Dela nyhet
Viktor Lindkvist-Betalt för allt slit
4 maj 2020
När denna del två tecknas ned till ett Word-dokument fyller vår huvudperson, Viktor Lindkvist 34 år. Mycket har hänt sedan han 2002 för första gången drog på sig den blåa NIF-tröjan. Kommer du ihåg vart vi slutade sist?
Viktor hade med sitt NIF sånär missat att snabbt ta sig tillbaka till den högsta serien och under hans sista år som NIF-junior skulle hans NIF förvisso komma på en fin andraplats i den södra div1 efter BK Derby (dåtidens allsvenska). Men detta bara för att under play off falla likt ett korthus vilket bara skulle visa sig vara starten på en alltför lång och mörk tid för Nässjö IF.
Under den kommande säsongen skulle inte bara Viktor få kasta studentmössan upp i luften och åka med mig till Ayia Napa för att totalt demolera pizzabuffér. Han skulle också tacka för sig. Följande går att läsa i Västerviks tidning den 20 april 2005:
”För en månad sedan tog kommunfullmäktige beslutet att satsa 10 miljoner kronor på "nya" Tjustvallen. I går kom nyheten att Nässjös IF:s Viktor Lindqvist förstärker truppen, och i dag kommer kanske det bästa av allt - tränaren Claes Jungewall heltidsanställs från och med 1 september”.
Tjust IF i dåvarande div2 var inte bara före sin tid med en heltidsanställd tränare som skulle sköta rodret på östkusten. De presenterade även Viktor Lindkvist som i en rörig tid hos NIF lockats över av en skolkamrats pappa.
-De var en turbulent tid då många lämnade laget och i samband med detta ringde Mattias Norells pappa (han, älgens älskares pappa ni vet) som även var ordförande i Tjust, tror nästan att han är det än idag. De satsade vilket lockade och jag hade ju varit rumskamrat med Mattias i bandygymnasiet som spelade där. Pendlingen inleddes med Glenn och Henrik Sandersson i Nässjö för att sedan plocka upp Kent Johansson i Mariannelund. Det fanns ju inte någon läktarkultur i Tjust likt i Målilla och Nässjö men vi blev väl omhändertagna av klubben. Material var aldrig något problem och efter träningarna fick vi käk innan vi påbörjade den nätta hemfärden på 12 mil enkel resa.
Men vänta nu! Viktor skulle ju bli en klubbikon i NIF, inte i Tjust från Gamleby! Även om filen och muslin smakade bra på Tjustvallen efter träningarna smakade det inte som hemgrillade högrevsburgare som de serverar nere i Frillesås, inte var bandyliret så välbetalt som det ryktades vara i Målilla och Stjärnan. Men även om det hade varit det kan NIF och dess supporters idag tacka alla de långa milen i bilen som till sist blev för mycket. Milen, och så Malin då förstås.
Rotad i Nässjö
Efter studenten hade vi alltså fått behålla Viktor i Nässjö men inte i Nässjö IF. Under sitt sista år på gymnasiet hade han dock träffat sin Malin, Styrbjörn i efternamn och även ett välkänt bandynamn i Nässjökretsar. 2010 skaffade paret sitt gemensamma hus i Nässjö och 2012 infann sig babylyckan för första gången och mycket troligen har vi Malin att tacka för alla våra bandystunder ihop med hennes Viktor. Mellan tiden i Tjust och att storken (tänkte nästan skriva älgen igen) skulle komma fick vi ändå se en återkomst även i De blåe.
-NIF fick in Kenny Bohman och Björn Runbom som kom hem ifrån Jönköping varifrån även målskytten Thomas Nyman med ett förflutet i NIF hämtades. Stefan Gustavsson med sin fantastiska passningsklubba kom hem från Stockholm och artisterna Alexei Diakov och Janne Hölttö lirade vidare (Diakov, en annan klubbikon var denna säsong 45 år ung). Som tränare gick Bengt Jönsson in som jag hade haft i juniorlaget och nu kändes det inspirerande igen.
Ingen succé direkt men skam den som ger sig
Viktor värvades tillbaka till Nässjö IF som ytterhalv vilket nästan känns konstigt för dagens NIF:are. Men det var inte det enda, i serien vid denna tidpunkt hade Gais Bandy sett dagens ljus, Viktor lirade i galler och ”Lisch” representerades av Kållands BK och inte Lidköpings AIK. Detta var även säsongen med den inopererade surströmmingen vid Kullen Fans hemmastå vilket ni som lyssnar på supporterpodden ”Blåstället” känner igen. Denna hittar ni på spreaker, Apple podcasts samt Spotify.
Men mitt ibland surstömming och hemvändare blev det ingen succé för vare sig Viktor eller NIF som missade positivt kval för första gången sedan man åkte ur högsta serien 02/03. Spelet på isen var inte det enda som hade mer att önska, statistikföringen hade mycket förbättringspotential vid denna tidpunkt. Ingen elitrapport eller bandygrytan fanns och min jakt efter spelarstatistik har gått bet hos både gamla lagledare och i kansliets berg av pärmar. Det förhåller sig t.o.m. på det viset att säsongerna 04/05, 06/07,07/08 och 08/09 är helt blanka i min mapp om Viktor Lindkvist poängproduktion på min dator.
Alltså kan jag inte riktigt bevisa när det släppte och blev succé för vår ikon, Viktor ”Linkan” Lindkvist även om jag via kontakt med förbundet blivit inbjuden till förbundets arkiv i Katrineholm för att söka svaren på mina mysterier. Dock är det helt klart att Viktor någon gång under dessa år skulle få sitt genombrott och i de mycket tunga åren som skulle följa för Nässjö IF var det nu i efterhand otroligt skönt.
Bara ge Linkan bollen!
Profilerna och de större namnen lämnade NIF och i frånvaro av lysande talanger och invärvad spetskompetens åkte jag och mina numera hårt prövade klackkompisar och blev glada varje gång NIF fick en hörna och faktiskt fick en chans att göra mål. Eller om Viktor fick bollen då. Jag minns så väl hur jag stod i nybyggda Slättbergshallen i Trollhättan efter att med likasinnade grundligt värmt upp på en lokal pub vid namn Butler´s. Enda gångerna NIF i sina för all del då smaklösa och slarvigt ihop komponerade vita tröjor offensivt kunde hota var när Viktor sög ned ett lyft eller själv fick skottläge. ”Bara ge Linkan bollen för fan”! Mumlade jag för mig själv.
-Det gick dock väldigt trögt för både mig och laget där några år, det gick så pass trögt att jag funderade på om jag ens skulle få ett kontrakt någon säsong. Men 07/08 fick vi Kent Edlund (far till en viss Christoffer Edlund om ni känner till honom) som utvecklade min och lagets defensiv enormt (som gammal storstilad libero som Kent var). Säsongen du pratar om, 09/10 hade dock offensiven lossnat men som ändå någonstans fanns inom mig.
Jo, tack. Denna säsong var historiskt tung, för att inte säga dålig för NIF. En 9:e placering av 12 lag innebar negativt kval i vilket man avfärdade Sunvära SK enkelt i två raka. Men av NIF:s 85 gjorda mål stod Viktor för 31st och 38 poäng totalt, överlägset bäst i denna upplaga av Nässjö IF. Säsongen efter blev det hela 43 poäng och för NIF blev det ett välbehövligt lyft i tabellen till en 5:e plats då de offensivt drivande spelarna Viktor Lindkvist och Fredrik Johansson fick Ivan Lebedev som lekkamrat (när Ivan släppte bollen då)., Ivan som idag återfinns i Hammarby. Men hur som, för varje säsong som gick befäste Viktor sin plats som pålitlig mål och poängspelare i ett NIF som alltid kämpade i mitten eller nedre halvan av tabellen. Men en fråga jag inte kunnat slutat fundera på sedan intervjun med Viktor är om hans och för den delen hela NIF:s lyft som skulle komma även det tids nog hade kunnat göra det så mycket tidigare.
Försäsongen-skrämmande dålig
-Innan säsongen 10/11 kunde vi helt ärligt vara 3-4st på en försäsongsträning. Givetvis var detta jättetråkigt även om själva träningarna var givande. Man fick försöka tänka att man var där i.a.f. för sin egen skull och att det var lite av en individuell sport så här års. Men klart att det inte bidrog till någon större lagsammanhållning när ett fåtal ville mer än andra och snacket gick ju: ”Varför är inte den och den här”?
Men detta låter inget annat än skrämmande, hur kunde det vara så?
-Det var ju givetvis jättedåligt med närvaron och så var det faktiskt tills Stefan Gustavsson tog över som tränare och förändrade hela träningskulturen i NIF. Det ihop med att kontrakten gjordes om så att man var tvungen att närvara under försäsongen. Förr så hatade jag gymmet men jag har förstått att det till största delen berodde på att jag inte visste vad jag gjorde. De unga spelarna idag är så mycket mer utbildade och vet vad de gör. Jag har sett mig mer som en träningsprodukt än en talangfull spelare. Lite bitter kan jag faktiskt undra hur min utveckling hade kunnat ha blivit om träningskulturen och utbildningen kring träning då varit som den är idag i NIF.
Jag tror knappt mina öron över hur på ren franska, Jävla dåligt ställt det varit med fysträningen de här åren som Viktor beskriver. Hur kunde det ens få fortgå så pass många säsonger som det ändå gjorde?
Stinsen-eran och kollektiv glädjefnatt
Viktors poängproduktion fortsatte att vara pålitlig och så även Viktors spel som sådant även om han själv anser att han endast varit viktig för laget de kanske 3 senaste åren (!). Under flera säsonger ansåg jag från läktarplats att han var den enda som faktiskt kunde plocka ned en lyra och slutade ens att hoppas om en lyra gick mot någon annan. Patrik Styrbjörn (Malins bror) och Magnus Karlsson hade kommit hem dit allt startade men det enda som hade varit pålitligt med laget under flertalet år var och skulle även framöver vara Viktor Lindkvist. Samt NIF:s mindre häftiga tabellplaceringar då.
Men 2012 stod den till slut bara där. Stinsen Arena, så spartansk, så simpel men ack så löjligt välkommen. Jag hade vid detta lag flyttat hem till Småland efter att under en tid haft Oslo och Göteborg som bostadsort. Nyfiket gick jag varje dag upp till bygget och drömde. Jävlar vad jag drömde.
Första året med Stinsen besannades väl ingen av mina eller Viktors bandydrömmar mer än att motvind och blåst nu inte kunde få mig att svälja sångerna och de hesa skrål som jag och mina Röda Bollen-kumpaner med dålig fantasi komponerade ihop. Men säsong två, ja. Jag nästan ryser bara jag tänker på det än idag. Då skulle vi alla få betalt för allt slit.
Säsong nummer två hade fler blivit nyfikna på Stinsen Arena. Sent en vårlig lördag nåddes jag av skvallret utanför en lokal krögare att Jönköpings storvuxne målkung Oskar Henriksson var klar. Ett sms från sportgruppen ett tag senare aviserade att trollkarlen Fredrik Rinaldo var klar även han, detta samtidigt som ungtupparna Simon Lundström, William Hallberg och Jesper Norrman imponerade på försäsongen. Plötsligt hade vi inte bara spets och bredd, vi hade mycket av det mesta.
Säsongen blev väl också det egentliga startskottet på Stinsen-eran och den kvalfrenesi som nu skulle inledas. Med betydligt starkare och bättre försäsonger radade nu ”Linkan” och han lagkamrater upp segrar med ett anfall som aldrig var beroende av en eller två spelare. NIF gjorde med 154 gjorda mål flest mål framåt i serien och gav ett rätt häftigt snitt på 7 fullträffar per match. Viktor själv vann dock inte den interna målligan vilket nog inte hade hänt de senaste 6 åren i.a. f. Det gjorde nämnde Oskar Henriksson som noterade karriärens bästa siffror (som avslutades alldeles för tidigt) med hela 51 poäng varav 49 mål på 22 matcher. Tillsammans med Viktor bildade de ett storvuxet och svårstoppat anfallspar som nog inga försvar såg fram emot att få möta men jag älskade att betala för att få se dem lira boll och klubba.
Tillbaka där vi började
Den första delen om Viktors bandykarriär inleddes med en nostalgisk tillbakablick på säsongen 13/14:s sista och avgörande match i grundserien. Vi är nu tillbaka där, antagligen hade jag fått hålet i jeansen och skrevet redan i första halvlek då jag hoppat upp på räcket som håller fast plexiglaset som skiljer läktaren från isen. Där har jag sjungit, skrikit och vevat min halsduk redan en bra bit innan domare Labe blåst igång matchen. Förutsättningarna var glasklara, oavgjort eller vinst gav NIF kvalplatsen till elitserien, lyxen med avancemang vid oavgjort hade man gjort sig förtjänt av genom vinterns alla målkalas.
Far och son Spångberg (Patrik passar till Viktor) gav bortalaget Motala ledningen med 0-1 i 11:e minuten men inte trodde de väl på allvar att de denna match skulle kunna stjäla något vi supporters och spelare hungrat efter och krävt ända sedan Viktor Spångberg gick i mellanstadiet?
Det är en fysisk och tuff match men även en sevärd sådan. Så är han där, det känns som att Viktor Lindkvist har ställt in siktet hela sitt liv för just denna träff och vi har 1-1 på tavlan. Viktor och Henrik Esserius var de enda som var kvar i truppen sedan Viktor för första gången klev innanför dörrarna i NIF:s omklädningsrum.
NIF fortsätter att obevekligt trumma på och när Oskar Henriksson pangar in 4-1 på straff i slutet av första halvleken, då har jag det där hålet i jeansen och en röst som sviker. Men svika har inte Viktor gjort under alla dessa år så varför skulle jag lugna mig nu? Jag tar i och sjunger högre, lustigt vad man klarar av bara man vill det tillräckligt hårt.
När då matchen blåstes av efter generöst med tilläggstid fick NIF och Viktor till sist jubla över en erövrad framgång. Det öronbedövande primalvrålet från klackkamraterna runt om mig skapar ett kollektivt glädjefnatt och även om det är spelarna som har gjort detta möjligt delas glädjen och alla åren av bottenplaceringar och kalla bussar till regniga utematcher. Det var värt allt, tack!
Det här var del 2 om Viktor Lindkvist bandykarriär. Hittills, för trots allt finns det mycket kvar att få uppleva för supportrarna tillsammans med sin klubbikon vilket jag även varit väldigt tydlig med att poängtera för Viktor när vi tillsammans har gjort denna text. Håll utkik här på hemsidan för nästkommande del. Då berättar Viktor om personlig sorg och när han fick Röda Bollen att fälla tårar. Men framförallt, han påminner om varför det är så lätt att älska idrott och bandy.
Christoffer Darell