Dela nyhet
GÄSTKRÖNIKA av Jonas Rapp: "Tack, Class of 2020"
11 okt 2020 0 kommentarer
"Idag var examensdag för ett gäng huvudfotingar som jag träffade första gången när de provade på Amerikansk Fotboll för mer än halva sina liv sedan.
En del av dessa killar har gått med varandra sedan dess, i ur och skur och vinst och förlust.
De har kämpat sida vid sida.
De har knutit band som inga andra.
Dessa småkillar har med åren vuxit upp från de små huvudfotingarna och likt Tjuren Ferdinand blivit större, och större och alldeles jättestora!
De har kämpat i skyttegravarna på linjen, de har trash-talkat motståndarna på sätt som vi i föräldragenerationen skulle rodna om vi hört, de har skyddat varandra och blockat och öppnat hål och tagit en flagga för att ingen ska röra vår QB.
De har krigat för varandra.
Men de har inte krigat för sina liv.
De har krigat för lusten, för njutningen, för glädjen och den där oslagbara känslan av att vara en elftedel av en väloljad maskin som exekverar just det som coachen ritat på sin whiteboard, som förutser motståndarnas motdrag, some ger varandra en klapp på vaden före snap för att komma överens om vem som blockar vem.
De har krigat i lera.
Jag började så klart följa detta lag för att min egen son en dag ville gå i sin brors fotspår (och sin fars, men det var nog mindre relevant) och spela den där sporten som verkade så mycket roligare än att bara springa runt och sparka på en boll som studsade regelbundet.
Sonen hängde med i sex säsonger, men tog aldrig steget upp till U17, då andra utmaningar tog över hans fokus. Själv har jag aldrig riktigt kunnat släppa vare sig sporten eller Flyers.
På nåt sätt är det väl tur att han slutade – min mapp med fotbollsbilder från åren 2009-2016 innehåller drygt 34 000 filer…
Jag kan absolut förstå honom. Det är en helt annan sak när både man själv och motståndarna plötsligt är 185 cm och väger därefter. Det lekfulla och lite sprudlande spelet man ser i de yngre klasserna går på något sätt förlorat när kilona och allvaret ökar.
Idag, den 10 oktober 2020, hade alla kilon ökat och allvaret nått sin yttersta kulmen.
Täby Flyers U19 spelade SM-final.
2020 är ett konstigt år, och det märktes redan före matchen. Kristianstad Predators stod både för finalarrangemang och motstånd, men Flyers räknades som hemmalag. Så Predators fick välja först vid slantsinglingen, som de vann och valde att ta emot kickoff för att köra igång sitt anfall direkt.
Ofta när jag följt en match står jag bara kvar med en diffus känsla över hur matchen var och utvecklades. Så för att kunna återkalla denna match och faktiskt komma ihåg och förstå vad som hände, tog jag fram papper och penna när jag satte mig framför streamen. Jag skrev ner varenda spel. Enstaka noteringar om saker jag såg, men mest bara hårda fakta.
Sammanfattar jag mina anteckningar kommer jag fram till följande statistik över hela matchen, med grav reservation för att jag kan ha missat saker och räknat fel.
Varför har jag så många gånger under åren känt att vi i Täby Flyers spelar som David jämfört med motståndarnas Goliat-liknande trupper?
Mer än en gång har vi lite ironiskt frågat våra medföräldrar på sidlinjen ”Vad har de i kranvattnet i Karlstad/Örebro/Ekeby/Kristianstad/etc egentligen?” när vi sett storleken på våra motståndare.
En siffra som jag inte tog med i statistiken ovan var antal spelare. Förutom att jag tycker storleken på spelarna i sig skiljde sig ganska tydligt, så skiljde sig storleken på trupperna väldigt tydligt. 30 KP-spelare mot 16 TF-spelare. Jag törs säga att Predators trupp vägde minst dubbelt så mycket som Flyers trupp! Om det nu är en siffra som någon bryr sig om…
Min känsla från matchen, som jag även tycker återspeglas i siffrorna ovan, är att det är grymt imponerande att Flyers hängde med så bra. Det kändes inte som klasskillnad, men definitivt som ett starkt övertag för Kristianstad genom hela matchen.
Kanske är den känslan färgad av att vara en ”pappa på sidlinjen”, där man ju inherent blir lite skrämd av motståndarna och vill skydda sina barn.
Den där skillnaden i tyngd märks så tydligt i springspelet. När våra killar måste hitta ett hål för att kunna ta positiva yards, medan motståndarna inte frågar så mycket utan bara kör över istället. Där ett bra springspel för oss på 3y är ett misslyckat springspel för dem på 3y.
Någon gång på 90-talet när vi i Åkersberga Bulldogs hade ett par runningbacks som kunde springa hur tungt som helst upp i mitten tyckte jag, som reviever, att det var ganska tråkigt. Men tänk vilken trygghet det hade varit för våra Flygare att ha ett sånt där ånglok i rockärmen.
Jag kan inte på något sätt säga att jag hellre skulle se oss spela en sån fotboll, jag njuter verkligen av att se Flyers teknikfyllda spel. Och när tekniken övervinner tyngden – som den så ofta gjort under åren – då är det ren fotbollsporr för mig.
Men när det inte räcker med teknik…
När spelarna väger lite för lätt…
När passar precis petas undan av deras db…
När vår quarterback haltar omkring på planen…
När vi svarar Kristianstads första TD genom att göra en 57 yards screen till endzone direkt efter kickoff – för att se den komma tillbaka efter en flagga…
Då gör det ont att vara supporter igen.
Men så kommer ändå genombrotten.
En fake punt som ger 40 yards.
En pick just när Predators sätter igång en ny drive.
En onside kick utförd till perfektion.
14 poäng på 10 sekunder.
Då tänds hoppet, då ser jag ljuset, då älskar jag sporten igen.
Fotbollsfarsan i mig vill ju ändå skydda och trösta våra killar. Jag vill att det ska vara någon skruvad form av rättvisa – kan vi inte dividera antal gjorda poäng med antal spelare? Eller varför inte med antal kilo?
Slutresultat:
KP: 10,7 poäng per ton spelare
TF: 22,4 poäng per ton spelare
Men nja, jag vet. Det funkar ju inte så. Det skulle inte på något sätt vara mer rättvisa i det.
Men det svider så att se dem förlora. Även på 50 mils avstånd genom en stream. Jag har ju följt en del av de där killarna genom mer än halva deras liv. Grottmänniskan i mig vill skydda min flock, vill hitta på nya regler och bättre sätt att räkna poäng.
För att bli överkörda så bjöd Täby Flyers U19 på fantastisk underhållning – och galet nog även spänning.
Upphämtningen från 21-0 till 21-14 på ca 10 sekunder visade att under kan vara möjliga.
När det med bara minuter kvar av matchen står 35-14 och Flyers redan bränt en timeout ska man inte kunna känna någon form av hopp.
Ändå gav de oss det.
En drive som började på egen 37-yardslinje efter att Predators just gjort sin femte TD för dagen.
Två misslyckade passningar. Och sedan:
TF 3/10 Pass #2 25y
TF 1/10 Broken #1 scramble 5y - FLAG blind side #90 -15y
TF 1/25 Screen inc
TF 2/25 Draw -4y
TF 3/29 Pass #2 15y
TF 4/14 Pass #? 20y - FLAG KP coach avslås
TF 1/G Run #31 5y
TF 2/G Pass #2 TD + PAT // 35-21
Två minuter kvar, Kristianstad startar sin drive.
En perfekt blitz sänker QB på -2 yards.
Flyers tar timeout för att stoppa klockan.
Sen springer deras runningback #11 (MVP i Kristianstad) och det tar stopp direkt, men deras offensiva linje är inte nöjda med det, utan puttar hela högen tills bollbäraren avancerat 10 yards.
Tredje försöket, två yards kvar. Ännu ett av deras tunga springspel… Deras runningback bryter inte en eller två blockar – han bryter alla blockar och springer 56 yards till touchdown. Där släcktes det obefintliga ljuset för gott.
Men ibland är det inte bara frustration över flaggor. Nu kom det en, och denna lilla gula fågel kvittrade Fasthållning, anfallande lag, 10 yards bestraffning.
De sprang, igen. Men kom nu bara 6 yards och tvingas punta. Flyers tar sin sista timeout. 28 sekunder kvar.
Punten blockeras. Täby tar över bollen på Kristianstads 25-yardslinje. Följande drive tar bara en rad i mitt block.
TF 1/10 Pass #81 TD + PAT // 35-28, 23 sek
Vad är det vi ser?
Kan det verkligen gå?
En onside kick, 20 sekunder, tre spel, kanske fyra, för att komma in i endzone för att tvinga fram förlängning…
Men det går inte. Sparken når aldrig sina 10 yards.
Kristianstad tar över bollen och ställer sig i Victory Formation för ett sista spel till tiden rinner ut för våra Flygare.
Efter tio säsonger med Täby Flyers rinner de sista sekunderna ut i det höstlika konstgräset på hemmaplan i Kristianstad.
Jag vet att det är inte bara för dessa killar det kommer bli lite tomt efter denna examensdag.
Vi är många föräldrar som fått en skön kontrast till resten av våra liv genom samvaron i Täby Flyers. Vare sig det handlat om att trycka upp t-shirtar, planera Skövderesor, gå med kedjan på match, skjutsa spelare, kränga hamburgare i kiosken, tvätta matchställ… så har vi kunnat känna att vi bidragit, att vi gjort något litet för att Brinken o co ska kunna fokusera lite mer på spelarutveckling och lite mindre på administration och logistik, och på något sätt har vi alla bidragit till att ge våra killar (och tack och lov även några tjejer!) en grund för att ge sig ut i livet som de inte kunnat få någon annanstans."
Ovanstående krönika är något förkortad - vill du läsa hela och se fantastiska bilder därtill, så klicka här.