För 6 år sen, nästan exakt på dagen, slängde jag iväg ett mejl till IFK Vaxholm. Förhoppningarna var stora. Jag var, och är, en drömmare, romantiker och optimist.

Jag såg framför mig cykelturer ner till IP, varma lördagseftermiddagar, snygga avgörande cykelsparkar från undertecknad och storjubel från en enorm Vaxholmspublik. Final i Svenska cupen och proffserbjudanden från europas suveräner som jag storartat tackar nej till. Jag skulle stanna i Vaxholm och Div 4. Landslaget skulle ringa in mig i sista minuten inför VM, jag skulle vara alldeles för j*vla duktig för att inte ha med. Och jag skulle bli den stora hjälten med avgörande mål, passningar och ibland till och med räddningar. 

Ja ni hör ju, optimist. 

Vad som faktiskt skedde?

Björn Dahlen och Janne Stahre gav mig möjligheten att få spela med gubbarna som jag 4 år tidigare hade hämtat bollar för. 

Mina första stapplande steg i en seniormatch genomfördes i Uppsala, med resultatet att jag hamnar på efterkälken, råkar sparka undan benen på en arg skäggig karl som i sin tur hukar sig över mig och ger mig en nytt fint namn. Ett könsdelsinspirerat namn.

Vad hade jag gett mig in på?

Säsongen rullar på, jag sitter på bänken en del. Men jag fick vara med iallafall, det betydde mycket. Därav det hårda slitet på träningar och matcher. 

Det lönar sig, i min första hemmamatch så startar jag nere i vänstra hörnet. Därifrån lyckas jag hänga en kasse och lokaltidningen nämner mitt namn under tisdagsupplagan. 

Jag går i niondeklass och får titt som tätt klappar på ryggen när jag med stort självförtroende glider nerför Norrbergsskolans korridorer.

Några gamla gubbar från de anrika stockholmsklubbarna ringer intresserat och jag tänker “Nu j*vlar händer det, snart står jag väl och tränar crossbollar med Zlatan inför EM-kvalet”.

Optimist som sagt. 

Istället tar mina fotbollsdrömmar en annan riktning. Jag ska skapa intresse och bygga upp mitt IFK till något riktigt fint och extraordinärt. 

2015 års tränare Toni frågar om jag vill börja fixa och dona lite på vår hemsida. Jo men det kan jag väl, tänkte jag. 

Och vips, helt plötsligt fixade jag med referat, matchbilder, affischer, statistik, Facebook, Instagram, musik samt speakerbås. De två sistnämnda till stor hjälp av min storebror.  

Farsan stod som assisterande, mor i styrelsen, lillebrorsan ibland på avbytarbänken och jag, ja jag var lite överallt. 

Jag förvandlades från ung talangfull spelare till en spelar-lagledar-medie-volontär-mutant.

Mitt fokus kunde vara lika mycket runt planen som på. 

Vi klarar oss kvar i Fyran med nöd och näppe, efter en otrolig insats mot seriesuveränen Spånga i näst sista omgången. Målskillnaden räddade oss.

Åren rullade på, jag växte så det knakade. Mest i sinnet men också på bredden. 

Engagemanget jag hade blev till rutin. Cykla runt och sätta upp affischer, skriva referat, samla in bollar och träna stenhårt. Tyvärr oftast med resultatet att vi stod som förlorare i slutändan. Men med en hel del ljusglimtar såklart! 

(Danne Olssons mål mot Hallonbergen borta, den starkast skinande ljusglimten)

I huvudet planerade jag för ett långt lojalt liv hängivet åt min förening, men ibland kan energin börja tryta tidigare än väntat. Vilket den för mig började göra redan vintern 2018.

Träningarna under årets 3 första månader blev inte så lyckade, det var jag och vanligtvis 4-5 stycken till. Inget man bygger ett lag på uppenbarligen. Mina drömmar om att jag skulle kunna få det här laget att flyga genom divisionerna suddades ut. 

Efter 15 år i Fyran åkte vi ur, och jag fick äntligen bocka av delen “tårar” i Churchills mäktiga uttryck “Blod, möda, tårar och svett”. 

Inför årets säsong, 2019, kändes det riktigt, riktigt, riktigt bra. Ny engagerad tränare, unga duktiga killar på gång in. Och laget genomförde riktigt utvecklande träningar. 

Vi var därmed också serieledare efter 3 omgångar. Skrivelser i lokaltidningen, segrar och glada tillrop på gatan blev en del av vardagen! Äntligen!

Men efter lite turbulens inom klubben så tröt engagemanget återigen från både spelare och människorna på stan. 

Vi fann oss själva i botten av Femman med bara några få omgångar kvar. Farsan tog över visselpipan och större delen av oss som inledde säsongen jobbade hårt för att slippa åka ur ytterligare en gång.

I sista måstematchen mot Klassens IF var vi tvungna att vinna, helst med några mål. Och det gjorde vi, unga duktiga Herman Nou gjorde två fina baljor, gamla skröpliga Alexander Meurman stod för ett fint nickmål efter inlägg från undertecknad. 3-0 och vi hade klarat det, inför 120 glada Vaxholmare! Jag var nöjd. Är nöjd. Otroligt nöjd. 

6 år, 452 träningar, 114 matcher, sex kassar, nio assist, elva gula kort och en utvisning (hmm) senare så har jag, tack vare alla mina år med detta underbara lag, äntligen byggt upp ett självförtroende att kunna säga “Tack för mig”.

Nu försvinner jag iväg från den blåvita tröjan ett tag, kanske för alltid. 

(men av erfarenhet vet jag att jag, precis som IFK Vaxholm, alltid kommer tillbaka)

Tack alla för några riktigt utmanande, slitsamma och fullständigt underbara år! 

Forza Vaxholm!

Egil Gustafsson

(Vill någon ta över min härliga roll som hemsideredaktör, sociala mediehanterare eller rent av lagledare, hör av dig till Micke Berglund. Vet av erfarenhet att ALL hjälp, liten som stor, behövs för att hålla saker flygande)

---------------------------------------------------------------------

Säsongssummering

Placering - 9 av 12

Poäng - 25  av 66 

Vinster - 8

Oavgjorda - 1

Gjorda mål - 45

Publiksnitt - 79 (högst i serien)

Guldskon - Alexander Meurman - 16 Mål 

Silverskon - Alexander Meurman - 8 målgivande passningar

Årets buse - Mathias Carlsson - 6 gula & 1 rött

45 minuters biltur från Vaxö IP senare och vi möttes av “femmans” charmigaste gräsplan, samt vårt klassiska derbymotstånd Roslagskulla. Och i vårsolen blev det en match att minnas, inte nödvändigtvis för att spelet var bländande.

I nybyggda omklädningsrum utan, för stunden, fungerande vatten laddade ett frånvarodrabbat IFK inför årets charmigaste bortakamp.

För dagen saknade vi målvakt med seniorrutin, två ordinarie mittbackar samt en tongivande innermittfältare. Detta innebar att tränare Berglund fick kalla in målvakt Alexander Gustafsson samt mittfältarna Herman Nou och David Alm, alla födda -02. Något som skulle lyfta oss, visade det sig.

Matchen börjar trevande, hemmalaget “Kulla” med publiken i ryggen fick till de första allvarliga chanserna medans de vitklädda “Kamraterna” fick slita för att försöka få till något slags lir på backen. Det visade sig svårt, istället flöt spelet över till något “gräsligt”.

Domherren för dagen var tydlig redan från början att det var fysiskt spel som skulle få råda, detta blandat med längre bollar och sneda studsar gav matchen en stämpel som “gräsrotsfotboll”. Dessutom i den idyll som Lötvallen faktiskt är.

Innan vi gick till halvtidsvila skulle Vaxholm ha hunnit etablera sig i matchen, rensat bort en hörna från mållinjen samt hotat att själva spräcka nollan så pass mycket att Sebastian Grulls skott från 30 meter letat sig in i ribban, ner på linjen (eller till och med förbi), och in i målvaktens famn.

Båda lagen pustade ut när halvleksvisslan kom, taktiken skulle nämligen behöva ändras.

Halvtid: 0-0

Instruktionerna var lika tydliga som enkla, grundläggande som ovanliga. Lägg längre bollar, vinn fler närkamper och gör mål.

Sällan har vi bestämt oss i halvtid för att kriga till oss en seger, men det gjorde vi nu.

Och bra ska det börja, IFK vinner boll på offensiv planhalva. Väl där hittar Niklas Holmström sin kollega Sebastian Grull som vänder och vrider på en femöring för att tillslut hitta ett skottläge med högerlädret. Från 25 meter glider bollen genom fingertopparna på Kullas keeper.

47' 1-0 Sebastian Grull (Niklas Holmström)

Sedan fortgår matchen som förut. Dock med en större press gentemot domaren som tvingades ta beslut i flertalet hårda närkamper. Spelarna skrek, bänken skrek och publiken skrek. Derbykänslan i skärgården var på topp.

Det blev inte lugnare av att “Kulla”, till hemmapublikens stora jubel, skruvar in en frispark från långt ut till vänster.

75’ 1-1

IFKs miner blev aningen dystra efter att försvarsmässigt gjort en nästintill prickfri match.
Då kliver dock Grull fram igen, på frispark. Från nästan exakt samma plats som det första målet gjordes ifrån.

Trasan flög in i exakt samma kryss. Vackert.

78' 1-2 Sebastian Grull (Frispark)

Klockan tickar på och tillslut kom jublet från bortalaget. Vi hade genomfört den plan vi i halvtid bestämde oss för, på ett underbart sätt. En krigarseger.

Fulltid: 1-2

Tack till domartrion, Roslagskulla samt publiken för årets charmigaste match!

Vi är åter på vinnarspåret, med 3 poäng upp till serieledande Erikslund KF som vi nu möter redan på onsdag.

Noterbart är att vi har 3 debutanter i laget, varav en i “kassen”. Och en medelålder i laget på 20,75 jordsnurr. Vilka ungdomar vi har i denna klubb, bra kommer det att bli.

Forza Vaxholm!

Läs Kanalens artikel här!

Från mötet mellan Vaxholm-Viksjö under 2016!

En solig men kylig söndagseftermiddag kom IFK Viksjö på besök till Vaxö IP, men fick åka därifrån obesegrade efter en anfallsinsats från Kamraterna som heter duga.

Matchens första halvlek var inte helt olik de senaste matchernas, Vaxholm låg tätt och släppte knappt förbi sig motståndarna samtidigt som när bollen väl var i vår ägo så rullade den snabbt och säkert uppåt plan.
Men halvleken verkade bli mållös, chanser uppstod men båda lagen verkade sakna riktig spets. Då kom en hörna strax innan halvtidsvilan. Alexander Meurman kliver upp, och ni som hängt med under åren vet att han specialiserar sig på att skruva in just hörnor.

Och det var just det han gjorde. Högerhörnan landade i bortre burgavlen. För ett otränat IFK-öga kan detta verka smått otroligt, men vi som sett detta ske X-antal gånger innan vi bara skakade på huvudet och skrattade.

44’ 1-0 Alexander Meurman (direkt på hörna)

Därmed kunde hemmapubliken bjuda på en suck av lättnad när vi väl gick till halvtidsvila.

Halvtid: 1-0

Matchbilden håller sig hyfsat likadan även under kampens andra halva, förutom det faktum att Kamraterna blev än mer effektiva. Kontringarna vi fick till slutade i en mängd farliga lägen, varav ett där Felix Naeve hittar “Murre” i en lucka mellan Viksjös mittbackar. Ensam med målvakten gör “Murre” sen inga misstag.

60’ 2-0 Alexander Meurman (Felix Naeve)

Spelet är inte bländande men trots det känns allt stabilt, IFK har ett självförtroende som lyser starkt och därav mottar vi bort eventuella farligheter samt fortsätter leverera framåt.
Till nästa mål assisterar istället Meurman en fristående Einar Tedborn, som bara har kassen framför sig. Inga misstag där heller.

69’ 3-0 Einar Tedborn (Alexander Meurman)

Nu väntade vi bara på spiken i kistan, och den kom. Gissa från vem? Sebastian Grull hittar Meurman med en längre pass längst vänsterkanten, sedan ligger trasan i nätet igen.

77’ 4-0 Alexander Meurman (Sebastian Grull)

Gästerna var dock snabba att reducera bort vår spik i kistan, och låg på sista minuterna. Men nervöst blev det dock inte. Istället blåser domarna av till hemmapublikens stora glädje!

Fulltid: 4-1

Underbar seger! Tre segrar av tre möjliga, en säsongsinledning som inget Vaxholmslag sedan 2004 har kunnat mäkta med!

Tack till Domarteamet, IFK Viksjö och hemmapubliken på 95 glada för en trevlig kamp!

Nu väntar toppkonkurrenten Olympiacos på bortaplan under fredagskvällen, ett lag vi bekantade oss med under säsongen 2017. Det blir en värdemätare, och vi kommer förberedda!

Forza Vaxholm!
Artikel om vår inledning i Åkersberga Kanalen.