att de är passiva på andra spelare. 1-2 kommer nästan omedelbart, men vi svarar omedelbart med 2-2 bara sekunder efter. Sen är det som en helt ny match, som att "nu får det räcka" och FBC Nordics obalans mellan skickliga forwards och lite ängsligare backar straffar sig när vi höjer tempot. 3-2 blir 4-2, inte långt efter kommer 5-2 och 6-2, domarnas pipor hinner knappt svalna mellan målens avblåsningar och vi kan lugnt sätta oss och surra i periodpaus med 6-2 ledning. Skönt att vi visar var skåpet ska stå. Det är tydligt att Nordic är ovana att få sig en tuffare fight och speciellt med en känsla av att gå förlorande ur den - det hängs lite med huvudena och deras intensitet falnar. Vi kan kontrollera matchen och gör både 7-2 och 8-2 samtidigt som Nordics spel faller sönder av vår press. Målet är nått - final igen. Denna gång ska vi inte åka hem i tårar...

Finalen - Dags för revansch!

Väl i finalen väntar SC Classic, ytterligare ett finskt välspelande lag - relativt storväxt även dem. SC Classic har spelat bort Väsby AIK i semin i en tight fight. Vi är verkligen redo - det har joggats ned, ätit gott och sett till att komma så redo vi bara kan. Classic har fått vila nån extra timme, samtidigt som matchen flyttas tidigare så att de skall hinna hem med finlandsbåten - men det lyser revanschlusta i VIBK P11-laget och spelar ingen som helst roll. De är redo och laddade - det märks så tydligt i omklädningsrummet innan matchen, men speciellt i korridoren inför introt. 

Vi chockar Classic med ett tidigt 1-0 mål, klassisk snabb spelvänding där det går undan hela vägen. Fille Berglund drar keepern och lägger i öppen kasse. Mille HIlmersson vill inte vara sämre och smäller in 2-0 och 3-0 innan halvtid. Det känns som att vi kör över SC Classic - vi har ett tempo och spelvändingar som gör att de blir nervösa och inte riktigt vet vad de ska göra. Det är som att de inte vill lira i varannat byte och tempot blir väldigt konstigt. Vi blir passiva, lite för nöjda över första halvlek och det klassiska hockeycitat "det svåraste är att leda med 3-0" - skulle inte säga att det är en självgodhet, men en viss nervositet och tanke på att "det här kanske går vägen" infinner sig säkert. Att lira final är inte enkelt mentalt - alla vet vad de står på spel och finnarna har ju inget att förlora. 3-1 kommer relativt tidigt i andra period på ett långskott som vi inte kommer upp i tid för att pressa skytten. Vi sliter på men har inte riktigt kylan när vi vinner bollen och tappar möjligheterna att vända kvickt och få "vila" lite i anfallen. 3-2 kommer efter en tung batalj framför kassen där bollen studsar fram till en forward som får raka in en reducering. Nu är det nervöst, sista två minutrarna är det tryck på vår planhalva och vi kämpar för att hålla skotten. Vi lyckas hålla dem på utsidan mestadels, men alla bollar på kassen kan förstås trilla in - men så är inte fallet och matchen är klar. Slutsignalen ljuder - vi står som segrare. Klubbor flyger, glasögon kastas. Det är jubel och kramar - lirarna tjuter av glädje. Vi står äntligen som segrare i Storvretacupen. GULD!

Efter finalen - Stolthet, lättnad och eufori!

Det är kul att se hur stolta och glada grabbarna är att få stå på rad framför alla föräldrar och vänner i publiken som vinnare. De småtisslar och kramas om vartannat, glädjen och stolheten bara lyser från dem. Stort tack för ert stöd på läktaren - de hade gjort det även utan er, men det syns så tydligt hur viktiga ni är för dem i såna här stunder. Alla blickar upp på läktaren, nån salt liten vinkning - men de har dunderkoll på var just sina supportrar sitter.

Som lök på laxen så utsågs Mello och Fille till All Star-laget efter finalen, som bästa målvakt resp. bästa forward. Välförtjänt!

Vi har tagit många segrar i många finaler, säkerligen på 10+ pokaler genom åren i olika klasser och turneringar. Vi har några svidande finalförluster i P10-klasser samt Kalmarsund i våras (som Onyx vann rättvist), men inget har svidit så som våra uddamålsförluster mot Esport Oilers i tidigare finaler av Storvreta. Den sviten är nu bruten - vi åker hem med den ädlaste medaljen och en pokal som det står segrare på. En stor lättnad för ledarstaben, som inte vill se ledsna grabbar igen. Det elaka med turneringar är ju att det är egentligen bara ett lag som åker därifrån ordentligt glada - även om man kan ha varit nöjd med sin insats förstås.

Stolhet och glädje är väl de orden som beskriver känslan från ledarhåll, men även lättnad och chansen att få dra ett djupt andetag. För lirarna är det inte lättnad - det är mer eufori och glädje över att deras inställning och arbetsinsats varit nåt utöver det vanliga. Spelet har varit magiskt, kvicka och snabba passningar som sliter sönder motståndarna och får dem att komma ut sina positioner - men det är grabbarnas hårda jobb och konstanta press som fått dem att gå sönder och göra misstag. Det hårda jobb och fokus - från målvakt till forward - har gjort det hela möjligt, match efter match. Skulle säga att vi presterat väldigt bra i alla matcher och alla perioder, utom kanske något passiva i finalens andra hälft, men det är förståeligt. Vad som är klart som korvspad är dock att man går inte och vinner Storvretacupen utan en jävla inställning och vilja - kanske också  driven av en extra längtan till att få stå där med pokalen och ett leende... 

Stort tack till Herman, Melker och Kalle från P12 som hjälpt oss under turneringen, er inställning och jävlaranamma har växt nåt otroligt sen förra året. Ni är ju mer eller mindre alltid med och spelar med oss, men det är fröjd att ha så fina killar med oss i P11. Stort tack!

Nu ser vi såklart framemot en ceremoni där vi transporterar pokalen till Borgen och ställer in den bredvid tidigare års pokaler för andraplatserna - den här kanske hamnar snett framför. Det här är mer än en pokal - det är ett bevis på hela truppens hårda jobb; på träning, match, cup - en gemenskap och hårt arbete som förgrenar sig ut inom hela P11, men även P12 och P10 som vecka ut och vecka in tampas för att bli bättre och utvecklas. Nu ser vi fram emot nästa äventyr!