STRÖVELSTORPS GIF

Fotbollsglädje i röda och vita tröjor sedan 1923

SGIF 100 år artiklar

SGIF 100 år - del 47 - Peter Andersson

En nöjd Peter efter hattrick i sista B-lagsmatchen 1979, som vanns med 7-1 över Båstad

Trots att föreningen nu är inne på sitt 101:a år så blir det några artiklar till, då vi utlovade 52 stycken när vi startade. Här kommer den 47:e, och då är det Peter Andersson som minns sin tid i SGIF.

 

En av årets sista intervjuer som gjordes innan jul är med Peter Andersson, som tillbringade många år som aktiv i föreningen och har satt ett stort avtryck utanför planen.

 

När Peter var liten fanns ont om ledare och inget lag att spela i. I stället fick byns ungdomar hålla igång och spela fotboll på den gamla skolgården på Bankvägen. Detta skulle dock komma att förändras när eldsjälen Karl Ivar Lilja klev in i föreningen och började styra upp en ungdomsverksamhet runt åren 1967 och 1968.

 

I samma veva togs spadtag som förändrade Strövelstorp i grunden. Byn skulle framöver ingå i Ängelholms kommun, men pengarna som fanns att tillgå blev innan dess investerade i en ny skola, en stor idrottshall och bygget av äldreboendet Åsbytorp. Plötsligt strömmade barn in från närliggande orter som Varalöv, Ausås och Spannarp, vilket fick rejäl effekt på fotbollsföreningen.

 

Medan ungdomsavdelningen frodades närmade sig Peter senioråldern. Som 15-åring debuterade han i B-laget, där Gösta Göthe var lagledare, och sammanlagt spelade han 334 matcher innan två fotskador satte stopp för karriären 1984. Det blev 114 matcher i A-lag med 12 mål, men det var i B-laget han gjorde flest framträdande med 185 matcher och minst 73 mål (statistik saknas från 1973), framförallt var han framträdande med sitt målskytte när B-laget blev tvåa 1979 och vann serien 1981. Det blev sammanlagt 47 mål under säsongerna 1979-1981 i A- och B-laget. Bland annat minns vi två mål från mittlinjen direkt på avspark, då målvakterna var ute och firade lite väl långt ut, eller den stenhårda frisparken i krysset där bollen fastnade i bågen på målet. Peters tillslag var enormt och i början av 80-talet så kan man nästan säga att han tävlade med Bo Anders Johansson om vem som sköt hårdast och vem som skulle ta frisparkarna då båda hade ett extremt hårt tillslag.

 

Ett av hans första minnen med herrlaget är träningslägret i Vejbystrand, där bland andra Peter, Pålle Paulsson, Tommy Svensson och Bröderna Bengt och Paul Svenstrup var med. När Peter ska välja sin favorittränare under sin tid i klubben faller valet på Lasse Carlsson, men han lyfter också fram Lennart Åkergrens förmåga att skapa en bra kamratskap och hur Lars Jersmyr med sina träningsmetoder såg till att alla spelare var bra tränade.

 

Lars Jersmyr var även en central del i att klubbstugan kom på plats och blev byggd 1973 då han fick nys om en barack i Grevie som var till försäljning för 20 000 kronor. Peter Andersson var med och kommer ihåg hur den nya samlingslokalen var uppdelad i flera olika rum samt delvis finansierades av att 100 personer lånade ut 100 kronor till föreningen. När klubbstugan stod färdig blev den ett jättelyft för hela klubben. Här anordnades fester, och efter varje torsdagsträning stannade seniorlaget kvar för att äta mackor, prata, spela kort och få reda på laguppställningen till helgens match.

 

På sommarhalvåren var fotbollen den givna fritidssysselsättningen, men vad skulle byns ungdomar egentligen hitta på under vintrarna? På många orter hörde det till vanligheterna att det fanns en rink, damm eller sjö att tillgå för att spela ishockey. Så skulle bli fallet även i Strövelstorp. En hockeyrink byggdes ihop med lösvirke och placerades där tennisbanorna i dag är belägna. Senare tillkom en grusplan och fotbollsplanen, som omgärdades av löparbanor, flyttades ett antal meter närmare motorvägen. Peter minns hur tiotalet personer skiftades om att spola isen på nätterna. Man lånade slangar av brandkåren och tog vatten från brandposten på parkeringen. Förutom han själv var bland andra Ove Lindqvist, Börje Jerper och Thord Nilsson med och spelade. Hockeyfantasterna Börje Bengtsson och Lennart Andersson kom till idrottsplatsen och hjälpte till på helgerna och så fort de avslutat sina arbetsdagar.

Folk vallfärdade år efter år och matcher spelades mellan Strövelstorp, Salamis och Hasslarp. Sedermera mynnade engagemanget ut i hockey-bockey, även kallat korphockey, som bedrevs från slutet av 1970-talet till slutet av 1980-talet. Skickliga lag kom hit norrifrån och vann överlägset. Särskilt speciellt var speltiderna då matcherna oftast ägde rum mellan 21.30 och 22.30 eller 23.00 och 00.00.

 

I mitten av 1990-talet togs nästa steg i utvecklingen av idrottsplanen. Peter Andersson fick då nys om marken som i dag hyser vår C- och D-plan, sökte bygglov och fick ett ettårsavtal. Gräsdoktorn Göran Persson från Landskrona, som hade anlagt mattan på Ullevi, kom hit, tog prover och tyckte att marken var perfekt för att lägga gräs på. Några år senare tog Peter kontakt med ett företag från Hyllinge som arbetat med belysning till bandyrinkar i Norrland. Stolpar sattes upp, lampor kom på plats och sedan 2005 har vi kunnat bedriva matcher och träningar även under de mörka timmarna på dygnet.

 

En annan sak som Peter varit med och fixat är den stora reklambollen som står på parkeringen. Innan den anlände stod den vid Selects gamla fabrik på Åsbytorpsvägen och var då två meter högre än nu. Ställningen fick kortas för att föreningen skulle få bygglov. När stormen Sven svepte in över nordvästra Skåne 2013 sattes bollen i rullning och hittades rullande på parkeringen, men i dag välkomnar den alla besökare på idrottsplatsen.

 

När hans äldste son Ted började spela fotboll startade Peter tillsammans med Gunnar Larsson fotbollsskolan, som varje år lockar nya barn till föreningen. Under sex år (1997-2002) satt Peter Andersson i styrelsen som sekreterare och ungdomsansvarig, men sedan blev han kanslist inom byns innebandy och tiden fick läggas inom den föreningen.

SGIF 100 år - del 46 - Karl Otto Persson

Karl-Otto blev utnämnd till föreningens sjunde hedersmedlem 1991. Han började spela i Strövelstorps pojklag som 14-åring och prövade redan tidigt på att spela i reservlaget. Hans plats i laget varierade från centerback, vänsterhalv till vänsterinner (lite andra beteckningar på platserna på den tiden). Om vi har rätt uppgifter så var han den första som passerade 600 matcher i föreningen. Han sista match gjorde han vid 43 års ålder och hade det blivit sammanlagt 613 spelade matcher. Detta ligger han nu femma på genom tiderna i föreningens matchstatistik. Han var lagledare för reservlaget ett par år i mitten på 70-talet och någon påstår ”illvilligt” att hans sista 50 matcher gjordes genom att han alltid hade sina fotbollskor i bilen så om någon inte dök upp så skrev han upp sig själv på laguppställningen. Han fick spela en match tillsammans med sin son Ulf.

 

Hans roligaste fotbollsminne är från 1951 då han var med om att vinna pojklagsserien, efter seriefinal mot Hasslarp, där det blev seger med 2-1 och i sista omgången var man sedan tvingade att besegra Ödåkra, vilket man då gjorde med 2-1. Karl-Otto jobbade under många år på Gatukontoret i Ängelholms kommun och under fritiden ägnade han sig mycket åt sin stora frimärkssamling.

 

Karl Otto satt elva år i styrelsen varav de tre sista som kassör. Han hade en egen lösning på att få många medlemmar till föreningen, då han hellre valde att föräldrarna till de allra yngsta skulle vara passiva medlemmar än att barnen skulle vara betalande medlemmar. När barnen sedan skulle ha medlemsavgift så fanns även föräldrarna med i det betalande registret. På föreningens midsommarfester var han den ständige korvgubben.

 

En rolig visa gjordes om styrelseledamöterna vid en årsfest på 70-talet, som tog upp att Karl-Otto var ekonomisk som kassör. Melodin var Kors på Idas grav och versen löd:

 

Otto Persson säljer korv som ingen kan

båd på pengar och på städning tänker han

Ingen senap, inget papper, ingen ketchup eller hur?

du får heller ingen växel i retur.

 

Karl-Otto avled 2002, 67 år gammal.

 

Intervjun om fotbollsminnet gjordes 1991 när han utsågs till hedersmedlem.

SGIF 100 år - del 45 - Karl Ivar Lilja

Karl Ivar dansar med Ethel Thagesson på midsommarfesten 1983 eller 84

Vi har låtit Lars Larsson och Mats Westman nedteckna sina minnen av Karl Ivar Lilja. En ledare som kom in i föreningen när han flyttade till byn ca 1967/68 och tog hand om pojklagen under många år. 1984 var han även lagledare för herrlaget tillsammans med Lasse Jersmyr. Under slutet 70 och början 80-tal var han också klubbens planskötare.

Lasse Larsson berättar:
Karl Ivar Lilja var min första tränare och någon gång 1967 – 1968 dök han upp i min och de andra knattarnas liv och vi kämpade för att kunna ta en plats i de lag som ”Lilja” hade bestämt vi skulle spela i. Vi spelade i Milan, Malmö FF, Inter och andra kända lag som antagligen ingen av oss hade hört talas om innan, men vi tog våra lag och Karl Ivar till våra hjärtan. Dessa internationella matcher som spelade en gång i veckan gav bland annat självförtroende, glädje, lagkänsla och mycket mer som man nu vid hög ålder och låg bollkänsla, inser behövs för att kunna möta världen.

Någon undrar kanske vem som fostrade oss knatte talanger och jag kan ju bara tala för mig och det var naturligtvis mina föräldrar men Karl Ivar hade också ett finger med i spelet.
Vi som då hade ”Lilja” som ledare lärde oss snart att det som han berättade för oss också var det som var sant och det som gällde vilket var viktigt om man mötte motstånd t.ex. från sina föräldrar och då berättade man något liknade som” Det stämmer inte för ”Lilja” har sagt att….. ”

Onsdagskvällen den 10 september 1969 åkte vi som hade ”Lilja” som tränare till Malmö och tittade på IFK Malmö mot HIF. Matchen spelades på Malmö Stadion inför 25 624 åskådare och det var en helt ny upplevelse för oss som aldrig sett en stormatch tidigare. Hur kom vi ned till Malmö då? Jo naturligtvis så fixade Karl Ivar och hans fru Sonja att vi kom i väg till Malmö Stadion. Tillsammans med några andra chaufförer, som jag tyvärr inte kommer ihåg vilka de var men tror att det var en del föräldrar också som körde. Ett minne från den kvällen var att Sonja hade bakat goa bullar och en apelsindricka där förpackningen var trekantig. Vi hann få ner bullen och drickan under pausen samt att någon lärde oss den fantastiska och numera historiska heja remsan ” Här var det livat här var det glatt här var det blommor i mossans hatt, HIF, HIF, HIF”
Jo vi hade lärt oss att heja på HIF och när Tom ” Lappen” Johansson gjorde mål i slutminuten så vrålade vi och nästan alla (IFK supportrar undantagna) de andra på stadion och glädjen var total. Det blev mycket ”Här var det livat” ramsan både efter matchen, i bilen hem och många gånger senare i ungdomsåren. Att tillägga var att båda lagen spelade i division 2 Sydvästra Götaland och om HIF vann matchen så hade man stor chans att vinna serien. HIF vann serien men behövde kvala mot några av de andra vinnarna i division 2 serien i de andra landsdelarna. Tyvärr klarade man inte att vinna någon kvalmatch så klubben fortsatte i division Sydvästra Götaland.

Så rullade åren på och Karl Ivar tog på sig olika roller i förening vilket han skötte med omsorg och ett gott humör. Speciellt bör nämnas hans stora intresse för att sköta matchplanen vilket gav möjlighet för alla oss ”äldre stjärnor” att kunna spela ut hela vårt register mot lag som Milan, Inter Malmö FF, ursäkta jag menar Össjö, Västra Karup, Vegeholm och alla de andra storlagen.

Karl-Ivar gick bort 2017 vid en ålder av 87 år
/ Lars Larsson

Mats Westman minns:
Karl Ivar var även min första tränare när jag började 1973. Välkomstorden minns jag fortfarande någorlunda. ”Välkommen hit. Här är vi ett lag där alla spelare alltid hälsar på varandra om man träffas på stan”. Karl Ivar var ofta på idrottsplatsen och under slutet av 70-talet tog han över skötseln med gräsklippning och kritning. Eftersom det bara fanns en plan, så blev det hårt utnyttjad och Karl Ivar hade fått igenom med styrelsen och tränarna att ett par veckor in i maj så var det bara gymnastikskor som gällde på träningarna för att inte slita på gräset. Seniorspelarna var nog inte helt nöjda med den regeln men vi hade också en väldigt fin gräsplan när vi kom in i slutet av maj och resten av säsongen.

Efter att han slutade som ledare och planskötare följde han herrlaget från ena hörnflaggan tillsammans med Per Lindecrantz i ur och skur. Dock försvann alltid duon i pausen och kom tillbaka först efter 10-15 minuter, gladare och med mer idéer.
/Mats Westman

SGIF 100 år - del 44 - Fotbollen på 20-talet

Seriesegrande herrlaget 2021

Då har vi precis avslutat det fjärde fotbollsåret på 20-talet. Årtiondet har hittills varit rätt framgångsrikt med en serieseger och en kvalseger. Årtiondet inleddes dock i ren kaos när pandemin Covid-19 slog till med full kraft. Träningsmatcher, cuper och seriespel ställdes in och träningar fick bedrivas med max åtta personer i en grupp och grupperna fick aldrig komma samman under samma träning.

Hela vårsäsongen ställdes in 2020 och det blev en enkelserie för alla lag. Inför säsongen hade herrlaget delat sig från Salamis igen efter samarbetet 2019. När höstsäsongen var klar hade laget slutat på åttondeplats, en stor besvikelse. Detta efter att man under sommaren vunnit Sommarcupen, som startades mellan fem klubbar, Strövelstorp, Salamis, Hjärnarp, Väsby och Vegeholm för att få tävlingsmatcher innan seriestarten.

 

Göran Lendrén har varit huvudtränare under alla fyra åren på 20-talet och fick glädjas när säsongen gick i mål 2021. Hösten slutades med 19 poäng av 21 möjliga inför seriefinalen som skulle avsluta säsongen. Tre lag kunde vinna serien när Jonstorp kom till Strövelstorp i den avslutande matchen. Vinnaren skulle gå upp till div 5 och vid oavgjort så var det Skälderviken som skulle stå som seriesegrare. Matchen stod länge 0-0 men Olof Ivansson lyckades i matchens slutskede sätta 1-0 och föreningens första serieseger sedan 1979 (om man undantar 1992, då herrarna vann en typ av B-serie i div 6). Ett enormt jubel spred sig över idrottsplatsen och merparten av den stora publiken som tagit sig dit var överlyckliga.

 

Äntligen dags för division 5 spel under 2022,men det blev en tuff säsong. Våren inleddes med sju poäng på de första fem matcherna men därefter sju raka förluster. Hösten blev inte mycket bättre men två raka segrar mot Munka och Ödåkra gav hopp, men i den näst sista omgången behövdes en seger hemma mot HAIS, men efter oavgjort så var det i stort sett definitivt klart med nedflyttningen. Förlusten i Bjuvstorp avslutade division 5 sejouren för denna gången.

 

Hoppet om en snabb återkomst under 2023 tändes när man under våren endast förlorade mot Förslöv, men en vecka på hösten med två förluster på fyra dagar gjorde att Förslöv ryckte och inte gick att nå. Det blev i stället kval mot Vittsköfle, men trots två spelmässigt jämna matcher var det motståndarna som stod som totalsegrare med sammanlagt 1-5 och årets säsong fick ett snabbt avslut.

 

Damlaget som vunnit serien 2019 skulle försöka klara sig kvar i den högre serien, vilket laget inte tidigare klarat av. Dennis Henriksson var fortsatt huvudtränare och fick en ovanlig säsongsstart med pandemin. Efter den inställda våren inleddes det med seger över Nike och oavgjort mot Helsingborgs FF och sedan tre raka förluster varav förlust i den viktiga bottenmatchen mot Röstånga. I stället blev det en överraskande vinst med 1-0 mot topplaget Råå och sedan blev det bara en förlust på de fem sista matcherna och kontraktet räddat för första gången.

 

Dennis fortsatte som huvudtränare 2021, och det gjorde även pandemin. Seriepremiären flyttades igen och efter omröstning av Skånes föreningar, så beslutades om dubbelserie med seriestart den 1 juni och sista omgången den 20 november. Vårens sju matcher innebar sju poäng och höstpremiären mot Fortuna slutade med en sensationell seger. Hösten blev däremot jobbig och endast en seger och till och med två matcher som laget fick lämna wo. Ändå fanns chansen i sista matchen att klara sig kvar, men det blev storförlust och nedflyttning till div 4 igen.

 

Dennis tackade för sig och i stället tog Sofia Nilsson över ansvaret. Sofia som började spela i Strövelstorp hade en karriär bakom sig med spel i allsvenskan både i Stattena och i Djurgården. Nu skulle vi få ta del av hennes kunskaper och erfarenhet och det blev ett lyckat samarbete. Vi blev näst intill oslagbara i serien och förlorade endast två av de arton matcherna, båda mot de blivande seriesegrarna Hardeberga. Tyvärr skulle seriesystemet läggas om, så andraplatsen innebar inte ens kval efter säsongen.

 

I och med omändringen av seriesystemet så blev det en tuffare serie 2023, I början av september var det så jämnt i serien att sex lag låg inom en poängs avstånd i toppstriden, men vi visade oss väldigt starka under hösten och släppte bara in 4 mål medan vi gjorde 60 stycken. SGIF/Salamis slutade tvåa efter Billesholm och fick kvala mot Höör i ett dubbelmöte som slutade 0-2 och 3-0 och fortsättning följde mot Hörby FF där det återigen blev en seger med 3-0 på hemmaplan och efter förlust med 1-2 på bortaplan så stod det klart att laget återigen tagit steget upp till div 3.

SGIF 100 år - del 43 - Englandsresorna

11 förväntansfulla spelare på väg till England 1978

Under 70- och 80-talet fick pojklagsspelarna besöka London för att titta på fotboll. Lasse Jersmyr var drivande för att föreningen skulle arrangera en fotbollsresa. Våren 1974 åkte ett stort gäng till London och man tog färjan från Esbjerg på den danska västkusten. Målet var den engelska ligamatchen mellan Queens Park Rangers mot Derby, vilket var ett stort äventyr för många som aldrig ens varit utomlands. Matchen slutade mållös. Ulf Persson köpte en QPR-tröja, som han sedan som målvakt på hemmaplan spelade i under säsongen. Naturligtvis besöktes alla kända byggnader under resan och Ingmar Nelson tog chansen att prata i Speakers corner. I hotellpaketet ingick inte engelsk frukost med bacon och dylikt, men detta visste inte killarna och åt för glatta livet. När de sedan vid utcheckningen skulle betala för detta blev det liv, men på något vis så lyckades kostnaden för detta pratas bort. Det genomgående största minnet av deltagarna var visst att Lasse Larsson aldrig åkt hiss och valde att åka upp och ner någon timme. 16-18 åringarna hade en liten mer fria aktiviteter under resan, medan de yngre 15-åringarna styrdes upp mer av ledarna när det gällde aktiviteterna. Resan gav upphov till smeknamnet Hickori-hick för Jan Erik Malmström som hickade nästan hela resan. Resan dokumenterades av HD:s journalist McAssar som var med på hela resan tillsammans med sin son.

Resenärer var Gunnar Johansson, Lasse Jersmyr, Sven Åke Andersson, Alf Karlsson, Jan Sörensen, Torbjörn Nestenius, Ulf Persson, Roger Nilsson, Ingmar Nelson, Lars Olsson, Sven Åke Persson, Lars Larsson, Fredrik Wemmert, Stefan Andersson, Claes Göran Persson, Lennart Ohlin, Christer Svensson, Martin Paulsson, Mikael ,Jörgensson, Bengt Svenstrup, Jan Erik Malmström, Paul Svenstrup, Mats Andersson , Jan Inge Seger, Peter Andersson, Tom Sörensen, och Pålle Paulsson.

 

Efter den lyckade resan, så blev målsättningen att vart fjärde år skulle en ny årskull få åka och i mars 1978 så gav sig nästa gäng i väg och denna gång blev det tåg till Göteborg och sedan en lång båtfärd till England över Nordsjön. Skrönan gick att Bengt-Åke vann en jackpot på banditerna och kom med fickorna fyllda av pengar, men vid kontroll så här 45 år efteråt så kom han själv inte i håg något sådant och "har jag vunnit så spelade jag upp pengarna igen". Hotellet på denna resa var St James hotell. Restaurangen utanför hotellet blev vårt matställe de flesta gångerna och servitören blev vår kompis. ”Do you know the moon” blev en favoritreplik som fortfarande sitter i minnet hos några av resenärerna. Dock är det ingen som vet varför detta ens yttrades, men kyparen tyckte det var roligt och skrek det efter oss när vi passerade restaurangen. Bertil Westman kunde inte engelska och att beställa mat på restaurangen blev lite besvär, men löstes en kväll, med den helsvenska repliken ” jag tar samma som han OCH en mjölk”. Servitören skrattade och noterade något. Bristen på kunskaper i engelska utnyttjade Bengt-Åke när han ringde till Bertils rum och pratade engelska, en skärrad Bertil skulle försöka förklara att han inte förstod.

Huvudmålet på resan var matchen Chelsea mot Newcastle som slutade 2-2, och innehöll tre straffar varav en missades av hemmalaget. Det blev naturligtvis också en dags utfärd med alla sevärdheter. Vid vårt besök utanför 10 Downing Street tog Torbjörn Lanker chansen att ställa sig sidan om vakten på trappan utanför dörren, men blev snabbt beordrad ”one step down”

På Madame Tussaud kunde det blivit en liten katastrof när Johan Nordh råkade tackla till Kevin Keegan, men dockan räddades i sista stund från att trilla i golvet. Det var lite mode i att samla på ölburkar vid den tiden och Anders Swenson och Christer Yngvesson kollade många soptunnor under utfärderna. Anders köpte även en Chelsea-halsduk men den blev stulen i ett omklädningsrum på hemmaplan och kom aldrig tillbaka. Hemfärden var ett stort gungande efter att en storm dragit in och många mådde riktigt dåligt på båten.

Resenärer under denna resa var Lars Larsson, Torbjörn Lanker, Dan Andersson, Mats Westman, Anders Lindecrantz, Anders Svensson, Anders Swenson, Bo Anders Johansson, Johan Nordh, Christer Yngvesson, Bengt-Åke Persson, Claes Löfqvist, Bertil Westman, Nils Einar Andersson

 

1981 gick den tredje resan och nu valde man att flyga från Kastrup, via att man åkt tåg från Helsingör. Även denna resa var förläggningen St James Hotell. Truppen var nu på plats i en nästan en hel vecka och man hann med väldigt många andra grejer än man gjort på de tidigare resorna. Efter de traditionella byggnaderna och Madame Tussaud, så fick Tekniska museet ett besök, till jätteglädje för några och en del som var uttråkade tidigt. Ett besök på hundkapplöpningstävling var uppskattat och något som ingen någonsin varit på. Vi fick också chansen att åka och titta på Tottenhams träning. Efter en bussresa på nästan en timme så får vi besked att Tottenham ställt in träningen för att det hade regnat lite för mycket, så det var bara att vända hem igen med ett gäng besvikna spelare. Efter den uppskattade hundkapplöpningskvällen, så blev det ännu ett besök två kvällar senare. En av killarna hade inte haft speciell tur i sina insatser och förlorat varje gång, så när kvällen närmade sig sitt slut så bestämde han sig för att satsa på fem av de sex deltagande hundarna. Naturligtvis blev det som befarat när den sjätte hunden vann. Ridå!  

Detta år var det en riktig toppmatch som besöktes när Arsenal mötte Liverpool på Highbury, där hemmalaget vann med 1-0. Tyvärr var det en del Arsenal-supporters som betedde sig illa och hotade våra Liverpool-fans, som fick gömma halsdukarna utanför arenan.

Resenärer på denna resa var Patrik Svensson, Peter Wejsfeldt, Jonas Hammarlund, Stefan Lindqvist, Lars Sörensen, Stefan Lindecrantz, Karin Gudmundsson, Sten Göte Gudmundsson, Hans Bertil Persson, Jonas Svensson, Kristian Gudmundsson, Anders Johnsson, Robert Borg, Berne Jönsson, Eva Jönsson, Anders Hammarlund, Mikael Johansson, Stefan Johansson, Camilla Jönsson, Mattias Jönsson, Per Olof Larsson Jonny Zachrison och Ulf Stenkula.

 

1985 gick den fjärde resan till London och då åkte man på båt från Esbjerg likt resan 1974. Det sedvanliga sevärdheterna besöktes och matchen denna gång var på Stamford Bridge mellan Chelsea mot Southampton. Sylvide Persson var livrädd av att sitta så högt upp på läktaren som vi gjorde, och det tog tid innan hon kom ner igen efter matchen. Tyvärr har vi lite dålig dokumentation på den fjärde resan och vi har missat många av resenärerna i följande uppräkning då siffran  34 stycken resenärer finns noterad i verksamhetsberättelsen.

Med fanns i alla fall Mats Westman, Janet Stensson, Jesper Carlsson, Magnus Jönsson, Rikard Persson, Svante Larsson, Mattias Jönsson, Paula Persson, Dan Jönsson, Nina Munch, Petra Persson,  Magnus Nilsson, Lars Gunnar Bertilsson, Susanne Bertilsson, Susanne Fallesen, Marie Louise Westman, Camilla Jönsson, Annika Westman, Sylvide Persson, Gertie Fallesen, Tina Jönsson, David Jönsson, Karin Jönsson och Kaj Svensson 

 

Efter dess fyra resor hände läktarkatastrofen den 29 maj 1985 på Heyselstadion i Belgien där 39 stycken dog och föreningen kände inte längre för att ta ansvar för ungdomarnas säkerhet, så resorna ställdes in och i stället åkte ungdomslag på övernattningscuper.

SGIF 100 år - del 42 - Lars Carlsson

Seriesegrande herrlaget 1979 i Åstorp

Efter Strövelstorps storhetstid på 50-talet, så blev det tjugo tunga år men bottenstrid i lägsta serien under lång tid. Först i slutet av 70-talet så fick föreningen topplaceringar igen och när Lars Carlsson blev tränare 1979 så kom också de stora framgångarna. Nu 45 år senare är Lars fortfarande den mest lyckosamma tränaren när det gäller resultat (om vi undantar 50 -talet). Serieseger med A-laget 1979 och serieseger med B-laget 1981. En andraplats med B-laget 1979 och en femteplats för A-laget i div 5 under 1981, vilket är den högsta placering herrarna har haft de senaste 68 åren. Vi har låtit Lars berätta om sina tre år i SGIF som huvudtränare.

 

Mina minnen från tränartiden i Strövelstorps GIF 1979-1981.

 

Hösten 1978 hade jag bestämt mig för att sluta min karriär, som aktiv fotbollsspelare och satsa på att bli seniortränare. Några klubbar hörde av sig och jag hade i princip sagt ja till Torekovs IK, då telefonen ringde en höstkväll. Det var Gunnar Johansson, ordförande i Strövelstorps GIF. Jag förklarade läget men han tyckte, att vi skall träffas ändå. Jag bjöds på gott kaffe och sagolikt goda hembakade kakor, vilket delvis avgjorde saken. Den 16 januari började vi träna ute på ishallens ogästvänliga grusplan och vi var inte så många. Munka Ljungby IF, som hade träningstiden före oss var betydligt fler. Vi var 12 spelare den tisdagskvällen, inklusive mig själv. Jag började fundera, om mitt val av klubb hade varit det rätta. Samma spelare kom träningen efter träning och de satsade helhjärtat. De flesta hade varit stommen i det lag, som hade kommit tvåa året innan. Mitt tvivel försvann ganska snabbt. Här var en bra stomme till det serielag, som skulle byggas. Med vårvärmen strömmade allt fler spelare till. Träningsmatcherna bjöd på ömsom vin och ömsom vatten. Med vårens seriematcher var det på samma sätt, inte minst premiären mot Västra Karup, där det mesta gick snett. Någon bättre fotboll lyckades vi inte prestera i serien den våren, förutom ett par bra halvlekar mot Skälderviken och Munka Ljungby. Vårens bästa match gjorde vi i NST-cupen mot division 4-laget Häljarp, som vi med lite flyt hade slagit ut. Det var en viktig match för laget. Den gav oss det självförtroende, som innebar, att vi faktiskt trodde oss kunna vara med i toppstriden. Så blev det och spelet blev bättre för varje match.

I den näst sista omgången mötte vi Vegeholms IF hemma. I vårens match hade vi förlorat så nu skulle vi ta revansch. Seger skulle innebära, att vi tog över serieledningen med en match kvar. Deras tränare var Nisse Larsson, en tränarkompis sedan flera år tillbaka så en hel del prestige låg i potten. Vegeholm tog tidigt ledningen men vi vände på matchen och vann övertygande med 3-1 och därmed var vi nya serieledare. När vi tog vi över serieledningen var det för första gången under hela säsongen. Det var endast målskillnaden, som skilde oss åt så sista omgången skulle bli helt avgörande. Vi mötte Nyvångs GIF, en svår motståndare, borta på Bjärshög i Åstorp. Vegeholm mötte på hemmaplan jumbolaget Hjärnarps FF. Matchen på Bjärshög blev en stor fest med massor av tillresta SGIF-supporters. Vi gjorde vårt jobb och vann med 5-0. Det var klubbens största framgång sedan 1950-talet. Det blev en kväll, som det talades om länge om i byn. Spelare från den egna ungdomsavdelningen, som tog stora kliv detta år var Peter Löfqvist och Tom Sörensen.

 

Debutåret i ”femman” gick alldeles utmärkt även om prestationerna under året var lite av en berg- och dalbanatur. Efter en svag inledning skakade vi av oss debutnervositeten och i slutet av maj hade vi toppkänning. I juni tog inga poäng och plötsligt så hade vi bottenkänning istället. Från seriestarten i augusti och fram till mitten av september gick det inte mycket bättre och risken för degradering var uppenbar. Mot IFK Höganäs, fyra omgångar från slutet, tog vi oss samman och visade vilken stark moral och samman-hållning det fanns i laget. Efter en viljestark insats vann vi med 2-0 och av bara farten avslutade vi med tre segrar till och bärgade kontraktet. Den avslutningen med fyra segrar och 11-2 i målskillnad bådade gott inför säsongen 1981.

 

Min målsättning inför den säsongen var att komma bland de fem främsta. Försäsongen lovade mycket. Spelarna satsade hårt och träningspassen var intensivare än föregående år. Fler spelare från de egna leden strömmade till och ökade konkurrensen. Som vanligt gick det knackigt i träningsmatcherna men det var vi vana vid. Sedan hände det, som inte fick hända, vår eminente målvakt Tony Svensson blev skadad och fick stå över sex matcher. Ingen skugga över ersättaren Jhonny Nilsson. Han gjorde bra ifrån sig men det var inte Tony. Det blev en svag vårsäsong, även om vi tog fler poäng än året före. Spelstandarden var ojämn och genomgående hade vi, trots många målchanser, svårt att göra mål. Men vi tog 13 poäng och förlorade bara tre matcher. Det var knappa förluster frånsett mot sedermera serievinnarna Klippan. Starka insatser under sommarens träningsmatcher mot Hyllinge, 3-0 och Hasslarp, 5-2 gjorde att vi trodde på en ljus höst. Tyvärr förlorade vi de två första matcherna i höstomgången med uddamålet och tappade därmed kontakten med topplagen. En stark avslutning likt säsongerna 1979 och 1980 gjorde att vi placerade oss på femteplats. Det var klubbens bästa prestation sedan 1950-talet. Speciellt minns jag matcherna mot Förslöv, min moderklubb, som vi krossade med 5-2 och Vejbyslätt, 1-1. Man kan säga att Vejbyklubben förlorade seriesegern i den matchen. Förslöv kom trea i serien. Dessutom slog vi seriefyran Eket i båda mötena. Det var bara serievinnarna Klippan, som vi var chanslösa mot. Vi var nära men några onödiga poängtapp mot lag längre ner i tabellen förstörde festen för oss. Min slutsats var att med tillskott av ett par startspelare skulle SGIF kunna vara med längst fram och tampas om serievinsten. Division fyra var ett högst realistiskt mål. Nu blev det inte så. Styrelsen var inte inne på samma spår och efter tre väldigt trevliga år tackade jag för mig och tog tränarjobbet i Skäldervikens IF men det är en helt annan historia.

 

Jag minns med glädje min tid i Strövelstorps GIF och att jag 44 år efter seriesegern 1979 får skriva om klubbens 100-årsjubileum väcker många trevliga minnen hos mig. De allra flesta ledarna och spelarna kommer jag ihåg med glädje. Det fanns många talanger, som jag kunde lyfta till seniorfotbollen under de här åren. Några vill jag nämna speciellt.

 

Tony Svensson som när han kom redan hade spelat division-4 fotboll för Ängelholms FF. Han hade alla förutsättningar att bli en målvakt för de högre divisionerna men han nöjde sig med ”lilla” Strövelstorp.

 

Bröderna Bengt och Paul ”Pålle” Svenstrup, två snabba, granithårda ytterbackar, som utan tvivel hade kunnat ta steget upp ett par divisioner.

 

Anders ”Sture” Svensson, en av de största talanger jag tränat. Inte speciellt stor men hård i kroppen, som flinta men framförallt vindsnabb i både tanke och fötter. Hade varit kul att se honom i högre sammanhang. Utan tvekan den spelare i SGIF, som hade kunnat nå elitfotbollen.

 

Paul ”Pålle” Paulsson och Peter Löfqvist, båda hade extrem näsa för var målet är beläget. Dessutom, liksom ”Sture”, var de vindsnabba. För att ett lag skall ha framgångar måste det finnas en skyttekung. 1979 spelade ”Pålle” en avgörande roll med sina 20 mål. 1981 axlade Peter den manteln och gjorde 17 strutar. Peter skulle spela division-4 fotboll i Vejbyslätts IF medan ”Pålle” blev vid sin läst, även om jag tror han var och tränade med ÄFF någon gång.

 

Minnen handlar inte alltid om de största sportsliga framgångarna. För mig var B-lagets utveckling under de här åren något jag med glädje blickar tillbaka på. Våren 1979 fanns knappt något reservlag i SGIF. 1981 vann vi B-lagsserien med ett väldigt ungt lag.
//Lars Carlsson

SGIF 100 år - del 41 - Klara Einarsson

Bilden är från en F14-match mot Husie 2009

Näst på tur för en intervju är Klara Einarsson som under onsdagen kommer att sätta rekord i föreningen.

 

Klara Einarsson började spela fotboll i Strövelstorps GIF som nioåring, år 2005. Under söndagens match mot Röstånga tangerade hon rekordet för flest spelade matcher. Tidigare var det Petra Persson som stod för rekordet och har haft det sedan 2006, vilket också var året som Petra slutade spela. 

 

Av sina 413 matcher är 233 som seniorspelare, där debuten kom år 2010 som 13-åring i en träningsmatch mot Eskilsminne. Strövelstorp vann matchen med 7–3 och Klara stod för ett av målen i sin debut. Hennes första seriematch i seniorsammanhang var mot Hasslarp år 2011. Även då vann Strövelstorp matchen med 2–0. Klara har under sina år gjort 222 mål varav 163 stycken är i seniorsammanhang. Detta innebär en solklar ledning i föreningens statistik och flest mål och flest matcher i damlagets historia.

 

År 2014 utsågs Klara till nordvästra Skånes skyttedrottning av Alltid fullsatt. Detta efter att ha gjort 30 mål under en säsong.

 

För Klara har fotbollen haft en stor betydelse i livet. Den har utvecklat henne som spelare, men också fått henne att växa som person. Eftersom fotbollen är en social sport har det även gett henne fördelar i andra stadier i livet. 

 

Förr var det skott som stod högst i kurs hos Klara, men med åren har det blivit svårt att definiera den perfekta träningen. En favorit är ändå en rejäl löpning i slutet av träningen så hon är trött när hon kommer hem. Klaras styrkor är främst teknik, styrka och skott, vilket alla hennes mål genom åren är ett bevis på. Konditionen har alltid varit en stor fasa men den vände när hon insåg att det krävdes för att spela fotboll.

 

Ett av hennes bästa minnen är seriesegern 2006 som avgjordes borta mot Wormo. Matchen slutade 4–4 vilket spelarna inte trodde skulle räcka, men då andra resultat gick vägen blev glädjen stor. 

Klara nämner även alla sommarcuper så som Kalles Kaviar Cup, Elitfönster Cup i Lenhovda, Cup Denmark utanför Köpenhamn, Laxacupen i Halmstad och Åhus Beach Cup som roliga minnen.

 

År 2012 drog Klara på sig en knäskada vilket resulterade i cirka sex månaders rehabilitering. Under denna tiden tog hon, tillsammans med Ellen Brorson, sig an uppdraget att bli tränare för flicklaget födda 2000/2001. Även detta gav henne andra perspektiv på fotboll.

 

Anledningen till att Klara valt att bli föreningen trogen berodde först på bekvämlighet, men med åren har sammanhållningen haft den största påverkan. Hon nämner även fördelarna med att vi är en liten förening där alla känner alla.

 

Meriter:

  • Seriesegrar med damlaget år 2014, 2017 och 2019.
  • Ett stort antal guld i inomhuscuper. Norra Skånes cup (som är en av de största cuperna), Butikssupport cup, Bjäre cup.

 

Vi framför våra gratulationer inför rekordet och tackar för den lojalitet hon haft mot klubben sedan hon började. 

 

Intervjun gjord av Elin Rönström

SGIF 100 år - del 40 - Ungdomscuper killar del 2

Vinnare av Sparbanken Skåne Cup på hemmaplan 2014

Då fortsätter vi genomgången av utomhuscuper för killarna. Efter explosionen i cupdeltagande under 1990-talet som vi berättade om förra veckan, så fortsatte det en bra bit in på 2000-talet med lag varje år, men sedan 2017 har det varit mer sparsamt med intresset. Pandemin ställde också till anmälningar och efter det har vi inte varit på en enda övernattningscup. Det var dock lyckosamma cuper med ett antal guld under 2000-talet. I hastigheten kan jag missat något men listan över guld ser ut enligt följande.

 

Guld

2000 Arvika Cup för P1989 som vann guld.

2010 Ödåkra cupen för P2000 som tog guld

2012 P1999 vann Spb Öresund cup i Strövelstorp. P2002 vann Skälderviken cup.

2014 P2001 vann Spb Öresund cup i Strövelstorp

 

Deltagande lag i cuper utanför Strövelstorps egna cup

2000 P1984 i Göteborg cup. Arvika Cup för P1987 och P1989.

2001 P1986 i Skadevi-Cup i Skövde.

2002 Gothia Cup för P1986 och P1989 i Skadevi Cup i Skövde

2003 Gothia Cup för P1984. Medan P1988, P1990 var med i Norrköping-Cup.

2004 P1988 var med i Brocupen i Malmö. Gothia Cup för P1985

2005 Gothia Cup för P1986, P1989,

2006 Elitfönstercup i Lenhovda för P1996 och P1994. Gothia Cup för P1987,

2008 Laxacupen i Halmstad för P1994

2009 Elitfönstercup i Lenhovda för P1997 och P1998

2010 Smögen för P1996. Elitfönstercup i Lenhovda för P1998 och P2000. Ödåkra cupen för P2000

2011 Elitfönster cup i Lenhovda och Åhus Beach

2012 P2002 i Skälderviken cup. Deltagande P1999 i Laxacupen i Halmstad, Elitfönstercup i Lenhovda

2013 P1999 i Laxacupen i Halmstad och Elitfönstercup i Lenhovda

2014 P1999 i Laxacupen i Halmstad, Åhus Beach och P2001 i Skara

2016 P2005 i Kullavägen cup P2004 Elitfönstercup i Lenhovda och Eskilscupen

2017 P2001 Åhus Beach

2019 P2004 i Oddebollen i Uddevalla

2022 P2010 Eskilscupen

2023 P2011 Eskilscupen

 

Turneringarna summeras med små och stora berättelser som ledare eller spelare har nedtecknat efter hemkomsten. Tyvärr har inte så många resenärer och ledare nedtecknat händelser under cuper på 2010-talet, så därför kan vi inte berätta så många historier från den tiden, men det finns många guldkorn i berättelserna, framförallt för er som var med och nu minns tillbaka.

 

Arvika Cup 2000 Åldersgrupp P1987 och P1989

Under sommaren anmälde vi våra lag till en stor cup i Arvika, med lag från tre olika nationer. Cupen varade i tre dagar och vi ledare och föräldrar glömmer inte bort denna fantastiska helg med killarna. Slutresultatet blev att vi vann hela cupen med P11-laget och hemresan från Arvika gick mycket lättare. I Arvika glömmer dom inte oss från Strövelstorp

//Ronny och Carsten 

 

Gothia Cup 2003 åldersgruppen P1984

Vårt juniorlag var anmält till världens största fotbollsturnering i Göteborg. Laget gjorde en stark insats men hade inte marginalerna på sin sida i slutskedet. Inledningsvis mötte man Bergen Nord från Norge och trots ledning med 2-0 förlorade man matchen med 2-3 sedan man blivit lite avvaktande och backat hem för långt. Mot Pitray-Olier från Paris tog man också ledningen med 1-0, men fick även här notera en förlist med 1-3. Därmed krävdes det en vinst i sista matchen mot Aldapeta från Spanien för att ett avancemang skulle vara möjligt. Med 50 sekunder kvar slog Dan Cullin in det förlösande målet, som gjorde slutresultatet till 2-1. Tyvärr hände samtidigt det "omöjliga" att fransmännen förlorade mot norrmännen, som därmed gick om oss. Vi var utslagna, trots en av lagets bästa insatser genom åren. //Mats

 

Norrköping Cup 2003 Åldersgrupp P1988 och P1990

P15 och P13 var tillsammans med F14 på cup i Norrköping. Här var det tufft motstånd och för P13 blev det enbart förluster och en sistaplats i turneringen efter Smedby 0-9, Eneby 2-4, Tammerfors 2-5, IFK Norrköping 0-13, Oxelösund 0-1 och Krokek 0-1. Det var första gången laget var ute på turnering med övernattning och det var många nya intryck för spelarna. P15 lyckades bäst när man inledde med att slå Krokek med 1-0, sedan förluster mot Hansa Hoburg 2-5, Hovmantorp 0-3, Hagby 0-2, Skärblacka 2-3 men avslutade slutspelet med att besegra Holmedal från Värmland med 2-0. //Mats

 

Gothia Cup 2004 åldersgruppen P1985

Söndag

Utmarksskolan i norra Göteborg, 20 minuter in till centrum, det kan inte vara möjligt? Efter tre år på Samskolan i centrala Göteborg fick juniorlaget detta besked ett par veckor innan avfärd. Efter ett antal mail med huvudledningen och vår tidigare skolvärd Katrin fick vi reda på att det inte gick att ändra. Vi skulle hamna på Utmarksskolan. Avfärden från Strövelstorp/Spannarp gick 17.00 på söndagen och först då kunde killarna andas ut, under söndagsförmiddagen hade Katrin lyckades hitta en liten lokal som vi kunde ligga i. det visade sig vara i det närmaste ett cykelgarage. med hjul och cykelslangar, med vilka Andreas hade en intensiv brottningsmatch en av kvällarna, men cykelslangen/ormen var död. 17 personer i lokalen blev både trångt och varmt, men killarna var helnöjda. Kvällen gick åt till att packa upp och äta middag.

 

Måndag

Förberedelserna inför den stundande matchen var morgonens aktiviteter. På grund av det eländiga regnandet under helgen, så blev vi tvingade att spela första matchen på Torpavallens grusplan. Ett kanske lyckat byte då tyska Heeren verkade helt borta. Vi var helt överlägsna och Kristoffer Andersson gac oss ledningen. Markus Nilsson ökade på till 2-0 och 3-0 medan Erik Brunnström gjorde 4-0 och 5-0 Därefter fick Mandus Mattiasson storhetsvansinne och gjorde en räd från egen planhalva, som slutade med att han rundade målvakten och därmed 6-0. Kaptenens senaste mål var i september 2002 (nästan två år sedan), så alla var överraskade. Tyvärr fick inte Johan Asplund hålla nollan, då Heeren i matchens slutminut tilläts reducera till 6-1. Men en härlig start, som gjorde att hela dagen var en enda positiv händelse. Under eftermiddagen var de flesta och tittade på våra kommande motståndare Madla och Pinheiros som spelade 0-0. Därmed ledde vi Gothia Cup för första gången någonsin. Kvällen avslutades med en av de bättre invigningarna, som varit genom åren på Ullevi inför 40000 personer. Sven Göran Eriksson var kvällens huvudgäst och han kom in tillsammans med ett freds lag, som bestod av spelare från de båda krigande länderna Israel och Palestina.

 

Tisdag

Måndagens vinst hade gett hopp. 0-0 matchen mellan Madla och Pinheiros hade inte gett skrämselhicka. Det visade sig också att vi klart hängde med norrmännen. Ett par chanser på båda hållen i första halvleken, men ändå 0-0 i paus. I den andra fick tyvärr Madla till ett anfall som överrumplade oss och de satte 1-0 i burgaveln bakom en chanslös Stoffe. Detta blev det enda målet under matchen och då minns vi med besvikelse Thore Karlssons direktvolley på Viktors perfekta hörna, som den norska målvakten gjorde en fantom räddning på. På kvällen hade killarna ledarfritt och frihet under eget ansvar, då ledarna var på Scandinavium för att äta grillad fläskfilé, ta en öl, se trolleri och lyssna på Blues Brothers-kopiorna, som presenterades av kvällens värd Lasse Kronér. Kvällen avslutades med discodans, där Thore nästan hade problem att freda sig mot alla killar, som ville dansa med honom. När ledarna kom hem låg redan alla killarna i laget i säng. Det kallar jag frihet under ansvar även om ingen sov.

 

Onsdag

Strövelstorp/Salamis mot Brasilien! I nästan en månad har laget sett fram emot denna match. Att bara få spela mot brassar är säkert varje spelares dröm. Nu skulle den förverkligas. Resultaten i de tidigare matcherna gav oss även hopp om att de skulle kunna besegras, men brassarna hade vaknat på rätt sida. De hade bra rörlighet och vi hade stundtals svårt att få tag i bollen och kunde pusta ut. Attack efter attack kom brassarna mot oss, med när de väl kom till straffområdet var de väldigt ineffektiva. Detta bevisas också av att de under de fyra matcherna de spelade i turneringen bara gjorde två mål. I andra halvlek kom så inlägget från höger som en helt omarkerad spelare fick nicka in 1-0. En par ströchanser dök upp från vår sida, men eftersom vi var tvingade att vinna matchen var vi aldrig i närheten av avancemang till A-slutspelet. Därmed fick för första gången fortsätta i B-slutspelet. Detta hade vi visserligen ändå fått göra eftersom det var första gången som alla lag gick vidare till B-slutspel. På kvällen åkte några ut för att se den slutspelsmatch vi hade hamnat i. Brassarna fick möta ett lag från Nigeria och där var de chanslösa när de förlorade med 0-3, så det var kanske tur att vi inte gick vidare. Kvällens evenemang blev disco för de flesta av killarna.

 

Torsdag

Det blev sovmorgon för laget i väntan på slutspelsmatchen. Under eftermiddagen laddade laget i gång för mötet med Rotebro, som ligger utanför Stockholm. Rotebro visade sig vara ett bra lag och vi hade svårt att få upp spelet. Trots detta var det vi som tog ledningen, på en hörna, som Daniel Söderström slog in på helvolley på Viktors perfekta inlägg. Rotebro visade sig hade uppenbara problem med skärpan i avsluten och sköt dom inte över så var det sidan om mål eller direkt på Stoffe, som skötte sig alldeles utmärkt. Tio minuter före slut kom dock kvitteringen, men den hade föregåtts av ett par solklara chanser av bl.a. Axel och Markus som borde avgjort matchen. Nu slutade matchen 1-1 och vi var tvingade att ta till straffar för att utse en segrare.

Sex personer anmälde sig frivilligt att lägga dessa och vi valde ut fem personer. Rotebro inledde med att lägga en tam straff som Stoffe enkelt räddade. Daniel satte sin säkert. Rotebro kvitterade, medan Viktor inte fick till sin straff som räddades. Rotebro tog ledningen med 3-2 och Erik kvitterade till 3-3. Rotebro missade igen och Johan Hansson ordnade till en ledning med 4-3. Rotebro kvitterade och så var det dags för Ted att avgöra genom att göra mål. Men med kroppen bakåtlutad gick bollen strax över ribban och vinstmålet uteblev. Dags att skicka fram en ny straffläggare. Rotebro slog in sin straff och vår yngste spelare Thore var den ende som anmälde sitt intresse för att skjuta. Tyvärr blev det en för lam straff och Rotebro hade vunnit med 5-4. Ridå! Tung hemresa och kväll stod framför oss, och för tredje Gothia i rad åkte vi ut på de små marginalerna.

Kommentarerna efter straffarna var många och det är inte helt lätt att avgöra var gränsen går för hur de som missade tar kommentarerna. Men så här efteråt har de säkert kommit över misslyckandet. De ställde i alla fall upp och vågade slå en straff, inte helt lätt, se bara på Olof Mellbergs kompisar i landslaget. Därför vågar jag i skrift meddela att Mats hade gett order om att inte skjuta mitt i målet, då målvakten inte kastade sig på någon straff. Detta struntade Johan Hansson i och sköt den mitt i mål, vilket var helt rätt visade det sig. Ted struntade också i ordern och sköt verkligen inte mitt i målet utan ovanför. Kommentaren till Viktors straff var mer kraftfull, vilket inte straffen var. Målvakten hann kasta sig, resa sig upp och plocka bollen när den kom fram. Lite mer kraft behövs nästa gång, även om Viktor på sin väg fram till straffpunkten hade bestämt sig för att inte ta i så för mycket, då det var risk att den skulle gå över. Men han överdrev nog lite med styrkan eller snarare underdrev. Viktors torsdag var nog inte hans bästa genom levnadsåren, då han missade en straff, blev nobbad av en brud, vaknade med ketchup i örat (hur det nu hade kommit dit), och fick en örfil utav ett gäng som ville bråka med våra killar.

 

Fredag

Helt ledig dag och eftermiddagen startade med en lufthockeyturnering på Liseberg. Markus Nilsson vann ryggsäcken som stod på spel. En fotbollsturnering följde och den vanns av Johan Hansson. I övrigt var det fria aktiviteter, som utnyttjades både på Liseberg, Heden och några såg skandalmatchen på Ullevi där Frölunda och Inter från Spanien möttes och till slut slogs hela laget, och finalen fick avbrytas och bägge lagen diskvalificerade pga osportsligt uppträdande. På kvällen avslutades vårt läger med en liten fest och sedan skulle killarna gå på disco, där de dock inte kom in pga jättelånga köer.

 

Lördag

Vakna, packa, äta, stöda och sedan hemresa. Tack för i år.

 

Årets Gothia i summering

Varningsligan: Axel Brundin 2, Johan Hansson 1, Markus Nilsson 1, Ted Andersson 1, Johan Asplund 1 muntlig tillsägelse på bänken, Richard Werme, ingen varning vad hände?

 

Årets" jag glömde": Axel Brundin som glömde mobil, skor och mobil igen

Årets ringdansare: Strövelstorp/Salamis på discot

Årets nykomling: Erik Brunnström, flest mål vid första besöket i Gothia.

Årets mest skadade: Ted Andersson, mer avbytarbänk än spel

Årets "kom alltid i tid": Daniel Söderström, alltid två-tre minuter på rätt sida dead-line

Årets kapning: Axel Brundin, vilket naturligtvis gav gult kort

Årets hörnläggare: Viktor Lennartsson, kanon inlägg, som resulterade mot Rotebro och nästan mot Malda

Årets raggningsobjekt: Thore Karlsson på ledarfesten

Årets "kung i baren" Kristoffer Andersson som blev 18 år under lördagen

Årets brottare: Andreas Andersson med cykelslangarna

Årets slalomstjärna: Mandus Mattiasson från egen planhalva och 6-0 mot Heeren

Årets rånoffer: Simon Arvidsson, 200 kronor fattigare efter attacken.

Årets luftmadrass: Gustav Lennartsson, aldrig har en luftmadrass sett ut på det viset.

Årets straffläggare: Johan Hansson, stensäkert mitt i mål

Årets icke straffläggare: Viktor Lennartsson, bakåtpassning på en straff

//Mats

 

 

Gothia Cup 2005 Åldersgrupp P1986 och P1989

Berättelsen är berättad sedan tidigare i del 33.

 

Gothia Cup 2006 Åldersgrupp P1987

Årets höjdpunkt för juniorlaget inleddes med en tågresa till Göteborg för inkvartering på Samskolan, där Strövelstorps killar legat de senaste fem åren. Gothia Cup var i gång. Söndagskvällen ägnades helt åt att lära känna skolan och övriga lag, samt bädda för de kommande nätterna.

 

På måndagen var det dags att stiga upp vid åttatiden och förbereda sig för första matchen. alla våra matcher skulle i år spelas i Kungsbacka vilket blev ett väldigt resande för laget. Det tog ungefär en timme från skolan till vi var på plats på planerna. Ett taggat gäng värmde upp i den starka värmen där vi skulle möta hemmalaget Kungsbacka IF. Men redan efter 20 sekunder låg bollen i vårt mål och vi hade fått en mardrömsstart på detta Gothia. En minut senare hade Jacob Ingelsson dragit på ett skott från 35 meter, som gick in bakom en förvånad målvakt. Därefter blev det stiltje på målen ett tag, men sedan kom ketchup effekten. När matchen var slut hade SGIF:s dominans lett till en solklar seger med 7-1. Målen gjordes av Erik Brunnström  2, Jacob Ingelsson, Emil Henriksson, Axel Brundin, Thore Karlsson och Oskar Lindberg. Kvällen skulle ägnas åt invigningen på ett fullsatt Nya Ullevi, men besvikelse var stor när platserna var på innerplan och man kunde inte se någonting. Invigningen var säkert bra men ingen hade en aning efter två timmars underhållning. endast fyrverkeriet var något att se. Som om inte kvällen var tillräckligt förstörd så blev hela vår skolsal invaderad av flugor, vars roligaste uppgift var att träna start och landning på våra ansikten under natten.

 

Sovmorgon på tisdagen trodde man, men antingen kan inte spelarna klockan eller vet man inte hur mobilväckning fungerar. Vi hade tänkt väckning 08.45, men den första mobilen ringde 05.30 och nästa 06.00, och därefter var det nog även 07.45 och 08.30. Ännu en varm dag hade börjat och dagens match var mot Woodward Academy från USA, som dagen innan hade besegrat det tyska laget med 2-0, Var stod vi i förhållande till dessa lag. Resa till Kungsbacka igen och återigen visade sig laget var heltänt på uppgiften och slutresultatet blev hela 4-0, Målen gjordes av Christoffer Bruse, Axel Brundin Thore Karlsson och Erik Brunnström. På kvällen var det ledarfest på Scandinavium vilket var en mycket lyckad tillställning. Vad som då hände på förläggningen har ingen ledare någon aning om. Vad vi däremot vet är att flugorna hade stannat kvar under dagen och fortsatte att irritera oss under natten.

 

Värmen är nu på sitt maximum och onsdagens drabbning mot tyska Rhenania Immendorf kommer att bli en tuff historia. Vi är nu i stort sett redan klara som gruppsegrare och några av de spelare som haft lite speltid, få nu chansen att visa upp sig. Matchen är åter förlagd till Kungsbacka och det blir även denna gång en vinst med 2-0. Målen gjordes av Erik Brunnström och Fredrik Johansson. Våra framgångar har nu också lett till att mängder med föräldrar och supportrar besökte matchen för att heja på oss. Vårt avancemang till A-slutspel var imponerande, då vi var den enda föreningen i hela nordvästra Skåne, som gick till A-slutspel.

 

Torsdagens revelj gick 06.00 och det var tidigt!. Nu gällde det att få igång de trötta kropparna, som inuti sig hade en het vilja att återigen vinna, men skulle viljan besegra den trötta hjärnan? För att få en bättre uppladdning hade tre föräldrar ställt upp för att skjutsa oss till Kungsbacka, så vi slapp den dryga resan. 07.25 intog vi plan 4 och började värma upp, då befann sig redan Skultuna på plats och verkade riktigt taggade. Det visade sig också inledningsvis att Skultuna hade vaknat bättre och efter första halvlek ledde laget med 1-0. Trots en stark forcering fick vi aldrig in kvitteringen och därmed var det slutspelat i Gothia redan i första slutspelsmatchen. För att komma över besvikelsen blev det lufthockeyturnering på Liseberg där Erik Brunnström hade turen att vinna Gothiatröjan som stod på spel. pelle, som haft problem med ett öga åkte hem och vi andra fortsatte under natten att slåss mot överheten, som i  folkmun kallas FLUGOR.

 

Fredagen blev en fridag eftersom vi var utslagna och det var många som återvände till Liseberg. Äntligen blev det lite svalare väder, och det var en del som besökte Heden för att se semifinalerna i vår åldersgrupp, där Häcken som till slut vann hela Gothia mötte Elfsborg på ena planen och amerikanske Stampede som mötte ett lag från Sydafrika, Orlando Pirates. Sydafrikanerna vände 0-1 till 2-1 och spelade en väldigt trevlig och positiv fotboll.

 

Lördagens program var enkel. Väckning, städning och hemfärd.

//Mats

 

Laxacupen i Halmstad 2008 Åldersgrupp P1994

Som en extra krydda på säsongen var vi uppe i Halmstad och spelade Laxacupen under fyra väldigt varma dagar. En cup som denna gäller det att vara på topp under alla fyra dagarna. De två första dagarnas spel, spelar vi en väldigt bra fotboll och står väldigt bra mot våra motståndare med vinst 2-1 mot Gransholm, 0-0 mot Västra Mark samt 2-4 mot Kenty. Tyvärr orkar vi inte att spela lika bra dag tre och fyra och förlorar fyra raka matcher, 0-1 mot Snöstorp/Nyhem, 0-3 mot Norrtälje, 1-2 mot Göinge och 1-2 mot Alet.

//Ulric och Stefan

 

Skälderviken Cup 2012 Åldersgrupp P2002

Helgen började med övernattning i klubbstugan för att på söndagen bege oss till SIF:s cup för P10. Laget var vid hott mod trots den sena kvällen och den tidiga morgonen samt att laget bara bestod av sju spelare, alltså ingen avbytare. Gruppspelet inleddes med match mot värdens ena lag SIF blå, ledning med 2-0 förbyttes till kvittering men vinst med 5-2. Av bara farten besegrades Ängelholms lag blå med 5-0 och tuppkammarna växte. Seger mot Torekov skulle innebära final och pojkarna tog fram storspelet och vann med 6-0. Final mot ÄFF lag gul, men oj vad gårdagen kom i fatt pojkarna som såg mycket trötta ut när de vilade i skuggan. Laget gick dock inte att hindra trots ledning för ÄFF. Laget hittade bränsle och gjorde tre raka för att vinna med 3-2. Glädjen var total och att fira tillsammans med tjejerna gjorde inte saken sämre, ett stort grattis.

 

Åhus Beach Soccer 2017 Åldersgrupp P2001

En lyckad cup för grabbarna och vilket väder vi fick.

Dom gick in för det för fullt första dagen med 2 segrar och tre förluster, andra dagen tog dom det mer som en leksam cup och det blev helt plötsligt stod dom där med 4 segrar till i gruppspelet . Det blev en 4 plats i gruppen med 10 lag. 

A-slutspel blev det på centercuorten mot ett mycket bra lag som förlorade finalen och vi fick en förlust mot dom. Så av 20 lag kan vi säga att vi blev nia, vilket är mycket bra jobbat av killarna.

6 vinster och 4 förluster är starkt jobbat av er killar.

Och så hade vi ju många supportrar på plats , ett stort tack till er som stötta oss.

Vi ledare vill tacka er alla spelare och supportrar för två trevliga dagar //Tobbe

SGIF 100 år - del 39 - Ungdomscuper killar del 1

Matchbild från HD-cup finalen 1974

Innan 1985 innebar alltid att deltaga i en cup var att man blev lottad att spela hemmamatch eller bortamatch för att gå vidare efter vinst.

 

Pojkar 1959 är vår första succé på detta område när man vann HD-cupen som 15 åringar 1974 efter seger mot Höganäs BK med 3-2. Några fler vinster i denna form av cupspel finns inte inom föreningen vad vi hittar i dokumentationen.

 

1975 startade Gothia Cup i mindre skala med övernattning och deras framgångar lockade fler att pröva på samma koncept.

 

Först 1985 kan vi hitta i våra papper att föreningen var med i en endagars cup i Ängelholm. Det var Defa-cup som arrangerades och våra pojkar P1976 deltog. 1987 var första året vi var ute på en övernattningscup och då Skadevi-Cup i Skövde. P1973 och P1975 var lagen som samlade in pengar för att kunna åka.

 

I början av 90-talet så exploderar föreningens deltagande i cuper, både endagars och övernattningar, och mycket börjar med inbjudan till den danska cupen i Ejby 1990, som vi tidigare berättat om i del 28 av denna artikelserie, och att Bingolotto skapar ekonomiska resurser för att bekosta resorna.

Vi har tidigare berättat om flickornas cupäventyr och här kommer lite av killarnas cupdeltagande.

 

Deltagande pojklag, lite exempel

1987- P1973 och P1975 i Skadevi Cup i Skövde

1990- Cup i Ejby för P1972 och P1974

1991- Cup i Holland för P1975 och P1977

1994- vann P1984 Karnevalscupen efter straffseger i finalen mot Ängelholms FF och P1979 var på cup i Holland.

1995- Gothia Cup för P1979. P1984 tog silver i Hjärnarps-cupen

1996- Gothia Cup för herrjuniorerna. Eskilscupen för P1982. Karnevals-cupen för P1986 och P1988

1997- Gothia Cup för herrjuniorerna, P1982 i Lysekil, P1984 var på Skadevi-Cup i Skövde.

1998- Gothia Cup för Herrjuniorerna och Holland för P1982, P1984. Karnevalscupen P1988

1999- Aroscupen för P1984 och P1986. Bamsecupen P1989

                                             

SKADEVICUP 1987  Åldersgrupper P1973 och P1975

Den 3 december 1986 samlades föräldrar och spelare i F16, P14 och P12 i klubbstugan för att diskutera en eventuell resa till en fotbollsturnering. Det ansågs vara en positiv tanke och genast bildades en kommitté, som skulle arbeta med frågan. under två månader arbetades inom kommittén innan man enats. Man samlade föräldrarna igen den 11 februari och meddelade då att resmålet blir Skövde och Skadevi-Cup. Dessutom framkom olika sätt att få in pengarna som behövdes för att resa. Direkt sattes det i gång en lottförsäljning och vid påsk bakade alla föräldrar för två tombolor vid Strövels-Livs, Samtidigt blev det klart att F16 inte kunde få ihop lag för att kunna deltaga. Stortorget belv den 2 maj, 9 man och 19 juni platsen för en åltombola där föräldrar och spelare stod och sålde . Till slut hade pojkarna dragit in 19300 kronor samt betalat in vardera 150 kr, dessutom bidrog föreningen med 4000 kronor och resan var ekonomiskt i hamn.

 

Klockan 06.30 på torsdagen den 25 juni samlades de 40 deltagarna vid kiosken i Strövelstorp för avresa. Vägen upp ägnades åt genomgångar av vad som skulle hända, ordningsregler och tävlingar i form av bingo på bilnumren. Vid tolvtiden var man äntligen framme på Sommarland i Skara, där man genast tog sig in för att leka av sig. Bland det först besökta blev vattenpoolerna trots att vädret var lite i kallaste laget. Motorcyklarna blev också mycket flitigt besökta.

Man kunde även vara med om invigningen av plastisen där man kunde åka på riktiga skridskor. Invigningen gjordes av Håkan Södergren och Tommy Sandlin, dessutom fanns naturligtvis Bert Karlsson på plats.

 

På fredagsmorgonen var det så dags att spela fotboll. P14 skulle inleda med match mot Visby/Gute. Innan matcherna överlämnade vi en Strövels-korv till motståndarna. Matchen blev en klar överraskning, i det att vi tog ledningen med 1-0 genom Peter Neij ivrigt på hejade av P12-laget och stereon med den danska låten "Vi er röde, vi er hvide". Visby/Gute kvitterade i de absolut sista sekunderna (Killarna tyckte det var offside). P12:s första match gick mot Lekstorp och det blev förlust med 0-3, mycket beroende på att man inte tidigare spelat 11-mannafotboll. P14 fick sedan på eftermiddagen ta sig an det bästa laget i sin grupp, IF Stendy. Det blev förlust med 0-4, där man inte hade någon större chans. P12 mötte Mariestads BK och förlorade med 1-4 där målet gjordes av Anders Lindén. P14 fick avsluta kvällen med match mot IFK Skövde lag 2, där man tog ledningen genom Magnus Landgren i den första halvleken, men i den andra släppte man in två mål. Resultatet förde dock de goda med sig att man kom sist i tabellen och fick möta lag som inte heller var så bra. Hade laget vunnit hade vi kommit tvåa och hade då kanske åkt ut direkt.

 

På fredagskvällen blev det biobesök för P12 spelarna, i form av Asterix och Space camp. P14 spelarna hade match och kunde endast titta på Space camp. De som inte var intresserade av bion stannade kvar på förläggningen och spelade fotboll och poker.

Senare på kvällen kom biogänget hem igen och hade då köpt pizza och hamburgare eftersom det hade varit mycket dåligt med köttbullar till P12 spelarna (endast 4 stycken per spelare). Detta beroende på en försenad transport och därför fick de ransonera i början av dan. När P14 spelarna åt fick de hur många som helst. Mats Westman fick 14 stycken och de undrade om han ville ha fler. Enligt Inge Eliasson var detta den solklara anledningen till att han spräckte byxorna på lördag kvällen.

lördagsmorgonen inleddes med match för P12 mot IK Tord vilken förlorades med 0-3. Eftermiddagen var tänkt till bad i simhallen men när lagen var i bussen får vi reda på att badet hade stängt pga för hög fluorhalt i vattnet. Det blev i stället att underhålla sig själv. Senare på eftermiddagen skulle båda lagen spela match. P12:s slutspelsmatch slutade med en 0-6 förlust mot Jönköping Södra och därmed var turneringen över för deras del. P14 gick efter straffsparksdramatik vidare mot Hörnebo. 0-0 vid full tid och 3-1 efter straffar, målskyttar Niclas Olsson, Pål Ekberg och Peter Neij. Stora glädjescener utbröt. En och en halv timme senare var det dags för en ny match, denna gång mot Axvall. Matchen mot Axvall skulle vunnits med tyvärr fick vi lida för vår match mot Hörnebo tidigare. Axvall tog ledningen med vi kvitterade genom Jan Brandt, men Axvalls segermål var ett av det mest slumpmässiga. Niclas gjorde en utspark som en Axvall spelare slår tillbaka på halvvolley från 35 meter. Det blev en perfekt lobb över Niclas, som förgäves jagar efter. Niclas var otröstlig efter matchen men hade ingen skuld i målet.

Lördagskvällen ägnades åt diskotek i Skövde ishall. Vilket ljud! Ledarna satt mest och väntade på att det skulle ta slut. Spelarna sprang rundor och träffade nya kompisar, men som helhet hade de inte speciellt roligt. Några var kvar på skolan och ägnade sig åt andra sysselsättningar. Jakt på F14-tjejerna i Stångenäs och Nyköpings BIS samt poker var några av dessa.

På söndagsmiddagen var det packat och klart för hemresa. på vägen ner stannade vi i Gislaved för att äta hamburgare som Lars Paulsson redan hade beställt, så de stod färdiga när vi kom. Det är service. Jan Brandt nöjde sig dock inte med den utan köpte två till. klockan 16.45 stod de 40 resenärerna vid kiosken i Strövelstorp igen, trötta men en erfarenhet rikare, och de flesta ville nog uppleva detta igen.

 

Kommentarer från Turneringen

Nils Gunnar: Roligt när vi vann matchen. Min sovplats var bra, men ledarna väckte oss för tidigt.

Ola: Svår hörna att sova i. Skriv inte upp att jag stod i mål när vi förlorade med 0-6. Det var minst fyra offsidemål.

Magnus: Matcherna gick bra, men brudarna i Stångenäs var bäst.

Olof: Skamligt att ledarna (Mats) lurar oss på pengar i poker.

Marcus: Detta var det roligaste jag har varit med om-

Pål: Roligt att träffa nytt fok.

Fredrik M: Fick inte spela, det var tradigt. (Fredrik var för gammal men fick följa med för att vi fick sjukdomar dagen innan)

Niklas R: Vi fick för lite köttbullar., det var dåligt

Mats: Vaddå för lite köttbullar? Jag fick 14 stycken.

Sven: En sådan här resa är viktig för den sociala kontakten utanför fotbollen. Det ger en ökad klubbkänsla och man umgås med andra personer än de man gör hemma.

 

GOTHIA CUP J-LAGET 1997

Juniorerna har för tredje året i rad varit på Gothia Cup, och detta år blev man förlagda på Ängås skolan i Västra Frölunda, en halvtimmes väg från centrum. INte ett helt populärt ställe från killarna men skolvärdarna var trevliga enligt ledarna. Matcherna spelades mot Proletärens FF (0-2) Höxter, tyskland (1-5) Michigan Maple Leaves, USA (0-5) och Tranås BOIS (0-2). Lagets enda målskytt i turneringen var Jesper Jönsson, men trots att det blev förlust i alla matcherna gjorde laget sin bästa Gothia turnering och var och var nära att avancera till kvartsfinal i B-slutspelet då man i matchen mot Tranås dominerade matchen i första halvlek och bl a missade en straff och hade ett ribbskott. De stora utflyktsmålen under veckan var naturligtvis Liseberg, men centrum och framförallt Avenyn besöktes flitigt.

 

GULLMARSCUPEN I LYSEKIL 1997 Åldersgrupp P1982

P15 deltog i Gullmarscupen i Lysekil, där arrangörsklubben Slättens IK gör ett jättejobb med arrangemanget. Ledarna ger föreningen högst betyg och Lysekil erbjuder mycket, som den sommarstad den är, klippbad, båtturer, fiske, disco, stugbyar och campingar. Laget inledde mot Karlstads BK och spelade här oavgjort 1-1. Ett solklart offsidemål fällde SGIF mot Näsets SK från Frölunda, där slutresultatet blev 1-2 trots att laget gjorde sin absolut bästa match. Inledningen mot Kongahälla var mycket bra, men när motståndarna gjorde 0-1och sedan ökade på, rasade resultatet iväg till 0-8 efter en total genomklappning. Avslutningsmatchen mot redan klara gruppsegrarna Tvååker förlorade med 0-5, sedan laget varit skadedrabbat. Facit blev två mycket bra och en godkänd insats under veckan. Johan Neij stod för båda målen.

 

SKADEVI-CUP 1997 Åldersgrupp P1984

I slutet på juni invaderade 37 ungdomar från Strövelstorp och Salamis Skara Sommarland innan man åkte vidare till Skövde för att delta i Skadevi-Cup. Cupen blev resultatmässigt en succé och det bästa resultatet av alla lag som varit i väg. P13 lyckades bäst genom att gå till A-slutspel efter att ha besegrat Smedjebacken med 2-1 och Våmb 3-1 samt förlorat mot Tibro med 0-6. I slutspelet mötte man i hällande regn ett mycket bra Trollhättans BOIS, Slutresultatet blev hela 1-14 sedan killarna helt gett upp. Samtliga sex mål i turneringen gjordes av Johan Nilsson som var i högform.

 

Jössefors 1998/99 Åldersgrupp P1987

Klubben hade även ett uybyte utbyte med Jössefors i Värmland via Ronny Johanssons kontakter åren 1998/1999   

P11Tors den 30/7 Lämnade vi Strövelstorp för att fara till Jössefors i Värmland för att deltaga i en liten turnering. Alla killarna var på toppenhumör hela resan upp. Väl framkomna fick vi ett varmt välkomnande av ledare och föräldrar i Jössefors. Fredagen inleddes med en stadig frukost, varefter vi ställde upp och spelade en match mot Jössefors som vanns med 12-2. Alla killarna var verkligen sugna på att spela boll efter sommaruppehållet. Senare på kvällen bjöds spelare , föräldrar och syskon på grillafton med efterföljande riktigt tårtkalas. Tidigare under dagen hade vi haft olika aktiviteter med bla. Brännboll och utflykt till Arvika med inköp av glass mm. Lördag 1/8 Steg upp kl 7.30 vissa av killarna lite trötta efter allt ståhej men jättesugna på boll. Eftersom vi var så många som 14 spelare + 2 st syskon bestämde Ronny och jag att vi delade upp oss i två lag. Vilket gjorde att alla killarna fick lira boll lika mycket, vilket uppskattades. Alla killarna gjorde en mycket stark insats och visade tidigt att höstsäsongen kommer att bli spännande in i det sista. Ronny och jag är mycket nöjda med vad killarna har presterat samt skött sig mycket bra under hela turneringslägret. Efter genomförd turnering fick jag och Ronny mottaga en jättefin present av Jössefors IK som ska pryda vår klubbstuga, samt diplom till alla killarna. Måste återigen tacka alla föräldrar som ställt upp med att baka samt olika inköp för att göra denna resan möjlig.Mats Lindberg och Ronny Johansson


P1125/4-99 Tidigt i våras fick vi besök ifrån Jössefors, som var arrangerat av Ronny varvid vi inbjöd Åstorp och Össjö till en liten cup varvid alla mötte alla. Arrangemang och genomförning var mycket uppskattat av alla gäster. Kvällen innan Jössefors for hem hade vi en liten grillfest för gästerna. Som en liten souvernir hade vi inhandlat en lergök för att symbolisera Ängelholm-Strövelstorp och överlämnade denna till gästerna för att pryda deras klubbstuga. Turneringen genomfördes på bästa sätt av hela föreningen och domarna. Samt ett stort tack till alla föräldrar som ställde upp på olika vis.

//Mats Lindberg och Ronny Johansson

SGIF 100 år - del 38 - Jan Inge Seger

Jan Inge Seger under Strövels-Cup 1988

Jan Inge Seger är föreningens elfte hedersmedlem och har haft många uppdrag i föreningen. Han har varit spelare, tränare, lagledare, styrelseledamot och är den första anställda vaktmästaren på heltid, kombinerat med kanslistuppgifter.

 

Det är som spelare han har gjort mest intryck eftersom han är den som gjort absolut flest matcher i föreningens historia. När han 1998 gjorde sin sista oldboysmatch slutade det med att han nådde 813 matcher i föreningen. Detta är han långt före tvåan Anders Lindecrantz, som stannade på 682 matcher, och den enda som är i närheten av dagens aktiva spelare är Olof Ivansson som nu står på 612 matcher.

 

Jan-Inge började spelade i pojklagen och kom med i A-laget i slutet av 60-talet och var både utespelare och målvakt inledningsvis. Han spelade några år tillsammans med sin bror Leif och under en kortare tid med sin andre bror Christer. Han hjälpte också till som pojklagstränare under mitten av 60-talet och 1990 tränade han damlaget tillsammans med Sven Ekelund och har också varit lagledare för herrlaget.

 

1979 bildade Jan Inge ett stabilt och rutinerat mittbackslås tillsammans med Bert Nilsson framför Tony Svensson. Bert skötte höjdbollarna och Jan Inge var bäst på fötterna. På de 18 matcherna släppte laget bara in tolv mål, varav fyra var på straff och ett på frispark. Naturligtvis blev det serieseger, dock efter stor dramatik, men det är det året som Jan Inge minns med glädje. Visserligen inleddes säsongen med en 0-1 förlust i Västra Karup där målet gjordes på straff efter att Jan Inge tagit med handen. Denna hands fick han leva med under säsongen då den dök upp lite då och då. Laget delade ut en maskot med en vers efter varje match och då kom texten "här är den nya parollen, håll händerna från bollen" och vid årsavslutningen gjordes en visa till laget för segern och i den fanns man textraderna,

 

"Sen kom Bert det är klippan i vårt lag,

han vill gärna va med vid hårda tag.

Det blev stopp, stopp, stopp

och om inget hjälpte opp,

tog Jan Inge till sin fingertopp"

 

1985 blev han invald i styrelsen och där satt han under elva år fram till 1995. Då hade han blivit anställd året innan som kombinerad vaktmästare och kanslist, och det var inte lämpligt att han satt i styrelsen och bestämde över sin egen anställning. Vaktmästarjobbet hade han sedan under 10 års tid.

 

Några snabbfrågor till Jan Inge:

Bästa tränare: Lars Carlsson

Bäste lagledare; Jan Erik Martinsson

Den tuffaste och bästa motståndaren: Axel Jensen i Rössjöholm

Bästa ordförande i förening under hans tid: Gunnar Johansson och Sven Ekelund.

 

Intervjun gjord av Lars Larsson under hösten 2023

 

 

 

Vi har i våra arkiv hittat lite lustigheter från Hockey-Sweden äventyret den 20 maj 1990, som vi tidigare berättat om i en artikel. Dessa kommentarer fick vi inte med i den artikeln.

 

Håkan Södergren agerade speaker under matchen och då kom det lite roligheter som kommentarer.

 

-Slå inga höjdbollar mot vårt mittförsvar. De kan inte använda huvudet att nicka med, förresten inte till något alls. (Håkans kommentarer om mittbackarna Rolf Riddervall och Ivan Hansén)

 

-Äntligen avblåsning, jag trodde domaren hade gått hem. (Håkan till Thomas Christensson som dömde)

 

-Synd målvakten, men du får försöka rädda rätt boll i fortsättningen.

(Håkan till vår målvakt Conny Nilsson, sedan Magnus Svensson sparkat in en boll till på planen, som Hockey-Sweden gjorde 2-3 målet med)

 

-Mästare i 70-iaden

(Mikael Thelvén om Christian Due-Boje, då spelarna presenterades och deras meriter skulle läsas upp)

 

- Hur sakta har du skjutit en puck?

(Pålle Månsson som Kurt Olsson i pausen under intervjun med Håkan Södergren)

 

- Ställ dig upp!

(Håkan Södergren under festen till Christian Due-Boje under presentationen. Han stod redan upp)

 

-Hon vet inte vad hon ger sig in på

(Håkan Södergren om Ulrika Rosqvist, då hon efter långt övervägande bett om att få dansa med honom)

 

-Man skulle kanske sluta med elithockeyn och börja spela fotboll i division 6 för ni verkar ha så roligt

(Thom Eklund till en del Strövelstorpare)

 

-Fröken kan jag få beställa sex öl

(Magnus Wieslander beställde men fick en skarp blick av fru Wieslander)

-Fröken, kan jag få ändra min beställning till två öl

(Magnus Wieslander igen efter kort betänketid)

SGIF 100 år - del 37 - Fotbollen på 10-talet

Guldjubel för damlaget 2017

10-talet var damernas årtionde med tre seriesegrar och två kvaläventyr uppåt, som dock båda slutade med förluster. Efter damernas återstart 2009 med en femteplats höjde sig laget avsevärt under 2010 och det blev en andra plats som gav en kvalduell mot Vellinge, men där var laget chanslöst med förlust 2-5 borta och 0-6 hemma. Dan Svensson fortsatte på sitt tredje år som huvudtränare men nu blev det bara en sjätteplats och efter denna säsong så valde några av de äldre tjejerna att sluta och inför 2012 så var det bara att inse att damlaget fick läggas ner. Vi hade däremot ett antal duktiga juniorer på väg upp så vi deltog i seriespel med ett Dam-U lag. Salamis hade ett damlag och vi skrev över några tjejer till Salamis, som kunde spela i deras damlag och så körde vi ett gemensamt U-lag där vi fick hjälp av spelare från Salamis. 2012 startade alltså vårt samarbete som fortfarande håller i sig.

 

Under 2013 blev damlaget helt gemensamt med Salamis där vi delade på hemmamatcher och träningar. Anders Henriksson var tränare och laget slutade på fjärdeplats och fick kvala till trean, en bra start på samarbetet. Motståndare i kvalet var Treby och efter 2-1 seger hemma, så slutade bortamatchen med förlust 0-1. Men med fler gjorda mål på bortaplan så blev det Treby som gick upp.

Anders Henriksson fortsatte med laget och nu blev det serieseger med endast en oavgjord och femton segrar. Hela tolv poäng före tvåan och skyttedrottningen Klara Einarsson var bäst i hela nordvästra Skåne med sina 30 mål. Men att det är tufft i trean bevisades den kommande säsongen och sejouren blev kortvarig med direkt respass. Anders Henriksson tackade för sig och Dennis Henriksson tog över ansvaret. Målsättningen för 2016 var att snabbt ta sig tillbaka, men månaderna innan seriestarten så drog sig två lag ur serierna ovanför och återstartade i fyran, och med deras spelares erfarenhet gjorde det svårt i matcherna mot dom. Det slutade med en fjärdeplats men redan året efter blev det serieseger efter tolv segrar och bara två förluster.

 

Dennis bestämde sig för att satsa på sin domarkarriär och  Julia Barte blev spelande tränare 2018. Åter igen var det för stort steg att spela i trean och det blev nedflyttning efter endast tre segrar.

Jojolivet för damlaget fortsatte 2019 när Dennis Henriksson återkom som tränare och tog laget till serieseger efter en spännande strid med Röstånga. Serien slutade i ett antiklimax när motståndarna Marieholm i den sista omgången aldrig kom till spel och den tilltänkta festen på idrottsplatsen med serieseger kom av sig. Laget tappade endast sju tappade poäng på hela säsongen.

 

På herrsidan inleddes 10-talet i division sju efter nedflyttningen. Mattias "Hatta" Persson fortsatte som tränare för andra året men laget var aldrig i närheten av att gå upp direkt och slutade sexa. Den egna målvakten Dennis Pedersen anställdes som ny tränare efter "Hatta" och efter en bra säsong så blev det en avgörande match i Hjärnarp, som skulle avgöra om laget gick direkt upp eller skulle få kvala. Med nio minuter kvar av matchen gjorde Christoffer Bruse det avgörande målet som gjorde att SGIF kom tvåa i serien och en direktplats till sexan. Tre lag hamnade på samma poäng så det var målskillnaden som gjorde att SGIF fick andraplatsen före Hov och efter Hyllinge. Dennis fortsatte vara huvudtränare i sexan 2012, men det blev endast tre segrar på hela vårsäsongen och halvvägs in på hösten var laget fortfarande på nedflyttningsplats och styrelsen tog då det ovanliga beslutet att byta ut tränaren och i stället fick Magnus Petrisson uppdraget att hålla laget kvar i serien. De gjorde man genom att ta tio poäng på de sista fem matcherna och en slutlig nionde plats.

 

Magnus var sedan huvudtränare i fyra år ytterligare, där laget slutade på en sjundeplats, tiondeplats och åttondeplats för att 2016 sluta på negativ kvalplats. Där mötte man Stattena och 3-0 seger på bortaplan kändes säker, men i returmatchen var det Stattena som ledde med 3-0 innan SGIF fick till en reducering genom Mikael Jacobsson som gjorde att laget stannade kvar i sexan.

 

Efter Magnus kom Bobby Svensson som huvudtränare för 2017 och laget hamnade på en sjätteplats vilket var det bästa sedan 2008, och året efter blev det en åttondeplats. Efter denna säsong började truppen minska drastiskt och i och med anställningen av Göran Lendrén, som tidigare tränat Salamis i ett antal år, började en diskussion under vintern om det verkligen skulle gå att få ihop ett A-lag. Samma situation gällde för Salamis och det slutade med att de två krigande klubbarna även i herrlagen skulle samarbeta för att ha ett seniorlag i seriespel. Det slutade med en sjundeplats, men att försöket med samarbete avslutades redan efter ett år och lagen gick skilda vägar inför 2020 med egna lag igen.

SGIF 100 år - del 36 - Bert Nilsson

Föreningens åttonde hedersmedlem är Bert Nilsson, och den äldste nu levande hedersmedlemmen. Han började sin fotbollskarriär i Hasslarp, men gick redan som 14-åring över till SGIF. Han var en typisk back, som sällan släppte någon förbi sig. Han ligger på tredje plats i föreningens matchstatistik genom tiderna med sina 625 matcher. I mitten av 60-talet var han ungdomstränare med bland annat en serieseger på meritlistan. Bert var även styrelseledamot 1969-70.

Under 1970 återvände han för ett år till Hasslarp, men återkom året efter, då som spelande tränare för A-laget. 1972 var Bert med och startade klubbens första damlag och var då tränare för laget, samtidigt som han själv spelade i herrlaget. 1976 blev det serieseger med damlaget, men bara ett par år senare fick laget läggas ner, som vi berättat i en tidigare artikel. Under åren 1987-89 återkom Bert till tränarrollen för damlaget, för att återigen se att laget fick läggas ner pga spelarbrist. Bert var en väldigt populär tränare bland damlagsspelarna med sin lugna personlighet och att han brydde sig om spelarna.

 

Hans bästa minne från den egna karriären är A-lagets serieseger 1979 där han spelade mittback som 37-åring, tillsammans med Jan-Inge Seger. Guldet kom på något vis att bli slutmålet för honom, även om han var med något år i division 5. 1983 blev hans sista år och då spelade A-laget fortfarande i femman. Sin civila karriär var som arbetsledare på Hasslarps sockerbruk, Vid vårt besök för två veckor sedan så höll han på med att arbeta i sin trädgård i huset i Hasslarp, det blev inga fler historier från hans tid i föreningen, men ett kärt återseende.

/Merparten av texten nedskriven i samband med utnämnandet till hedersmedlem 1991

SGIF 100 år - del 35 - Ungdomscuper tjejer del 2

Guld i Höstcupen i Furulund för F2001 och året var 2013

Förra veckan startade vi en artikel om tjejlagens cupdeltagande. Vi fortsätter nu med 2000-talets cuper och framgångar

 

Vi har hittat sju guldmedaljer under denna period.

År 2001 - F1989 vann Vejby Vågen cup och F1991 vann Bamsecupen i Viken

År 2004 - F1992 vann Lenhovda Cup.

År 2012 - F2001 vann Skälderviken cup.

År 2013 - F2001 vann Höstcupen i Furulund och även Coop Cupen i Ödåkra.

År 2016 - F2003 tog guld i C-slutspelet i Åhus Beachfotboll.

 

Det finns många historier kring cuperna och när man nu under jubileumsåret frågar spelare om deras bästa fotbollsminne, så återkommer många till vad de varit med om på cuperna. Här kommer några historier från cuperna, alla daterade från 00-talet, då det varit lite sämre med nedtecknandet av minnena de senaste femton åren.

 

 

VEJBYVÅGEN CUP 2001 (F1989)

F12-laget gjorde en stor bedrift när man vann Vejby Vågen-cup utan att släppa in ett enda mål. I gruppspelet vann man över Förslöv och Råå båda med 1-0. I semifinalen blev det 3-0 mot Torekov och i finalen mot Råå blev det en jämn match som man till slut vann med 2-0 och lycklig finalskytt var Catrin Kleist, som gjorde båda målen. Övriga hjältar i laget var Emma Hallenborg, Sara Larsen, Sofia Henriksson, Katarina Ivansson, Sofia Nilsson, Sarah Henriksson, Anna Svenstrup, Maria Ursin och Janni Wulff.

 

BAMSECUP I VIKEN 2001 (F1991)

Efter F12:s framgångar var det F10:s tur att besöka Bamse Cup i Viken. Att man inte ville vara sämre visades direkt när man i gruppspelet besegrade Stattena lag 1 med 3-0, Ödåkra med 1-0 och Råå lag 2 med 5-0. Semifinalen spelades mot Råå lag 1 och till att börja med var matchen jämn men när SGIf satte dit 4-2 tog Råås ork slut och matchen slutade hela 7-2. I finalen fick laget möta Stattena lag 2, som var ett mycket duktigt och spelskickligt lag, men när slutsignalen gick hade GSIF vunnit med 3-0 och därmed hela cupen.

Målskyttarna i matcherna var Sofia Henriksson 11, Marlene Olsson 4, Tina Olofsson 2, Anna Knutsson och Anna Svenstrup. Övriga spelare i laget var Sofia Nilsson, Louise Jönsson-Andersson, Jennica Bruse och Sarah Henriksson.

 

ELITFÖNSTER CUP I LENHOVDA 2003 (F1992)

Fredagen den 1 augusti begav sig 14 tjejer och 2 ledare till Lenhovda för att tillsammans med 108 andra lag deltaga i Elitfönster Cup. Humöret var på topp och det kändes att laget var på gång. 
När vi kom fram blev vi visade till en lägenhet där vi skulle bo under två dagar. Vi hann knappt kom dit och slita upp packningen innan tjejerna hade delat upp lag och startat sin egen miniturnering. Fredagskvällen spenderades av de allra flesta i den sjö som låg i anslutning till idrottsplatsen innan vi gick hem för att sova. På lördagen spelade vi vår första match mot Holsby SK. Vi tog ledningen genom mål av Marlene och spelade mycket bra innan Holsby fick en straff då en av deras spelare snubblade på Johanna Eriksson och de lyckades kvittera. Vi var trots allt ganska nöjda med en poäng då Holsby tidigare besegrat det tredje laget i gruppen, Madesjö IF, med 1-0. Sent på eftermiddagen var det dags för oss att möta Madesjö och våra tjejer var heltända på uppgiften precis som våra motståndare var. Matchen startade i ett ursinnigt tempo, vilket varade hela matchen.
Våra ganska småväxta spelare visade prov på stor kämpaglöd mot de betydligt större småländskorna. Johanna Eriksson var drottning på planen och spelade fotboll på ett sätt som imponerade på den stora publiken. När sen Marlene lyckades trycka in två mål och Anna ett var gruppsegern bärgad. Lördagen avslutades med disco för tjejerna och grillfest för ledare och tillresta föräldrar. Discot varade till 23.15 men till vår stora förvåning ville våra tjejer gå hem redan en halvtimme innan för att vila inför söndagens matcher. Söndagens slutspel inleddes med kvartsfinal mot Lerkils IF och precis som tidigare spelade alla tjejer mycket bra. Vi kunde efter två mål av Marlene gå till halvtidsvila med 2-0. I paus kändes allt bra då vi kontrollerade matchen totalt och tjejerna var helladdade. Andra halvlek började bra, men efter några minuter föll allt spel samman och Lerkil kunde ta över och lyckades på 5 minuter trycka in 3 mål. Vad som hände kan vi inte riktigt förstå men efter fem minuter tog vi över igen men tyvärr lyckades vi inte trycka in fler bollar i nätet. Besvikelsen bland spelare och ledare var stor efter denna tråkiga förlust men efter lite bad, mat och fotografering var tjejerna laddade inför matchen om femteplatsen.
Denna gången var det IF Ariel som skulle stå för motståndet och för första gången fick vi möta jämnstora tjejer. Matchen kommer inte att gå till historien som särskilt välspelad men tjejerna gjorde vad de skulle och vann med 3-0 efter mål av Rebecca, Anna och Marlene. Sammanfattningsvis kan vi se tillbaka på helgen med stor glädje då arrangemanget, miljön och fotbollen var fantastiskt. Tack till alla ni tjejer som var med!

                                                                                                                                                       

ELITFÖNSTER CUP 2004 (F1992 och F1993)

Efter förra årets trevliga upplevelse i Lenhovda bestämde vi oss för att åka upp med två lag i år och intresset för att följa med var stort bland tjejerna då vi var 33 st som tog plats i bussarna vid middagstid på torsdagen. Stämningen var redan från början på topp och när vi hade packat upp våra saker i lägenheterna väntade träningsmatcher mot Lenhovda IF och direkt efter slängde vi oss i sjön.
Fredagen inleddes med ett lättare träningspass på förmiddagen och sedan fick tjejerna göra vad de ville under resten av dagen. De flesta valde att tillbringa denna tid vid sjön. När klockan började närma sig 18.00 och Elaine, Klara, Nelly och Jessica hade tillbringat närmare sju timmar i vattnet utan att komma upp började vi ledare bli oroliga för att de förvandlats till fiskar. När vi så småningom fick upp dem visade det sig att våra farhågor var ogrundade men nog var det lite fiskfjäll som glänste på deras ryggar?!
På lördagen väckte vi tjejerna klockan 07.00 för att vi skulle hinna äta frukost i god tid innan matchstart vilken var 09.50 för båda lagen. Alla var mycket spelsugna och pigga efter en god natts sömn och det enda som kändes en aning betungande var den tryckande värmen som tvingade oss ledare att hela tiden mässa DRICK, DRICK vilket också gjordes.
Våra F93:or hade en mycket tuff lottning med bla fjolårssegrarna i sin grupp. Dessutom var lottningen så att de tvingades spela 4 matcher varav de tre sista inom 3 timmar. Lördagens resultat blev följande: SGIF- Alvesta GoIF 2 3-0, SGIF- Åseda 3-0, SGIF- Ljungby 1 3-1, SGIF- Madesjö IF 1 2-1.
Att detta lag är talangfullt visste vi redan men att de har så mycket lagkänsla och kämpaglöd så att de klarade detta spelschema förvånade till och med oss ledare. Efter lördagens matcher visste alla vilka SGIF var och helt plötsligt var laget ett av cupens stora samtalsämnen.
För F92 såg lottningen betydligt bättre ut med lättare motstånd och bättre speltider. Att vi skulle gå vidare från gruppen ingick i beräkningarna men att vi skulle göra det på ett så överlägset vis hade vi aldrig kunnat drömma om. Innan cupen hade vi hört mycket om Hvetlanda GIF som lär vara ett av smålands bästa F92 lag så respekten för dessa var mycket stor. Resultaten under lördagen blev följande: SGIF- IF Ariel 3-0, SGIF- Hvetlanda GIF 3-0, SGIF- Hjältevads IF 2-0.Som synes av resultaten så gick allting vår väg och även Hvetlanda fick se sig besegrat av ett mycket välspelande och disciplinerat SGIF som inte gjorde ett enda misstag under lördagens spel.
Efter lördagens matchande slängde sig många av tjejerna i sjön innan de gick hem för att göra sig i ordning inför kvällens disco. Vi ledare bänkade oss i Camp Strövelstorp som var en oas av skånska husvagnar och tält, uppställda i en cirkel och bebodda av tillresta föräldrar, i ett hav av smålänningar. Klockan hade emellertid inte blivit mer än 20.30 innan de första tjejerna ville gå hem och sova då det var slutspel på söndagen. Efter hand fick vi gå hem med fler och klockan 23.00 sov samtliga förutom tre av 92:orna som föredrog att tillbringa natten vid sina mobiler då en viss Jonas skickade sms till dem. Denna vackra, fantastiska, snygge unge man som trollbundit dessa tre så pass att vi tvingades införa mobilförbud under söndagen.
På söndagen var det väckning 06.30 tätt följt av frukost och sedan började uppladdningen inför kvartsfinalerna. F93 ställdes mot Ljungby IF 1 som fick se sig besegrade med 3-1 efter en väl genomförd match av våra tjejer. F 92 ställdes mot Lerkils IF som slog ut oss förra året så revanschlusten var stor. Våra tjejer stod upp på ett föredömligt sätt och lyckades besegra motståndarna med 1-0.

Nu var båda lagen klara för semifinal och stämningen var på topp ända tills vi tvingade in tjejerna i den närliggande ishallen för en halvtimmes vila och absolut tystnad. Trots protesterna visade detta sig vara ett mycket bra sätt att ladda inför semifinalerna där F93 mötte Kalmar Södra 1 och F92 tog sig an Lenhovda IF. Båda matcherna blev mycket jämna men våra tjejer gick segrande ur bataljerna. Direkt efter matcherna åt vi middag för att sedan börja ladda inför finalerna som kom att bli mycket spännande.
F92 mötte Hvetlanda GIF i en mycket jämn match där Marlene Olsson lyckades trycka in segermålet med två minuter kvar att spela. F93 var ganska trötta och lyckades inte komma upp i normal standard och fick se sig besegrade med 0-2 av ett mycket bra Hvetlanda GIF.
Efter att ha firat triumferna var det dags för prisutdelning och när F92:s lagkapten Johanna Eriksson höjde pokalen mot himlen visste glädjen bland oss inga gränser. Tjejerna bad sedan speakern om lov för att få sjunga en egenkomponerad låt som gick så här: Åååeåå det är Strövels tur i år. Hela Småland ska få se vilka skåningar vi è! Och så vidare. Givetvis slängdes samtliga ledare i sjön med kläderna på men det gjorde också tjejerna till ackompanjemang av " i med Möller i sjön".

Till sist vill vi ledare nämna att vi är mycket stolta över att få vara ledare för så många fantastiska tjejer. Givetvis är de rent sportsliga framgångarna roliga men den verkliga vinsten är att ni tjejer tar hand om och bryr er om varandra på ett sätt som är föredömligt. Vi vill också tacka alla de föräldrar som hjälper till och stöttar när det ibland behövs. Ett särskilt tack går till Anders Svensson som gjorde en stor insats under hela cupen.
//Magnus, Sara, Andreas, Ida och Catrin

 

GOTHIA CUP 2006 (F1992 och F1993)

Kunde Gothia Cup bli lika bra som förra året? Och det kunde det. Även om resultaten inte blev som föregående år så blev veckan underbar med massor av skratt och roliga minnen för våra båda lag

 

Lördagen den 15 juli

Klockan 13.00 samlades 27 spelare och fyra ledare på IP för att bege sig till årets stora äventyr. Väl framme på Lundenskolan inkvarterades vi i gympasalen vilket till en början skedde med en viss skepticism med senare visade sig detta vara en succé. Massor av plats, bra luftkonditionering och ett utmärkt tillfälle för alla att umgås.

 

Söndagen den 16 juli

Efter en viss sömnfattig natt (kort-gänget) var det väckning 09.00 för intagande av den medhavda frukosten innan vi skulle samlas 10.30 för avmarsch till Liseberg. Efter en heldag på Liseberg, där vissa lyckades vinna stora vinster på chokladhjulen var det en trött skara som vid sjutiden drog sig till förläggningen för att intaga vår första måltid på skolan och så näringsrik den måste ha varit. Det tog inte mer än en halvtimme sen var de första killkontakterna tagna och humöret var på topp. Av de tidigare trötta ropen på en buss från Liseberg till Lunden märktes intet. Som tur var kunde vi ledare mycket bestämt och kategoriskt hävda att 23.00 var det sängdags trots alla övertalningsförsök om ytterligare en halvtimmes kontaktande.

 

Måndagen den 17 juli

Så var det då äntligen dags för första matchen och det var F13 som skulle möta Kungsbacka IF. Ett lag som man slog ut på straffar året innan. I år skulle det dock visa sig att våra tjejer var betydligt bättre än sina motståndare. Tjejerna spelade en fantastisk fotboll och kunde ha vunnit med mer än de 4-1 som det blev. Anna och My hittade varandra gång på gång på toppen och övriga tjejer kämpade och slet hela tiden. För F14 stod FC Järfälla för motståndet och vi hade på förhand bestämt oss för att spela defensivt då vi hade hört mycket om hur bra Järfälla skulle vara. Efter en mållös första halvlek som var mycket jämn beslutade vi oss för att flytta fram positionerna och gå för vinst. Detta skulle dock visa sig vara ett felaktigt beslut då Järfälla tryckte in två mål och slutresultatet skrevs till 0-2. F14:s match slutade 18.00 och därför blev det mycket stressigt ned till Ullevi och invigningen. Tyvärr fick vi så dåliga platser att vi lika gärna kunde låtit bli att gå dit.

 

Tisdagen den 18 juli

Så var det då dags för F14:s andra match och denna skulle vi bara vinna. Tyvärr blev det inte så utan Mossens BK kunde göra två enkla mål och vi kom inte riktigt igång med vårt annars så stabila spel. Matchen slutade 1-3 trots att vi tyckte att vi skulle ha haft minst en poäng med oss. Vi kunde konstatera att våra båda motståndare i de inledande matcherna spelade betydligt mer fysiskt än vad vi gjorde. För F13 var det dags för match mot Särö och återigen blev det vinst, 1-0. Återigen kämpade och slet tjejerna på ett föredömligt sätt. Laget var nu klart för A-slutspel och detta var mer än vad vi räknat med. På kvällen for vi ledare i väg på ledarträff och familjen Knutsson tyckte in som ledare. När vi kom hem var det faktiskt lugnt och stilla på förläggningen.

 

Onsdagen den 19 juli

Återigen var det F13 som skulle inleda dagens matchande och denna gång i gruppfinal mot Bele-Barkaby som skulle visa sig vara ett riktigt bra lag. Våra tjejer förlorade, men slutade tvåa i sin grupp. F14 mötte grannarna i salen intill Gamla Uppsala, som var ett mycket trevligt och glatt gäng. tyvärr förlorade vi även denna match, 0-1 och slutade därmed sist i gruppen. På kvällen mötte F13 Rödeby från Blekinge, vilka till slut spelade final och nu var allt positivt spel som bortblåst, 0-8. Trots stor besvikelse måste vi ändå vara nöjda med resultatet i turneringen. Att gå till A-slutspel är inte dåligt utan faktiskt riktigt bra. Härligt jobbat tjejer!

 

Torsdagen den 20 juli

Så kom då turneringens stora dag och den inleddes mot Morlanda. Redan på morgonen fanns känslan av vilja och seger med oss och på uppvärmningen var alla laddade. Särskilt för My, som gjorde de fyra första målen innan Marlene kunde tryck in de två sista. Segern var klar och vågen rullade på Bläsebovallen. Trots att vi nu skulle ställas mot Stars´n Stripes från Texas.(förlust 0-5 förra året) kändes det att nu skulle vi ge dom en match. Och som vi spelade, och som vi stod upp för varandra, och som vi svettades, och som föräldrarna hejade. När ordinarie tid var över hade inga mål gjorts och det kom att bli straffar som skulle avgöra. Dessa slutade 4-3 efter att Anna slagit in avgörande straffen. Vi hade slagit ut Stars´n Stripes, glädjen visste inga gränser.

 

Fredagen den 21 juli

Det var en trött och sliten skara som tvingades upp på fredagens morgon. Att få liv i dessa nöjda och trötta tjejer var inte lätt. Än svårare var det att tända till inför matchen mot Torshälla/Nyby. Tyvärr förlorade vi matchen med 1-3 trots att vi normalt sett skulle ha vunnit med motsvarande siffror. För oss var det bara till att åka hem, packa och städa innan dagen avslutades på Liseberg och sedan hemfärd. Tack för den underbara vecka vi fick vara tillsammans med er i de båda bästa lagen i hela världen. Kanske inte på plan, men åtminstone utanför.

//Nedskrivet av Magnus Nilsson efter hemfärd  

SGIF 100 år - del 34 - Ungdomscuper tjejer del 1

Första tjejlaget som var med i en cup med övernattning

Innan 1985 innebar alltid att deltaga i en cup att man blev lottad att spela hemmamatch eller bortamatch för att gå vidare efter vinst.

Att åka på cuper blev aktuellt först på 80-talet och den första övernattningscupen i Sverige för våra tjejlag arrangerades 1992 då F1976 åkte till Aroscupen i Västerås.


Bingolottos intåg i föreningslivet gjorde att allt fler lag hade råd att åka på cuper och vi har gjort en sammanställning på cuper som våra flicklag varit ute på under de senaste 30 åren. Det finns mindre endagarscuper som inte är noterade i vår historia, så listan är inte hundraprocentig.

År 1995 - F1977 spelade i Gothia Cup.
År 1996 - F1978 var med i Gothia Cup. Landskrona-Cup för F1984. Eskilscupen för F1984 och F1986.
År 1997 - F1983 var på Skadevi-Cup i Skövde och Eskilscupen, F1984 var med på KBK-Cupen.
År 1999 - F1984 till Aroscupen i Västerås. F1989 i Romelespelen i Veberöd och Tjejcupen i Staffanstorp.

År 2000 - F1988 Vejby Vågen cup
År 2001 - F1989 Vejby Vågen cup och F1991Bamsecupen i Viken
År 2003 - F1989 var med i Norrköping-Cup. F1992 i Elitfönster Cup (se berättelse nedan)
År 2004 - F1992 åkte ännu en gång till Elitfönster Cup i Lenhovda (se berättelse nedan)
År 2005 - F1992 och F1993 till Gothia Cup.
År 2006 - F1992 och F1993 upprepade resan till Gothia Cup.
År 2007 - F1995 till Elitfönster Cup i Lenhovda

År 2008 - F1994 till Laxacupen i Halmstad

År 2009 - F1995 och F1997 i Kalles Kaviar Cup i Smögen
År 2010 - F1996 spelade i Åhus Beachfotboll. Kalles Kaviar Cup i Smögen för F1998.
År 2012 - F2001 deltog i Skälderviken cup. F1998 i Åhus Beachfotboll
År 2013 - F2001 spelade Furulundscupen och även Coop Cupen i Ödåkra.
År 2015 - F2000 åkte till Gothia cup, F2003 spelade i Åhus Beachfotboll
År 2016 - F2001 som var sammanslagna med ÄFF var på Gothia Cup, F2003 spelade i Åhus Beachfotboll,
År 2017 - F2003 och F2005 i Åhus Beachfotboll
År 2018 - F2006 till Elitfönster Cup i Lenhovda
År 2019 - F2006 i Åhus Beachfotboll

Vi har hittat åtta guldmedaljer på ovanstående cuper, men silvret i Gothia Cup 2005 är den största bedriften för våra tjejlag, vilken vi berättade om i del 33 förra veckan

År 1999 - F1989 vann Romelespelen i Veberöd.
År 2001 - F1989 vann Vejby Vågen cup och F1991 vann Bamsecupen i Viken
År 2004 - F1992 vann Lenhovda Cup.
År 2005 - F1992 som tog silver i B-finalen i Gothia Cup
År 2012 - F2001 vann Skälderviken cup.
År 2013 - F2001 vann Furulundscupen och även Coop Cupen i Ödåkra.
År 2016 - F2003 tog guld i C-slutspelet i Åhus Beachfotboll.

Vi delar upp berättelserna och denna vecka får ni inblick i cuperna som tjejerna var med på under 1990-talet.

 

 

AROSCUPEN 1992 (F1976/F1977)
Tidigt på morgonen den 12 juni samlades spelare och fyra så kallade ledare, för att ta tåget till Västerås. På tåget roade vi oss med att äta, spela kort, vila och läsa, men framförallt att lyssna på EM-fotbollen. (PS, till alla nutida ungdomar, inte en mobiltelefon fanns att tillgå, då gjorde man andra saker på resor). När vi anlänt till Västerås åkte vi minibussar till vårt förläggning under de kommande dagarna, Skiljeboskolan. Uppe på vårat rum, med stora fönster, började vi packa upp och sedan ge oss av för att granska omgivningarna.
Redan nästa dag spelade vi vår första match mot Söröje från Medelpad. Det blev förlust med 2-1 i slutminuten. Vi kämpade hela laget, alla från målvakt till forward. På kvällen var det dags för tivoli, disco, vuxendans och åska.
På söndagen var det återigen dags för match och denna gången gick det inte lika bra, trots kämparlust. Vi förlorade med hela 8-0 mot IFK Västerås. Vilken katastrof! Det såg inte vidare ljust ut, men det blev i alla fall kväll igen med tivoli, disco, pizza och Sverige-Danmark på storbilds-TV. Vi roade oss för att glömma förlusten och se framemot nästa match.
Eftermiddagarna tillbringade vi bland annat i Västerås city och till att sätta upp lappar i korridorerna på skolan, där vi utannonserade Mats Westman till högstbjudande. På nätterna tittade vi på Annika Kroon och hennes äpple-show, vilken går ut på att se hur ett äpple kan studsa.
Nästa match vi spelade mötte vi HJK Helsingfors som till slut vann hela turneringen. Vi förlorade återigen, denna gång med 6-0. Alltså fanns det inte mycket hopp kvar i laget. Trots allt kunde vi roa oss på kvällarna. En kväll höll Ulla-Bella en rita-gissa-spring tävling.
Med mungiporna nere kommer vi till vår nästsista match, inställda på att förlora. Matchen gick mot IK Franke från Västerås, som förra året vann hela turneringen. Men vad händer, vi vinner med 4-2. Jippi!! Vilka glädjescener. Alla kramade och dunkade varandra i ryggen. Men alla tackade vår ovana målvakt Ann-Charlotte Olsson för hennes insats. Målen gjordes av Carina Svensson 3 och Maria Lindgren 1.
Tack vare vinsten skulle vi nu spela final i B-slutspelet, vilket innebar en match om femte eller sjätte plats i turneringen. Som vanligt roade vi oss på kvällen och finalen gick inget vidare. Vi fick återigen möta Söröje, men denna gång förlorade vi med 6-0. Planen var väldigt dålig, hård och dåligt med gräs på vissa ställen. Inga dåliga ursäkter nu, vi fick bara inte spelet att stämma, nerverna antagligen, Trots det stora förlusterna hade vi en trevlig tripp till Västerås och med oss hem hade vi varsin silvermedalj. Vi tyckte att vi klarade det bra, för att aldrig ha spelat tillsammans förut. Men om ledarna klarade av det lika bra, är vi inte säkra på. vi vann ju stort över dom i rita-gissa-spring tävlingen. TACK FÖR RESAN
//Nedtecknat av spelarna i F15-F16

 

 

GOTHIA CUP 1996 (F1977)
Den 14 juli begav vi oss även detta år till Göteborg för att delta i Gothia Cup. På söndag kvällen samlades 34 stycken dam. och herrjuniorer vid Strövelstorps skola för att ge oss av. Vi blev en aning försenade för att en kille hade glömt minst hälften av sakerna hemma, som tur var så bodde han inte så längt ifrån. När vi var framme vid Lillhagens vårdhem, samma plats som vi bodde på förra året, gick vi och åt direkt och sedan inkvarterades vi på fjärde våningen och hisse fick inte användas i år heller. En vänlig tysk frågade om man behövde hjälp att bära, då sa man "yes please".
På måndagen började allvaret och tjejernas match spelades vid middagstid och vi mötte Team Evanston från USA. Under vår uppvärmning hör vi en massa händer som klappar igång oss. Det var herrjuniorerna som kom för att titta på oss. Matchen slutade 1-0 till amerikanskorna. Två spelare i laget gjorde frivolter när de la sina inkast.
På kvällen var det dags för invigningen på Nya Ullevi. Det var underhållning precis hela tiden och inmarsch från samtliga 48 länder som deltog. Till varje land spelades en låt från det landet. Sverige gick in sist och det var Ödåkra som representerade Sverige och då spelade man The final Countdown och När vi gräver guld i USA. Hela arrangemanget slutade med att duvor släpptes ut under låten Top line. Allra sist var det ett fyrverkeri. Då sjöng hela Ullevi (34000 personer) We are the world.
På tisdagen var det åter dags igen för match. damjuniorerna mötte det svenska elitlaget Öxabäck/Mark och förlorade stort med 0-9, det kunde blivit ett mål mindre om inte en person gjort självmål. De sista minuterna showade vi bara. En tjej tände till ordentligt vid en frispark och smällde till en motståndare. Då tycker vi det är bättre att få ett smeknamn som "GB" eller "Butcher". Vår egen GB-målvakt Anna halkade på väg in i korridoren när vi kom hem, vilket blåmärke! På kvällen var det disco och Liseberg, men när man handlar glass bör man äta den och inte tappa den på golvet på Mc Donalds. När det så blev midnatt fyllde Sara Franzén 18 år, och då blev hon duschad med vatten och öl. Några minuter senare blev två andra tjejer inknuffade i duschen av en elak kille, som själv inte är så smart utan han ger sin egen husnyckel till killar som vill komma in på förläggningen.
Under onsdagens matcher gällde det. Tjejerna kunde gå vidare om de vann mot isländska UMFG med 5-0, men det blev förlust med 0-1 igen. Under hela veckan shoppade vi, tittade på matcher, åkte buss, var inne på Liseberg och discot. Detta året blev det inga adressbyten och olyckliga kärlekar för mer än en tjej, men hon spelar i Strövelstorp och han i Michigan Mapels, USA, så det blir svårt med avståndet.
På fredagen fick tjejerna spela en tråäningsmatch mot International Soccer från USA, men det blev förlust med 1-3.Ingela Nilsson gjorde vårt enda mål. När vi skulle tillbaka till Lillhagen kom någon dum person på idéen att slänga Anna i fontänen utanför Nya Ullevi. Efter att hon kastats i fick även de flesta andra pröva på Göteborgs nya utebad. Vi åt direkt när vi kom tillbaka, och då ramlade plötsligt en tje av stolen och kasade under bordet.Alla klappade och jublade. En av ledarna på förläggningen sa att vissa behöver ingen alkoholför att ramla under bordet. Det var synd om tjejen, hon skämdes (redaktörens anmärkning: försök inte komma med att det var synd om henne. Tjejen är nämligen författaren av artikeln) alla tyckte det hade varit en lyckad vecka. .Vi längtar redan till nästa år, och då ska vi vinna någon match.
//Nedtecknat av LINDA OLOFSSON


SKADEVI-CUP 1997 (F1983)
I slutet på juni invaderade 37 ungdomar från Strövelstorp och Salamis Skara Sommarland innan man åkte vidare till Skövde för att delta i Skadevi-Cup. F14 hade max otur i lottningen där man redan i gruppspelet fick möta turneringens slutliga finallag Falköping och Smedjebacken. Därför kom man trea i gruppen trots att man mot Smedjebacken endast förlorade med 0-1 efter en hel del otur. Falköping var det bästa laget och här var man chanslösa med 0-3. I den sista gruppspelsmatchen slog man Väring med 1-0. I B-slutspelet var F14 mycket nära en finalplats, I semifinalen ledde man med 1-0 mot Lekstorp när laget på övertid i första halvlek kvitterar och samtidigt blilr SGIF:s målvakt skadad. Målvaktsbytet innebär tyvärr att utespelet blev lidande och Lekstorp avgör i början på andra halvlek. Trots en stark slutforcering blir SGIF utslaget. Rebecca Svensson och Pernilla Nilsson var lagets målskyttar.

SGIF 100 år del 33 - Succéåret i Gothia Cup

F13-laget efter medaljutdelningen som gav silver i B-finalen

Föreningen har varit med på många cuper men vår medverkan i Gothia Cup 2005 blev en stor framgång för tre av de fyra lagen som åkte upp. Alla lagen hade en lite tung inledning på veckan och hamnade alla i B-slutspel, men väl där så verkade inga lag kunna stoppa tre av lagen. En final, en semifinal och en kvartsfinal i B-slutspelet blev facit, men vi börjar historien från början,

 

Här är tjejernas berättelse.

 

Söndag 17 juli

Oj, vad tiden kan gå sakta när man väntar på något som man längtar till. Söndagen kändes nästan som julafton i väntan på tomten men till slut var det äntligen dags för samling och placering i bussen upp till Göteborg. När vi kom fram till skolan var det inte utan att det snurrade runt i huvudet på både spelare och ledare, men som tur var hade vi skickat en förpatrull som tagit reda på vad som gällde. vilket förenklade en hel del. Efter incheckning och uppackning i vars en skolsal för F12 och F13, påbörjades veckans härjningar i form av fotbollsspel på skolans plan.

 

Måndag 18 juli

Då båda våra lag skulle spela sina matcher i Kungsbacka krävdes en del planering för att få alla tider att passa. Hade det inte varit för alla hjälpsamma föräldrar som ställde upp med bilar så hade vårt tidsschema blivit mycket tight då det tog cirka 70 minuter mellan skolan och planerna. Turneringen inleddes för vår del med att F12 mötte Tölö IF från Kungsbacka och här förlorade vi med 0-2 trots tidvis bra spel. F13 fick sedan möta ett enormt skickligt Stars´n Stripes från Texas i USA. Man kan nästan säga att det handlade om att möta ett landslag, då det var de bästa trettonårstjejerna från hela Texas, som samlats i ett lag. Trots att vi inte lyckades nå fram till deras straffområde mer än en gång under matchen kämpade vi på ett föredömligt sätt och resultatet blev 0-5. Direkt efter matchen var det full fart hem för middag och duschning innan kvällens invigning på Nya Ullevi inför 45000 åskådare. Vilken show!

 

Tisdag 19 juli

Det var två trötta lag som väcktes på tisdagsmorgonen inför dagens matcher men stämningen var relativt god och i dag skulle vi minsann vinna. F12 ställdes mot Rytterne IS från Västerås och spelade bra men fick se sig besegrade med 0-1 efter mål i matchens slutsekunder. F13 mötte Tölö IF och lyckades besegra dessa med 2-1 efter en mycket jämn och kampfylld match. Efter matcherna diskuterades vad som skulle hända på kvällen då vi ledare skulle på ledarträff i Scandinavium. Några ville till Liseberg medan andra ville till Heden och åter några till Players corner. med hjälp av Kim, Sara och Mona kunde gruppen delas upp och all fick som de ville.

 

Onsdag 20 juli

Så var det dags för de avgörande matcherna i gruppspelet. F12 mötte United Soccer från New York vilket var ett lag bestående av spelare från olika klubbar. Trots att våra tjejer förlorade med 0-4 höll tjejerna spelet väl uppe och var värda åtminstone något mål. F13 hade möjlighet att vid vinst mot Lunds BK kvalificera sig till A-slutspel med tyvärr presterade laget långt under sin förmåga och förlorade med 0-3, f12 slutade sist i sin grupp med målskillnaden 0-7. F13 blev trea i sin grupp med en vinst och målskillnaden 2-9. Man kan säga att både spelare och ledare var mycket besvikna på de resultat som presterats så här långt och efter en livlig diskussion beslöts att kvällen skulle tillbringas på Liseberg och att ingen fick lov att prata fotboll förrän på torsdagens morgon. Det kom att visa sig att vara en förträfflig taktik.

 

Torsdag 21 juli

Torsdagen inleddes med att F12 mötte Kungsbacka BI i åttondelsfinal på Kviberg plan 24 och nu var det ett heltänt SGIF som lyckades spela 0-0 för att sedan avgöra på straffar. Direkt efter matchen var det dags för Möller, Jojo och Jessi att bege sig till Åby för att hjälpa F13 mot Jitex. Även denna match, sextondelsfinal kom att bli mycket jämn och avgjordes på straffar. Kanske var det de dubblerande tjejerna som tog med sig lite självförtroende till de andra och på så sätt tände laget. Direkt efter matchens slut var det dags för de tre att bege sig till Kviberg för att hjälpa F12 mot Täby IS. Även denna match slutade oavgjort och återigen avgjorde vi på straffar. Transport tillbaka till Åby för match mot finska Vikingiit och här presterade F13 en fantastisk match som slutade 4-1

 

Fredag 22 juli

Kvartsfinalen mot Sävedalens IS blev en ganska trevlig historia som vi vann med 3-0 utan att imponera. Likaså var semifinalen mot Landvetter ganska jämn och tillknäppt men tack vare vår vilja kunde vi vinna med 2-0 och F13 var klara för final. För F12 var det dags för semifinal mot Kållereds SK vilket var ett småväxt men ack så kämpavilligt lag. Då vi hade fyra tjejer som under dagen spelat med F13 orkade vi inte riktigt ända fram utan fick se oss besegrade med 1-2. dagen avslutades återigen med ett besök på Liseberg och denna gång firades det ordentligt. Otaliga är de Göteborgare som tvingades lyssna till alla våra sånger på vägen hem till skolan.

 

Lördag 23 juli

Så var det då dags för den stora dagen som vi både längtade till och skrämdes av. Att spela mot Göteborgslaget Öjersjö på Heden inför alla dessa människor med inmarsch, presentation och konstgräs. Som tur var det fanns det många tillresta Strövelstorpare på plats och stöttade tjejerna, Matchen blev en jämn historia med ett övertag för våra motståndare och kom att avgöras på straffar som vi tyvärr förlorade. Trots förlusten var det inte mycket ledsna miner utan tvärtom var vi ganska nöjda vilket också märktes när vi klev upp på scenen för att ta emot våra medaljer och vår pokal, Att vi sedan bjöd på oss själva och tog över showen genom vår tunnel över Örgrytes P11 och vår sköna "sköna vita Strövels" -ramsa gjorde att vi av publiken ansågs som vinnare trots finalförlusten. Tack för en fantastisk vecka.

 

Berättelse nedtecknad av Magnus Nilsson efter hemfärden.

 

 

Här kommer killarnas berättelse

 

Söndag 17 juli

Klockan 15.00 var det samling på skolan för avfärd. Killarna i J-laget och P16 samt tjejerna i F13 och F12 hade varit där sedan halv tre medan bussen inte var där förrän tjugo över tre. Men upp kom vi i alla fall, dock lite försenade men vi hade ändå ingen tid att passa. Tjejerna skulle bo på Lunden skolan medan killarna som vanligt invaderade Samskolan. Juniorlaget som var uppe för fjärde gången, var snabbt installerade i sitt "cykelgarage" medan P16 fick bo en våning upp.

 

Måndag 18 juli

På förmiddagen inledde juniorlaget med att möta Vigör från Norge. Den förvirrade ledaren (Mats Westman, dessutom gick han på kryckor) till laget hade upplyst alla killarna om att matchen var flyttad till Torpavallen där vi spelade förra året och det är grus. Helt rätt var det att matchen var flyttad med det fanns en gräsplan intill och därför fick fem man omgående åka tillbaka till förläggningen för att hämta sina grässkor. Härlig uppladdning inför premiären? Norrmännen vann helt rättvist matchen med 2-0. P16 skulle åka till Hjällbovallen, som är Gunnilses hemmaplan och där just möta hemmalaget. Detta var ett övermäktigt motstånd och att siffrorna stannade på 0-6 ska laget tacka målvakten Tim Härestrand för. Kvällens givna attraktion var invigningen som var ett skådespel utan dess like. Fyrverkeriet som avslutade var det bästa som varit på de nio invigningar som undertecknad har sett.

 

Tisdag 19 juli

Båda pojklagen hade tidiga matcher under tisdagen och åkte på olika håll. P16 hade stora förhoppningar inför matchen då man skulle möta danska Skovbakken 2, med de visade sig helt omöjliga och resultatet blev 0-8. Juniorlaget hade en tuff fight mot engelska Bleckburn Celtic Youth. Åter igen hade laget svårt att skapa några chanser, och matchen såg förlorad ut när Oskar Lindberg slår en helt perfekt passning över deras backlinje i matchens sista sekunder. När anfallet är över har Jack Nilsson satt 1-1 och domarens pipa ljuder direkt efter avspark. En härlig känsla! På eftermiddagen drog pojklagen till Liseberg för den årliga lufthockey turneringen där Per Tufvesson vann P16 och Anders Ekberg tog hem juniorernas guldmedalj. På kvällen var det ledarnas tur att ha lite trevligt och man träffades på Scandinavium där årets ledarfest hölls och underhållningen stod Lasse Kronér, Sanne Samuelsson och Jim Jighed för.

 

Onsdag 20 juli

Brasilien som motståndare. Det var säkert ett antal av P16 spelarna som var spända över vad det skulle innebära. Att bara vara på samma plan som dessa landsmän är en dröm och efter första halvlek var resultatet bara 0-3. Det blev till slut 0-9, men det var inget annat att vänta när oken och motivationen tog slut i mitten av andra halvlek. På kvällen skulle man möta Brommapojkarna och i huvudet på killarna verkade den fjärde förlusten redan vara given. Men när det återstod en kvart ledde SGIF/Hasslarp med 1-0 och sensationen var på lut. Christoffer Bruse hade satt målet fem minuter in i andra halvlek, BP ökade trycket och när väl bubblan sprack så vände matchen till 3-1 för BP. Men lagets bästa insats var det helt klart. Turneringen var därmed över för P16 i och med den förlusten. Juniorlaget skulle möta tyska Berheim och genom tiderna har detta lag haft lätt för de tyska lagen, och det blev så även denna gång. Efter lagets bästa insats var det en säler 4-0 seger när slutsignalen gick.

 

Torsdag 21 juli

Juniorlaget hade en riktigt tuff dag. Inledningsvis skulle man möta norska Våg, som inte gått så jättebra i gruppspelet, så juniorerna var lite segervissa att äntligen slå ett norskt lag, vilket varit deras stora problem genom åren. Det blev 1-0 genom Jack Nilsson, men trots en norsk utvisning kvitterade de med tre minuter kvar. Straffdramat slutade med en seger på 4-2. Kvällens match slutade också den i en straffläggning sedan man spelat 1-1 mot United Soccer Academy. Här slutade dramat 5-3. Målvakten Kristoffer Andersson var het under dagen och tog fem straffar varav en under ordinarie matchtid mot amerikanerna. P16 var på den allsvenska matchen mellan BK Häcken och Malmö FF, som inte var någon höjdare.

 

Fredag 22 juli

Kvartsfinal för juniorerna mot Lon Don United från England. En fysiskt tuff match där juniorerna verkligen stod upp. det var länge 0-0, men med fem minuter kvar nickade Lon Don in 1-0 på hörna. Tyvärr hade Mandus skadat sig tio minuter innan och han hade haft som uppgift att markera denna spelare tidigare under matchen, så skadan var nog en bidragande orsak till att det blev mål. I matchens slutsekunder fick SGIF/Salamis dock en jättechans att kvittera på en frispark tre meter utanför straffområdet, men den gick över. Även i denna match hade Kristoffer räddat en straff i den första halvleken. Juniorerna föll med flaggan i topp även om det var en stor besvikelse just i det ögonblicket. Kvällen avslutades med en spelarfest och disco för juniorlaget.

 

Lördag 23 juli

Det blev hemfärd för killarna, klockan 11.00 på lördagen, som därmed inte kunde följa tjejernas final. Bussen var sedan länge beställd till detta klockslag eftersom vi knappast trodde att Strövelstorp skulle spela en final. Tjejerna fick i stället dela buss med Ängelholms FF som hade en senare busstid. Det var nöjda juniorer som kom hem och för de flesta av spelarna var det absolut sista gången man kunde delta i turneringen. För P16 laget finns det chanser under de kommande tre åren att bättra på sitt resultat.

 

Nedskriven av Mats Westman, lagledare för juniorlaget.

SGIF 100 år - del 32 - Hockey-Sweden

Laget som mötte Strövelstorp den 19 maj. Långe Mats Sundin syns i mitten

Vill Ni möta ishockeylandslaget i en fotbollsmatch?

-VA!?!
Vill Ni möta ishockeylandslaget i en fotbollsmatch?
-VA??


Aldrig har väl en styrelse blivit så ställda när det var dags för styrelsemöte i december 1989. Det var Anders Lindecrantz, som fått kontakten med Strövels-korvs regionchef Leif Wigren, som var kompis med Calle Jismark och Håkan Södergren, vilka var stommen till hela Hockey-Sweden idéen. Anledningen till varför hockeyeliten plus ett par andra fixstjärnor åker ut och spelar fotboll mot småklubbar, har två förklaringar. Den första är att det fyller en viktig funktion socialt sett. Det är en avkoppling från allt allvar i allt resande som spelarna gör. Den andra anledningen är att vinsten som tillställningen drar in, går till en kille/tjej som har kommit på sned inom hockeyn. Det kan vara både rena skador, missbruk eller andra sociala problem. Nämnvärt är att 1989 års insamling gick till en 12-årig kille som fått armen avslagen i en knattematch av en avundsjuk motståndare. Denne hade fått detta i "uppdrag" av sin lagledare. För pengarna åkte killen ihop med sin familj till Stockholm för att träffa sitt drömlag-Djurgården.
Så här berättar Anders Lindecrantz i jubileumsskriften från 1993 om detta äventyr, som gick av staplen för nästan exakt 10 år sedan, 18-19 maj 1990.
All information som jag fått av Leif Wigren, tog jag med mig hem till Sven Ekelund där vi skulle hålla årets sista styrelsemöte. Detta var avsett att bli en lugn avslutning på verksamhetsåret 1989 varefter julmiddag skulle intas. Men det blev oro i lägret när övriga styrelsemedlemmar fick höra om idéen. Efter det ögonblicket kunde ingen släppa tanken om Hockey-Sweden. Efter mötet sattes en ny organisation upp kring arrangemanget. Allt gjordes under ledning av Thomas Nilsson och Sven Ekelund. Första uppgiften om beräknad kostnad uppgick till cirka 80000 kr. Men när allt var färdigplanerat och Håkan Södergren hade varit nere för att titta på planen och lokalerna slutade omsättningen på cirka 200000 kr. Med hjälp av sponsorer och ett jättejobb av Thomas Nilsson gick detta i lås.
Själva arrangemanget skulle utformas som så att man skulle spela golf på fredagen och fotboll på lördagen. Golfen skulle spelas efter spelformen fyrboll, vilket innebär att man är fyra man på varje boll. Det skulle vara en från Hockey-Sweden, en från Rögle och två stycken sponsorer i varje lag. Allt skulle sedan avslutas i restaurangen på Furutorps golfbana. Fotbollsmatchen mellan Hockey-Sweden och Strövelstorps GIF skulle spelas på lördagseftermiddagen på Strövelstorps idrottsplats. Detta skulle bli den största händelse någonsin i hela SGIF:s historia.
När det äntligen blev bestämt och klart, började förberedelserna på riktigt. Var skulle bilarna parkeras, var skulle publiken sitta, godis, läsk och toaletter!?? Ja, frågorna var många, men allt detta sköttes av respektive kommitté på ett föredömligt sätt.


Fredagen den 18 maj 1990
Det låg en konstig stämning över Furutorps golfbana. Röglekillarna, sponsorerna och vi själva var mycket spända inför hockeystjärnornas ankomst. Äntligen kom bussen, och plötsligt stod alla runt omkring en, Håkan Södergren, Jonas Bergkvist, Rolf Riddervall och de två mest kontroversiella, visade sig under hösten, Mats Sundin och Johan Garpenlöv. En mycket konstig känsla…..
Golfen kom i gång efter en presentation av alla spelarna. Vädret erbjöd Furutorps golfbana växlande molnighet med lite regn. Golfkunskaperna varierade enormt mycket, från 4 till 45 i handicap. Ett bevis på det var att man döpte dammen vid första utslagsplatsen till Tällberg-dammen, efter att backhopparen Staffan Tällberg, satt tre raka bollar i den, den sista från 1.5 meters avstånd. Efter tävlingen var det prisutdelning och middag, och vi åkte hem vid cirka 21-tiden.


Lördagen den 19 maj 1990
Dagen efter började klockan 13.00 då vi lyckligt lottade skulle samlas inför matchen med stort M. Vi räknade med en publik på cirka 1500 personer (det blev tyvärr bara hälften), och när man är van vid att spela inför 15 personer var man ganska så nervös bara av den anledningen. Att sen alla hockeystjärnor står som motståndarlag gör ju inte saken bättre. Uppvärmningen gick bra och alla kände sig i fin form. När det sen drog ihop sig till start sprang samtliga i Strövelstorps-laget upp på planen, varefter en presentation gjordes. Därefter kom de "stora grabbarna" in och med ens verkade vår "storartade" entré ganska tam. En efter en sprang de in på fotbollsplanen och varje spelare fick enskild presentation. När uppståndelsen lagt sig och båda lagen stod uppställda spelades Sveriges nationalsång. Den känsla som man fick i kroppen vid detta tillfälle kommer för hela livet att förbli obeskrivlig

Matchens utspelades på det skämtsamma planet, men ändå med stänk av allvar. Den bäste i Hockey-Sweden laget var helt klart den inbjudne handbollsvärldsmästaren Magnus Wislander.
I pausen fick Strövelstorp celebert besök av "Kurt Olsson och Arne", alias Paul Inge Månsson och "Gast", som gjorde en bejublad intervju med Håkan Södergren. Himla roligt! Andra halvlek blev, precis som första, en mycket öppen och trevlig historia. Avgörandet föll inte förrän i slutet , då domaren Thomas Christensson dömde en väldigt tveksam straff, men solklar enligt linjemännen Svante Larsson och Jonas Hammarlund. Alla Strövelstorparna ställde sig på mållinjen för att skydda målet. Hockey-Sweden fattade galoppen och ställde upp a la rugby och började forcera in bollen. Det hela slutade med att bollen inklusive matchens alla spelare låg inuti målet. Därmed blev det 4-3 till Hockey-Sweden och en rättvis seger var ett faktum. Efteråt blev det autografskrivning. Ja, alla fick ju inte skriva.

På kvällen var det dags för gala på Glimminge Hotell & Krog (numera Hotell Erikslund). Startskottet gick klockan 19.30 då middagen serverades. Under middagen presenterade Håkan Södergren alla de kändisar som tidigare under dagen deltagit i den ärofyllda segern över SGIF. Bordsplaceringen var utformad på det sätt så stjärnorna skulle beblandas så mycket som möjligt med oss vanliga dödliga. Men visst var det en speciell känsla över att sitta och diskutera vardagssaker med de som man annars brukar beundrar via TV-satelliten. Efter middagen var det dans och ett och annat uppträde. Bland uppträdena, som en del var spontant ihopsatta, märktes mest Birgitta Dahl, alias Mats Westman, och Werner Vögel , alias Jonas Hammarlund, som gjorde en mycket trevlig och inövad dialog. Bland de första replikerna kan nämnas Birgittas nya energikälla, sängvärmen. Sängvärmen?, Ja, alleman(s) parandet, alltså!!
Allt annat som hände på Glimminge Hotell och Krog blir var mans/kvinnas egen historia.
Eftersnacket var intensivt hela veckan och det fortsätter nog länge än……..
Så långt berättade Anders 1993, men vad minns personerna nu långt efteråt?


Mitt minne från Hockey-Sweden.


Mitt roligaste minne från festen var när jag hade gjort sketchen som Birgitta Dahl och hade gått in på toaletten för att byta om. Dörren gick upp och en förvånad Paul Andersson-Everberg tittade på mig utklädd i kjol och sa "ursäkta jag måste gått fel" och stängde dörren. Fem sekunder senare öppnades dörren igen och in kom Palle med en leende och sa "nej det var visst rätt.
MATS WESTMAN

Ett roligt uppträdande som jag minns är när Roger Öhman och Robert Burakowsky tar ton i Änglahunden inför alla festdeltagarna. Det var en sång som lät hellre än bra, men roligt var det.
Den avgörande straffen när Hockey-Sweden trycker in bollen och alla spelare är också ett minne som stannat kvar.

JONAS HAMMARLUND

Höjdaren för mig är nog när jag presenterar min idé inför styrelsen i december. Att se alla bli så tysta och förvånade över vad jag hade att berätta var minnesvärt. Från matchen kommer jag ihåg frisparken, som avgjorde matchen, men även inkastet från Magnus Wislander, som med en hand fick iväg bollen 40-50 meter. Ett omnämnande måste jag också ge till Thomas Nilsson, som var en starkt bidragande orsak till att vi överhuvudtaget kunde genomföra detta arrangemang.
ANDERS LINDECRANTZ

 

Jag spelade mittback och hade Thom Eklund och Thomas Eriksson som anfallare mot mig (tror det var jag och Anders L som var mitt lås). Det var inga småkillar precis… Blev nedsprungen rejält av Thom Eklund engång… då sa han ”res nu på dig killen och kom igen i nästa närkamp”… njaaa. Man var rätt så omtöcknad!!!!

Vi hade förfest hos Matte jöns på gamla skolan i Erikslund. Jag vet att han och Tomas Jönsson ringde och beställde taxi till hotellet från Erikslunds skolan (ca 300 meter)

DICK BEXELL

SGIF 100 år - del 31 - Mats W Styrelseledamoten

Strövels-Cup var jag med och startade upp. Här med min syster i sekretariatet

Min egen föreningshistoria startade för några veckor sedan med min egna fotbollskarriär. Denna vecka fortsätter min historia med del 2 och mitt uppdrag som styrelseledamot.

 

Hösten 1982 blev jag uppringd av valberedningens ordförande Lennart Carlberg och tillfrågad om jag ville ta en suppleantplats till styrelsen. Jag minns inte om jag tackade ja direkt eller skulle fundera ett tag, men vid årsmötet i november 1982 så valdes jag till denna position. Två år senare blev jag ordinarie ledamot. Förutom 1999 då jag tog en paus så har jag nu varit en del av styrelsen under 40 år. Som ekonom så har det blivit en naturlig del att ta hand om kassörsjobbet och nu är jag inne på mitt 31:e år varav 24 år i rad. Mellan 1987 och 1989 samt 1992-1993 var det sekreterare som var min position.

Att släkten Persson i nedåtgående led är födda som kassörer kan noteras i föreningen. Min mormors bror Ove Persson har varit kassör i sju år, min mammas nästkusin Karl-Otto Persson var det i fyra år, och min mammas kusin Åke Persson också han i fyra år. Min nästkusin Camilla Jönsson i ett år och tillsammans med mina år, har släkten Persson fixat med föreningens pengar i sammanlagt 47 år av de 100 år som föreningen funnits.

 

Under 40 år så har man också hunnit ledas av tolv olika ordföranden med olika ledarstil och intresse. Jag trivs väldigt bra med nuvarande ordförande Mikael Olssons ledarskap och Sven Ekelund hade också ett väldigt driv under sin tid på nittiotalet.  

 

Som kassör så har man genomlidit år av ekonomiska stålbad men också år som genererat möjligheter att utveckla idrottsplatsen. Efter 1990 gick vi 33000 kronor minus och det egna kapitalet var nere på endast 4000 kronor. Vi hade under det året arrangerat en höstfest i augusti som inte alls gick bra och vi fick inte den vinst vi hoppades på när vi mötte Sweden-Hockey i en fotbollsmatch. Detta evenemang var ändå en av de största sakerna som jag varit med om att arrangera. Jag fick uppgift att ringa Håkan Södergren för att fråga om vi fick lov att använda hans namn i reklamen inför evenemanget och om tidningen fick ringa honom och intervjua. Om jag var nervös är bara förnamnet, men det gick bra (tror jag han tyckte, när en svettdrypande person fanns i andra luren). På festen efter matchen fick jag också sitta två platser från Håkan, men vi utväxlade inte speciellt många ord då. Vi återkommer till denna tillställning i en senare artikel i denna serie.

 

Det andra stora evenemanget som vi gjort under min tid i styrelsen är midsommarfirandet 2018 när Sverige skulle möta Tyskland i fotbolls-VM just på midsommardagen när vi alltid har midsommarfest. Hur ska vi få folk att komma till vår fest och inte stanna hemma. Ett stort initiativ av tre gamla spelare Jesper Rosén, Pierre Olofsson och Andreas Ring startade ett kanonevenemang med storbild-TV, tält och 400 personer sittandes och kolla på matchen.

 

Det tredje största evenemanget jag varit med om, är 100 årsfesten i maj månad i år. Över 350 betalande gäster kom för att fira föreningen i en oslagbar fest, som säkert alla kommer att minnas för all framtid.

 

Men tillbaka till den dåliga ekonomin i början på nittiotalet. Vi hade dragit i gång modevisningar i bygdegården 1989 med hjälp av butiker från Åstorp och detta var under ett par år en stor succé. 1990 började vi dela ut en klubbtidning två gånger om året vilket genererade mer reklamintäkter, vi startade med loppmarknader 1991 och arrangerade ett stort reselotteri, men ett av de stora besluten hösten 1990 gällde inköp av gatuköket i byn som hade gått i konkurs. Det har sällan varit omröstningar i styrelsen för att vi varit oeniga, men detta inköp slutade med en omröstning där siffrorna blev 5-2 för att köpa in kiosken. Jag var en av de två som röstade mot, kanske för att jag som kassör insåg vilket jobb det skulle bli med bokföringen, men kanske också om det skulle ge något resultat. Jag minns i dag inte anledningen till mitt nej, men majoriteten ville och 1991 öppnade vi ett gatukök kallat Idrottskiosken, som stod på den plats som vår stora reklamfotboll står på i dag. Vi bemannade kiosken under helgerna med styrelsefolk och hade anställd personal i veckorna. Efter ett år insåg vi att det tog för mycket kraft från fotbollsbiten i föreningen och valde att arrendera ut verksamheten, men fortsatt äga byggnaden. 1998 gav vi upp även den tanken och sålde kiosken. Sedermera så satte någon fyr på kiosken och efter reparationer så ville ingen starta upp den igen och byggnaden såldes 2003/2004 till en golfklubb i Halmstad.

 

Den stora vändningen för ekonomin stavades BINGOLOTTO. TV4 startade upp sina sändningar och med sig hade man Leif Loket Olsson, som lockade med bingo på lördag kvällarna. Alla skulle ha lotter, eller tvingades ta lotter från sina barn och barnbarn. Föreningen drog in över 100000 kronor varje år med toppnoteringen 186000 kr under 1997. Då sålde vi nästan 400 lotter varje vecka, nu säljer vi 35 stycken om vi har en bra vecka förutom lillejulafton då vi når 400 lotter. På dessa 30 år med bingolottsförsäljning, så har vi haft tre storvinster i form av två bilar, som båda gått till hedersmedlemmar i föreningen och ett presentkort på 25000 kronor resor.

Det egna kapitalet växte och man fick större möjligheter för ungdomarna att börja åka på cuper med övernattning. Detta skapade också ett större intresse att spela fotboll och vi hade många ungdomslag i gång som då också genererade medlemsintäkter.

 

Den årliga midsommarfesten har under alla år varit en stor händelse i byn. Som ung så var det alltid så att midsommarafton inte var det stora midsommarfirandet utan det var midsommardagen som var den egentliga festdagen i byn. Under enormt många år så har man jobbat med att förbereda denna dag under den sista veckan men föreningen har haft stor glädje av evenemanget. I från verksamhetsberättelserna kan vi läsa om besöksantalet och hur det ökade under början av seklet. År 1995 - nästan 600 betalande, 2002 - 617 betalande, 2005 - 692 betalande, 2007- 771 betalande, 2010 - hela 866 betalande. 2012 regnade festen bort och även 2013 och 2014 var det dåligt väder. På dessa tre år hann hela evenemanget försvinna i folks intresse och när vi kom till 2017 hade vi endast 177 stycken. 2018 blev unikt med satsningen på fotbolls-VM på storbild, men när 2019 inte nådde mer än 200 igen så började styrelsen fundera på om den låg fel i tiden då folk alltid var bortresta över midsommar. Inför 2020 bestämdes därför att flytta festen till augusti, men det kom en pandemi emellan och i två år kunde vi inte ha fest alls. 2022 återkom idrottsfesten som en sommarfest i augusti, med rätt bra resultat, vilket då fortsätter om några veckor.

Under 80-talet hade våra fester lite kända inslag när det gällde underhållning. Vi har bland annat haft Jarl Borssén på scenen lekandes Gäster med gester, Bo Thomasson var på plats med sina buktalande dockor och inte att förglömma Hasse Kvinnaböske Andersson, på höstfesten 1982. Jörgen Jönsson har segrande slagit katten ur tunnan, och HIF målvakten Sven Andersson har stått i mål i en straffsparksläggning och Daniel Andersson har tävlat i Fångarna på fortet.

 

1992 mötte vårt A-lag Rögle BK i en fotbollsmatch, i den matchen hade motståndarna med sig bland annat Kenny Jönsson, Jörgen Jönsson, Roger Elvenes, Tord Elvenes, Kari Souraniemi, Peter Lundmark, Janne Ericsson, Daniel Glimmenvall, Torgny Löwgren och Richard Grönborg med coach Peter Elander.

 

2000 var jag med och startade upp vår hemsida, som utvecklats ordentligt genom åren och som nu informerar spelare och föräldrar om träningar och evenemang.

 

I samband med 70-års jubileet 1993 så började man spela många hemmamatcher på samma dag, kallad fotbollens dag, vilket än i dag är en händelse i mitten av maj

 

1985 startade fem ungdomar, Lars Larsson, Anders Lindecrantz, Lars Vestergaard, Mats Westman och Jonas Hammarlund, upp Strövels-Cup vår inomhuscup i fotboll mellan jul och nyår. Pandemin fick dock avbryta denna tradition, men till jul är tanken att vi återigen ska kunna träffas mellan jul och nyår för att spela fotboll. Cupen har haft många olika namn beroende på sponsorer, såsom Pärsons-Cup, Butikssupport Cup, Rema 1000-cup, Länsförsäkringar Skåne Futsal cup, Holmgrens Bil Futsal Cup

 

1999 startade vi upp en tradition med att ha en känd person som prisutdelare för våra ungdomar på deras avslutning. Många HIF-spelare har varit på plats, som Magnus Pwell, Daniel Andersson, Christoffer Andersson, Pär Hansson, Andreas Landgren och Christian Järdler, men även landslagsmålvakter som Caroline Jönsson, Malmö FF och nuvarande målvakten Zecira Musovic, då i Rosengård. Barnprogramledaren Nic Schröder och Brandsta City Släckers sångaren Glenn Borgqvist har också varit prisutdelare. Efter pandemin har föreningen i stället valt att spela chokladfotboll som avslutning, vilket uppskattats enormt och då har vi fortsatt med detta.

 

Det största uppsvinget för våra intäkter kom 2013 när vi började hyra ut vår klubbstuga som förskola till kommunen. Vi fick dåligt möjlighet att använda klubbstugan för eget bruk, men den ekonomiska vinning vi hade kompenserade denna olägenhet så pass mycket att vi inte kunde välja annat. I oktober 2020 avslutades avtalet och vi har nu full tillgång till klubbstugan och hyr nu ut lokalen till fester och möte.

 

2015 tog vi över arrangerandet av Julmarknad i byn från Byalaget men intresset var svagt och efter bara ett par år så fick vi lägga ner.

 

2004 beslutades det om belysning på C-planen vilken var klar i årsskiftet 2004/2005 och en tillbyggnad av klubbstugan började diskuteras men fick läggas på is 2007 efter ekonomiska problem. Det blev först 2010 som den kunde färdigställas och då med bidrag från allmänna arvsfonden. Permanent dansbana låg klar under 2004 och scenen stod klar 2008.

 

Under 2023 har mycket fokus lagts på jubileet, men framöver brottas styrelsen med ledarbristen och bristen på flicklagsspelare, samt att hålla i gång ekonomin. För att driva en förening i våra divisioner, så behövs nästan 1 miljon kronor varje år. Det vi är stolta över är vår fina idrottsplats med byggnader och fyra fullt fungerande gräsplaner.

 

Det var en väldigt liten del av allt jag varit med om att besluta för föreningens utveckling och välmående under 40 år. Det blir säkert några år till, men gläds att styrelsen fått in ett antal ungdomar som kommer in med nya fräscha idéer och vill driva föreningen vidare mot nästa 100 år.

SGIF 100 år - del 30 - Fotbollen på 00-talet

2005 vann damlaget sin serie. 29 år efter den första gången i klubbens historia

Övre raden: Catrin Kleist, Lars Göran "Itte" Andersson (lagledare), Marina Martinsson, Sofia Ivansson, Cecilia Ekelund, Jessica Bruér, Mickaela Bäcklund, Annette Hansson, Ulrika Rosqvist, Martina Martinsson, Marie Martinsson, Magnus Petrisson (tränare)

Nedre raden: Anna-Stina Hansson, Sofia Nilsson, Maria Ursin, Tina Olofsson, Petra Persson

 

Vi fortsätter vår genomgång av fotbollen för de olika årtiondena och har nu kommit till ett ganska framgångsrikt 00-tal för både herrar och damer, framförallt 2005 med dubbla uppflyttningar.

 

Efter ett lyckosamt avslut på 90-talet så var det Peter Bjurenwall, som skulle föra laget vidare på det nya millenniet, men spelarna slutade till höger och vänster och i den sista omgången av serien så trillade SGIF ner under strecket och nedflyttning till sjuan igen.

Krste Mirkoski fick uppdraget att se till att nedflyttningen blev kort, men spelartruppen fortsatte att vara tunn och vi fick komplettera med ett antal ungdomar bland annat 14-åringarna Kim Landgren och Paul Persson.

Inför 2002 blev det ännu en gång tränarbyte för herrarna. Den tidigare spelaren David Nilsson återkom som spelande tränare och det blev ett lyft med träningsfliten, men resultaten kom inte under våren då endast nio poäng samlades in, men på hösten vände det och efter 19 poäng så blev det en sjätteplats och stora förhoppningar inför det kommande året. Det föll återigen på en stor spelaromsättning och dålig träningsflit, och det blev en femteplats, vilket dock var en placering bättre, men målsättningen var betydligt högre och 2004 blev ännu sämre med en åttondeplats.

David tackade för sig och i stället återkom Peter Bjurenwall, för att ta revansch för sitt första tränarår, dessutom anställdes en målvaktstränare i Agge Balkemo. Peter stannade i fyra år, och redan 2005 kom ett lyft med en fjärdeplats, som innebar kval mot Spjutstorp. Två segrar både hemma och borta ledde till att supporterbussen kunde glädjas åt att man var i div 6 igen.

Första året i sexan slutade med en sjundeplats, 2007 blev laget åtta för att 2008 sluta sexa.

B-laget kom tvåa i serien 2007, vilket innebar uppflyttning och spelartruppen bara utökades inför 2008, så föreningen valde att anmäla ett andra B-lag. Det höll dock bara under våren innan det fick läggas ner. Fyra lyckosamma år med Peter vid rodret tog därmed slut. Mattias "Hatta" Persson blev den nya tränaren, men det var ett lag i spillror och närmare femton spelare försvann inför säsongen. Våren blev inte bra, men under hösten togs det lite poäng och chansen att stanna kvar via kval fanns inför sista matchen, men det blev inte så utan 00-talet avslutades med att man åter igen var nere i sjuan. Strömmen av folk som slutade visade sig tydligt med att man 2008 haft två reservlag anmälda, som blev ett lag hösten 2008 och efter våren 2009 fanns inget kvar.

 

Damlaget inledde 00-talet med en sjätteplats vilket var det bästa på många år och 2001 fortsatte med att laget tog hela 35 poäng, som innebar en åttondeplats av tolv lag. Två 17-åringar vid namn Nanette Svensson och Jessica Boets stod för hela 35 mål tillsammans och var vassa i motståndarnas straffområde.

2002 fortsatte utvecklingen och en fjärdeplats kunde noteras och truppen var stabilt stor för att man kunde nå dessa framgångar. Dan Svensson tackade för sig efter fem år som tränare och lösningen hittades internt med Magnus Petrisson, som fortsatte lagets placeringar på övre halvan med en femteplats, men med snudd på tredjeplatsen. Tredjeplatsen kom i stället 2004 och med endast en seger från uppflyttning, och här debuterade två unga spelare Sofia Nilsson (14 år) och Maria Ursin (15 år) med ett enormt driv och kunnande för sin unga ålder. Sofia spelade åtta matcher och gjorde 12 mål.

Det var inte bara herrarna som hade ett lyckat 2005, för även damerna tog sig upp en division genom att i stor stil vinna div 5. Redan med fyra matcher kvar kunde segern säkras i Västra Karup. Sofias framfart var tungan på vågen i ett annars starkt lag, men hennes 27 mål på 17 matcher är starkt. Hon blev uppmärksammad och hamnade på landslagsläger för 15-åringar, och elitlaget Stattena var inte sena att erbjuda henne träning en gång i veckan med dom. Inför 2006 blev det en definitiv övergång för Sofia och den succé som det till slut blev för henne i allsvenskan kunde vi nästan förutse.

Förutom att Sofia lämnade inför 2006, så försvann fyra spelare till, och hade det inte varit för ett tillskott från Hyllinge, så hade säsongen slutat tidigare. Nu lyckades man hålla liv i laget, men det blev arton raka förluster i den högre divisionen och direkt nedflyttning. 2007 var inte bättre då man i femman slutar nästsist. Efter fem år tackade Magnus för sig och började i stället träna ett av våra pojklag, Anneli Johansson skulle ta över som spelande tränare, men redan under försäsongen insåg föreningen att det inte längre kunde bli något lag då truppen var alltför tunn. Det dröjde dock bara ett år innan det på nytt blev damlag och då återkom Dan Svensson som tränare och laget blandade sig i toppstriden till att börja med, men slutade femma, och detta år debuterade en 15-årig Emma Svensson (kusin med Sofia) med dunder och brak och hennes karriär fortsatte senare i division 2 med Västra Karup och i Furulund.

SGIF 100 år - del 29 - Fotbollen på 90-talet

Ett segerrusigt herrlag har efter 16 år tagit sig tillbaka från den lägsta serie

På väg in i bilden: Jonas "Chippen" Hammarlund (lagledare)

Övre raden: Hjalmar Lethtin, Fredrik Johansson, Anders Lindecrantz, Thomas Gustafsson, Jörgen Hultberg, Fredric Rebbelstam , Inge Nelson, Sven-Erik "Krutas" Göthe (materialare), Stefan Svensson (tränare), Peter Losell

Nedre raden: Mattias Persson, Hans Bertil "Lill" Persson, Sanny Werner, Niclas "Kalle" Nilsson (tränare), David Nilsson och Magnus Landgren

 

Efter några veckors uppehåll fortsätter vi genomgången av det fotbollsmässiga under årtiondena, nu blir det 90-talet

 

Efter en svit på sjätteplatser i serien under slutet av 80-talet blev det äntligen ändring på det, men tyvärr till det negativa när A-laget slutade på en sjundeplats. De nyförvärv som kommit inför säsongen drabbades av skador, så det blev nästan samma lag som 1989, som spelade färdigt serien.

Glädjeämnet var B-laget som vann sin serie 1990 efter en fantastisk höstsäsong där man tog 19 av 21 poäng och vann serien med hela sju poäng tillgodo mot Vegeholm. Den stora upplevelsen blev annars fotbollmatchen mot de svenska ishockeyspelarna med Rolf Riddervall, Magnus Svensson och en väldigt ung Mats Sundin, men den historien kommer i en senare artikel.

 

1991 hade Skåneboll hittat på ett nytt seriesystem där man efter vårens seriespel startade nya serier mittemellan divisionerna. De sämsta lagen i femman och bästa lagen i sexan bildade en elitsexa och samma sak fanns mellan fyran och femman. SGIF lyckades bra under våren och hamnade på en hedersam fjärdeplats, men hela hösten blev en dålig period och man slutade på tionde plats av tolv lag. B-laget som gått upp en division var däremot återigen glädjeämnet och man slutade åtta av tolv lag i div 4. Lars Erik Isaksson som varit tränare under de tre senaste åren tackade för sig och som ny tränare kom Kim Wikström.

1992 slutade laget på sjundeplats i serien och man fick nu återigen spela i sexan för de sämsta lagen. Nu kuggade lagdelarna ihop och efter tio matcher hade laget vunnit nio matcher och seriesegern var säkrad, men en seger som bara innebar kval mot Jonstorp, som förlorades med 1-2 efter förlängning.

B-laget orkade inte fullfölja sin lyckade säsong från 1991 utan åkte ur serien. Kim lämnade som tränare redan efter ett år, men fortsatte att spela i laget. Ersättaren hittade vi i våra egna led när den tidigare spelaren Lars Larsson tog på sig rollen som tränare. Skånebolls experiment med nya serier under hösten avslutades och det blev en hel serie under hela säsongen. A-laget var tillbaka i bottenträsket och slutade åtta av de tio lagen och tränaren Lars summerade i årets verksamhetsberättelse att orsaken var till stor del, att spelarnas undanflykter för att inte träna, varit fler än det finns sandkorn i Sahara. B-laget blev glädjeämnet efter nedflyttningen och var med i toppstriden och slutade trea och endast en poäng efter seriesegrarna.

Inför

1994 anställdes Ronny "Jonne" Johansson, men efter dålig uppslutning på träningarna, så insåg Jonne att han och truppen inte hade samma ambitioner och han gick i stället över till att träna vårt damlag. Så under året fick vi ta hjälp av egna spelare som agerade som spelande tränare, nämligen Anders Lindecrantz, som är den spelare som spelat näst flest matcher i föreningens historia (682 st) samt Kim Wikström som ledde laget två år tidigare. Föreningen är nu inne i en svår period när det gäller spelare och träningsfliten. B-laget får läggas ner och tränarna är glada när man når upp till tio personer på en träning och A-lagets sjundeplats är nog bättre än vad man skulle kunna tro med den tunna truppen.

Föreningen hade nu två år i rad hittat sin tränare i de egna leden, så när vi inför 1995 kunde presentera Johnny Månsson som huvudtränare, var det med förhoppningar att det skulle bli en förändring och det hände saker under våren när träningsfliten ökade och efter våren var laget bara ett par poäng från kvalplats, men under hösten så återgick allt till det gamla vanliga i föreningen. Efter fyra poäng på hela hösten slutade laget på nionde plats av tio lag och tränaren valde att lämna igen efter bara ett år.

 

Efter fem olika tränare på de sex senaste åren på 90-talet, är det bara att inse att det är inte lätt att få något kontinuerligt spelsystem att fungera i laget. Ändringen kom 1996 när Niklas Kalle Nilsson och Stefan Svensson blir spelande tränare i laget de kommande tre åren och Kalle själv det fjärde året. B-laget kunde återstartas och slutade tvåa och A-laget hamnade på tredje plats vilket ledde till kval mot Malmö United, som dock slutade med en förlust och en oavgjort och ingen uppflyttning.

1997 blev det toppstrid och en spännande sådan. Sista matchen i Perstorp mot Bälinge skulle vara avgörande för vilket lag som skulle vinna serien. Bälinge skulle ta serien om man vann matchen och SGIF om man vann och tog in Vejbyslätts målskillnad. SGIF vann med 4-2 och förpassade Bälinge till tredjeplatsen men Vejbyslätt lyckades med ett enda mål vinna serien, så två besvikna lag fanns på Ybbarps idrottsplats. Det blev kval för andra året i rad och nu gick resan till Djurröd borta vid Kristianstad och med en hel busslast supportrar som stöd. Efter 3-2 seger hemma lyckades man hålla oavgjort 2-2 i bortamatchen. SGIF var äntligen klara för spel i en högre division efter 16 år i den lägsta serien.

En sjundeplats i den nya divisionen var ett bra resultat även om tränarna var missnöjda med tre förluster på de sista fyra matcherna. Laget var ju bara två poäng från fjärdeplatsen, så det är fullt förståeligt att det sved. B-laget hade en konstig säsong där hela 55 spelare alternerade för att man skulle få ihop lag, och det gav en sjätteplats av åtta lag. Nittiotalet slutade med att A-laget klarade sig kvar i sexan genom en åttondeplats, men nu började truppen bli tunnare igen. Det var också sista året för Kalle Nilsson, och den trygghet laget haft med samma tränare i fyra år.

 

Damlaget som återstartades 1988 hade en väldigt tunn trupp till sitt förfogande när vi inledde 90-talet och laget slutade nästsist. Sven Ekelund och Jan Inge Seger var tränare för laget. I stort sett var man bara 12 spelare som man gick runt på och ett antal yngre spelare fick hoppa in för att stötta upp på reservbänken. Till följd av detta så fick man återigen lägga ner damlaget i väntan på att de yngre tjejer skulle vara mogna för spel i seniorsammanhang.

1993 hade dessa ungdomar blivit för gamla för flicklagsfotboll och vi kunde återstarta damlaget med Alf Johansson som tränare, som tog med sig ett antal spelare från Nyvång som tvingades lägga ner. Träningsfliten var inte så stor och laget hamnade på jumboplatsen. Alf fick lämna uppdraget av hälsoskäl inför 1994 men hans son Ronny "Jonne" Johansson tog över efter att ha lämnat herrlaget och fick laget att bli träningsflitiga. Belöningen blev en åttonde plats av elva.

 

1995 tog en 23-årig Fredrik Martinsson över tränarsysslan för damlaget och med en stor trupp under inledningen av året såg det spännande ut, men inför hösten hade ett par spelare flyttat och ett par skador hade drabbat truppen. De enda roliga för laget var att det bara blev en seger på hela säsongen i början av serien och den kom mot Bjärelaget som vann serien och som bara förlorade en enda match, den mot oss.

Så hände det igen att vi fick lägga ner damlaget för vilket gång i ordningen kan man undra. Under 1996 hade föreningen ett damjuniorlaget i stället i seriespel och 1997 under Sanny Werners ledning spelade laget i en reservlagsserie, då man för sent anmälde att man ville spela i ordinarie damlagsserie. Även på damlagssidan var det svårt att få tränare att stanna mer än en säsong. 1998 kunde man så äntligen lyfta upp laget i seriespel igen, och nu blev det under Dan Svenssons ledning under ett antal år. Laget gjorde bra i från sig med tanke på åldern och en åttondeplats av tio lag 1998 samt niondeplats av elva lag under 1999.

SGIF 100 år - del 28 - Utländska ungdomscuper

Under rubriken BILDGALLERI så välj år 2013 där finns fler bilder från cupen

Från nittiotalets början så började ungdomslagen att deltaga i cuper med övernattning, då detta blev populärt. Vi har även varit med på ett par utländska turneringar, och där började allt med en inbjudan till en cup i danska Ejby 1990, som kom via Select Sport, som fanns i byn. Mats Westman som hade jobbat på Select ett antal år fick en förfrågan från en tidigare arbetskamrat om vi ville vara med i denna cup. Den danska delen av Select var sponsor av turneringen och man jagade ett svenskt lag som skulle kunna vara med. Vi tackade ja och vårt juniorlag som vi hade tillsammans med Salamis åkte i väg, det blev enbart förluster, men matchen mot Roosendaal blev ännu ett genombrott på de utländska cuperna. Roosendaal i Nederländerna arrangerade en liknande cup och vi fick en inbjudan till deras cup som skulle gå av stapeln 1991. Detta år blev det hela tre lag som åkte i väg, P16, P14 och F15. Flickorna spelade enbart träningsmatcher mot hemmalaget, men killarna fick ordentligt motstånd då det visade sig att lagen som kom till cupen tillhörde elitlag. Bland annat blev det drabbningar mot PSV Eindhoven och belgiska storlaget Mechelen. Vi var en katt bland hermelinerna och P16 förlorade alla matcherna medan P14 lyckades vinna över danska Ejby. Tre år senare återkom inbjudan och vi fick en chans till, att vara med, denna gång med P15 och F16. De stora klubbarna var inte längre med och för tjejerna blev det en cup där man vann tre av sex matcher. När det gällde P15 så blev det en stor anmälningsmiss utav oss, där vi missade att beteckningen B-juniorer var en grupp för P17. Tyvärr upptäcktes det för sent så våra killar fick möta två år äldre spelare i alla matcherna, och det blev sex storförluster. Som avslutning fick vi till en träningsmatch mot hemmalagets P15-lag och då vann SGIF. 1998 blev det en tredje resa till Roosendaal men det blev endast förluster och det största minnet var nog den magsjuka som drabbade många i laget under en av nätterna. Ledarna sprang i skyttetrafik med spannar från de illamående spelarna.

Efter dessa fyra utländska cuper blev det väldigt mycket deltagande på svenska cuper och några enstaka gånger i Danmark, men vi avslutar denna artikel med den utländska cupen i Kamen, som ägde rum 2013. Berättelsen är sammanställd och nedtecknad av Mats Westman med hjälp av resenärernas minnen under hemfärden.

 

 

KAMEN-RESAN 2013

 

Ängelholms kommun har ett vänortsutbyte med den tyska orten Kamen utanför Dortmund. Under vintern kom en förfrågan till ett antal klubbar inom kommunen om man ville delta i en cupturnering i Kamen när det skulle firas 35 årsjubiluem av utbytet. Styrelsen valde att föreslå F1999 och P1999 och båda lagen fick åka i väg på denna turnering, sponsrad till stora delar av Kamens stad och Ängelholms kommun.

 

Torsdagen den 30 maj samlades 36 spelare och ledare på Strövelstorps skola för att tillsammans med fem bussar till, gå i en karavan ner till Kamen. Resan ner tog nästan 13 timmar där vi blev kraftigt försenade pga vägarbete på ett antal platser i Tyskland, med långa köer till följd. Som ledare noterade vi en trevlig sak med resan att när internettrafiken blir för dyr i utlandet, så kopplar ungdomar bort telefonerna och börjar prata med varandra. Vilket tjater i hela bussen det blev redan i Danmark. Fram för fler telefonfria dagar!

I stället för facebook blev det tre filmer på vägen ner, Dum dummare, Ocean eleven och Australian. Speciellt Australian föranledde många kommentarer efteråt, då den var extremt lång och några prompt ville se den igen eftersom dom hade somnat under vissa bitar. Ja, vi talar mest om Mats Sjöstrand, som måste ha gjort lumpen effektivt, för att kunna sova under en hel resa är imponerande. Ungdomarna belade golven och det var rätt tätt mellan de sovande. Pauserna för gänget blev på båtarna samt ett ställe i Tyskland, där man i alla tre fallen hade möjligheten av fixa i sig lite mat.

 

Den förlängda restiden gjorde att vi tyvärr missade den invigningsceromonin som gick av stapeln för alla deltagare. Så när vi kom till stadion var alla på väg därifrån. Vi fick dock mottaga vars en liten väska med lite rabattkuponger och information. Så i stället blev det att sätta sig i bussen igen för att ge sig ut till planområdet där vi skulle inta tälten, som vi skulle övernatta i. Det hade regnat en hel del i området de senaste dagarna och Kamen hade nu en positiv överraskning till oss, när vi i stället skulle få ligga i en idrottshall betydeligt torrare och varmare. Men det positiva beskedet blev nästan lite negativt, när vi anlädde till hallen och 150 personer intar hallen, som är varm redan från början. Vi förstod snabbt att syret skulle ta slut om alla låg i denna lokal och värmen skulle bli olidlig. Efter en kvarts diskussioner så kommer en alternativ lösning, och för vår del, verkligen inte den sämsta som hänt dessa lag. Vi fick flytta in på ett fem-stjärning hotell med två stycken spelare per rum, TV och egen dusch. Tre veckor tidigare hade Real Madrids alla stjärnspelare legat på just detta hotell och två dagar senare skulle det tyska damlandslaget flytta in. Kan säga att inte många klagade på den flytten när vi checkat in. Andra lag som legat på samma hotell är Manchester City, Atletico Bilbao, Schalke 04, Italiens landslag och Tyska landslaget.När vi tittade till tältet så såg vi att det utlovade trägolvet endast fanns i ett av tälten, och inget av dom var tätt nertill utan vinden fick dra in hur enkelt som helst. Det hade inte varit kul alls att ligga i tält under dessa förutsättningar.

 

Fredagens program bestod i sin helhet i att killarna skulle spela sin turnering. Efter ett antal avhopp av lag, så blev de två grupperna bara en och det blev fler matcher att spela. Det blev sex matcher där resultaten blev med SGIF:s siffror först: Werner SC 0-1, SuS Kaiserau II 1-0, SuS Kaiserau I 3-0, SuS Volmarstein 0-0, Geisecker SC 1-0, SG Castrop 0-2, vilket gav en fjärdeplats av sju lag. Strövelstorps två mål gjordes av Daniel Henriksson och Casper Andersson. Vi måste ge ett stort beröm åt de domare vi hade på matchena, för det var hög klass på alla.

Under eftermiddagen fick tjejerna möjligheten att åka in till Kamen för shopping och det var sju stycken som tog chansen. På kvällen valde vi att gå ut på fotbollsplanen och spela fotbollsbrännboll, där killarna mötte tjejerna/ledarna i en tuff och delvis fuskig match, tyckte vissa alltså. Den andra matchen delades upp i två mixade lag och här blev spänningen olidlig med 104-104 som slutresultat. Reglerna var klockrena enligt domarna men var dom mutade?

 

Efter cupen fick vi med lite vemod byta hotell till ett lite mindre glamoröst, men ändå fullt acceptabelt. Detta för att hotellet skulle göras klart för de tyska damernas ankomst. I en fotboll utanför hotellet skapades ett litet discotek för Strövelstorps GIF och ett tiotal spelare dansade förnöjd till mobiltelefonernas musik.

 

Lördagen inleddes med en färd in till staden Kamen och deras tackceromi. Gåvor utdelades mellan alla vänorter som var inbjudna till Kamen och det blev tal och gåvor och tal och gåvor och tal... Inte speciellt roande för många, och när samtidigt Ängelholms kommun ville ta ett gruppfoto på alla Ängelholmare efteråt och vi hade en tid att passa inför tjejernas cup, så blev talen mer och mer frusterande långa. Det blev inget foto med alla lagen tillsammans utan vi och Vejby kom med på ett ett eget foto.

 

Eftermiddag och tjejernas cup startade. Även här fanns det återbud och här minskade antalet matcher från sex till fyra och dessutom hade alla åldersgrupperna sedan tidigare slagits i hop till en grupp, så vårt F14 lag fick spela en match mot ett F17-lag. Kaiseraus förmåga att arrangera cuper har en del att önska där vi kommer ner med en spelordning, får en ny under fredagseftermiddagen och sedan ännu en ny en halvtimme innan matchstart. Allt är kanske inte deras fel när lag drar sig ur i sista minuten, men informationen kan komma på annat sätt är att vi själva ska förvissa oss om den. Lagets matcher slutade med Strövelstorps siffror först: Hjärnarp 0-0, SV Brackel 0-1, Ängelholms FF 0-2 och SGS Essen 0-7. Laget slutade sist av fem lag.

 

Frida skadade sig i den nästsista matchen men spelade vidare ett tag. När röda korset personalen tog hand om henne valde dom att ringa efter en ambulans för kontroll av de dåliga värdena som hon uppvisade. Men dåligt med dryck, mat och precis varit fullt aktiv, kan inte ge bra värden, så det kändes lite överdrivet. Men hon kontrollerades och det var en blödning i en muskel bakom revbenen, så en veckas vila ordinerades.

På en annan plan intill spelades en oldboysmatch och på denna match dömdes av den äldste domaren jag sett vara aktiv. Han lämnade mittlinjen ett par gånger och det som syntes skulle vara en löpning kunde lika bra gjorts i samma fart som folk med rullator. Att spelarna bara accepterade denna rättskipare är en gåta.

 

Kvällsmiddag serverades som en grillbuffé på idrottsplatsen och var väldigt god. En gäng tyska killar började förfölja en del av våra tjejer och vi fick börja vara på vår vakt. När sedan två tjejer skulle gå till kiosken missade vi ledare att detta hände och vi var lite irriterade när dom kom tillbaka då vi inte litade på de tyska killarna. Tjejernas enkla svar var att vi hade ju vår bodyguard Ludvig med oss.

En kiosk i närheten hade säkert en stor omsättningsökning framförallt på Pringles som konsumerades i mängder och Coca Cola Light som tog slut.

Vi hade planerat att åka in till Kamen på kvällen för att delta i deras musikjippo, men killarna och tjejerna ville inte åka med, så det blev egna aktiviter på deras rum. Den tyska cupfinalen visades på storbilds-TV på hotellet och där de flesta höll på Bayern München, men för att dra upp stämningen lite så valde Anders Hammarlund högljutt att visa sympatier för Stuttgart när de reducerade till 1-3 och när det blev 2-3 så drog det i gång en riktig strid om sympatierna. Bayern drog dock det längsta strået och vann. Spelarna valde sedan att ha en liten sammankomst som innebar att 25 personer var på samma rum. Lite besvikelse från spelarna, när hotellets regler om tyst efter 23.00 gav ledarna ett kommando om att alla skulle in på sina rum och lägga sig. Ledarna intog därefter ett gäng stolar utanför rummen och så startade kvällens jakt på att lämna rummen. Frågar man spelarna så satt dom i fängelse under hela natten bevakade av ett gäng fångvaktare och frågar man ledarna, så var det ett behov för att övriga gäster skulle kunna sova. Men alla de anledningar, som tjejerna och killarna hittade på för att lämna rummen, var både intressanta och konstiga. Jag ska bara lämna kartongen till... Jag ska bara hämta toalettpapper.... Går ni aldrig och lägger er..... Tror att vi ledare hade roligare än ungdomarna, men om 20 år förstår dom nog också varför vi var tvungna att hålla ordning.

 

Söndagen innebar packning, frukost och sedan en snabb avfärd för att komma hem någorlunda i tid. Och så blev det ett par filmer till i form av bland annat Himlen är oskyldigt blå och ett avsnitt Morden i Midsommer. Inte att förglömma nyhetsuppläsare Ludvig Rosdahl, som tog många chanser att liva upp stämningen. Hemresan tog elva timmar när nu trafiken var mindre. 

 

Veckans incheckning: Göran Lendren förstod dåligt tyska, så han följde Anders Källströms lapp när han skrev sin adress: Kaprifolvägen 1. Har du flyttat hem till mig blev den givna kommentaren från Anders.

 

Veckans mest flyttade lag: Strövelstorps GIF skulle ligga i tält, flyttades till idrottshall, fick packa ihop igen för att flytta in på femstjärnigt hotell för att en natt senare flytta in på ett annat hotell.

 

Veckans mest förvånande kommentar: När spelarna inte lyssnade på att det skulle gå in på sina rum tog Anders Hammarlund till ton och alla sprang som skrämda ungdomar in genom alla dörrar. Detta till en kommentar från en av spelarna: Oj, vad han blev annorlunda.

 

Veckans luktande kommentar: Kevin Andersson: Dom har feset så mycket på vårt rum så jag var tvungen att lägga av en också för att det skulle bli frisk luft i rummet.

 

Veckans tvättbräda: Filip Göransson tog en skohylla under tröjan och påstod sig ha världens tvättbräda till magmuskler.

 

Veckans ”gay”: Casper Andersson ”kom ut ur garderoben” där han tillbringade några minuter medan ledarna tittade till rummet.

 

Veckans gula lapp: Alla spelare fick vars en väska med diverse papper i och i bussen till förläggning så meddelar ledarna att den gula lappen blir viktig vid incheckningen. Tror aldrig att det letats så mycket av så många innan det gick upp för några att det lika bra kunde varit en inspelning från dolda kameran.

 

Veckans tjejagenter: Philina och Saga tog på sig rollen som agenter för att hitta en flickvän till Mats. På hemresan kom ett kontrakt på en dam med rullator, som skulle komma till Strövelstorp veckan efter. Mats var inte helt nöjd med agenterna.

 

Veckans hotell: Femstjärnigt hotell där Italiens landslag hade legat innan dom vann VM-guld och det tyska landslaget hade haft detta som förläggning innan deras VM-guld. Kan man tänka sig att Strövelstorp därmed vinner VM-guld eller åtminstone serien? (Som extra bonus till denna punkt kan noteras att F14 vann sin serie, och P14 förlorade seriefinalen och därmed serien med bara några måls målskillnad). Det är nog något magiskt med detta hotell.

 

Veckans förort. Kamen är som en förort till Dortmund, precis som Mardal är förort till Strövelstorp. Ledarnas interna skämt om Mardal genomsyrade deras snack. Ungdomarna fattade ingenting. De hade dom inte gjort i MARDAL heller...

 

Veckans Titt-ut: När tjejerna som mest bara ville gå ur rummen under ”belägringen”så råkar Anders Hammarlund precis passera ett rum och förstår att någon ska öppna dörren. Vi tror att Michelle fick en smärre chock när hon stirrar rakt in i ett ansikte genom den lilla dörröppningen.

SGIF 100 år - del 27 - Idrottsplatsens utveckling

Under rubriken BILDGALLERI finner ni 28 bilder från idrottsplatsens historia

Nuvarande idrottsplats har utvecklats genom åren sedan den anlades 1935.

Om detta har vi summerat via berättelsen från Edvin Svensson i jubileumsskriften från 1948, som Mats Westman har fortsatt från sitt minne och dokumentation.

 

En ändamålsenlig idrottsplats, där traktens idrottsintresserade ungdom på sin fritid kan samlas för att utöva idrott, är i det moderna samhället en viktig angelägenhet. Men att anlägga en idrottsplats drar stora kostnader, och de mindre idrottsföreningarna har därför i de flesta fall fått nöja sig med provisoriska sådana. Numera går det ju lättare att ordna, då tipsmedel ställdes till förfogande och även kommunerna lämnar betydande anslag härför. Strövelstorps idrottsförening hade ej heller någon fast boplats de första tolv åren av sin tillvaro utan arrenderade på olika ställen fotbollsplan, och i bland hade man ingen alls. När klubben debuterade i Ängelholmsortens pokalturnering 1931 spelade man på en plan, som i folkmun kallades för ”Änkans vall”

 

Detta gjorde, att föreningen ej kunde utveckla sig på rätt sätt, men starka krafter var i rörelse för att få en bättring till stånd. 1934 kunde föreningen så köpa tre tunnland av lantbrukare Joel Paulsson i Torlarp för 3000 kr. En ansenlig summa, som skrapades ihop genom att kommunen borgade för ett lån i Strövelstorps sparbank. Ett mycket omfattande arbete nedlades på att planera och anlägga idrottsplatsen.

Planen skulle godkännas av Riksidrottsförbundet, och många var de skrivelser som växlades mellan detta förbund, dess Idrottsplatskommitté och SGIF.

Hösten 1935 togs fotbollsplanen i bruk för första gången. Nu hade man fått en bra idrottsplats, men omklädningspaviljong saknades så den första tiden fick man hålla tillgodo med en närbelägen uthuslänga. För finansiering av omklädningsrum söktes återigen bidrag ur tipsmedel.

Härifrån erhölls också ett anslag på tusen kronor, men detta räckte ej på långt när, då kostnadsberäkningen uppgick till 4000 kronor. Man blev tveksam, då inga andra medel fanns till förfogande och enda utvägen var att uppta lån. Föreningens sekreterare, Hochenwarter, arbetade emellertid energiskt för saken, och till sist beslutade man sig för att bygga. Byggnadsarbetet, som endast gällde ytterskalet och grävning av brunn, lejdes bort för 2200 kr, medan inredningsarbetet fick anstå tills vidare. Arbetet utfördes på vintern 1937-38. Till betalning av detta, förutom tipsanslaget, togs ett amorteringslån på tusen kronor. Till inredningsarbete i klubbhuset erhölls senare anslag av tipsmedel på 500 kr, och eftersom arbetet utfördes gratis av medlemmarna blev det endast materialkostnad för detta. Samtidigt erhölls även 500 kr i tipsanslag till förbättring av löparbanorna på idrottsplatsen, där aska hämtades från Nyvångs gruva till löparbanorna.

1946 uppfördes en entré och en parkeringsplats iordningsställdes och vägen till idrottsplatsen breddades och belades med aska. Anslag erhölls av kommunen på 1280 kr och även detta arbete utfördes gratis på fritiden av föreningsmedlemmar. Under klubbhuset utgrävdes 1947 ett större källarutrymme och här inrymmes bastuanläggning och omklädningsrum (som finns kvar i sitt ursprung) samt hydroforanläggning. Anslag erhölls från bastudelegationen i Stockholm med 1000 kr, och av kommunen med 800 kronor.

Detta var Edvin Svenssons summering av de 25 första åren.

 

Nu blir det ett hopp i berättelsen eftersom det saknas information, men det kan inte heller vara så mycket som hänt under dessa år, när verksamheten hade en svacka. Det som tillkommit är att man anlade en dansbana för midsommarfesterna, och där många spelare genom åren fasat för att bära in och ut dessa tunga flak en gång om året.

 

Den stora förändringen kom dock 1973 när det gjordes en stor investering genom att köpa en kontorsbarack som stod i Grevie utav NP Lundh och detta blev grunden till föreningens nya klubbstuga. Det var Lars Jersmyr, som hade fått nys om baracken och priset på 20000 kronor, som lade fram förslaget till styrelsen för beslut. Men hur skulle detta finansieras och var det värt den summan? Pengar i klubbkassan fanns definitivt inte, så lån var enda möjligheten. Hemska tanke att låna i bank vad detta innebar i form av räntor och borgensåtagande för styrelsen. Föreningens revisor och byggmästare Ove Persson sattes att besiktiga boden och hans ord var "Inga pengar att förlora, köp pågar, jag ställer upp med de resurser jag förfogar över". Investeringen löstes till hälften med att 104 medlemmar lånade ut 100 kronor till föreningen, med löfte att få tillbaka beloppet den 31 dec 1977. När det var dags för återbetalning så var det bara 16 andelar som återbetaldes resten efterskänkte hundralappen.

Det var en viktig del av föreningens utveckling, då man äntligen kunde samla lagen till andra aktiviteter på idrottsplatsen. På 50-talet användes caféet på Furuhem som ligger vid Furuvägens infart på Strövelstorpsvägen som samlingsplats och sedan var man hänvisad till ett av rummen i omklädningsrummen, som numera är rum 1, Rum 2 användes för ombyte till bortalaget, som fick gå ut för att gå ner i källaren till duscharna, inte alltid så härligt när vädret var kallt. Omklädningen för SGIF skedde nere i källaren, in till höger. Jan Inge Seger har berättat att varmvattnet eldades med gas och det via gasflaskor, som Gösta Göthe hade med sig på cykeln från Hasslarp och då är vi på 50- och 60 talet.

 

Men efter bygget av klubbstugan på idrottsplatsen så började klubbkänslan växa, flera pojklag startades och även damlaget utvecklades efter sin start 1972. Först 1982 var hela klubbhuset helt färdigt, såsom nytt kök, ändring av utrymmena, ny takresning, isolering och väggbeklädnad. I 1983 års jubileumsskrift så vill dåvarande Gunnar Johansson framhålla Lars Jersmyr, Ove Persson, Jan Erik Martinsson, Karl Ivar Lilja och Åke Persson som de viktiga personerna för bygget. Naturligtvis fanns det många fler som bidrog till bygget, som blev riktigt lyckat.

 

1981 skänktes en barack av Jan-Erik Martinsson till föreningen vilken skulle användas till kiosk vid matcherna och i samband med våra fester på IP. Denna byggnad är fortfarande kvar som kiosk, men har byggts om invändigt vid ett par tillfälle och även flyttats.

 

1983 blev ett viktigt år för idrottsplatsen. Den gamla byggnaden för omklädningsrum dubblades i längd och gick från två rum plus en källare till fyra fräscha omklädningsrum plus ett domarrum. Dessutom anlades B-planen vid Kristallvägen och det fanns nu större möjligheter till träning på större planer i stället för att dela A-planens ytor. 1984 fick man också möjligheten att sätta upp reklamskyltar runt arenan, vilket gav välbehövligt tillskott i ekonomin.

 

Någon gång på 90-talet fick vi som en skänk från ovan tillgång till det som nu är C- och D-planerna. Mariannes Farm anlade gräs med tanke på att rulla ihop detta för försäljning, men när detta skulle göras visade sig sandjorden vara helt omöjlig att rulla upp och vi fick då erbjudandet av markägarna att bruka ytan som fotbollsplan. Det visade sig dock till att börja med vara väldigt svårt då det var en stor yta att bevattna och en torr sommar höll allt på att förstöras, men gräset repade sig och fick fina rötter som gör att planen nu är av fantastisk kvalité redan när frosten har släppt i mars månad. Det blev dock 2005 som vi kunde använda planen under den tidiga våren eftersom vi först då satte upp belysningsstolpar.

 

I takt med ökade antal ungdomslag så började vi växa ur omklädningsrummen och 2005 stod en helt ny byggnad klar som används till våra damer och flickor. Dagarna innan invigningen kom dock katastrofen då den tidigare byggnaden brann och fick rivas ner till grunden. 2006 stod den nya byggnaden klar igen och vi hade sex omklädningsrum.

 

Mellan 2004 och 2008 byggdes en fast dansbana och scen upp för våra midsommarfester.

 

2011 invigdes tillbyggnaden av klubbstugan, som bekostades av idrottsföreningen, allmänna arvsfonden och gåvor. Tillbyggnaden blev nu ett eget kansli och möteslokal och tidigare del av byggnaden kunde användas till spelarträffar.

2014 stod två mindre läktare för sammanlagt ca 100 personer byggda av två av våra seniorspelare som skolprojekt.

 

Under rubriken BILDGALLERI finner ni 28 bilder i mappen Idrottsplatsen nu och då, som visar bilder från olika tider.

SGIF 100 år - del 26 - Fotbollen på 80-talet

A-laget 1984

Övre raden på fotot. Lars Erik Jersmyr (tränare), Ulf Stenkula, Anders Hammarlund, Ove Lindqvist, Jan Inge Seger, Jan Johansson, Mats Andersson, Karl Ivar Lilja (lagl)

Nedre raden: Stefan Lindecrantz, Paul Inge Månsson, Lars Sörensen, Anders Swenson, Anders Svensson, Stefan Lindqvist och Anders Johnsson

 

 

Detta decennium började SGIF i div 5 och man såg ljust på framtiden. Lasse Carlsson fortsatte som tränare och han tillförde mycket kunskap till klubben. Målsättningen var att klara sig kvar och det gjorde man med råge. SGIF slutade på en sjunde plats sju poäng från den som slutade tvåa.

 

Året efter var målsättningen högre ställd och man lyckades även med det. Det blev till slut en femteplats 1981 vilket var mycket bra gjort och nu på jubileumsåret fortfarande den bästa placeringen i seriesystemet sedan början på 50-talet. Reservlaget hade länge varit ett lag utan framgångar, med undantag av 1979 då det blev en silvermedalj, men 1981 kom guldmedaljen efter 14 raka segrar i slutet av serien.

 

1982 fick Strövelstorp en ny tränare vid namn Jan Hultberg, som närmast kom från Kullavägen. Åren med Jan blev inte så lyckade, då många av de bärande spelarna i laget valde att lägga av och under hans andra år ramlade SGIF ner i div 6 igen.

Efter nedflyttningen bytte föreningen tränare och nu återkom en gammal bekant, Lars Jersmyr till föreningen. Lars hade flyttat till Strövelstorp och var för många i handbollsvärlden känd, som domaren som dömde OS-finalen i Moskva 1980. Hans ledaregenskaper kände föreningen till sedan hans sejour på 70-talet i ungdomssektionen. SGIF gjorde en hyfsad säsong trots problem med spelarantalet pga många som gjorde militärtjänst.1985 kom tre överåriga juniorer från Ängelholms FF till SGIF, Fredric Rebbelstam, Johan Elgebrandt och Lars Ellerstrand. Under slutet av 80-talet ökade spelartruppen mycket beroende på dessa tre spelares kompisar, som kompletterade truppen under de kommande åren och som längre fram gav effekt på resultaten.

1986 var början på en epok av sjätteplaceringar för herrarna, det blev nämligen fyra år i följd som man slutade sexa. Från och med nu hände inte mycket på fotbollssidan men en hel del runtomkring arbetet. Ny spelade tränare blev Bengt Andreasson, som var ansvarig i tre år.

1988 anordnades ett träningsläger för herr och damlag i Danmark. Det blev en mycket lyckad resa med verklig sammansvetsning i de båda trupperna. En som bör nämnas i sammanhanget är Paul Inge Månsson som, med sin förmåga att hålla i gång, i högsta bidrag till det lyckade lägret. Efter Bengt Andreasson kom Lars Erik Isaksson som ansvarig tränare. Hans insatser medförde att träningsintensiteten höjdes högst radikalt. Säsongen slutade trots detta på en sjätte plats.

 

Damsektionen fick lägga ner 1980, och det dröjde ända till 1985 då Mats Westman och Bengt Sjöstrand tog ledarrollerna med ett damjuniorlag i seriespel, men redan året efter fick man göra ett uppehåll igen, innan juniorlaget återuppstod 1987.

 

Året efter återkom föreningen i seriespel efter åtta års uppehåll, och det tidigare nämnda träningslägret gav en rejäl kick framåt. Resultaten var varierade, men det bästa var när man tog poäng från ett div 3-lag i en turnering i Göteborg under hösten. Målsättningen 1989 var att bli bättre än -88, men man blev sexa båda åren och truppen tunnades ut inför 90-talet.

 

Annars var idrottsplatsen inne i en förändring under 80-talet, då man fått nya omklädningsrum och samt nyanläggningen av B-planen under 1983, och 1984 så gick man ut till sponsorer och frågade om det fanns intresse för att ha reklamskyltar kring arenan. Detta fick fint gensvar och genomfördes. Med detta fick klubben inte bara en trevligare idrottsarena utan även ett lyft i den dåliga ekonomin.

SGIF 100 år - del 25 - Fotbollen på 70-talet

Storpublik följde seriefinalen mellan SGIF och Vegeholm 1979

Strövelstorps GIF 100 år del 25 – 70-talet


Efter ett bedrövligt 60-tal, så skulle nu 70-talet bli något riktigt bra. Men som någon lärd sa, så byggdes inte Rom på en dag.
Det fortsatte med jumboplatser 1971 och 1972, därefter skruvades förväntningarna uppe en aning inför jubileumsåret 1973. Målsättningen var att man ville slippa den så försmädliga sista platsen. Onda tungor sa ofta att den platsen har Strövelstorp abonnemang på, men målet var att undvika den detta år.


När serien drog i gång såg det ut som vanligt, man förlorade de fem första matcherna och pilen pekade rakt ner. Hösten blev dock bättre och SGIF slutade på en hedersam åttonde plats. Nämnas bör att det var detta år som en av Strövelstorps största målspottare gjorde sin A-lagsdebut, nämligen Paul ”Pålle” Paulsson. I debutmatchen blev det inte mindre än fyra mål. Under de åtta säsonger (sex hela säsonger och två halva) som han spelade i A-laget gjorde han 65 mål i seriesammanhang och sammanlagt 118 mål inkluderat tränings och cupmatcher, ett snitt på typ 17 mål per säsong.


Klubben hade nu också införskaffat en ny klubbstuga och de gav ett stort uppsving i antalet spelare i ungdomslagen.
1974 var ett VM-år. Strövelstorp började säsongen hårt med tretton träningsmatcher, som gick så där. På sommaruppehållet spelades det elva träningsmatcher för att få i gång laget inför hösten, men så blev inte fallet utan SGIF slutade återigen på den förhatliga sistaplatsen. Det var ett rekordår vad det gäller antalet spelade matcher, 42 stycken på en säsong. Denna säsong debuterade ytterligare två spelare, som kom att bli betydelsefulla för framtiden, tvillingarna Paul och Bengt Svenstrup.


Lars Erik Jersmyr engagerades som tränare i ungdomssektionen och med honom fick man ihop ett lag med killar födda 1959, som lyckades vinna HD-cupen för 15-åringar 1974. Dessa ungdomar blev i många fall stommen till det lag som i slutet av 70-talet skördade fortsatta framgångar.


Åren 1975-1978 blev det lite bättre och det mycket tack vare den nye tränaren, Lennart Åkergren, som tog över. Han såg till att ta hand om spelarna på ett positivt sätt och blev mycket populär inom klubben. 1976 blev det ovanligt nog toppstrid för SGIF och många minns bortamatchen i Hov 1976 i den nästsista omgången då vi arrangerade en bussresa för att följa toppmatchen. Iklädda röd och vita kläder och med tutor blev det en häftig upplevelse för alla ungdomar som följde med på resan. Det blev tyvärr förlust och laget slutade fyra i den jämna tabellen. 1977 blev vår store målskytt ”Pålle” skadad redan i premiären och laget blev åter igen sist i serien. Åkergrens tränartid slutade dock i dur med en hedersam andraplats 1978.
Inför det sista året på 70-talet så anställdes Lars Carlsson. som närmast kom från Ängelholms FF och skulle tjänstgöra som spelande tränare. De inledande matcherna började skralt, men vid vårsäsongens slut var laget på tredjeplats med samma poäng som de två framförvarande. När hösten började kände alla att det kunde bli hur bra som helst om turen infann sig. De viktigaste matcherna blev de två sista. Den nästsista skulle spelas mot värsta konkurrenten om seriesegern, Vegeholm. Det blev storpublik, gissningsvis över 400 personer efter som vi inte tog entré på den tiden, så finns ingen exakt siffra, och upplagt för en stor fotbollsfest. Matchen började dåligt och Vegeholm tog ledningen med 1-0. SGIF kunde kvittera efter bara två minuter genom mål av Mats Andersson. Matchen med stort M avgjordes i den andra halvleken av Pålle Paulsson som gjorde två mål. Därmed stod SGIF och Vegeholm på samma poäng men med tre plusmål mer för Strövelstorp inför sista omgången. SGIF skulle möta mittenlaget Nyvång borta medan Vegeholm mötte jumbolaget Hjärnarps FF hemma. På pappret såg det svårare ut för SGIF. Inför matchen anordnades en bussresa igen så alla ungdomar och andra supportrar kunde hänga med. Matchen började nervöst men SGIF gjorde sin plikt och vann med 5-0. Efter slutsignalen var inte resultatet från Vegeholm känt och det spreds ett rykte att Vegeholm vunnit med 8-0. Men strax efter kom beskedet att matchen slutade med vinst med 4-0 till Vegeholm. Äntligen kunde SGIF få fira en serieseger igen efter många år. Det blev en otrolig fest med champagne och tacktal, SGIF hade äntligen lämnat den lägsta serien, nämnas kan också att SGIF bara släppte in tolv mål på de arton matcherna, vilket var dubbelt så bra som den näst bäste.


Under 70-talet var det äntligen dags för tjejerna att spela i organiserad form inom SGIF:s verksamhet och en av initiativtagarna var Bert Nilsson, som själv spelade i A-laget. Bert tog hand om träningarna och fick hjälp vid matcherna av Thord Nilsson. Första året, som var 1972, blev det bara träning utan några matcher i serie.


1973 fick damlaget deltaga i seriespelet. Serien bestod av åtta lag och SGIF kom sexa. Året därpå blev det lite bättre och man slutade fyra. I och med framgångarna blev det mer och mer spelare och träningarna började ge resultat. 1975 började bra och man tog upp striden om seriesegern tidigt. Avgörandet föll i en seriefinal där man förlorade och blev tvåa. Inför 1976 var målsättningen högsta möjliga nämligen serieseger. Efter halva säsongen låg man tvåa, och när hösten började tog man sex raka vinster och hade därmed säkrat serieguldet. Meningen var då att man skulle avancera till div 2, men man lade om seriesystemet till nästkommande år och SGIF fick vara kvar i div 3. Man tappade mycket folk och förutsättningarna blev inte de bästa. Denna trend hängde kvar de sista åren på 70-talet och 1980 fick man lägga ner laget.

SGIF 100 år - del 24 - Fotbollen på 50/60-talet

Lagbilden är från 1952 när man mötte Härryda

De här två årtionden är som vitt och svart. 1950-talet kom att bli SGIF:s storhetstid vad det gäller att nå högt i seriesammanhang, medan 1960-talet är nattsvart i SGIF:s historia med idel dåliga resultat.

 

En av anledningarna att säsongen 50/51 blev så bra var att Sune Hammarlund var tillbaka efter ett år i HIF. Han var en förstärkning för laget. Man vann serien och gick upp i div 2, men ramlade ner omgående igen året efter. Detta upprepades ett antal år för att säsongen 53/54, gå upp i Skåneserien div 1, vilket motsvarar någonstans mellan div 3 och div 4 i dagens fotbollspyramid. Orsaken till att det gick så bra under 50-talet var att man oftast fick spela med ungefär samma lag under sju års tid. Detta gav en otrolig kamratskap och fint samspel. SGIF var under 50-talet ett hårt spelande lag men alltid juste. Domarna tyckte det var ganska lättdömt för det var mycket ge och ta. Planerna var ganska ojämna och de vanligaste skadorna var vrickningar av fotleder. Vintertid tränade man inomhus i gymnastiksalen vid gamla skolan på Bankvägen 16. Man sysselsatte sig i regel med friidrottsgrenar som stående höjd och längdhopp. Man firade alltid sina segrar i Folkets park i Hasslarp. 1957 vann SGIF NST-cupen för första och enda gången och det var dessutom första gången man ställde upp. Man finalslog Örkelljunga BK med 4-1

 

I slutet av 1950-talet blev det en generationsväxling och degraderingarna började. Den sämsta säsongen i SGIF: historia kom 1960. Man spelade 18 matcher och förlorade samtliga med en målskillnad på 13-104. Det skrevs då i Kvällsposten att Strövelstorp är Sveriges sämsta lag, trots att man har en målvakt som heter Seger. Det var Leif Seger, som var målvakt på den tiden.

Resten av 60-talet var, som tidigare nämndes rena bedrövelsen och placeringarna i serierna under 1960-1969 var 10:a (sist), 8, 10 (sist), 8, 11, 8, 9, 10 (sist) ,11 (sist) och 9:a. På 188 matcher vann laget endast 34 stycken.

SGIF 100 år - del 23 - Fotbollen på 20/30/40-talet

När klubben var nystartad var vi inte med i några seriesystem och det spelades bara vänskapsmatcher mot exempelvis Vegeholm, Svedberg, Hasslarp, och Nyvång. Den allra första matchen spelades mot Vegeholm och grabbarna från byn vann med 3-0. Efter fyra år fick man lämna planen i Torlarps furu. Det innebar att fotbollen lades i träda fram till 1930. Då lyckades klubben anskaffa en ny plan. Den var något mindre än den förra och betydligt gropigare men i brist på annat fick den duga. SIF började nu delta i seriespel och den första serien blev Ängelholms Pokalturnering. Intresset växte nu i byn, nya spelare tillkom och publik strömmade till matcherna. 1931 spelade SIF i en serie med Vejbyslätt, Jonstorp, Munka Ljungby, Vegeholm, Grevie, Hjärnarp och Salamis. Den första seriematchen mot Hjärnarps GoIF gick bra, seger med 5-1. När serien tog vintervila låg Strövelstorp på tredje plats med fem segrar och två förluster. Det gick bra även våren 1932 och laget slogs länge om seriesegern men fråntogs den chansen, när klubben drabbades av poängavdrag. Troligtvis hade man använt spelare, som inte var spelklara. Under en tioårsperiod var Strövelstorp med i dessa privata serier utan någon framgång. 1934 ändrades föreningsnamnet till Strövelstorps Gymnastik och Idrottsförening (SGIF) och samma år sökte man inträde i Riksidrottsförbundet. Åren 1934-1936 spelade Strövelstorp i Kullaserien utan framgång. De hade svårt, att få ihop ett lag och hamnade oftast jumbo. 1936/37 deltog SGIF i Åsboserien tillsammans med Forsby IF, BK Rönne II, Klippan II, Gråmanstorps IF, Vedby IF, Östra Ljungby IF, Åstorps IF och Kvidinge IF

1937-1940 återvände SGIF till Kullaserien och nu gick det betydligt bättre. De här åren tillhörde man toppskiktet i serien. Fram till 1941 spelade klubben bara i de lokala serierna men nu sökte man inträde i Skåneserien division 3, vilket var den sjätte nivån i svensk fotboll då. Den 10 augusti samma år spelades första matchen. Det gick bra i början men de evinnerliga inkallelserna fick till följd att laget hamnade näst sist i serien. Säsongen efter gick det bättre. Våren 1943 var SGIF inblandad i toppstriden. Sista matchen spelades mot Perstorps SK. Den blev minst sagt spännande men det gick vägen via en 4-3-seger. Kvalmatcherna, som följde på sommaren blev lyckosamma och den 1 augusti kunde Strövelstorp debutera i Skåneserien division 2, den femte nivån i svensk fotboll då. Det blev en chockartad upplevelse och efter sju omgångar stod SGIF på noll poäng. Så småningom växte man in i kostymen och av de sju sista matcherna vann man fem. Det räckte emellertid inte utan det blev respass till division 3. Våren 1945 stod föreningen åter som seriesegrare hela sex poäng före närmaste konkurrent. Några av profilerna under denna tid var Sune Hammarlund, Karl Hammarlund och Nils Gustavsson och tränare då var den legendariske Albin Dahl. Det blev ingen uppflyttning. I det kvalspelet, som följde blev Hyllinge GoIF för svåra. Skam den som ger sig och spelåret 1945/46 vanns serien igen, nu med sju poäng. Tre seriesegrar på fyra år var ett imponerande facit och denna gång vann man kvalet mot Viken och tog steget upp Skåneserien division 2. Många av lagets supportrar, ansåg då att det var föreningens bästa match någonsin. I returmötet mot Viken slogs även ett publikrekord, enligt statistiken hela 430 personer. Sejouren i den högre serien blev, som tidigare bara ettårig. Hösten 1947 var laget tillbaka i ”trean” men våren 1948 tog man åter steget upp i Skåneserien division 2.

SGIF 100 år - del 22 - Mats Westman-spelaren

P14 match 1976. Notera matchdräktens färgkombination

Efter att ha blivit utnämnd till föreningens fjortonde hedersmedlem på jubileumsfesten så skulle jag försöka summera mina 50 år i föreningen i en artikel. Det skulle kunna skrivas en hel bok och artikeln skulle bli hur lång som helst. Därför kommer min berättelse att delas upp i minst tre delar, Mats Westman – spelaren, Mats Westman – ledaren, Mats Westman – styrelseledamoten och blir det någon berättelse över så kommer den som en fjärde del i slutet på året.

 

Till hösten är det exakt 50 år sedan som jag tog mina första steg på Strövelstorps idrottsplats. Efter skolstarten på hösten i femte klass, så hade klasskompisarna varit på mig om att börja spela i laget. Jag var förväntansfull inför den första träningen, men när jag väl skulle i väg så ville jag inte längre och pappa fick tjata på mig att ”nu åker vi i väg”. Detta var pappas stora grej många år senare, att ”Jag fick tjata på dig att börja spela, och nu lämnar du aldrig idrottsplatsen”. Karl Ivar Lilja var min första tränare och visdomsorden var, Välkommen hit och här hälsar vi alltid på varandra när vi ses. Under pojklagsåren hade jag även Pålle Paulsson och Mats Andersson som tränare, med min far, Stig Eriksson och Mats -Åke Jönsson, som lagledare under de olika årgångarna. Mina första stora minne var mitt första mål, som jag gjorde i en träningsmatch mot Salamis med Inge Ericsson, som målvakt, på midsommarfesten 1974. En person som 1987 fick en helt annan betydelse för mitt ledarskap, men det kommer i nästa artikel. Sommaren 1974 åkte vårt P12 och P10 lag på en bussresa till Skånes djurpark och där mötte vi Hörby på vägen, och att det stannat kvar i minnet visar att saker som inte bara är matcher och träning är viktigt för en spelares fotbollskarriär. Detsamma gäller minnena av Englandsresorna som ungdomslagen fick göra på 70- och 80-talen. Dessa återkommer vi till vid en senare artikel under vår intervjuserie.

Det blev inga stora framgångar inom pojklagsfotbollen för mig och laget och det berodde mycket på att serieindelningen alltid var likadan på den tiden. Kullabygdens fotbollsallians skötte sig själv och i vår åldersgrupp fanns alltid omöjliga Viken och nästan lika omöjliga Allerum med i serierna. Vi fick oftast slåss om plats 4-8 i serierna och mest spännande var det mot Hasslarp, Höganäs BK, Svedberg och Lerberget, som var oss jämbördiga. Jag spelade inledningsvis vänsterback, men i de sena pojklagsåren så utnyttjade lagledningen min snabbhet i anfallet och 1978, som var mitt sista pojklagsår, gjorde jag 16 mål (inkl B-lagsmatcherna)

Under avslutningen på hösten 1980 blev det en förändring, då jag plötsligt fick agera målvakt i tre matcher sedan ordinarie B-lags målvakt inte fick ledigt från sitt jobb. Lars Carlsson, som var tränare, la fram förslaget efter att jag på några träningar stått i mål och premiären spelades i Båstad. Det här tre insatserna var ju bara tänkt som en nödlösning, men 1981 började inte alls som det var tänkt. A-lagsmålvakten skadade sig i premiären och nu var B-lagsplatsen ledig igen under våren. Efter en tveksam inledning hade laget endast en poäng efter fyra matcher och mitt målvaktsspel var inte tränat från grunden, men när Krutas efter den fjärde matchen sa i omklädningsrummet att om ni tänker vinna serien så får allt vinna resten av matcherna. 14 matcher senare hade vi vunnit alla matcherna och serien, och min insats i målet hade uppmärksammats i laget, så när vi vann sista matchen i serien ute i Viken, var det jag som blev hyllad och hissad. Det blev mitt gyllene år som spelare, för sedan finns inte mycket att glädjas över, året efter släppte jag in 98 mål och kände mig mer som ett såll än en målvakt. En rolig anekdot från det lyckosamma 1981 var att jag hela hösten släppte in ett mål, Vi vann med 4-1, 5-1, 6-1, 7-1 och i den nästsista matchen så släpptes den retliga målet in med knappa fem minuter kvar. När jag så i den sista matchen mot Viken först hade lagt en straff som betydde 5-0 och jag sedan höll på att hålla nollan, så kom Tom Sörensen fram till mig och sa, nu gör jag snart självmål för du ska inte hålla nollan i dag heller. Som tur var så fick han aldrig bollen, eller snarare han tänkte nog aldrig förverkliga sitt hot.

Den mest minnesvärda matchen var avslutningsmatchen 1982 i B-laget. Det borde finnas andra matcher som man är mer stolt över som man kommer ihåg, men här hände så mycket att alla vi som var med i matchen har våra egna minnen. På lördagen hade A-laget klarat sig kvar i division 5 och det skulle ju firas. Att man hade en B-lagsmatch på söndag förmiddagen var det inte alla som tänkte på den kvällen. Vi lyckades samla ihop tolv spelare som var uttagna, men när samlingstiden hade passerats hade vi bara nio spelare på plats och bara två som kunde köra bil. en tid efter samlingstiden dök tre spelare upp, vilka hade övernattat i klubbstugan. Min far fick kallas in som chaufför för att vi skulle kunna ta oss till Ljungbyhed och väl där så hände en hel del. En rensning av vår försvarare sänkte en egen spelare när den tog i huvudet, men han kunde fortsätta. Vår ytterback drog på sig två varningar och fick lämna matchen i den andra halvleken och strax efteråt så blev vi nio spelare, när vår mittback berömde domaren med orden: Du måste vara Perstorps sämsta korpdomare. Den enda reserven vi hade med oss, hade vi inte så mycket nytta av då han aldrig tog på sig fotbollsskorna och bäst var nog det, eftersom han trillade av avbytarbänk en gång under matchen och domaren fick aldrig hjälp av honom som linjeman. I slutet av matchen får vi frispark och då frågar frisparksskytten, ska vi vinna med 6-4 eller 7-4? Ta 7-4 blev svaret och så small han in bollen. Vi blev beskyllda för att inte bruka allvar av motståndarna, som tyckte att de skulle rapportera till förbundet, men vårt svar var att klart vi brukade allvar, vi vann ju med 7-4, så det blev ingen anmälan. Som synes väljer jag att inte namnge några namn på de inbladade spelarna i matchen eftersom jag inte har deras tillåtelse och matchen kanske inte är av den karaktären som Strövelstorps GIF ska vara inblandad i, men roligt hade vi.

Karriären som spelare blev aldrig någon höjdare och strax innan jag fyllde 28 år så valde jag att sluta, sen har det blivit ett och annat inhopp för att fylla ut laget vid kris, men det var utan att jag tränade i seniorsammanhang. Det blev till slut 411 matcher varav endast 3-4 var i A-laget i seriesammanhang, så jag var den typiska B-lagsspelaren, som aldrig kom någonstans. Ett guld med B-laget 1981 och ett silver med B-laget 1979 blev de medaljer som togs som spelare. Som tränare har det blivit betydligt fler, men det kommer i nästa berättelse – del 2.

SGIF 100 år - del 21 - Gångsporten

Under föreningens tidiga verksamhet, så fanns Gång med på programmet. I jubileumsskriften från 1948 berättar Sture Löfqvist om dess start och slut.

 

Gångsporten var under några år mycket populär i Strövelstorp. Föreningen stod också som anordnare av flera stora gångtävlingar med deltagare från hela nordvästra Skåne. Bland föreningens egna gångare märktes främst:

I seniorklassen: John Lindén och Helge Ahlberg

I juniorklassen: Rune Bengtsson, Åke Wemmert och Erik Eriksson

I damklassen: Doris Andersson och Hanna Jeppsson

Bland oldboys var Kjell Olsson oslagbar här i dessa trakter.

Föreningens första gångtävling anordnades söndagen den 20 mars 1932 med deltagare endast från Strövelstorp. 45 stycken ställde upp, segrare i de olika klasserna:

Seniorer: Gotthard Wiktor

Juniorer: Erik Eriksson

Damer: Doris Andersson

Oldboys: Kjell Olsson

År 1933 avhölls den andra tävlingen, nu hade även andra föreningar inbjudits varför startlistan upptog 66 namn. Strövelstorp dominerade tävlingen och vann samtliga klasser, John Lindén segrade i seniorklassen, Erik Eriksson i junior och Doris Andersson i damklassen, i oldboysklassen segrade även denna gång Kjell Olsson. Föreningens medlemmar deltog flitigt i gångtävlingar på andra orter och placerade sig ofta främst i prislistorna. Efter några år slappnade intresset för gångsport, men under de första krigsåren blev det åter fart på gångarna, då Gångförbundet anordnade sin stora tävling ”Riksmarschen”. I denna tävling utdelades marschmärke i brons, silver och guld. Medlemmarna mötte upp i stort antal och hundratals marschmärke har erhållits som lön för mödan. Gångtävling är numera en sällsynt företeelse och bedrives endast i större städer där en liten skara, så kallad elit, ännu fortsätter.

SGIF 100 år - del 20 - Ordförande Mikael Olsson

Den 20 maj fyller Strövelstorps GIF 100 år. Detta kommer att firas med en stor fest på idrottsplatsen på lördag, samtidigt som torsdagen blir en fullspäckad dag i fotbollens tecken där både dam- och herrlaget spelar viktiga matcher i respektive serie.

 

Inför detta historiska jubileum har vi tagit ett snack med vår ordförande Mikael Olsson. Han ser fram emot en minnesvärd vecka och ett händelserikt år.

 

– Vi har gjort ett jättejobb runt det här för att det ska bli ett bestående minne för alla inom klubben. Det har krävts många goda insatser. Vi har folk som kan jobba tillsammans och blir ett bra lag. Det finns ett engagemang, en kärlek och ett hjärta i klubben. Och många idéer som vi vill ta vara på även i framtiden. Det uppskattar jag, säger han.

 

100-årsjubileumet innefattar flera höjdpunkter under hela året. I mars genomförde föreningen 100-årscupen för ungdomslagen och den 19 augusti är det sommarfest på idrottsplatsen. Dessutom vandrar en tröja med nummer 100 genom alla lag.

 

De senaste veckorna har ideella krafter hjälpt till att rusta upp anläggningen genom bland annat ogräsrensning och målning.

 

– Själva 100-årsfesten har vi ett antal jubileumssponsorer till som får lite exponering både på hemsidan och med en skylt på IP. Det är vi också glada för.

 

– Ekonomiskt drar det ju pengar, men det får kosta för nu satsar vi på det här. Vi har avsatt medel eftersom det är once in a lifetime.

 

Mikael kom till Strövelstorp 2010 i samband med att hans äldste son Albin började spela i föreningen. Kort därefter fick han frågan från styrelsen om han ville engagera sig, vilket slutade med att han blev suppleant.

 

Sju år senare övertog han ordförandeklubban när Anders Källström valde att kliva åt sidan.

 

– Jag gillar småklubbskänslan och engagemanget. Alla människor som har ett gott hjärta och verkligen vill någonting. Man får ge, men får mycket tillbaka.

 

Ett beslut han är särskilt nöjd med under sin tid är att det kommit in unga, engagerade och duktiga personer i styrelsen.

 

– Det är vitaliserande och skapar en bra och stark gruppdynamik.

 

Som ordförande ansvarar Mikael för mycket av det som sker utanför planen. Men självklart är idrottsintresset en väldigt stor drivkraft.

 

– Jag gillar fotboll och är resultatdriven. Jag vill verkligen att vi ska vinna matcher även om vi spelar i division 6 och 4.

 

– Jag gillar att vara en del av hela fotbollssektionen och ta del av verksamheten med ledare och spelare. Sen tycker jag det är stimulerande och viktigt att jobba nära andra funktioner som finns i föreningen. Det ger mig en god känsla och energi.

 

Mikael spelade själv division 5- och 6-fotboll i Viken i ung ålder. Senare var han även aktiv inom korpen. Hans bästa SGIF-minnen är herrlagets serieseger 2021 samt damlagets seriesegrar 2017 och 2019. Han kommer inte heller glömma VM-arrangemanget på midsommardag 2018, då Sverige–Tyskland visades på storbildsskärm i tält på A-planen.

 

På den sportsliga sidan hoppas och tror Mikael att både herrlaget och damlaget kan vinna sina serier under 2023. Föreningen har också andra målsättningar framför sig.

 

– Framför allt är det väldigt viktigt för oss att vara en funktion i samhället. Vi gör samhällsnytta och tar hand om ungdomar i alla åldrar. Det ska vi verkligen uppmärksamma och uppskatta.

 

– Det är jätteviktigt för oss att underifrån få in nya spelare i föreningen. Vi har ett åldersglapp som är ett bekymmer, framför allt på damsidan. Där måste vi jobba hårt för att fylla den luckan. Det är nog den viktigaste biten vi har, att fylla på hela tiden för fortlevnadens skull.

SGIF 100 år - del 19 - Friidrotten

Under 30-talet och 40-talet så var även friidrotten väldigt aktivt inom Strövelstorps GIF:s verksamhet. Knut Svensson summerade de första 15 åren i sin berättelse i 25-års skriften

 

Att vid ett jubileum i en idrottsförening skriva om sina bästa idrottsminnen är ingen lätt sak, åtminstone inte när man som jag, endast har glada och ljusa minnen från min tid som medlem i SGOIF. Jag skall i alla fall försöka att med några rader tala om några data och minnen från den allmänna idrotten i Strövelstorp. När föreningen var 10 år alltså år 1933 var vi några stycken som tyckte att vi vid sidan av fotbollen även skulle ha allmän idrott på programmet. Det blev även årsmötets beslut och ett idrottsutskott tillsattes som skulle ha hand om frågan. Idrottsplatsen var ju i avsaknad av både löparbanor och annat för idrott nödvändigt, men med friskt humör grep vi oss verket an och träningen påbörjades i juni månad. Några resultat att tala om uppnåddes naturligtvis ej men intresset var stort och ett15-tal medlemmar sprang, hoppade och kastade med liv och lust. Ett resultat som jag inte kan underlåta att nämna var Sture Löfqvist 800 m på tiden 2 min 12 sek, ett utmärkt resultat om man tänker på att tiden nåddes på en gräsvall. Detta resultat står sig ännu.

Det första årets bästa idrottsmän var bland seniorerna Sture Löfqvist som vid klubbmästerskapen erövrade 6 klubbmästerskap, samt Rune Bengtsson som vann samtliga juniorgrenar. 1934 var föreningen färdig för sin första klubbmatch. Det var Starby I.F som var motståndare och tävlingen utkämpades den 10 juni på Strövelstorps Idrottsplats. SGOIF segrade med 61 poäng mot 52 Starby och bland resultaten kan nämnas Axel Törngrens seger i både höjd och trestegshopp. Starby ville emellertid ha revansch och den 1 juli var vi i Starby och tävlade. Vi vann igen denna gång med 92 poäng mot 72 trots att vi endast segrade i diskus genom Knut Persson och höjdhopp genom Knut Svensson. En trevlig episod vill jag nämna från denna tävling. Starby hade även inbjudit SGOIF:s fotbollslag till match, men endast ett par fotbollsspelare hade kommit tillstädes. Nåja, ingen rädder här tänkte idrottarna, vi får väl hoppa in och utfylla luckorna i laget. Inga fotbollskängor hade vi med oss, men det går ju även att spela boll med gymnastikskor och SGOIF ställde alltså upp med 4 spelare i kängor och de övriga 7 med gymnastikskor. Axel Törngren skulle vakta målet och det gjorde han så pass bra att vi vann matchen med 2 mål mot 0. Törngren var i sitt livs form och tog allt, bland annat en boll mittemellan fötterna på honom men i blotta förskräckelsen satte han sig och hade turen att sätta sig på bollen, varför även det tillfället klarades.

1935 blev den nuvarande idrottsplatsen färdig och vi hade nu både löparbanor och hopp- och kastgropar så vi kunde träna lite mer rationellt. Vid ett sammanträde med Starby IF, IF Salamis och SGOIF beslöts att ett gemensamt vandringspris skulle uppsättas till tävlan mellan ovannämnda föreningar. Den 21 juli gick den första tävlingen om vandringspriset. Strövelstorp segrade med 42,5 poäng mot 39 för Starby och 23,5 för Salamis. Hugo Nilsson segrade i stavhopp och kulstötning och Axel Törngren i längdhopp. Vid den andra tävlingen i Spannarp segrade Starby med 46 poäng mot 43 för SGOIF varför endast en halv poäng skiljde inför sista tävlingen. Axel Törngren segrade i trestegshopp och Åke Andersson blev andre man i både i spjut och trestegshopp. Vi väntade nu att Starby skulle segra i sista tävlingen och därmed för året, samt taga första inteckningen i vandringspriset. De grenar som återstod var Starbys verkliga poänggrenar, men vi tog fram vikingahumöret och när tävlingen var slut hade vi segrat med 47,5 poäng mot Salamis 30,5 och Starby 26. Vi hade därmed tagit den första inteckningen i vandringspriset. De idrottsmän, som den gången förde SGOIF till seger var Åke Andersson med 10 poäng, Hugo Nilsson 6 och Einar Persson 4, dessa tre jämte Torsten Jonsson segrade även i stafett 4x100 meter. Knut Svensson 4 poäng, Axel Törngren 4, Lennart Johansson 5 och Åke Wemmert 3 poäng. Sture Löfqvist, Erik Nilsson, Axel Törngren och Knut Svensson tog därjämte andra pris i stafett 4x100 m. Det var den största segern hittills och idrotten hade nått sin höjdpunkt. En del av de största poängplockarna började bliva till åren och juniorerna var ännu inte riktigt färdiga. Resultaten året efter blev också sämre och i samtliga tre tävlingar om vandringspriset fick SGOIF stryk och Starby tog hem vandringspriset. Den bäste det året var Einar Persson som med aldrig svikande intresse ställde upp och tävlade för föreningen. 1937 gick det åter framåt och SGOIF placerade sig som tvåa i tävlingen om vandringspriset. Starby vann sin andra inteckning och de bästa det året blev Torsten Jonsson och Gösta Persson. År 1938 gick idrotten ytterligare framåt. Vandringspriset förlorades visserligen till Starby, som för alltid lade beslag på desamma men i den tredje tävlingen lyckades SGOIF vinna och tog därmed revansch för de sista årens nederlag, Under 1939 höllos endast en del tävlingar inom klubben och så kom ju kriget som genom inkallelser och beredskap satte punkt för fortsatt tävling mot andra föreningar. Klubbmästerskap höllos emellertid och intresset hölls något så när uppe ända till 1944 då föreningens sista klubbmästerskap hölls. Bland föreningens medlemmar finns emellertid några goda idrottsmän och kanske vi ännu en gång kan få se SGOIF:s friidrottare i tävlan mot andra föreningars representanter. Det var i korta drag några data och minne från min tid med allmänna idrotten i SGOIF.

 

/Knut Svensson    

 

Strövelstorp GoIF:s klubbrekord i friidrott per 1948 (vid 25-års jubileumet)

Löpning 60 meter: Torsten Jonsson 7,2 sekunder (1937)

Löpning 100 meter: Torsten Jonsson 11,9 sekunder (1937)

Löpning 200 meter: Sune Hammarlund 25,9 sekunder (1943)

Löpning 400 meter: Gösta Persson 58,2 sekunder (1938)

Löpning 800 meter: Sture Löfqvist 2 minuter 12 sekunder (1933)

Löpning 1000 meter: Åke Karlsson 2 minuter 56 sekunder (1937)

Löpning 1500 meter: Åke Karlsson 4 minuter 37,7 sekunder (1937)

Löpning 3000 meter: Åke Karlsson 10 minuter 17,6 sekunder (1936)

Längdhopp: Gösta Persson 5,72 meter (1937)

Mellanhopp: Sune Hammarlund 2,98 meter (1937)

Längdhopp utan ansats: Bertil Jönsson 2,76 meter (1942)

Höjdhopp: Arne Cedervall: 1,56 meter (1938)

Höjdhopp utan ansats: Nils Lindeborg 1,33 meter (1931)

Stavhopp: Olle Dahlman 3.15 meter (1946)

Trestegshopp: Axel Törngren 12,24 meter (1935)

Kulstötning: Orvar Carlsson 9,87 meter (1934)

Diskuskastning: Sven Månsson 32,39 meter (1934)

Spjutkastning: Åke Hammarlund 55,24 meter (1947)

Handgranatkastning: Sune Hammarlund 69,27 meter (1944)

Stafett 4x100 meter: Torsten Jonsson, Hugo Nilsson, Åke Andersson och Einar Persson 50,05 sekunder (1935)

Stafett 1000 meter: Torsten Jonsson. Arne Cedervall, Gösta Persson och Åke Karlsson 2 minuter 18,2 sekunder (1938)

SGIF 100 år - del 18 - Bordtennisen

Sune Löfqvist anno 1948

Mellan 1940 och 1971 hade Strövelstorps GIF även bordtennis på programmet. Sune Löfqvist berättade om de första åtta åren i jubileumsskriften från 1948, vilken återges här nedan och sedan tar Hans Johnny Lindqvist över historien.

 

Bordtennisen, som är en av de yngsta sektionerna inom Strövelstorps G & IF startades 1940. På vintern då föreningens medlemmar inte hade någon särskild fritidssysselsättning, var det någon, som kom på idén att ”Pingpong”, som bordtennis kallades på den tiden, kunde vara kul. Ett bord snickrades ihop, och så hade bordtennisen premiär i Strövelstorp. Efter några träningsmatcher blev intresset allt större, och en intern serie kunde startas. Tekniken var det till en början skralt med, men ganska snart tränade en del upp sig och blev bättre än övriga. Bland dessa märktes främst Sven Hammarlund, Ove Persson och Olle Dahlman, men Olle hade dåligt beställt med nerverna som svek när det gällde.

Året efter, alltså 1941, hade intresset ökat betydligt så att två internserier kude startas med 8 deltagare i varje. Spelstandarden hade nu vuxit, och man kunde få se riktiga skarpa matcher i den mån utrymmet i klubbhuset tillät. Segrare i div 1 blev Ove Persson och i div 2 Åke Hammarlund. Ett vandringspris uppsattes, som det skulle spelas om en gång i månaden och erövras fem gånger. Priset vandrade ungefär ett år innan det för alltid blev Sune Hammarlunds egendom. Intresset för bordtennis sjönk och följande år, 1942, spelade endast en serie, som vanns av Sune Hammarlund. 1943 däremot fick bordtennisen ny fart, och flera nya spelare började. Segrare i serie 1 blev som vanligt Sune Hammarlund och i serie 2 Karl Erik Eriksson. Intresset hos flera av de nya spelarna var inte alltför stort, så innan serierna var slutspelade gav flera upp. Åren 1944-1945 låg bordtennisen helt nere för att åter blomstra upp på hösten 1946. Ett nytt bord anskaffades i stället för det gamla, som hade förstörts under uppehållsåren. Matcherna spelades fortfarande i klubbhuset, och båda serierna var över lag jämna. Segraren i div 1, Sune Hammarlund, vann denna gång endast på bättre kvot, men Bernt Löfqvist som segrare i div 2 var mer överlägsen. Våren 1947 uppsattes ett vandringspris, som det skulle spelas om två gånger om året och erövras tre gånger för att bli ständig egendom. Första inteckningen fick Sune Löfqvist.

Hösten 1947- våren 1948 blev en livaktig termin för bordtennisen i Strövelstorp. Redan i oktober påbörjades träningen och i november startades serierna. Sista söndagen i november spelades andra gången om vandringspriset, som denna gång erövrades av Sune Hammarlund. Serierna avverkades ganska snabbt och redan på nyåret, var de slutspelade, med Sune Löfqvist som segrare i div 1 och Kjell Persson som segrare i div 2. Ett par klubbmatcher spelades mot Ödåkra och båda vanns med 8-1 och 7-2.

En serie för lag startades och Ödåkra, Hasslarp, Mörarp och vi ställde upp. Redan från början syntes det att antingen Ödåkra eller vi skulle vinna serien, och den avgjordes först sista speldagen. Ödåkra vann på bättre kvot. Första söndagen i mars spelade vi om kannan och klubbmästerskapet, och segrare blev Sune Löfqvist.

Detta var i korta drag vad som hänt inom bordtennisen i Strövelstorp, men det är inte lätt att skildra någonting som bordtennis, så vi råder alla som läsa detta att själv prova på och känna bordtennisens tjusning.

SUNE LÖFQVIST

 

Hans Johnny Lindqvist tar vid där Sune slutade 1948 med en intervju gjord av Mats Westman i maj 2023

Efter att man spelat bordtennis i den egna klubblokalen, som vid den tidpunkten var det som i dag är omklädningsrum 2, i tio år, så flyttade man till en lite större lokal i form av Strövelstorps bygdegård lite utanför byn. 1948 hade byggnaden slutat fungera som skola och 1951 så blev Bygdegården föreningens bordtennislokal. Nu kunde man spela på två bord och då blev det ett litet uppsving med antalet utövare. Det stora problemet var att borden inte kunde stå uppe utan måste förvaras på ovanvåningen. Vid varje träning fick spelarna bära ner borden för den smala trappan, spänna upp en lina ovanför borden som man satte upp en starkare belysning över borden, för att sedan montera ner detta och bära upp borden på ovanvåningen igen. Förutom detta problem så var golvet lite halare än tidigare. Efter att man bara haft interna tävlingar kunde man nu mer intensivt spela seriespel, mot närliggande klubbar, och Johnny namnger några av föreningens bästa spelare, som exempelvis Åke Svensson, Sune Hammarlund, Nils Erik Nilsson, Åke Hammarlund, Bo Ingelsson och Nils Gustav Yngvesson. Det fanns ingen tränare i klubben, utan spelarna lärde sig själva under träningarna.

Under började av 60-talet letade man efter en ny lokal för att slippa allt bök inför varje träning, och man försökte med det nedlagda mejeriet och Ausås gymnastiksal i prästgården, men inget löste sig inledningsvis förrän man i mitten av 60-talet tillsammans med lärare Stig Edenfur kom överens om att få sätta upp borden i slöjdsalen i skolan på Bankvägen, vilket är en byggnad som inte längre finns. Det blev dock bara ett par år där eftersom den nybyggda skolan på Furuvägen stod klar sommaren 1969 och då blev skolan på Bankvägen tom och då fick bordtennisen ta över lokalerna där man höll hus fram till mitten av 10-talet. Inflyttningen i skolan på Bankvägen innebar en explosion i antalet utövare och SGIF hade problem att hantera detta samtidigt som man skulle hålla i gång fotbollsverksamheten, och bordtennisen kände att man inte fick några ekonomiska medel att arbeta med. Johnny, som brann för bordtennisen, bestämde sig därför att bryta ut sporten från Strövelstorps GIF och bilda en egen förening. Den 10 juli 1971 bildades Strövelstorps BTK och därmed lämnade bordtennisspelarna SGIF efter 31 års inkluderande. Johnny valdes till ordförande, en post han hade i den nybildade klubben i 45 år.

SGIF 100 år - del 17 - Sven Erik Göthe

Krutas - föreningens tionde hedersmedlem

Sven Erik Göthe utsågs till föreningen tionde hedersmedlem 1998. På idrottsplatsen var han mer känd som ”Krutas” och hans sista uppdrag var materialförvaltare för herrlagen. Han började dock sitt engagemang i klubben redan på 60-talet och var under mer än 30 års tid antingen ledare eller styrelseledamot med några års uppehåll. I mitten på 60-talet satt ”Krutas” som sekreterare och var då också en av dom som skötte bingokvällarna i bygdegården. 1969 tog Sven över ordförandeskapet, när Stig Edenfur valde att lämna sitt uppdrag och Sven satt på posten i fem år. Under denna tiden var han med och startade föreningens första damlag. Sedan blev det mycket lagledaruppdrag och då framförallt i B-laget under många år och som avslutning materialförvaltare i herrlaget vilket han tyckte var kul.

 

Svens egna karriär började med lite pojklagsmatcher och han minns med lite besvikelse om gången då några pojklagsspelare ville vara med och träna med det då mycket framgångsrika A-laget, men blev hänvisade till gräsytan där nässlorna växte för att samla bollarna till seniorerna. Efter en utflykt till Hasslarps BK återkom Krutas efter lumpen och var sedan med i laget som vann NST-cupen mot Örkelljunga 1957. Hans plats i laget var vanligtvis back, men var sporadiskt också längre fram på planen. Sven berättar gärna om Café Furuhem, och alla roliga kvällar efter träningarna när laget samlades för att få reda på helgens laguttagningar. Furuhem, som fortfarande finns kvar på Strövelstorpsvägen, vid infarten till Furuvägen, var föreningen samlingsplats under många år. Sven spelade sin 451:e match för föreningen hösten 1976 mot Båstad vilket också blev hans sista match. Han arbetade som elektriker och stod för mycket av eljobben på idrottsplatsen.

 

Hemligheten med var namnet Krutas kom ifrån, avslöjades inte vid intervjun, och är och förblir obesvarad. Men många av seniorspelarna kan fortfarande vittna om hans specialuttryck i omklädningsrummet som ”klipp naglarna” när man ville ha lite extra tejp till benskydden, men inte fick. ”Går ni ut med 15 bollar ska ni ha 16 med er in”. Krutas var också vår första storvinnare på Bingolotto när han vann en bil, men tyvärr blev han sjuk ett par månader efter vinsten och fick bara glädjas i ca 80 mil. Ett nästan osannolikt sammanträffande var att en av våra stora trotjänare avled på föreningens 79-årsdag den 20 maj 2002. I samband med avslutningen efter hans död instiftades ett pris till Krutas minne, där en spelare eller ledare inom seniorsektionerna, som har klubbens bästa för ögonen i sitt föreningsliv. Priset delas fortfarande ut efter 20 år. 

 

Intervjun i de inledande styckena gjordes av Mats Westman i samband med att Krutas utsågs till hedersmedlem 1998. Det sista stycket är skrivet efter hans död av Mats Westman.

SGIF 100 år - del 16 - Göran Lendrén

Under måndagskvällen är det dags för herrlaget att spela premiär i division 6 borta mot Össjö. Inför matchen bjuder vi på en presentation av vår tränare Göran Lendrén, som coachat A-laget sedan 2019 och har många år som ungdomsledare i bagaget.

 

Göran tillbringade största delen av sin egen fotbollskarriär i Hasslarps BK där han fick sitt första medlemskort 1970. På den tiden kostade medlemsavgiften bara tre kronor. Redan i unga år kom han med i A-laget. Då låg Hasslarp sist i division 6, men den nya stommen bestående av spelare födda 1962, 1963 och 1964 var en bra generation. Göran beskriver sig själv som ett rivjärn på mittfältet. Vid 40 års ålder la han skorna på hyllan och då hade han spelat nästan 900 matcher för klubben.

 

2009 frågade Fredrik Hallberg om Göran var sugen på att träna Strövelstorps P00-lag tillsammans med honom. Det blev början på en lång sejour som ungdomsledare i föreningen. Tillsammans med Anders Rönström ledde Göran P99/00-laget fram till 2014.

 

Minnena från den här tiden är många. ”Man hade kunnat skriva en halv bok”, säger Göran och nämner alla träningsläger, pokaler vi vunnit och inte minst cuperna i Lenhovda och Halmstad. Flera av spelarna från det laget är i dag viktiga pjäser i A-laget.

 

2015 blev Göran tränare för Salamis seniorlag. Efter fyra år där återvände han till Strövelstorp i samma roll. 2021 var ett fantastiskt år för herrlaget som slutade med serieseger efter en dramatisk avslutningsmatch hemma mot Jonstorp.

 

– Det coola var att vi låg fyra i tabellen när vi började hösten. Det återstod sex omgångar och vi behövde gå rent. Jonstorpsmatchen, när Olof hängde dit den i slutminuterna… Det var sådan glädje att man inte visste var man skulle ta vägen. Vi skrev historia. Det är något jag aldrig kommer att glömma, säger Göran.

 

Sejouren i division 5 året därpå blev en missräkning och slutade med nedflyttning. Förväntningarna inför årets säsong är därför glasklara.

 

– Givetvis går vi för att vinna. Vi ställde till det på våren i fjol, men gjorde en okej höst. Vi har inget annat mål än att gå upp i femma, men jobbet måste göras.

 

Det roligaste med att vara tränare är den sociala biten, tycker Göran.

 

– Strövelstorp är en bra och familjär förening. Jag trivs med omgivningen och det är trevligt folk. Sen älskar jag ju fotboll och har hållit på med det i hela mitt liv. Jag brukar säga att bollen är världens roligaste leksak.

 

Vad är det svåraste med att vara tränare?

– Det är nog att spelare 12-20 ska vara motiverade och förstå att de är minst lika, om inte mer, viktiga som startsspelarna. Finns inte de har vi inget lag. Det gäller att ta spelarna på rätt sätt och att anpassa sitt ledarskap efter varje person.

 

Vad ser du mest fram emot den här säsongen?

– Seriesegern i oktober med en jättefest på IP. Eftersom det är 100-årsjubileum vore det härligt om både herrlaget och damlaget kunde vara med och slåss om seriesegern.

 

Intervjun gjord av Sebastan Rönström i mitten av april 2023

SGIF 100 år - del 15 - Sven Ekelund

Veckans berättelse hämtar vi från föreningens jubileumsskrift 1993 när man fyllde 70 år. Sven Ekelund som var ordförande mellan 1987 och 1992 gjorde där sin sammanfattning av sin händelserika ordförandetid. Sven avled 2017.

 

När man skall försöka sammanfatta och minnas det som hände under de år jag var ordförande i Strövelstorps GIF slås man av tanken att ta fram några särskilda händelser. När man funderar närmare på varför det är så, kommer man snabbt fram till att det skedde så oerhört mycket som påverkade klubben dessa år. Den byggnation som gjordes i Strövelstorp under första hälften av 80-talet ledde till att vi fick ett betydligt större underlag att rekrytera medlemmar ifrån. Kraven på föreningen ökade, både vad gällde ledare, social funktion och den ekonomiska delen, detta medförde automatiskt att det krävdes nya idéer och att nya resurser skapades. Som tur var fanns det gott om kreativa personer bland medlemmarna, så det kunde kläckas en del nya idéer.

 

För att nämna några av de nya grepp som togs, minns man särskilt arrangemanget med ishockeylandslaget 1990, som både före, under och efter de dagar de besökte oss engagerade de flesta medlemmar i föreningen och gav oss verkligt fina minnen att bevara. Modevisningarna som visade sig bli både ett ekonomiskt tillskott och ett mycket trevligt arrangemang för allmänheten startades upp i bygdegården. Under början av 1989 gavs det första numret av klubbtidningen ” klubbnytt” ut. Många medlemmar hade efterlyst en samlad information kring det som hände i Strövelstorps GIF. Två nummer av tidningen distribuerades årligen också ut till samtliga hushåll i Strövelstorp. För att förstärka klubbkassan och möta de ekonomiska hot som tornade upp sig togs det verkligen udda beslutet 1990 att förvärva kiosken i Strövelstorp. Med udda menar jag att det inte hade något med den direkta idrottsverksamheten att göra och beslutet togs av den anledningen också efter långa och ingående diskussioner i styrelsen. Jag både hoppas och tror att kiosken skall fortsätta att ge ett överskott, vilket då direkt påverkar klubben positivt.

 

Under de två seriesegrar som A och B-lag tog samt den omfattande aktivitet som fanns i ungdomsavdelningen minns jag bäst den sammanhållning som fanns i föreningen. Detta gjordes att man som spelare verkligen tog ansvar för varandra både på och utanför fotbollsplanen. Nya spelare och ledare hade lätt för att smälta in i verksamheten. Ett av de bästa minnen jag har från tiden har just med den fina sammanhållningen att göra. Vid ett tillfälle tog ett par A-lagsspelare helt spontant med sig två av 10-årsspelarna till en allsvensk seriefinal på Malmö stadion, såg till att de fick biljetter, hjälpte dem med mat och körde hem till mamma och pappa igen. Killarna minns det säkert än!!

 

Avslutningsvis vill jag önska Strövelstorps GIF all framgång i framtiden, föreningen har en mycket viktigt social funktion genom att kunna erbjuda både idrottsfostran, rekreation och nöje

/Sven Ekelund

 

Lite noteringar från Svens berättelse. Byggnationen han nämner från början av 80-talet var när omklädningsrummen utökades från två omklädningsrum till fyra rum. Tidigare fanns bara de två rum som är rum 1 och 2 i dagsläget samt att man duschade i källaren. Samtidigt anlades B-planen och gav föreningen stora möjligheter att utöka träningstider för ungdomslag och ta emot många fler spelare.

 

Kiosken, som låg där vår stora reklamboll står i dag, hade gått i konkurs några månader tidigare. Efter ett par år valde föreningen att äga byggnaden, men arrendera ut verksamheten.

 

Sven nämner även två seriesegrar för herrarna vilket är B-lagets seger 1990. A-lagets seger 1992 var en seger i en höstserie som bestod av de sex sämsta lagen från våren. De fyra bästa hade under hösten bildat en elitsexa. Seriesegern innebar att man fick kvala mot ett av lagen i elitsexan. Eftersom det inte var förstaplatsen i div 6, har föreningen inte heller noterat segern i serien som en serieseger i den interna statistiken.

SGIF 100 år - del 14 - Sofia Nilsson

Efter ett antal tidigare publicerade intervjuer är det dags för en helt färsk. Till helgen är det seriepremiär för vårt damlag, som annandag påsk möter Västra Karup FK på hemmaplan. Tränare för laget för andra året är Sofia Nilsson, som är en av endast två SGIF-spelare som tagit sig hela vägen till allsvenskan. Sune Hammarlund är den andra. Intervjun med Sofia gjordes av Elin Rönström i mars 2023.

 

Resan började i Strövelstorps GIF som nioåring. Året då Sofia var femton år började hon träna en gång i veckan med Stattena samtidigt som hon hämtade hem en serieseger för Strövelstorps damlag. Sofia beskriver året som ett av de mest händelserika då hon även kom med i Skånelaget och fick åka på landslagsläger.

 

Efter seriesegern i Strövelstorp fortsatte hon sin fotbollskarriär i Stattena, samtidigt som hon studerade samhällsvetenskapslinjen med fotbollsinriktning på Filbornaskolan i Helsingborg. När Sofia kom till Stattena hade de ett division 3-lag och ett lag i Elitettan. Hon representerade Stattena i fem år och efter detta sökte hon efter nya utmaningar. Då kom hon in på en utbildning i Stockholm varpå hon provtränade med flera lag innan Djurgården hörde av sig och värvade henne.

 

I Djurgården spelade hon sex säsonger, varav tre i Damallsvenskan. Efter dessa år tröttnade hon på fotbollslivet och valde att lägga skorna på hyllan. Senare ringde hennes gamla tränare och frågade om hon ville spela med Brommapojkarna i division 1. Detta tyckte hon var väldigt roligt, inte minst för att hon äntligen var äldst i laget. Ett år därpå, 2018, valde Sofia att flytta hem till Skåne och gjorde några matcher för Högaborg innan hon fick en dotter och avslutade sin karriär. Värt att nämna är att Sofias fotbollskarriär har kostat henne fyra knäskador, varav två korsband. Karriären i Brommapojkarna avslutades med en meniskskada.

 

Livet som elitspelare beskriver hon som väldigt roligt och upplevelsefullt och fotbollen har också gett henne vänner för livet. Samtidigt beskrivs livet som elitspelare som väldigt styrt. En vanlig vecka bestod vanligtvis av fem kvällspass, en match och en vilodag. För att prestera var hon ständigt tvungen att planera och tänka på maten och återhämtning. 

 

Inför säsongen 2022 stod Strövelstorp/Salamis utan tränare och det var inte utan att Sofias namn kom på tapeten. På lillejulafton ringde hennes morbror, Anders “Sture” Svensson och önskade God jul. Han passade även på att fråga om hon inte skulle vara intresserad av att träna damlaget i Strövelstorp. Valet var till en början inte självklart, men efter ett möte på Strövelstorps IP landade hon i beslutet att det vore kul att komma tillbaka till moderklubben och en rolig utmaning att för första gången agera ledare.

 

Första säsongen var det ett stort fokus på att lära känna alla spelare och människor runt omkring. Efter ett starkt år, där Sofia själv fick rycka in och spela några matcher, slutade damlaget på andraplats i tabellen. Att få känna tävlingsinstinkten utanför planen och dela med sig av sina kunskaper ser hon som några av de bästa sakerna med att vara tränare.

 

Med mindre än en vecka kvar till årets seriepremiär mot Västra Karup är förväntningarna inför säsongen att vara ett lag i toppstriden och vara ett bra spelande lag som låter bollen göra jobbet.

 

Kort fakta om Sofias karriär;

Styrkor som fotbollsspelare: Bra spelförståelse, bra tillslag och snabb.

Klubbar: Strövelstorps GIF, IF Salamis, Stattena IF, Djurgårdens IF, IF Brommapojkarna och Högaborgs BK. 

Mest minnesvärda match: Segern mot Champions League-satsande Tyresö, som bland annat hade landslagsikonen Caroline Seger och brasilianska storstjärnan Marta i laget.

Bästa spelarna som Sofia spelat med: Magdalena Ericsson (nu i landslaget och Chelsea), Johanna Rytting Kaneryd (nu i landslaget) och Katrin Schmidt.

SGIF 100 år - del 13 - Gösta Göthe

Texten kommer från SGIF-bladet hösten 1996.

 

Strövelstorps tredje hedersmedlem Gösta Göthe avled 1996 i en ålder av 80 år. Gösta var under 20-25 års tid föreningens allt-i-allo. Han var på idrottsplatsen i det närmaste varje dag, kom först och gick sist. Han städade, skötte tvätten, kritade planen och klippte gräsmattan endast med hjälp av en handgräsklippare minst en gång i veckan. När det var träning kom han först dit för att sätta i gång fotogenkaminen, så att spelarna fick varmvatten att duscha i. Läsken hade han med på pakethållaren, när han cyklade från Hasslarp, så att grabbarna hade något att dricka efter träningarna. När Gösta fyllde 50 år 1966 fick han en cykel i present av spelarna och ledarna, för att underlätta cykelfärderna. Hans egna karriär var mer blygsam. I den tillgängliga statistiken finns han inte med bland de som gjort mer än 100 matcher. Han var B-lagsledare i många år och det var också det laget han värnade mest om. Under de jobbiga åren på 60-talet var det Gösta som höll ihop föreningen och enligt många var det hans förtjänst att Strövelstorp över huvudtaget hade seniorlag under dessa åren. För många blev han en far, hade någon problem så hjälpte Gösta till med att lösa dem. I mitten av 70-talet drog sig Gösta tillbaka, men minnet av hans insatser fanns kvar länge i föreningen.

SGIF 100 år - del 12 - Sune Hammarlund

Sune Hammarlund var föreningen tolfte hedersmedlem. Sune avled 2016 94 år gammal. Här nedan berättar han själv om sitt livs match i Strövelstorps tröja. Berättelse kommer från föreningens jubileumsskrift 1948.

Den match jag vill sätta främst, av vilka jag avverkat för Strövelstorps G. o. I. F. hittills är kvalmatchen mot Vikens I. K. den 2 juni 1946. Det var en match som hade stor betydelse, det gällde uppflyttning till en högre serie, och vi voro nog litet nervösa till mans inför uppgiften. Men det var inte den första kvalmatchen för de flesta av oss. Vi hade blivit så lottade, att vi skulle spela borta först, vilket vi innan matchen, ej tyckte var så lyckat.

Vi kommo i alla fall till Viken beredda på att kämpa för hela slanten, vilket vi även gjorde. Laget var för dagen ordinarie (efter vad jag minns) och vädret var vackert, om man bortser från den starka blåsten, som strök längs planen. Vi satte från början upp högsta fart trots motvind, men det dröjde en kvart innan det blev något i målväg och det var vi som tog ledningen. Jag gjorde ett sologenombrott och satte målvakten ur spel med ett praktskott i nättaket. Sedan gick det betydligt lättare att spela och efter en halvtimmas spel var det färdigt för ett nytt mål i hemmaburen. Vi hade hörna från vänster, vilken lades upp perfekt och jag mötte den med en nick och placerade den i målvaktens högra hörn och så var ledningen 2–0. Glädjen var stor och vi hade all orsak att vara glada, men matchen var ej slut, bara första halvlek som slutade 2–0.

I halvlek diskuterades livligt hur vi skulle kunna behålla ledningen, men vi hoppades på det bästa.

Och så satte vi igång med den avgörande halvleken med bra fart från båda sidor. Det dröjde en tjugo minuter innan det blev något i målväg, även denna gång var det vi som åstadkom detta. Vi lade upp hörnan från höger, som jag nickade i vänstra målhörnet och så var det en 3–0-ledning och jag hade därmed fullbordat ett hat-trick.

Tio minuter före slut gjorde Viken sitt tröstmål, ett vackert långskott av högerinnern, och ställningen var 3–1, vilket stod sig tiden ut.

Jag för min del får säga, att det var en sådan dag då allt lyckades. Men vad också spelade in, jag kanske skulle nämna i detta sammanhang, det har ej med fotboll att göra men i alla fall. Det var på tisdagskvällen innan vi skulle till Viken då jag fick sällskap med en liten flicka till Strövelstorp. Vi råkade då tala om matchen och hon lovade mig då en kyss, om jag gjorde tre mål. Behöver jag tillägga mer, att man skall ej lova mer, än man kan hålla.

Men huvudsaken var att matchen vanns. Även returmatchen i Strövelstorp vanns (2–1) och därmed var vi klara för Skåneserien div. II och det var till att gå in för nya svårare uppgifter. Och med gott kamratskap och god kamratanda kommer man långt och ett gott resultat kan ernås.

Hasslarp i april 1948.
Sune Hammarlund.

Från SGIF-bladet hösten 1997 fortsätter vi hans historia i samband med att han fyllde 75 år efter en intervju gjord av Mats Westman.

Den 14 augusti fyllde Sune Hammarlund 75 år, Sune var under 40- och 50-talet Strövelstorps största målskytt och han har fortfarande rekordet, som föreningens genom tiderna största målgörare med hela 625 mål på sina 540 matcher. När Sune började spela fotboll 1938, hade klubben endast ett A-lag och det var i det, som han premiärspelade som 15-åring mot Öresund i Höganäs. Sune var väldigt framfusig i straffområdet, och var även mycket farlig i huvudspelet, vilket gjorde honom till en fruktad motståndare. Hans målrekord är elva mål i följd i en match mot Starby, som vanns med 13-0, och en match som han speciellt minns är mot Våxtorp, där man från underläge med 1-2 vände till en solklar seger med 17-2. Ryktet om Sunes målfarlighet spreds i trakten och 1946 blev Sune värvad till Helsingborgs IF, där han spelade en säsong. Det blev mest B-lagsmatcher, men även fyra A-lagsmatcher, då han spelade tillsammans med Kalle ”Rio-Kalle” Svensson, Malte Mårtensson och Sven-Ove Svensson. Han fick även gjort ett mål i A-laget mot B1903, på idrottsparken i Köpenhamn, som vanns med 4-1. Efter det året kom han tillbaka till Strövelstorp, och ett par år senare började SGIF:s storhetstid. Säsongen 50/51 vann laget division 2, för att året efter åka ur ettan igen, för att säsongen 1953/54 åter gå upp i Skåneserien div 1 igen, ungefär jämställd med dagens division tre. Att man lyckades så bra i början på 50-talet berodde enligt Sune på att man under en sjuårstid i stort sett spelade med samma lag, vilket skapade en otrolig lagmoral och kämpaanda. Som avslutning på denna framgångsrika period vann laget NST-cupen 1957, då man finalslog Örkelljunga med 4-1.

På bilden nedan ser vi laget mot Härryda 1952. Övre raden: Nils Andersson, Sven Morin, Sune Hammarlund, Alvar Ljungkvist, Åke Hammarlund, Sune Löfqvist. Nedre raden: Kjell Persson, Nils Gustavsson, Diwan, Ingvar Gustavsson, Gunnar Persson

SGIF 100 år - del 11 - Olle Dahlman

Seriesegrarna 1946 efter match mot Kvidinge 9-0. Övre raden: G Persson, N Persson, O. Dahlman, S Hammarlund, H Olsson, N Gustavsson, B Hedström, K Hammarlund. Nedre raden: B Jönsson, O Nilsson, Å Hammarlund, B Ljungberg, S Ljungberg

Berättelse kommer från föreningens jubileumsskrft 1948

 

Mitt livs match

 

Av de matcher jag spelat för Strövelstorps Gif, och den som jag tycker har varit trevligast, är kvalmatchen mot Viken.

 

Första kvalmatchen spelades i Viken, där vi vunno med 3–1. Söndagen den 2 juni 1946 skulle den andra kvalmatchen spelas på Strövelstorps idrottsplats. Den stora dagen kom med strålande sol och nytt publikrekord noterades, inte mindre än 430 personer räknades in.

 

När vi sprungo ut på planen kände vi oss ganska nervösa, ty vi visste vilken betydelse utgången av matchen hade. Att nervositeten inte lade sig när Viken gjorde 1–0 efter 2 minuters spel säger sig själv. Men det hela ordnade sig till slut och vi vann matchen med 2–1. Därmed hade vi kvalificerat oss till div. II.

 

Att jag särskilt kommer ihåg denna match beror nog på att jag räddade ett s. k. ”givet mål”. Det var på en hörna. Jag hade placerat mig vid den ena målstolpen och en Vikenspelare nickade mot mål, men jag hade turen att kunna skalla bort bollen. Efter matchen kom den där räddningen på tal, men ”Johan” tyckte, att det var bara som det skulle så vara, ty där hade jag min plats. Och jag håller med Johan. Den enskildes prestationer skall inte framhållas framför de andras, ty i fotboll är det den förenade kraften som är avgörande.

 

Olle Dahlman.

SGIF 100 år - del 10 - Nils Gustavsson

Intervjun kommer från jubileumsskriften 1948

 

Mitt livs match

 

Den match jag särskilt vill framhålla är den mot Hais, Hälsingborg, på Olympias lilla plan 1945. Hemmalaget var storfavoriter, eftersom de spelade två serier över oss, men vi bjöd på gott motstånd och nådde ett hedersamt resultat, 2–5.

 

Vi voro alla i högsta trim, ty vi hade tränat under Albin Dahls ledning, och denne är en som fordrar mycket av sina adepter.

 

Centern i hemmalaget var en målfarlig herre, varför jag hade en svår uppgift att hålla honom i schack, vilket lyckades bra.

 

Matchen spelades i högt tempo. Eftersom vi spelade hälsingborgskt, blev min plats som centerhalv hårt belastad, och jag var också slut samtidigt med matchen.

 

I fotboll gäller det att alla gör sitt bästa för att laget skall nå ett gott resultat. För detta fordras gott kamratskap och god sammanhållning, vilket enligt mitt förmenande är förhållandet inom min klubb. Detta hoppas jag skall fortsätta allt framgent.

 

Nils Gustavsson.

SGIF 100 år - del 9 - Karl Hammarlund

Texten kommer från jubileumsskriften 1948

 

Jag skall i några korta rader försöka draga fram ett av mina trevligaste fotbollsminnen. Detta kan man säga hade en riktigt festlig inramning. Vi hade vunnit Skåneserien, div. III, efter en mycket stark avslutningsmatch i Perstorp med 4–3. I de nu efterföljande kvalmatcherna skulle vi möta B. K. Öresund, Höganäs och fick den fördelen att spela hemma först. Detta till trots förlorade vi med 6–1, därför var det inte någon som trodde på oss i en returmatch i Höganäs. Det är nu denna match jag vill beskriva.

 

Laget var som vanligt men vår trogna publik som var med oss varje gång, svek denna gång. Våra motståndare hade tagit ut vinsten i förväg, för den saken trodde man allmänt var klar. Men ödet ville annorlunda som man säger. Efter en stark inledning ledde vi med 2–0, men detta jämnades dock av hemmalaget 2–2. Sedan kom vi igång på allvar och gjorde 5–2 innan halvtidssignalen ljöd. I pausen undrade man allmänt vad som var meningen, skulle det stronga hemmalaget få sig en ”omgång” det som ingen vågat hoppas innan vi började. Så kom vi igång igen. Vi fick göra ett par omplaceringar i laget när vi fick vår centerback skadad och fick linka vänsterytter. Hemmalaget gjorde 5–3. Nu skulle det komma. Men nej, vi satte till alla klutar och kunde hålla undan bollen från den farliga zonen, vårt mål. När så Sune från 1 meters håll höll på att skjuta sönder målnätet och gjorde 6–3 var saken klar. Detta blev också slutresultatet och målen fördelades broderligt på oss tre bröder Hammarlund. Gissa att det var en allmän glädjedag när vi kom hem.

 

Detta var en riktig stormatch laget gjorde då. En match där var man offrade sig in i det sista och där kamplust och kamratskap gav resultat. Som slut kan nämnas att i tredje avgörande matchen förlorade vi med 4–0, men blev ändå uppflyttade i en högre serie.

 

Karl Hammarlund.

SGIF 100 år - del 8 - Edvin Svensson

Edvin Svensson är klubbens första hedersmedlem och även om han inte spelade så mycket matcher så var han delaktigt i mycket arbete kring idrottsplatsen och det var under många år. Han var till exempel kassör mellan 1957 och 1967, men hade långt innan engagerat sig. Hans sista engagemang som vi minns var att vi efter varje midsommarfest samlade ihop de söndriga träborden och sedan gjorde han ett helt utav två dåliga. Hade vi riktigt tur kunde det bli fem bord av fyra eftersom han alltid hade kvar reservdelar från tidigare år. Han syntes under lång tid i entrén på midsommarfesterna tills han till slut meddelade att ”det får nog vara, jag känner inte så många längre”. Att hjärtat ändå fanns i föreningen ända in i sin sista tid i livet bevisades av att han donerade en stor summa pengar till utbyggnaden av klubbstugan innan han avled.

 

Här är hans egen berättelse om sitt livs match, publicerad i föreningens jubileumskrift från 1948

 

Under min relativt korta tid som aktiv fotbollsspelare är det ganska svårt att leta fram någon så kallad stark match. Målvaktsarbetet är ju den svåraste sysslan i laget och många matcher kan avgöras genom tabbar och dylikt. Min bästa match i mitt tycke var en vänskapsmatch mot Vegeholms I. F. på deras egen plan. Vi spelade i ”Kullaserien” och Vegeholm i Skåneserien. Vegeholm hade ett bra lag med många goda skyttar och ett starkt försvar så några stora vinstchanser hade vi inte. Det blåste en orkanartad storm i planens längdriktning, men första halvlek hade vi fördel av detta och förskaffade oss en ledning med 3–0. Detta trodde vi ej skulle räcka till seger under andra halvlekens motvind. Hade jag haft lugnt under första halvleken blev det så mycket värre nu, de skotten som kom inom målställningen tog jag eller tippade till hörnor och de som gick över eller vid sidan om fick jag springa långa vägar att hämta. Vid utsparkarna gick bollen upp i en båge och kom tillbaka igen. Med tur och skickligt och med mina kamraters benägna bistånd lyckades vi hålla nollan och vinna matchen med 3–0.

 

Edvin Svensson.

SGIF 100 år - del 7 - John Lindén

Intervjun kommer från föreningens jubileumsskrift 1948

 

Jag har blivit ombedd att citera några minnen av min fotbollstid i Strövelstorps G. o. I. F. De skulle kunna bli många, då jag var med om många duster under de år jag spela med där. På den tiden hade domaren inte sådan respekt över spelarna som nu. Då vi skulle bort och spela, fick vi ofta köra omkring och samla upp spelare för att få ihop ett lag. Vi var med om att starta Ängelholmsortens Pokalturnering, i denna serie hade vi heta duster att utkämpa mot bl. a. Jonstorps I. F. och Munka-Ljungby I. F. Jag spelade för det mesta center, men mot Munka-Ljungby spelade jag höger ytter. Jag hade en bra back emot mig, fast han tog mig onödigt hårt ett par gånger, så jag ilskna till. Invid planens ena långsida stod en buske, jag kom springande med bollen, nämnda back kommer som en furie emot mig, nu tänkte jag här har jag min chans, han gjorde en riktig saltomortal i luften och hamnade i nämnda buske. Vid sidan om stod några tanter, då sa den ena ”Fi på den rälige toffelmakarepågen” som han gör! Vi vann matchen, de var de viktigaste. Mitt livs match var jag nog med om mot Väsby I. K. hemma i Strövelstorp. Väsby ledde serien som vi spelade i då. Jag hade varit på fest i Torlarps Furu på kvällen innan, när jag gick hem fick jag sällskap med köpman Albert Löfqvist, vi kom att prata om matchen, han mena att i morron får ni riktigt efter noter.

 

Vi ska vinna i morro sa ja. Vinner ni sa Löfqvist så bjuder jag kaffe på hela gänget. Jag tala om för grabbarna att i dag skall här spelas boll, och vinner vi blir det kaffefest. Vi vann matchen med 2–1 och jag fick själv ha den äran av det ena målet, och kaffe fick vi.

 

Annars fick man ta motgång som medgång, de var bara till å ta nya tag. Det var svårt ibland med ekonomien, men i vår kassör Gustav Nathell hade vi en s. k. riktigt bank som ordna allt vad vi behövde. Jag skulle kunna skriva om mycket annat, men nu får jag tacka för mig och önska lycka till för mina efterträdare.

 

John Lindén.

SGIF 100 år - del 6 - Gösta Persson

Intervjun kommer från föreningens jubileumsskrift 1948

 

 

Mitt intresse för fotbollsspelet väcktes redan under skoltiden, därför att ”sparka boll” var den dominerande leken på rasterna.

 

Efter slutad skolgång gick jag in som medlem i Strövelstorps G. o. I. F. för att där fortsätta med fotbollsspelandet.

 

Strövelstorps hade på den tiden ganska stora svårigheter med sitt lag vilket gjorde att jag ganska tidigt fick deltaga i föreningens matcher, trots att man var väl liten för sådana uppgifter, men energi och intresse fick uppväga vad som brast i övrigt. Min debut i A-laget gjorde jag som 16-åring i maj 1936 på bortaplan mot Vikens I. K. Det blev inte precist något ljust minne av debuten, ty vi förlorade med hela 16–0, men så var det också ett av seriens bästa lag som vi mötte.

 

Trots stark motvind första halvlek låg vi endast under med 3–0 i pausen. I andra halvlek blev det annat av och med jämna mellanrum gjorde Viken 13 mål, mot ett enda anfall från vår sida, vilket resulterade i ett lamt skott som målvakten utan större svårighet klarade av.

 

Det var ju inte precis roligt att debutera när det lyckades så dåligt, men allting har ju en övergång och i fortsättningen har det varit övervägande roliga minnen.

 

Bland matcher som jag särskilt minns är den mot Perstorps S. K. borta, då vi måste få minst oavgjort för att ro hem seriesegern. Det började bra och vi tog ledningen i första halvtid med 3–1. I andra halvlek däremot hade Perstorp övertaget, och reducerade till 3–2, men Nils Persson ökade vår ledning till 4–2 med ett verkligt praktmål, och sedan var det ingen tvekan om vart segern skulle gå, trots att jag i slutminuterna förorsakade oss en straff, som resulterade i mål varför slutresultatet blev 4–3 till oss, och därmed hade vi bärgat vår första serieseger.

 

Föreningen har ju ofta varit engagerad i kvalificeringsmatcher för högre serie, och av dessa vill jag nämna två, som jag håller för att vara de bästa matcher som A-laget gjort. Den första var mot B. K. Öresund våren 1942. Här segrade vi på bortaplan med 6–3 efter att söndagen förut ha förlorat hemma mot samma lag med 1–6.

 

Våren 1946 ”kvalade” vi så mot Vikens I. K. som vi på bortaplan besegrade med 3–1 efter en verkligt bra match där vi säkert alla överträffade oss själva. Jag måste nog också nämna en vänskapsmatch som sitter kvar i minnet. Våren 1945 besegrade vi HAIS hemma med 3–2 efter en i mitt tycke, mycket bra match.

 

Till sist vill jag uttala mina förhoppningar att det i fortsättningen skall gå bra för föreningen, och att kommande spelare ska föra föreningen färger högre upp i serietabellerna än vad jag och mina kamrater lyckats göra.

 

Gösta Persson.

SGIF 100 år - del 5 - Verner Lindqvist

Vi kan tycka att nutida matcher kan vara tuffa, men Verners berättelse från en av sina första A-lagsmatcher som 13-åring har en egen speciell historia.

Intervjun kommer från föreningens jubileumsskrift 1948

 

Mitt livs match.

 

Det är inte lätt, att bland de otaliga matcher, jag deltagit i, hitta någon speciell s. k. ”mitt livs match”, utan det har förr varit så, att varje match ägt tjusning och spänning, oavsett om matchen gått mot H. I. F. eller mot det enklaste byalaget.

 

Hur minns jag inte en av de första matcherna, jag som trettonåring fick deltaga i. Det var mot Munka Ljungby I. F. En fruktansvärd kampanda lades i dagen för att rädda Strövelstorps ära från ett katastrofnederlag. Att medlen för att vinna inte var så noga på den tiden, förstår man, när sådana kämpar som Einar Andersson tog bollen i famnen och sedan i bästa rugbystil rusade mot motståndarnas mål, med alla Munka Ljungbyspelarna plus en del av publiken efter sig. Sådana bagateller, som en och annan spark på benen eller sådana saker som ”offside”, angrepp på målvakten togs ingen hänsyn till. Domare fanns visserligen på planen för syns skull, någon rättelse av honom togs det inte från någondera sidan.

 

Vilken skillnad på fotbollsspel då och den vårdade fotboll, som numera spelas! Kampandan och energien fanns i lika stort mått, då som nu, och nog tror jag, att de ungdomar som nu bedriva fotbollsspelet, känner den underbara tjusning det finns i alla de olika moment, som ständigt framkommer i en match, kamratandan och tillfredsställelsen med sig själv, när någon svår sak med bollen lyckats. Dessa matcher efterlämna oförglömliga minnen från ungdomens dagar och skänker även tillit och självförtroende för en sund ungdom i kommande tider.

 

Verner Lindkvist.

SGIF 100 år - del 4 - Sture Löfqvist

Sture Löfqvist var en av initiativtagarna till föreningens bildande och är också den som suttit näst längst i styrelsen med 36 år, varav 22 år som ordförande mellan 1931-1933 och sedan 1940-1958.

 

Här kommer hans berättelse om sin livs match som är tagen från föreningens jubileumskrift från 1948.

 

När man spelat med i över hundra fotbollsmatcher är det ganska svårt att minnas den bästa, men bland de bättre är det särskilt en som jag var med om i Spannarp, den vill jag gärna kalla ”mitt livs match”.

 

Denna match spelade vi mot I. F. Salamis den 11/7 1934. Vi hade tidigare mötts åtta gånger, men Salamis hade icke lyckats besegra oss, men den här gången skulle Strövelstorp ha klå. Salamis spelade bra fotboll vid denna tid, kanske bättre än Strövelstorp. Vi hade fått ihop ett rätt bra lag, jag spelade högerback den gången och lyckades nära nog hundraprocentigt i allt vad jag företog mig, bland annat räddade jag vid flera tillfällen på själv mållinjen då målvakten var ur spel, vi vann matchen med 2–0. Efter den betan ville Salamis inte spela mer mot oss varför det dröjde hela fyra år innan vi möttes nästa gång.

 

Sture Löfqvist.

SGIF 100 år - del 3 - Orvar Carlsson

Här kommer en intervju med Orvar Carlsson som publicerades i föreningens 25-årsjubileumsskrift 1948. Orvar jobbade som lärare på Erikslund skola och blev sedan den första rektorn på Strövelstorps skola när den invigdes 1969. Byn har mycket att tacka Orvar för då han fick kommunen att ändra sig från att bygga en halv idrottshall som var tänkt från början till den fullplanshall som finns på skolan. Men här är hans långa berättelse från föreningens första levnadsår.

 

 

Något om min tid i Strövelstorps Gymnastik- och idrottsförening

 

Min första kontakt med den idrottsintresserade ungdomen i Strövelstorp fick jag på hösten 1930, då jag ombads att leda övningarna i Strövelstorps Gymnastikförening. Denna förening hade då under flera år övat gymnastik under ledning av lärare Mårtensson i Strövelstorp. Avdelningen bestod av ett tjugotal pojkar, som två kvällar i veckan kommo mycket regelbundet och med liv och lust deltogo i övningarna. En kvinnlig avdelning fanns också. Den leddes en tid av lärarinnan Gurli Jönsson. Endast en gång om året samlades de båda avdelningarna på samma gång, och det var på årsmötet. Då hölls en enkel fest med dans, lek och andra muntrationer.

 

Ett år ansåg sig den manliga avdelningen så pass duktig, att den beslöt ge en offentlig uppvisning. Ingen av gymnasterna kunde tänka sig annat, än att intresset hos allmänheten för gymnastik var lika stort som hos dem själva. En väldig publikanslutning väntades, och därför kunde inte gymnastiksalen i Strövelstorp användas, ty den rymde inte mer än avdelningen själv. I Hasslarps folkskola fanns en del gymnastikredskap, och då där var plats till en ”ansenlig” publik, förlades uppvisningen dit. Salen blev så full av åskådare, att gymnasterna själva fingo ganska trångt. Ansatsen till de imponerande hoppen fick börja inne i lärarens lägenhet.

 

Denna uppvisning blev en isolerad företeelse, som aldrig fick några efterföljare. Det var i allmänhet inte pojkarnas mening att träna för någon uppvisning, då de kommo till övningarna. Det var mest motionsgymnastik, som bedrevs, men det var intressant att se, vilken glädje och livslust gymnastiken skänkte sina utövare. Jag hoppas att de, som voro med i gymnastiken de åren, ännu mer välbehag tänka på densamma, och att spänsten ännu sitter kvar i kroppen. Samtidigt kan jag inte underlåta att uttala mitt beklagande, att Strövelstorps ungdom inte mera allmänt har tillfälle att deltaga i gymnastik.

 

När våren kom, avslutades övningarna i gymnastik, och sommaren blev för de flesta deltagarna en i idrottslig mening död tid. Nu skulle helt naturligt övningar i idrott och bollspel ha vidtagit, men någon möjlighet fanns inte, då grundförutsättningen härför saknades, nämligen en plats, där sådana övningar kunde bedrivas. Intresset för idrott saknades inte. Det visas av att en idrottsförening bildats redan 1923, men antagligen tynade den bort på grund av platsbrist. Att ungdomen inte gav sig, får man se, då idrottsföreningen ombildas till en bollklubb. Detta skedde den 1 juni 1930. Spela lite fotboll kunde man ju på vilken gröning som helst. Nämnas bör kanske, att ordförande i Bollklubben var Sture Lövqvist, ett namn, som talar för sig själv.

 

Så småningom kom frågan om sammanslagning av Strövelstorps Gymnastikförening och Bollklubben på tal. Att en sådan skulle vara till stor fördel för idrottslivet, vore nog alla överens om. När därför frågan togs upp på ett gemensamt sammanträde med de båda föreningarna, beslöts enhälligt att bilda Strövelstorps Gymnastik- och Idrottsförening. Det var den 6 februari 1934, som detta betydelsefulla beslut fattades. Fotboll och allmän idrott gingo därefter tillmötes en blomstringstid, men tyvärr kan inte detsamma sägas om gymnastiken.

 

Mångahanda voro problemen, som den nyvalda styrelsen skulle försöka komma till rätta med. Mycket arbete var det att organisera träningar och tävlingar, och därtill kom ett ständigt bekymmer för ekonomien. Denna kunde på den tiden inte klaras på annat sätt än genom anordnandet av fester i Torlarps Furu. Tävlingarna inbringade inte mera pengar än vad som gick åt till priser och övriga omkostnader.

 

Den största och mest svårlösta frågan var dock anskaffandet av en idrottsplats. Om det skulle bliva något för framtiden bestående med idrotten i Strövelstorp, måste en sådan finnas. För att fylla det tillfälliga behovet arrenderades ett par tunnland gräsvall av lantbr. John Larsson. Där höll föreningen till ett par år, under vilken tid den nuvarande idrottsplatsen kom till.

 

Det har ofta i historien visat sig, att då ett nödläge inträtt för ett folk eller samhälle, har en person framträtt, som tack vare sin ledarförmåga räddat ur svårigheterna. Så blev det även nu för idrottsföreningen, då den var i svårt trångmål för en idrottsplats. Den store mannen var skomakaremästare Ernst Welin. Någon idrottsman var han inte men en intresserad och duglig föreningsman. Han hade lyckats spåra upp ett lämpligt jordstycke och ett, som var till salu, vilket var mycket anmärkningsvärt i Strövelstorp med omnejd. Lantbr. Joel Paulsson, Torlarp, var villig att av sin egendom sälja tre tunnland till ett pris av 3.000 kronor. Denna summar var svindlande stor för idrottsföreningen, och hade nu inte Welin gått på, som han gjorde, hade Strövelstorp kanske ännu inte haft någon idrottsplats. Welin gick till dem, som makten hade i kommunen och begärde råd och hjälp. Båda delarna fick han villigt och glatt. Den förste han vände sig till var kommunalnämndens ordf. Valfrid Jansson. Senare bildades en idrottsplatsstyrelse med kommunalfullmäktiges ordf. Walfrid Johansson som ordförande. Tack vare dessa två stöttepelares medverkan utvecklas händelserna snabbt. Ett namn till bör nämnas i detta sammanhang, och det är dåvarande kyrkoherden i församlingen dr G. Bergström. Hans välvilliga intresse för saken betydde mycket.

 

Ovan nämnda jordstycke inköptes av Idrottsplatskommittén. Ett lån upptogs i Strövelstorps sparbank, och som säkerhet lämnades garantiförbindelser på femtio kronor vardera, vilka tecknats av intresserade. Ett par år senare erlade kommunen hela beloppet, varför idrottsplatsen nu är kommunens egendom.

 

Ett mycket omfattande arbete nedlades på att planera och anlägga idrottsplatsen. Planen skulle godkännas av Riksidrottsförbundet, och många voro de skrivelser som växlades mellan detta förbund, dess Idrottsplatskommitté och S. G. o. Idrottsförening. Genom annonsering infordrades anbud på planens planering. Ett anbud inkom lydande på 270 kr., men antagligen hade inte föreningen så många pengar, ty anbudet antogs inte. Kassan var skral, varför det mesta arbetet fick utföras frivilligt och gratis. Först och främst arbetade idrottsföreningens medlemmar, men ett mycket värdefullt bidrag lämnade Kyrkliga ungdomskretsens både pojkar och flickor. Det var en fröjd att se ungdomarna i arbete kväll efter kväll, ändå tills mörkret lade hinder i vägen därför. Även äldre hjälpte till. Valfrid Larsson offrade en dag på att avväga planen. Walfrid Johansson inköpte och hemtransporterade plantorna till skyddsplanteringen, och många andra körde aska från Nyvångs gruva till löparbanorna. Den ena eftermiddagen efter den andra kommo lantbrukare och körde mullskopan. Själv fick jag med tiden en ganska stor säkerhet i att fylla skopan med jord, vilket arbete vållade nybörjaren en hel del bekymmer. Det var också åtskilliga hundratal skopor jord, som förflyttades. Slutligen blev planen så pass jämn, att såning av gräsplanen kunde verkställas. Jorden är av lättaste slaget, och till följd av planeringen var på sina ställen endast gruset kvar. Råd inhämtades från Weibullsholms odlingsexperter angående lämpliga grässorter. Den av dessa föreslagna gräsfröblandningen inköptes, och den skulle ge en gräsmatta hållbar i alla tider. Oscar Johansson, Pankarp, sådde gräsfröet med radsåningsmaskin, och till sist harvades och ringvältades planen av Åke Wemmert. Ett härligt regn föll, och snart spirade den vackraste gräsmatta, man kan tänka sig. Även skyddsplanteringen har trivts och växt och är snart så pass långt kommen, att den kan fylla sin uppgift.

 

I och med att den nya idrottsplatsen kunde tagas i bruk, började ett mera energiskt idrottande. Det blev den allmänna idrotten, som tog ledningen de första åren. Detta berodde på, att idrottssektionen leddes av sådana energiska och uppoffrande personer som Assar Lindfors och Knut Svensson. Mellan Strövelstorp, Starby och Salamis ordnades i flera år tävlingar, som ännu av oss gamla bevaras i gott minne. Även Göta i Hälsingborg sände någon gång av sina juniorer att tävla i Strövelstorp.

 

Det går inte att i ett samhälle med en gång ställa fram en ungdom, som helt och hängivet ägnar sig åt idrott. I denna verksamhetsgren som i så många andra måste intresset framlockas och kunnandet uppövas genom fostran från barndomen. Skolornas schema upptaga för varje vecka flera timmar gymnastik, lek och idrott, och de senaste åren äro i skolorna införda s. k. friluftsdagar, då idrottsliga övningar skola bedrivas halva eller hela läsdagar. Detta visar, vilken vikt myndigheterna lägga på detta ämne. Strövelstorps skolor äro emellertid dåligt tillgodosedda med eller sakna helt anordningar för den fysiska fostrans bedrivande. Detta är att beklaga, då i skolan grunden skulle läggas till både kunnandet och intresset. Att trots denna brist på grundläggande utbildning ett så allmänt deltagande i idrottslivet kommit till stånd, visar, att ett starkt behov av att mäta sina krafter i ädel tävlan förefinnes hos ungdomen även i vårt samhälle. Några toppresultat kunna vi inte vänta åtminstone inte på många år ännu, inte förrän idrottsvanan mera vuxit sig stark hos befolkningen. Målet skall heller inte vara fina resultat, hur frestande detta än må vara, utan målet skall vara att skänka ungdomen en god fritidssysselsättning, som kan skänka oss en hurtig och välartad ungdom. Idrottsföreningen och idrottsplatsen äro därför tillgångar för Strövelstorp, som väl bör tagas om hand.

 

Orvar Carlsson

SGIF 100 år - del 2 - festkommittén

Det finns nu en festkommitté på närmare 20 personer, som jobbar för att föreningens 100-års jubileum ska bli något att minnas. Programmet ser enligt planerna ut så här

 

Fre 3/2 - Musikquiz i klubbstugan

Fre 3/3 - Musikquiz i klubbstugan

Lör 1/4 - 100 årscupen utomhusfotboll för 13-åringar

Sön 2/4 - 100 årscupen utomhusfotboll för 13-åringar

Lör 8/4 - Vi återstartar med försäljning av nybakade bullar på IP

13-14/5 - Fotbollens dag för alla ungdomslag på IP

17/5 - Hemmamatch för damlaget

18/5 - Hemmamatch för herrlaget med inbjudna gäster

20/5 - Fest med mat och dans för spelare/ledare/supportrar

19/8 - Sommarfest på IP

26-30/12 100-årscupen Futsalcup inomhus 

 

Varje vecka blir det en intervju med gamla och nya spelare från föreningens hundra år på hemsidan och facebook.

I varje match kommer en spelare i våra lag att spela med tröjnummer 100 och presenteras på hemsidan inför matchen

50/50 lotteri med ett förstapris på minst 10000 kronor

 

Så ser programmet ut i korthet.

Mer detaljer kring programpunkterna kommer inom kort.

 

Nu firar vi 100 år tillsammans under 2023

SGIF 100 år - del 1 - Nils Lindqvist

För att starta en fotbollsförening krävs en idrottsplats och pengar. Det kunde Nils Lindqvist, en av Strövelstorps grundare intyga då han berättade om Strövelstorps IF:s födelse.

Ett gäng grabbar från Strövelstorp och Ausås, som spelade fotboll på skolan fick för sig att starta en fotbollsförening, och för det behövdes en fotbollsplan. Förfrågan gick till Torlarp, som kunde bistå med en bit jord för 75 kronor. Men hur skulle dessa pojkar få tag på pengar?

 

Initiativtagarna Sture Löfqvist och Nils Lindqvist samlade ihop några killar och tjejer och gick under valborgsmässoafton 1923 runt bland husen och sjöng vårsånger. På detta vis fick man ihop 50 kronor och sedan fick de som ville vara med i föreningen betala en krona var och därmed hade man fått tag på pengar till arrendet det första året. Den 20 maj bildades så Strövelstorp Idrottsförening, SIF.

 

Under de första åren spelades mest träningsmatcher, men det fanns även en liten serie där Vegeholm, Jonstorp, Förslöv och Munka Ljungby deltog. Till bortamatcherna åkte laget på flaket till en lastbil som ägdes av Willy Lindqvist, där spelarna själva betalade vardera 1,50 kronor per resa. Lastbilen användes även under de utflykter som spelarna företog sig med sina flickvänner en gång om året. För att få in pengar till idrottsföreningen hyrdes Torlarps Furu en lördag och söndag för dans, vilket inbringade hela 800 kronor. Detta möjliggjorde inköp av tröjor och EN ny fotboll.

 

Grundaren, Nils Lindqvist, spelade mest vänster halvback, men användes även i mål. Han var aktiv under tio års tid, som spelare, men var aldrig engagerad i styrelsen,

Den match som Nils minns mest är en bortamatch mot Munka Ljungby, där SIF tidigare hade vunnit lite överraskande och därför skulle "få igen" utav Munka. Men efter en riktig kämpamatch hade SIF åter vunnit med 3-1 till Munkas förtret.

 

Nils kunde också berätta om sina lagkamrater där han speciellt nämnde den hypersnabbe högeryttern Sture Löfqvist, som var svårstoppad för motståndarna. Sture var också den store eldsjälen i klubben och han la ner mycket arbete. Ragnar Olsson var en hårdskjutande forward, som en gång fick till ett så hårt skott att målvakten stukade handen och därefter vägrade att ta hans skott mer. Nils hade många roliga minnen från sin fotbollskarriär, men var besviken på en sak.

- Det kvittade hur mycket vi träna och låg i, det kom aldrig några italienare till Strövelstorp för att värva oss.

---------------------------------------------------

Ovanstående intervju gjordes hemma hos Nils Lindqvist vintern 1990/91 utav Mats Westman och Jonas Hammarlund. Den 4 oktober 1991 avled Nils 89 år gammal.

Tjäna pengar till föreningen
Levererat av Gratis lagsida, medlemsregister och faktureringssystem till föreningen
Kaka

Godkänn kakor

Vi använder oss av kakor (cookies) för att vår webbplats ska fungera bra för dig. De används även för webbanalys i syfte att hjälpa oss att förbättra våra tjänster.
Så använder vi cookies