WYT´s hjärta under dagarna i Od 2025.

“Jag är kanske ingen poängkung – men jag är ju Rasmus Nalle”: Ett samtal om 10 år på touren med den evige charmören

Av “Kåken” von Sparring

Vi har träffats många gånger förr, Rasmus och jag. På blåsiga trottoarer i Haag, i stimmiga hotellbarer i Paris, och en gång i ett spanskt bibliotek i Torrevieja där han absolut skulle visa mig ett gammalt Aston Villa mål som av oklar anledning blivit bortdömt.. Men den här gången är annorlunda. Det har gått ett helt decennium sedan Rasmus Nalle för första gången slog sig ner vid ett WYT-bord, iförd sin klassiska solhatt, ett brett leende – och en fullkomligt obegriplig strategi.

Vi slår oss ner i ett soligt hörn av en camping någonstans i Bohuslän. En plats där han både blivit utslagen redan i gruppspel men även kammat hem stora titlar så som Giro di Italia och Midsommarspelen.

von Sparring: Rasmus, du har varit med i 232 officiella WYT-turneringar. Det är ju... ett helt liv. Hur känns det att ha varit en sådan självklar del av det här cirkusen i 10 år?

Rasmus Nalle:
Det känns som att man har gift sig med tärningslivet. Jag har sovit på golv i Lille, blivit förväxlad med en dansk barnboksfigur i Od och fått tärningar i present av ett passionerat fan i Mellerud. Men vet du – jag skulle inte byta det mot nåt.

von Sparring: Vad minns du starkast från alla dessa tävlingar?

Rasmus:
Oj. Det finns så mycket. Men topparna…  Midsommarspelen 2015. Semifinalen mot Munken var redan förlorad, en fiskmås sket mig på axel och någon Bavaria förmycket hade runnit ner. Men, jag vände på steken och plockade hem matchen och finalplatsen med 277-247, otroligt! Blatter skrek att jag sålt min själ till tärningsdjävulen. Sen tog vi "de fyra årstiderna" och skålade för Dahlby som sedan tog hem finalen.

Och dalarna... ja, det måste vara fadäsen i Toulouse 2016 när jag hade säkrat bonusen på en av etapperna i Tour de Toulouse men missade att slå en eller två femmor och bommade hela skiten och därav hela turneringen. Katastrof. Platini skrattade så han tappade sitt rödvinsglas. Det var förövrigt en av de stökigaste turneringarna genom tiderna, troligtvis en av anledningarna till mitt misslyckande. Blatter kastade en penna i ögat på mig och borde blivit utvisad och avstängd, men han kom undan som vanligt. Dock dömer jag ingen.....

von Sparring: Om du måste välja: vem unnar du mest framgång på touren? Alltså förutom dig själv?

Rasmus:
Det måste nog vara Tur-Bosse. Han är den mest okomplicerade själen jag mött. Han kan tappa en omgång på att han glömde slå – och ändå ger han dig sin sista Pilsner när du är låg. Dessutom luktar han alltid fräscht. En blandning av vanilj och optimism.

von Sparring: Och vem vill du absolut inte ska få in en yatzy i sista slaget mot dig i en tight match?

Rasmus (med en snabb blick och ett leende):
Platini. För han tittar inte bara på dig när han gör det. Han stirrar in i din själ, ler och säger “Det här är vad jag gör.” Sen lutar han sig tillbaka och häller upp ännu ett stort glas rött. Det är otroligt provocerande.

von Sparring: Om du fick beskriva din roll på touren med ett ord?

Rasmus:
Hjärtat. Jag kanske inte alltid vinner, men jag sviker aldrig ett kast. Jag är där, kastar, ler, svär ibland – men jag älskar det här spelet. Och människorna. Till och med Blatter fast han förbjudit mitt skruvkast. Det var en tidig skandal i WYT´s historia.

von Sparring: 232 turneringar. Vad blir nästa mål?

Rasmus:
233. Sen en till. Och kanske, bara kanske... en andra WYT-titel.

Han skrattar, slår lätt på bordet, och nickar mot havet. Där borta väntar nästa match. Och oavsett hur det går, så vet man att Rasmus Nalle kommer att lämna bordet med ett leende – och sannolikt en historia som aldrig riktigt går att bekräfta.