Dela nyhet
Viktor Lindkvist-En klubbikon tar sina första skär
1 maj 2020
Det är den 22 februari 2013, i dryga 2h har adrenalinet pumpat på max och två tröttkörda lag med skakiga ben går nu på ren vilja. Ett lag hoppas på ett mirakel, det andra skulle förmodligen ha gått med på att uthärda oändliga intervaller i Lövhults dräpande slalombacke om bara domare Daniel Labe blåser av matchen nu.
År efter år har NIF kämpat med näbbar och klor för att inte bli indragna i den så förrädiska och absoluta bottenstriden som denna säsong skördat Frillesås BK som offer och som nästa säsong får börja om i div1. På tilläggstid har Motalas Björn Einarsson och Patrik Spångberg tilldelats matchstraff medan Oscar Folkesson sitter på botbänken och slänger en bitter blick mot de tre NIF-spelarna som inte längre kan sitta still på sin botbänk utan ståendes och upprepandes skanderar: ”Blås, blås!”. Till slut, 97:37 blåser till sist också rättskipare Labe av matchen och isen fylls av blåa, jublande spelare samtidigt som hemmaklacken vildsint som om det inte fanns en morgondag sjunger: ”Vi ska nått som inte ni ska, vi ska spela kvalet!”
En dålig ovana med förluster i viktiga matcher och uteblivna framgångar är äntligen efter många år bruten. En NIF-lirare har troget vandrat hela den långa vägen, från bottenplaceringar år efter år, från tider då hörnor var lagets främsta chans att ens ta poäng. Men nu, denna dag i februari 2013 skrivs början på ett nytt kapitel i NIF:s långa historia. Det Viktor Lindkvist där och då inte vet och antagligen inte heller förstår än idag är att han själv i allra högsta grad har varit med och format flera kapitel själv i Nässjö IF:s långa historia. Vissa spelare blir ihågkomna mer och starkare än andra. Men vi tar det från början.
Första skären togs i TNIS
Har du googlat Torshälla någon gång? Nej, det hade inte jag heller gjort innan men gör man det får man fram en gemytlig stadsbild med anor från 1317 där man haft förnuftet och stilen att bevara många gamla och vackra byggnader. Staden som firade 700 år under 2017 ligger mellan Eskilstuna och Mälaren och det var här som vår huvudperson tog sina första skridskoskär.
-Nu när man tänker tillbaka på det så växte man upp otroligt fint där vid Mälaren, det var verkligen barnvänligt. Tillsammans med brorsan spelades det väl en del landbandy hemma på gatan men ingen i familjen spelade eller hade någon koppling till just bandyn berättar Viktor över telefon en sen vardag. Men jag har lovat att denna intervju endast ska ta någon timme. Max 1,5.
-Skridskoskolan började jag i 5-års åldern men den som skulle få in mig på bandyspåret var en fritidsledare vid namn Kjell-Ove som var engagerad i Torshälla Bandy och även leverantör av Kosa bandyutrustning.
Stopp nu! Rätt ska vara rätt, med Torshälla bandy menas TNIS, en sammanslagning från 1914 mellan Torshälla G.U.I.F, Nyby Bruks IF och Östermalms IF. Inte långt efter anslöt sig även Torshälla AIK för att skapa en starkare förening. Starkare skulle den bli när man på nytt ordnade en fusion, denna gång med Eskilstuna Bandysällskap året 1997 och antog namnet TEB- Torshälla Eskilstuna Bandy.
-Jag spelade fotboll också men bandyn var roligast, kanske för att man gjorde fler mål. Som många andra bandyföreningar slogs vi samman med andra, vi gjorde det med lokalrivalen Eskilstuna som nog var något bättre sportsligt vid denna tid och som huserade i div2 (nuvarande div1). För att få ihop lag söktes det ständigt dispens för överåriga och vi var nog ett riktigt strykgäng. Men detta förde även med sig att jag fick möta äldre spelare tidigt och ofta, antagligen bidrog detta starkt till min utveckling som ung bandyspelare analyserar Viktor som redan när det begav sig visade sig ha en näsa för målet.
-Mycket A-lagsbandy sågs nog inte under uppväxten men det hände att vi åkte och såg Västerås SK men även Västerås HC som var de närmaste elitlagen inom bandy och hockey, Mickael Carlsson i VSK var väl en personlig favorit där på 90-talet och som var en riktig ”striker”.
Bandyn tog Viktor till Nässjö
En av Viktors lagkamrater i TEB var Johan Björnehag, efter 2-3 säsonger tillsammans hade Johan sökt sig till Brinellgymnasiet och Nässjö IF. Vitsorden om utbildningen i Nässjö var starka från Johan men även från Thomas Karlsson som var tränare i seniorlaget hemma i Eskilstuna dit han återvänt efter att själv ha varit instruktör på bandygymnasiet i Nässjö. Han har även en känd son vid namn David Karlsson som tydligen gjort 20 säsonger i högsta serien där han vunnit skytteligan vid flertalet tillfällen. Och bl.a. även gjort ett och annat VM och vunnit dubbla SM-guld säger de som vet.
-Thomas lämnade jag som referens vid min ansökan och vid tillfället fanns bara Sandviken och Nässjö om man ville gå på bandygymnasium, möjligen kom Vänersborg något år efter.
Viktor blev också antagen till Brinell och för er yngre läsare kan det berättas att detta var året 2002, året då tv-serien Rederiet sände sitt sista avsnitt och vinter-OS avgjordes i Salt Lake City.
Som en käftsmäll- bandyn blev räddningen
-Jag kom verkligen in i ett bra gäng med de andra 86:orna, Mattias Norell från Tjust, Kristoff Jonsson och Daniel Bengtsson från Kungälv samt Nässjösönerna Henrik Jönsson, Petter Spetz och Sebastian Thedenby. Men att flytta hemifrån blev en käftsmäll och jag kände mig otroligt ensam.
Till sist var den ändå bandyn som blev räddningen.
-Framförallt ledarna tog väldigt bra hand om oss som kom utifrån. Lagledare var Lennart Andersson, farbror till en annan känd bandyspelare i Daniel Andersson (jo, han känner vi till) och som tränare hade vi Bengt Jönsson, pappa till Henrik i laget men även själv en fruktad målskytt för NIF när det begav sig.
100% Älgens älskare
Sportsligt fick Viktor nu gå från att tillhöra ett strykgäng till att spela i SM-slutspel, förvisso åkte P17 ut i kvartsfinalen under sitt första år tillsammans men bandyäventyret hade nu lyft på allvar och ändå var detta bara början på en lång resa med många minnen och upplevelser.
Det var det även för undertecknad som själv är jämngammal med Viktor. Men jag har dock få minnen av ”Linkan” som den långe och gänglige bandyspelaren tydligen kallades. Det mest starka var nog från skolkatalogen där han och kompisen Mattias Norell (se bilden på Nässjö IF:s instagram) hade varsin vit t-shirt på sig där de med spritpenna på Viktors t-shirt skrivit: ”ÄLGEN” i stora bokstäver och Hälge med något mindre och en pil nedåt. Mattias t-shirt pryntes av texten: 100% ÄLGENS ÄLSKARE. Jag frågade aldrig men bilden har liksom etsat sig fast än idag så kul var det nog.
Jo, jag har ett minne till och det är från studentresan till Agia Napa 2005 där Linkan som såg ut som om han kunde tälta i ett sugrör käkade skiten ur en pizzabuffé nästan varje dag, detta till min stora häpnad och beundran. Men innan dess hade det också hänt större ting på bandyfronten.
Klivet in i seniorbandyn
Under sin andra säsong i NIF och i Brinells korridorer där ständigt renoveringen pågick var ensamheten inte lika slående för Viktor. NIF:s A-lag hade säsongen innan åkte ur högsta serien och nu kallat upp Viktor för att träna med laget som jagade en snabb återkomst till högsta serien som då skulle bli klubbens 57:e säsong i bandyns finrum.
Det blev aldrig någon snabb återkomst men likväl en A-lagsdebut för Viktor och så även första A-lagsmålet. Efter sin andra säsong säger Viktor så här i en intervju till Smålandstidningen 6 mars 2004:
”I fjol blev det mestadels spel i U17-laget och vi tog oss till kvartsfinal i SM-slutspelet. Inför den här säsongen fick jag plats i A-truppen och målet var att åtminstone få prova på att spela någon match i div1” (nuvarande Bandyallsvenskan).
Sju juniorer hade tränat med A-laget under säsongen 03/04, av dessa fick fyra speltid, en av dessa var Viktor Lindkvist som debuterade i ett av de båda segermötena med Öjaby IS. Inget mål den gången, däremot skulle det komma mot Otterbäcken.
-Jag hade ju tränat med A-laget innan men det är inget jag minns, minns gör jag i.a.f. första målet som kom på bortaplan mot Otterbäcken på Otterstrand. Jag fick en fin genomskärare av Teijo Laitinen och blev fri men missade. Inte långt efter fick jag en nästan likadan genomskärare av samme Teijo och denna gång satt den.
Bollen har faktiskt Viktor kvar än idag och även om spritpennans svarta streck nu har börjat blekna på det orangea nystanet kan man om man anstränger sig läsa: 21/2 03-04. Matchen då? Jo, den vann NIF med 5-10. I samma artikel från Smålandstidningen där Viktor berättar om sin debut kan man också läsa sig till att Viktor deltog i för NIF säsongens bästa insats. Den när man slog Katrineholm hemma med hela 11-3. Matchen ingick i kvalet till högsta serien men tyvärr lyckades Katrineholm ändå hålla undan i toppen före just NIF (fyra lag totalt) och behålla sin status som lag i högsta serien.
Säsong två till enda
Det är svårt att få ned alla intryck till minnesbanken och än mer svårt att få dem på print. Den andra säsongen hade dock gett Viktor betalt för de 10-12 träningspassen i veckan där han gnetat och slitit på bandygymnasiet. Bland spelare som nämnde Teijo, Alexei Diakov, Janne Hölttö, Magnus Karlsson, Viktor Broberg och Patrik Gustafsson Thulin hade han nu känt på hetluften i A-lagsbandyn och sånär fått jubla över avancemang till högsta serien.
Hade någon där och då sagt till Viktor att han i denna skara skulle bli den som idag spelat flest matcher för NIF och även ha blivit en klubbikon som med sitt målsinne hållit kvar NIF i näst högsta serien när det såg som allra mörkast ut? Ja, då hade han nog bara viftat bort det hela. Men kvar finns massor värt att berätta och även om det är svårt att göra Viktor och dessa minnen rättvisa ska det i nästkommande delar göras ett gediget försök.
Jo, intervjun som jag lovade Viktor skulle ta max 1,5h denna sena vardag tog 2h och 8 min.
Det här var del 1 om Viktor Lindkvist bandykarriär. Hittills, för trots allt finns det mycket kvar att få uppleva för supportrarna tillsammans med sin klubbikon vilket jag även varit väldigt tydlig med att poängtera för Viktor när vi tillsammans har gjort denna text. Håll utkik här på hemsidan för nästkommande del.
Christoffer Darell