1 - 1

Arvika Fotboll – Ämterviks FF 1–1 (1–0)

I gårdagens sista seriematch i Division 4 Värmland mötte vi Arvika Fotboll på bortaplan.

Det blev en avslutning i riktigt höstväder – regn, vind och kyla.

Matchen fick till och med flyttas från Solviksvallens naturgräs till konstgräset på grund av vädret.

För Arvika stod viktiga poäng på spel i kampen om att undvika nedflyttning, medan vårt mål var att avsluta värdigt och försvara vår niondeplats i tabellen.

Arvika, ett ungt och spelskickligt lag, tog tidigt kommandot och också ledningen i den första halvleken.

De ägde mycket boll och satte oss under press, men vi växte in i matchen allt eftersom.

I den andra halvleken fick vi betalt för vårt slit när Andreas Niklasson nådde högst på en väl slagen frispark och nickade in kvitteringen till 1–1.

Resten av matchen fortsatte på samma vis – Arvika med mest boll, vi med disciplin, organisation och vilja.

En poäng blev vårt sista bidrag till årets seriespel, i en match som kanske speglade säsongen i stort: kämpaglöd, motvind och stolthet.

Sammanfattningsvis och med en blick i backspegeln samt att regnet har lagt sig över planen, och någonstans mellan frustration och lättnad försöker jag samla tankarna efter en lång, prövande men ändå lärorik säsong.

När ÄFF fick den där gratisplatsen till Division 4 visste jag att vi hade ett bra lag – men också att vi var tunna. Vi hade rutin, erfarenhet och en rejäl dos hjärta, men också en vardag att hantera: jobb, familjer, företag och kroppar som inte alltid svarar som de en gång gjorde. Det är livet i en förening som vår – där fotbollen är passion, men inte alltid prio ett.

Premiären borta mot Woodys blev en tuff start. Jag visste att de skulle bli ett topplag, men siffrorna sved ändå. Samtidigt var det just där – mitt i nederlaget – som jag började ana att vi faktiskt skulle kunna växa in i Division 4-tempot. Och det gjorde vi. Match för match, steg för steg.

Vändningen kom hemma mot Sunne. Vi spelade riktigt bra den dagen, neutraliserade dem effektivt och började tro på oss själva igen. Efter det följde en period där vi tog poäng, spelade bra fotboll och kände att vi hörde hemma på den här nivån.

Men efter sommaruppehållet kom bakslagen – på alla fronter. Skador, flyttar, avhopp.

Tom skrev på för innebandy i Karlstad, Hauger slet sitt knä, Olof drog till Gävle för studier. Andra kämpade med slitna kroppar och brist på tid. Det är inget ovanligt i vår verklighet, men det gör ont när man vet hur mycket potential som fanns i truppen.

Mot slutet av säsongen började vi ändå hitta tillbaka till det vi vill stå för: organisation, inställning och lagmoral. Och även om det inte räckte för att hålla oss kvar i Division 4, så gjorde det något ännu viktigare – det visade att vi fortfarande har hjärta.

Att åka ur är aldrig roligt. Det är faktiskt första gången under alla mina år som tränare som jag är med om det. Men det är också en erfarenhet. En påminnelse om hur tunn linan är mellan framgång och motgång. Och jag är övertygad om att ÄFF kommer att stå starkare efter det här.

Vi har lärt oss mycket under 2025. Vi vet nu vad som krävs för att spela på förbundsnivå: mer träning, mer inställning, mer närvaro. Och jag hoppas verkligen att våra unga killar tar till sig det. För det finns potential här – massor av den. Med rätt inställning och rätt stöd från våra rutinerade spelare kan de ta enorma steg de kommande åren.

Så ja, det låter kanske motsägelsefullt, men jag är ändå nöjd. Inte med resultatet, men med vad vi gjort utifrån våra förutsättningar. Vi har kämpat, vi har stått upp, och vi har gjort vårt bästa.

Till alla spelare – tack. För er insats, ert engagemang och för att ni bär klubbens färger med stolthet.

Oavsett vem som står vid rodret nästa säsong, så vet jag att framtiden i Ämterviks FF kommer att fortsätta byggas på hjärta, gemenskap och jävlar anamma.

Vi ses igen. Starkare, klokare – och hungrigare.

/ Conny