Händelser och roligheter

HÖÖL Kålle, Du körde över en gobbe!

Vid fältskjutning i Stamnared med parkering ute på en åker skulle skytt från Veddige med ny bil vilken förevisats före tävlingen åka hem efter tävlingen. Motorn rusades till hög nivå och det bar sig inte bättre än att Veddigeskytten körde emot en uppspänd stängseltråd varvid Gunder, snabb i repliken och med en räv bakom varje öra, rusar fram, sliter upp bildörren och säger: STOPP! STOPP! Det är minsann inte så till att köpa ny bil! Övriga skyttar beskådar händelsen vilket får till följd att Veddigebon för att komma från platsen trampar ännu mer på gasen, hjulen slirar men till slut kommer han ut på vägen. (1970-tal) 

Skällinge 1:a och 2:a men vem blev 3:a?

Skällinge har varit aktiva i hemmabanetävlan med kpist i slutet av 70-tal. Hallandsserien har skjutits av Gunder, Evald, Astor, Karl, Gunnar, Leif, Bengt, Rickard och Inge. Vid förbundsmästerskapen på bana i Snöstorp deltar de sex förstnämnda men inte de tre sistnämnda. När man nått fram till prisutdelning och kommer till lagpriser som är tre till antalet så vinner Skällinge lag 1 före Skällinge lag 2 varvid en av våra deltagande skyttar högt och tydligt utbrister innan lag tre ropas upp: Hade bara de andra tre följt med så hade vi tagit alla tre lagpriserna. Hur laget som fick tredjepris kände sig efter den kommentaren kan man fråga sig. (1970-tal)  

Ironi innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som menas? Om det inte är sant, så är det i alla fall bra påhittat!

Banskjutning i Värö där resultaten rapporterades upp på små lappar efter skjutningen. Alla studerade sina resultat. En av våra skyttar som alltid hade djupa, slående och fyndiga kommentarer går runt och hittade en annan Skällingeskytt som inte har lika många poäng som han själv och säger: Kan inte förstå hur man kan åka så långt för att skjuta så dåligt! (slutet 1970-talet) 

Ärlighet och rättvisa är en dygd!

Kpist SM i Falun 1976. En Skällingeskytt hade efter banskjutningens två omgångar fått sina lappar och var inte riktigt nöjd med omgång 2. Vid prisutdelning på kvällen ropades han upp som pristagare. Han protesterar, ville inte gå fram och hämta priset varvid han ropades upp igen och hämtar motvilligt priset. Under resan efteråt till campingen och husvagnen säger han (rättvisans man) att han ska lämna tillbaks priset eftersom det inte är rätt. Väl i husvagnen studeras de små lapparna igen. Allt ser rätt ut tills någon kommer på och frågar vilket lag han skjutit i. I så fall har Du nog fått lappen för skytten i laget före Dig i omgång två. Dagen efter får han sin rätta lapp vilket visar sig vara riktigt bra. Rättvisa hade skipats.  

Skytte utan glasögon, kolla markering med glasögon, problemlösaren!

Balleborundan bilfältskjutning gevär i Olsfors i början av 80-talet. Lennart skjuter ena sexan efter den andra. På en av de sista stationerna säger han efter att han skjutit: Nu måste jag gå till bilen och hämta glasögonen så jag ser markeringen. Sägas skall att Balleborundan var en stor tävling med stora patruller. Storskyttar i samma lag som Lennart bara ställer sig och tittade på honom. Ser han inte? Han har ju bara sexor hittills.

Håll Dig till eget käk! Försökte Du ta Martins macka också? Tjuv!

Vi kompletterar med grus i kulfånget på skjutbanan i slutet av 60-talet. Paus och fika där det inte bär sig bättre än att en geting satt sig på Martins macka och sticker Martin i läppen som svullnar. Alf har åkt hem en stund men skall komma tillbaka. Martins kommentar – Nu undrar nog Alf vad ”Åsen” har tagit vägen och vad det är för en tjockläppad individ som kommit istället. Evert som är med och hjäper till att med traktor lasta gruset skrattar som bara Evert kunde göra. Senare på eftermiddagen fortsätter vi dra upp vagnen med grus till överst i kulfånget, en vajet löper mellan traktorn, en talja fäst i ett träd ovanför kufånget och därefter i vagnen som är Martins eller snarare i det läget Martins fars. Allt har gått bra men så händer det – vajern går av och vagnen kommer farande ner. Stången och en sidogrind går av. Martin begrundar och säger: Vad ska nu farn si? (Rikssvenska – vad skall nu far säga?) 

Bussresa i ransoneringstider.

Berättas från 1953 då Oskar i Kvarnen hade sitt 50-årskalas i Skällinge Bygdegård. De flesta av de som var med gick hem klockan ett på natten medan Oskar var kvar och städade mm. Han gick hem klockan halv fem för att byta kläder och hämta bössan för att sedan åka tillsammans med Skällingegänget och övriga Varbergskretsen med buss från Skällinge klockan sex på morgonen till förbundsmästerskap i Våxtorp. Snacka om intresse! Buss tack vare att det var ransonering och att man inte fick köra personbil på helgerna. En episod från resan var när man kom till Våxtorp och chauffören gick av för att fråga vägen till samlingsplatsen så hade en av skyttarna, Elis från Tofta show. Han kröp upp genom främre takluckan på bussen och tog sig ner genom bakre luckan med huvudet före med hjälp av andra skyttar som fångade upp honom. Det samlades folk utanför bussen och alla trodde att Elis var kanonfull. Han var nykterist.  

Varning för spridning!

En fältskjutning i Skällinge i sluter av 40-talet eller eventuellt i början av 50-talet fick i efterhand lite kritik. Ett mål hade mätts upp och man hade bestämt figur. Det var bara det att figuren inte fanns på lager varför man fick ta en större vilket gjorde att målet blev lätt. För att kompensera svårighetsgraden på tävlingen bestämdes att nästa mål på Makärr skulle bli desto svårare. Målet blev en helfigur, ryggsäck och man satte den på 615 meter. Betänk då att man sköt med öppna sikten, och att vinden ofta på Makärr är svårbedömd, vilket gjorde att de bland de drygt 200 skyttarna inte var någon som sköt 6 träff och att det bara var Bengt från Grimeton som hade 5 träff, övriga hade mindre. Eftersom det gått många år sedan så är väl lögnen preskriberad men man angav i tidningen att figuren stod på 585 meter. Vid följande kretskonferans fick man också kritik där Anders från Värö sa att man gjort en jättefin skjutning men fördärvat det hela men en station och den stationen var så dålig att figuren stod ”långt utanför gevärets spridningsgräns”.  

Här är sista myran, stark men även den fick ge sig i slutfasen.

Under några år hade det blåst in snö under eternittaket på klubbstugan eftersom tätningen i nocken försvunnit vilket gjorde att när det blev mildare smälte snön och det läckte in genom innertaket i lokalen. Vi bestämde oss för att något måste göras. Vi gav Krister som är byggmästare titta på vilka åtgärder vi behövde vidtaga. Budskapet blev – byt tak, lägg trätak, papp och plåt. En höstkväll 2007 rev vi av det gamla taket och upptäckte att det inte bara läckt in utan stora myror hade byggt under yttertaket. En brädhög som var lagd på vinden var nästan uppäten och när resterna var utrensade så såg vi mängder med myror krylla. En takstol var nästan aväten. Tänk vad dessa små kryp kan åstadkomma. Vad göra – jo starta upp andra världskriget igen eller kanske snarare ”myrornas krig”. Först åkte Folke och sedan Jan för att hämta bekämpningsmedel. Många myror stupade i striderna. Ola kom ett par dagar senare när vi skulle börja bygga nya taket med Anticimexmedel som var den totala utrotningen av myrsamhället. Fred kunde inte slutas eftersom det inte fanns några överlevande på ena sidan. Myrornas krig var avslutat.  

EJ TAPETKLISTER !!!      INGE HAR PROVAT

Inge skulle klistra nya speglar (papper med ringarna inom svarta området) på 300-meterstavlorna. Var och hämtade en burk med tapetklister i klubbstugan. Klistret kändes en aning trögt, kanske var det gammalt men det gick till slut att stryka ut. Efter några dagar konstaterades att speglarna fortfarande kändes fuktiga, t.o.m lite oljiga, så har aldrig hänt tidigare. Vi träffades i klubbstugan och snackade om lite av varje och då kommer också tavlorna upp till diskussion. Efter en stund skrattar Göran och säger. Ursäkta om jag skrattar men har Du använt den vita runda burken så är det inte så konstigt att de inte torkar det är nämligen teflonfett som jag tagit hem för att smörja tavelställen. Det är dyrt så det är nog den dyraste klistringen vi gjort! Speglarna satt kvar men det var svårt att få klisterlapparna att fästa. Burken som var omärkt märktes upp av Jan – TEFLONFETT – EJ TAPETKLISTER !!!     INGE HAR PROVAT.  (början 2000-talet)  

Tio visas genom att visaren förs tre varv runt riktpricken. Tioett visas med hastiga vridningar av visaren mitt framför riktpricken. Visaren har ett större hål i mitten så man kan se träffarna vid markering. Var rädd om markörspaden (visaren)!!!

Michael skjuter Svenska Dagbladets tävling 25 skott liggande med markering skott för skott, någon gång under 80-talet. Mikael hade lite problem med glasögonen och hade svårt att se markeringen men skjuter riktigt bra. När markering sker av läge på ett skott smäller nästa i markörspadens plåtskiva. Man kan bara ställa sig frågan om Mikael darrar, eller varför skottet tar i plåtskivan och inte i mitthålet på plåtskivan där markering sker av träffen för förra skottet? Eller var det en nia som markerades och Michael skruvade för en tia??? (Början 1980-talet) 

Skylten har två syften: Med uppfällt hjärta SKJUT PÅGÅR, med nedfäll hjärta SKJUTNING PÅGÅR.

Dagen innan Mårtensskjutningen kpist i början av november 1991 skall Lisbeth och Inge provskjuta på skjutbanan. Kommer ner till 100-metersvallen och ser en bil körd intill kulfånget. Går ner för att kolla – förmodligen någon som är ute och jagar. Väl vid bilen som har immiga rutor så tittar Inge in genom rutan i framsätet, ser det ligger något i framsätet, förmodligen ett gevärsfodral. Vi kommer överens om att bilen inte kan stå där under provskjutningen och vi skall kolla om den inte är låst utan vi kan rulla bort den några meter. När Inge tagit i dörrhandtaget säger Lisbeth – det är någon i bilen, men då är det redan för sent eftersom Inge i samma ögonblick öppnar dörren. Kör in huvudet i framsätet, ser att det inte är ett gevärsfodral i framsäter utan ett par byxor, tittar bakåt i herrgårdsvagnen och ser en liten gråskäggig man samt en kvinna utan kläder. Vad säger man i ett sådant läge. Jo – Vi skall skjuta nu så Ni får vara snälla och flytta bilen! Stänger därefter dörren och går in i materielboden, skrattar och tänker att snart öppnas bakluckan eller bakdörren. Bilen hoppar och gungar och rätt som det är startar motor, där föraren krupit från baksätet över framsätet till förarstolen och ger sig från platsen. Bara att beklaga att akten fick avbrytas. Men sägas skall att semaforen inte var vänd på grönt så det var inte skjutklart. Efter episoden som Inge berättade för sina jobbarkompisar som till jul brukar dela ut lite julklappar för roligheter under året så får Inge en skylt som kan användas för två ändamål. Skylten har ett upp/nerfällbart hjärta. Skylten är även kompletterad med blommor och bin. Skylten hänger i skytteklubbstugan på skjutbanan alltsedan händelsen. Eftersom tavlan delades ut till jul så var den inslagen i ett paket och det fanns ett tillhörande rim:  Eftersom skjutbanan i Skällinge är så dåligt skyltad får Du här någonting så att Du slipper att bli insyltad. Friluftsfrämjandet (Nudistavdelningen)

Inte lätt att hitta i Fjärås med sådana skyltar!

Fältskjutning gevär med samling i IFK Fjärås klubbstuga med tävlingen på närliggande Rossared. Efter sista skjutstationen skulle vi följa snitsling med plastband tillbaka till klubbstugan. Vi gick och gick och kom ut på en väg där vi mötte en tant på cykel. Vi frågade tanten om det var långt kvar till IFK–stugan. Tanten tänkte, sen svarade hon: Men klubbstugan ligger väl i Fjärås, ni är i Gödestad och på väg åt fel håll. Kommer ihåg att vi hade med oss några äldre skyttar ifrån Varberg i vår patrull, Viktor och Åke, två entusiaster, profiler och duktiga skyttar. Vi hade släpat med dem på som vi i efterhand förstod inte var fältskyttesnitslingen utan en gammal poängpromenadsnitsling. Vi fick i alla fall motion den dagen. (1990-talet)  

Kallt vinterbad

Vid fältskjutning i Källsjö där vi och Nösslinge hjälpte till med markering på var sin station skulle markörbyte ske. Vi hade samma väg till avlösningarna. Kallt, mycket snö och hård skare. På väg till avlösningen var vi tvungna passera en ganska bred bäck. En av de tyngre Nösslingeskyttarna tar rejäl sats för att ta språnget över bäcken. Vad händer, skaren bär till sista steget för hoppet över bäcken. Resten kan Ni tänka Er själv, 10 poäng för en mollbergare i pik. Är det minusgrader är det lämpigt att fortast möjligt bege sig till Nösslinge och byta kläder. (1980-talet) 

Det blev ett lyft för hotellet med så fina gäster.

Fyra Skällingeskyttar på Sydsvenska Mästerskapen gevär i Skåne. Bodde på hotell i Skivarp där man skulle skriva in sig i hotelliggaren även med titel. De båda spjuvrarna Gunder och Leif skulle fixa detta. Astor till vardags lantbrukare blev godsägare, Inge banktjänsteman blev bankdirektör, Gunder målare blev känd konstnär och Leif slaktare på Scan Väst blev galthållare. De mest prominenta gästerna hotellet haft på länge! (1970-talet) 

Genvägar är inte alltid senvägar!

Kpisttävling på Kviberg i Göteborg. Fyra Skällingeskyttar på väg till tävlingen lite sent ute. Kviberg på denna sidan älven men när man kommer mot Tingstad hamnar man fel och är på väg mot tunnlen och märker detta. Vad göra, vända går inte men kanske skulle det före tunnlarna gå att köra över refugen till Stockholmsfilen. En manöver för ett terränggående fordon, men detta fungerade även med en vanlig personbil. Det blev signalerande från medtrafikanter. Tänk vad paffa de blev, ingen hade väntat någon anslutningstrafik från det hållet. Ingen polis i sikte, körkortet kvar och till tävlingsbanan på Kviberg i tid. (slutet 1980-talet) 

Vem var Snurre och vem var Sprätt ?

Ett annat intermesso i Tingstadstunnlarna är när två av våra skyttar 2004 varit i Karlstad på Värmlandsseriefinalen. Det led mot lördagskväll i Karlstad och man skulle hem, 35 mil, för att på söndagen delta i bilfältskjutningen gevär så det gällde att gasa på. I Tingstadstunnlen går det för fort, man får sladd och snor ett varv utan att varken åka mot någon annan eller mot tunnelväggen. Efter vändningen är det bara att köra vidare eftersom bilen är vänd i rätt riktning. Göteborg till Varberg i något lugnare tempo. Söndag morgon – bilfältskjutning. 

Snabbutryckande Skällingekåren!

Folke både skytt och deltidsbrandman. En luftgevärsskyttekväll efter skyttet satt vi några stycken i luftgevärsklubbrummet, fikade och pratade. På den tiden fanns tornet med tyfon på brandstationen. Vi andra hade knappt hunnit reagera när tyfonen ljöd innan Folke sagt något svart ord, rest sig och med snabba klapprande trätoffelsteg mot stengolvet i korridoren var iväg. Vi följde efter och när vi kom uppför källartrappan kunde vi höra att Folke redan var på stationen och manade på. Snart satte sirenerna igång på bilarna som snabbt var iväg, denna gång till en soteld. Skällingekåren har genom alla år haft ord om sig att vara mycket snabba vid utryckningar och med sådana som Folke i styrkan hände det verkligen något. (1980-talet) 

Glömd mekanism oftast inte bra för skytt men då gav det vinst!

Vid fältskjutning i Veddige i början av 60-talet kom Skällingeskyttarna till station ett. Astor tittar på sitt gevär, mekanismen fattas, glömd hemma. Stationschefen Bertil från Veddige sa lugnt, inga problem Du kan låna min mekanism, du hinner rundan innan jag skall skjuta. På den tiden fanns inga begränsningar att ha en annan mekanism i bössan. Idag är det förbjudet att använda annan mekanism än den som är anpassad för geväret. Vad som var problemet var att geväret inte gick att säkra. Astor sköt en av sina allra bästa tävlingar, 29 träffar av 30 möjliga vilket blev dagens högsta resultat. 

Helge var alltid lite småklurig!

Samma dag som ovan hade Skällingeföreningen bestämt att man skulle skjuta sitt föreningsmästerskap fältskjutning gevär. De fem stationerna i Veddige skulle räknas medan Helge skulle lägga två mästerskapsmål på hemmaplan i Rävestorp. Helge som var lite klurig lade de båda målen på Hallen. Det ena målet i den långa åkern som på den tiden avdelades med en gärdesgård mitt på. Helge satte figuren på mycket höga stickor precis bakom gärdesgården men för att klura till det så målade han undre delen på stickorna i bakgrunden, gräsets färg. Skyttarna blev konfunderade, figurerna såg stora ut! Eftersom man bara såg den naturligt färgade trästickan så såg därför målgruppen ut att stå långt bakom gärdesgården i den svagt uppförslutande åkern. Helge hade nått sitt mål. Sägas skall att Astor fick hem och hämta sig egen mekanism, den fungerade kanske bättre säkerhetsmässigt men inte lika bra träffmässigt som den lånade. (1960-talet)  

Bra träffbild!

Vid en annan fältskjutning i Veddige på 80-talet hann Rickard på en av stationerna bara skjuta fem skott. Rickard var en fantastiskt duktig liggandeskytt och sköt täta träffbilder. Ibland har nog skyttar som skjuter tätt en extrafavör. När markörerna ser fem träff mitt i en figur börjar man leta efter sjätte skottet. Är något hål avlångt så det kan vara två träffar. Så blev det, Rickard fick uppmarkerat 6 träffar och fick totalt 29 träffar på tävlingen. Tror att han talade om att han bara skjutit fem skott men ledaren sa att det skulle kunna vara någon annan som skjutit fel och i så fall hade han sin fulla rätt att räkna sex träffar. Ibland ska man ha tur! Sex träff på fem skott. 

Hallands Nyheter 14 april 1975 - Förbundsmästerskap kpist: Överraskning av Skällingeskytt, Nordhallänningarna dominerade.Vann gjorde 57-årige hemvärnschefen Astor Johansson från Skällinge på 61 träffar.

1975 blev Astor förbundsmästare kpist fält på Nyårsåsen i Halmstad. Gunder som inte deltog på denna tävling men som alltid var intresserad och gladdes åt föreningens och Skällingeskyttarnas framgångar ringde till Astor på eftermiddagen och frågade vem som blev förbundsmästare. Astor svarade ”det var väl en Nordhallänning”, varvid Gunder frågade vidare och fick reda på att Bengt blev tvåa och Inge blev fyra (sex medaljer på den tiden och seniorer och veteraner i gemensamt  mästerskap). Efter avslutat samtal med Astor ringde Gunder till Evald som varit med på tävlingen. Gunder tyckte att det var bra gjort av Bengt och Inge varvid Evald kommenterade att det var ju ännu bättre gjort av Astor. Då förstod Gunder vem Nordhallänningen var. Dagen efter var det kretsfältskjutning gevär. Gunder skulle spexa lite tillbaka mot Astor. Gick runt till skyttarna från andra föreningar och frågade om de gratulerat Astor. Alla frågade, fyller han år eller var är det? Gunder svarade bara - har ni inte gratulerat tycker jag ni skall göra det, sen gick han. Astor fick en massa gratulationer, alla kom fram och sa – Gunder har sagt att vi skall gratulera så då gör vi det, till vad vet vi inte, nu får du förklara.                                                                                                                                   

Kämpa, träna, det ger resultat!

Sven flitig skytt framförallt på luftgevär. Sven låg i och tränade, inte minst hemma i bostaden. Problemet var att hitta skjutavstånd i bostaden på 10 meter. Sven löste det med att via ett rum skjuta genom dörröppningen till köket och tavlan i ett hörn i köket. Träningen kunde ske medan frun stod vid spisen och lagade mat. Här gällde det att ha koll på varandra. Kanske var det här begreppet ”mental träning” infördes. Sven koncentrerad på tavlan och frun på mat och gränsen till Svens skjutbana. (1980-talet)  

Samhällsföreningen i Skällinge delade 2012 för först gången ut bemärkelsen "Årets Skällingebo" vilket gick till Evald Corneliusson, Bilden från Hallands Nyheters reportage:

En annan som tränade luftgevär var Evald på Vallberga Gårds gårdskontor i Sydhalland där han var anställd av Hallands Seminförening 1966-9. Samma här hitta skjutavståndet 10 meter. Från ett rum, genom dörröppning till annat rum där det var ett fönster i skjutriktningen. Vad göra, fönstret var ett dubbelfönster men det gick ju att hänga kulfånget på mittstolpen. Hade det varit sommarträning hade det gått att öppna båda fönstrena men luftgevärssäsongen är ju vintertid och det hade blivit kallt. Det gällde att inte darra på manschetten för då kunde ju kylan komma in ändå. Evald duktig skytt, inte ett enda söndrig fönsterruta. Varmt och gott i lokalerna. 

Här är det sex skott, inte sju eller fler!

Förbundsmästerskap kpist fält i Frägnared 1978. En skytt från en förening i Nordhalland hade fått ord om sig att skjuta för många skott på tävlingarna. Det var till och med så att de fanns skyttar som stått bakom och räknat skotten när han sköt, men ingen ville ställa upp och göra ett utpekande. Vi bestämde att vi skulle ha magasinskontroll på tävlingen. Eftersom det var föranmälan så visste vi vilken figur han skulle ha så vi beslöt om magasinskontroll på figur fyra på fyra stationer. Vi startade redan på första stationen där han klarade sig men anade sen onåd så vi lyckades inte sätta dit honom. Flera av skyttarna som hade samma figurnummer som han i de andra patrullerna gnällde för att de alltid blev magasinskontroll på dem. Tror dock att insatsen hjälpte, efteråt märktes det aldrig några mer ”extraskottsskjutningar”. Kanske blev det också ett tag mer vanligt med magasinskontroller på tävlingarna.   

Lisbeth dubbel kretsmästare 2010 och 2011. Får tummen upp av Daniel trea senior 2010.

Lisbeth sköt veteranklass och blev kretsmästare veteran inom Varbergsortens Skyttekrets kpist fält i Skällinge 2010. År 2011 bestämde hon sig för att gå tillbaka till seniorklassen igen. På väg till 2011 års mästerskap som avgjordes i Grimeton säger Inge vid Kulparp: ”idag blir det nog inte lika lätt för Dig att bli kretsmästare!”. När tävlingen är genomförd heter kretsmästare kpist fält seniorer 2011 – Lisbeth Johansson. Inges uttalande påpekades åtskilliga gånger efter den dagen. 

Fribergs lägenhetsbyggande.

Plågan på skjutbanan i Tågarp har alltid varit mygg och knott. Vid ett styrelsemöte kom Jan med idén att vi skulle införskaffa och sätta upp fågelholkar. Fåglarna hämtar massor av insekter för att mata sina ungar. Ett år efter att vi fullföljt Jans tankegångar meddelades vid nytt styrelsemöte att alla föreningens lägenheter varit uthyrda. Styrelseledamöterna tittade på varandra och trodde att det riktigt slagit runt i skallen på ordföranden som då kunde meddela att det handlade om korttidsuthyrning av fågellägenheterna. Vi kan konstatera att mygg och knott minskade markant sedan holkarna kom upp så det var en jättebra ide. (2000-talet)    

Aj!

På tal om fågelholkar så vann Daniel och Inge var sin fågelholk vid lagtävling i Värmland. Inges holk hamnade vid hemkomsten på en stol vid telefonen. Vid samtal med Krister någon dag senare bar det sig inte bättre än att holken ramlade ner från stolen. Hade inte varit så farligt om den inte hade hamnat med ett hörn först och med Inges stortå under. Det blev aj, så småningom svart nagel och därefter ny. Inget bra pris? Jo holken kom upp i en cypress och blev ett fint fågelhem. 2014 var det talgoxarna som huserade och ruvade fram ungar, till stor fara för Rundvägenknotten.     

Repa bräcken, vifta med mellan skotten mot knotten.

Ett annat ställe som hade gott om mygg och knott var skjutbanan i Nösslinge som vi besökte ett antal gånger på 50-, 60-, 70- och 80-talet. Skjutbanan in på en liten skogsväg till höger om vägen mellan Nösslinge och Källsjö, strax före krysset i Böttås. Några hundra meter in på skogsvägen kom man till blinderingen, sen var det att trava 300 meter ut på en mosse till skjutvallen. Alltid mygg och knott, fåglarna hade antagligen matstrejkat. Vid något tillfälle var det så eländigt att skyttarna repade bräken för att ha något att vifta med före skjutning, mellan provskott och mellan serierna. Det bet och kliade över allt. 

Fältmässigt!

Fältskjutning i Maa och Egared på 60-talet. Ett av målen skall stå ute i en plöjd åker. På morgonen när väv och figurer skall sättas upp blåser det så mycket att det är omöjligt att sätta upp väven, den blir som ett segel. Vad göra, spika upp de mörkröda figurerna (på den tiden de människoliknande figurerna) mot den svarta bakgrunden, eller slopa stationen. Det blir det första alternativet. Enda som syntes var den mörkröda figuren som markerade sig mot den ljusa stickan. Inget riktigt precisionsskytte här inte. Men å andra sidan så har vi skjutit många gånger i dis och dimma. När man stått upp och tittat har man kunnat skönja figurerna men när man lagt sig och tittat i diopterna har figurerna ”försvunnit”. På skjutningen ovan var det i alla fall klar sikt.

Porslinsöga ger en begränsning på synen, åtminstone på det ögat!

1980 får Astor problem med sitt högeröga. Slutar med att han måste operera bort ögat och får ett porslinsöga. Ett tag efter ingreppet träffar han Ture i Rolfstorp som frågar hur det går efter operationen och kommer med följdfrågan – då ser Du inget alls med högerögat? Svaret blir – inte så värst mycket

Vilken fullträff!

Någon gång på sjuttiotalet vid den mycket stora fältskjutningen Jönköpingsträffen med samling i dåvarande Rosenlundshallen i Jönköping bevittnade ett par av våra skyttar en händelse på serveringen. Alltid var middagen ärtsoppa och winerkorv. En Väröskytt som bar hatt till tävlingen hade bänkat sig för ärtsoppan, tog som bordsskick är, av sig hatten och lade den upp och ner mellan sina knän. Kokt korv kan ha ett segt skinn och skall detta hanteras med skeden till ärtsoppan är det lätt att slinta och vad händer? Trycket mot tallrikskanten blev för stort, tallriken välter och ärtsoppan perfekt ner i hatten. Väröskyttens kanske bästa träff den här dagen. Han hade i alla fall glimten i ögat och kommenterade ”Jag räddade ju i alla fall ärtsoppan”. Det fick bli ny ärtsoppa. Hatten kom aldrig tillbaka till Värö igen. (1970-talet). 

Ralfhistorierna ibland snälla, ibland fräcka! Bilden ovan har inget med historien att göra med det är ju en vacker tjej och en fin cykel.

Varje gång när vi åkte till Kungsbackaträffen och Göteborgsträffen på Sisjön i Göteborg träffade vi på en riktig profil och historieberättare. Aldrig åkte vi från tävlingarna utan att Ralph har berättat en historia. Han kunde också konsten att berätta historier, ibland fräckisar. Framförallt att komma ihåg och alltid ha nya historier på lager är en konst. Ralph ofta stationschef på första stationen, historien före skjutning gjorde att spänningen släppte. (2000-2015).

Här en typisk Ralfhistoria:

Unge Per kom en dag hem till gården med en tjejcykel.

– Var har du fått tag i den?

– Jo, jag satt och vänslades med Lina när hon plötsligt drar ned sina byxor och säger att jag får ta vad jag vill ha. Så jag tog hennes cykel.

– Det gjorde du rätt i. Hennes byxor hade antagligen inte passat dig.

Röda brukar vara svåra att skjuta 10-or med!

En annan skytteprofil med glimten i ögat som vi träffade på vid åtskilliga tillfällen var Sören från Lesjöfors i Värmland. Han och Ola hade många skyttefighter när Ola började skjuta. Sören mycket duktig skytt i elitklassen hamnade efter en stroke i klass 2. Ola som höll i Hallandskpists hemsida debatterade direkt med Sören men också ofta med honom via gästboken på kpistsidan. Sören skrev i maj 2013 för att jäklas med Ola sedan Ola inte helt lyckats på en banskytteomgång av Värmlandsserien. (Vad man bör veta är att Sören sålde  kpistammunition Fiocchi med svarta kulor medan röda kulor innebär träplugg för lösskjutning).  Sören: Hej, hjälp Ola så han kommer upp i 150 poäng på bana, han måste laddat med för lite skott, 144?  Ola: Sören, det hade nog gått bättre med de svarta. Sören: Du kanske sköt med röda kulor och då sköt du j-t bra, men hur många svarta vill du ha?   Någon månad senare skrev Sören igen: Hej måste tala om att jag fått en ny stroke men lite lindrigare än den förra men tyvärr käften glappar än. 

Guld

Vid en av våra turer till Värmland och Värmladsseriefinalen så bodde vi som oftast på Bomstadbadens camping. Kvällarna ägnades oftast åt gemensamma samlingar med övriga Hallandsskyttar. En kväll var Ola försvunnen, ingen visste vart han tagit vägen. Han kom så småningom till rätta men avslöjade inte var han varit. Inte förrän några veckor efter Värmland, när vi ringde till Ola så svarade någon som hette Ingela? Vem var det, jo anledningen till frånvaron i Karlstad. Vad hände sen, jo Ingelaflytt från Värmland till Stamnared som också blev giftemål. Vad hände med Ola? Ny romans i Värmland, giftemål, egenföretagare och mindre skytte??? (2009?) 

Häftig överraskning. Nu är de gifta!

En annan händelse i Karlstad med romantik var vid Kpist-SM 2010. Vi var åtta Skällingeskyttar på plats. Fredagen var det liggandetävling på bana som de flesta Skällingeskyttar sköt medan det på lördagen var bana ställning som bara Henrik och Daniel sköt. Henrik och pappa Krister hade lånat husvagn till tävlingen medan Henriks flickvän Linda inte var med utan sagt till Henrik att hon skulle göra en tenta på skolan i Halmstad. Hon hade sen involverat Krister i att hon tänkte åka tåget från Halmstad lördag förmiddag och komma till Karlstad lördag eftermiddag och överraska. Eftersom Krister inte sköt ställningstävlingen var det bestämt att han skulle hämta Linda på stationen under eftermiddagen. Planerna sprack när det regnat så mycket i Dalsland att tågen mellan Göteborg och Karlstad blev inställda. Linda fick via Göteborg åka till Skövde istället där det sen gick buss till Karlstad, varför ankomsten till Karlstad blev ett antal timmar senare än beräknat. Efter tävlingen åkte delar av Skällingegänget till ett matställe vid ett stort köpcenter i utkanten av Karlstad, då Krister kommer till Inge och Lisbeth och förklarar situationen, med frågan – kan Ni hämta Linda på stationen? Självklart! Åker snabb från platsen då Henrik frågar Krister, vart skulle dom? Nödlögn, skulle bara in till centrum ett snabbt ärende, vi får gå in i någon butik och kolla så länge tills de kommer tillbaka så att vi sen kan äta samtidigt. Inge och Krister bestämde telefonkontakt när uppdraget är klart och samling kan ske utanför restaurangen. Linda gömmer sig så länge. Henrik hungrig som en varg efter en lång dag med SM-final och allt, tar täten in på restaurangen, Linda smyger upp bakom, klappar Henrik på axeln, då är smockan nära, mat gäller! När han vänder sig om, tittar han stort, kommentaren som kommer: – Vad gör Du här? Det blev en kär överraskning.  

Öka tempot!

Vid Värmlandsseriefinal i Karlstad 2006 när Lisbet W var med för första gången skulle man skjuta provskott på banskjutningen. Daniel hade sagt till Lisbet att om Du är osäker så titta bara på Lisbeth J hur hon gör, hon har ju banan bredvid. Första provskottet, Lisbet W - PANG!. Lisbeth J - PANG, PANG, PANG, PANG, PANG (alla provskott på en gång utan markering mellan). Lisbet W funderar, så skulle det väl inte vara? Daniel och Inge är i markörgraven då en markör säger: här var en som sköt alla provskotten på en gång. Vilket tavelnummer? Inge bleknar, Daniel säger – jag sa ju till min Lisa kolla på Din Lisa hur man gör. Efter markering fortsättar alla utom Lisbeth J skjuta provskott. Maj-Britt från Tofta står bakom vallen och tittar på. Alla andra skjuter ju men Lisbeth ligger ju bara på vallen och tittar ner. Har hon blivit sjuk? Resultatmässigt blev tävlingen bra. Båda Lisorna går till final där W blev åtta och J elva. Varför skjuta provskott ett och ett?, tar ju bara tid.     

Trötta fötter, trötta ben, förresten trött hela Michael.

Michael i början av sin karriär, skjuter klass 2. Efter en ordentlig festnatt, hemkomst fram på morgonkvisten åker han med till den stora fältskyttetävlingen Hajomsknallen. Det blir en jobbig runda, Michael är trött, framkomna till en station med lite väntetid lägger Michael sig utslagen i skogen. Tävlingen slutar med att det blir särskjutning mellan två skyttar varav Michael är den ene. Tyvärr förlorar han särskjutningen men prestationen med den trötthetsgraden var fantastiskt bra. Sägas skall att det var en god fältskyttedag, samtliga deltagande Skällingeskyttar på prisplats. (1980-tal)   

Den här viktiga delen fattades i bössan!

Tidigare relaterades en episod med glömt slutstycke. En liknande händelse var vid en tävling i Halmstad, i skarven 70/80-talet, kan eventuellt ha varit ungdomshemvärnstävling men i alla fall rörde det sig om våra skyttar. Väl på tävlingsplatsen märker Michael att hans slutstycke fattas. Michael kunde därför inte vara med på tävlingen. Michael minns kommentaten: Men Michael, har Du glömt ”meganismen”??? (Ca 1980)         

Lika vapenväskor, vems är vems?

Sommaren 2014 hade vi köpt nya vapenväskor till kpistarna. Alla väskorna lika. När första laget skall skjuta en Värmlandsserieomgång blir det lagt några väskor på skjutvallen. När Krister skall packa upp sin kpist och skall sätta i sitt slutstycke (som vi inte har i under transporter) hörs Krister utbrista, samtidigt som hans förvåning ser rolig ut för omgivningen: Nä vad i, har jag nu fått med mig fel kpist! (förvarar ju även Henriks kpist och Henrik var inte med vid detta tillfälle). Han ser att färgmärkningen på kpisten respektive slutstycket inte stämmer. Problemet var egentligen inte så stort, Krister och Inge hade förväxlat vapenväskorna så när Krister låter uppgiven kollar Inge kpisten han hade framför sig och ser att den också är fel. Byte av väskor och kpistar, sedan blev det skytte med rätt kpistar och rätt slutstycken och antagligen med goda resultat.           

Postverket fick ilpost

I dag sker all laddning med vapnet i skjutriktningen på skjutplatsen. Så var det inte förr, då gjordes laddning av vapnen med pipan snett uppåt vi haltpålen (samlingsplatsen en bit innan skjutplatsen där stationschefen talar om förutsättningar för stationen t ex figur, skjutställning och skjuttid). Vid en gevärsfältskjutning i Släne på 50-talet eller eventuellt i början av 60-talet gick ett skott av i samband med laddningen för en Varbergsskyttedam. Ingen funderade så mycket den dagen men någon dag efter fick man reda på var kulan landat. Som tur i oturen träffade den inte någon levande varelse men väl väggen till gamla posten som fanns i dåvarande A.R. Johanssons affär (huset vid kyrkan i klyvningen av vägarna mot Valinge respektive Nösslinge). Kulan hittades inne på postlokalens golv.     

Upp och ner i gruset

Lisbeth, Inge, Arne och Kristina samt Lisa och Inges hund Daisy åker till Dragonträffen i Hässleholm 1994. Daisy är rädd för broar och duckar varje gång vi åker under en bro. En del saker går snett den har dagen. Väl på skjutfältet Tormestorp skall vi fika, medhavda mackar och kaffe varvid Inge lägger sin äggmacka upp och ner i gruset. På väg hem stannar vi vid en korvkiosk och käkar. När vi sitter utanför kiosken och äter kommer den snälle kioskägaren ut med en korv som han tycker Daisy skall ha men vi får tacka nej pga att hunden får sådan klåda av kött. I Våxtorp stannar vi för att köpa mjukglass. Oturen framme för Inge igen, överdelen av glassen ramlar av på tröjan och sen på marken. Trots allt negativt fanns det ändå positiva saker den här dagen. Inge var ju chaufför och detta fungerade utan intermesson. Skjutningen då. Skällinge har alltid haft svårt att hävda sig i lag, men den här dagen smäller det till, Skällinge Skytteförening vinner lagtävlingen med fyra träffar tillgodo på F5 där Inge blir etta, Arne trea och Lisbeth fyra i klass 4. Vad är en förspilld macka, en missad korv och en tappad glass att snacka om när man vunnit lagtävlingen i en av sydsveriges största kpistfältskjutningar – Dragonträffen !. 1994)

Transport med precision

Vintern 2009/2010 var det så mycket snö att det gamla taket i markörgraven på skjutbanan i Tågarp gav vika för snötyngden. Våren 2010 fixade Göran allt materiel till nytt tak. Det blev en jättelång plåt som kom att täcka hela markörgraven upplagd och fastsatt på nya kraftiga konsoller. Plåten fick forslas från Varberg till Skällinge. Göran lastade på en liten lastbil men överhänget bakåt blev väldigt långt. Tänk Er bara vad som händer varje gång man svänger med långt överhäng. Göran genomförde transporten med bravur och taket blev perfekt. Men vad fixar inte en smed och en tidigare folkraceförare. Folkracetävlingarna gick nog ofta med ännu mindre marginaler än vad plåten till Skällinge gjorde.  

Utnyttja de möjligheter som finns!

Mårtensskjutning kpist i Halmstad någon gång på 90-talet. Tävlingen som till stor del skjuts på djurfigurer. På en av stationerna var det haren ovan. Lisbeth lyckades med konststycket att träffa haren med tre träffar i underkant av örat och de andra två i överkant på nacken/ryggen, (full pott) även om det bara var i något hårstrå men det räcker för att det skall räknas som träff. Tittar man på haren så finns det ett vitt fält mellan öra och rygg, där brukar alltid sitta något eller några skott om man råkar få en lite för hög träffbild.

Fimpa!

Gåsafältskjutningen 2004 fick en ny sträckning som vi inte haft tidigare. Den stora sluttningen mot åkrarna i Tågarp som vi ofta använt som perfekt kulfång skulle vi detta år ta oss uppför till en skjutstation uppe på berget på ett nytt karlhygge. Stegringen är mycket brant så det tog på krafterna. Väl uppe på höjden hade banläggargänget favoriserat en av skyttarna. Man hade fixat ”Olas rökruta”. Ola som rullade sina cigaretter själv, rökte ganska många per dag på den tiden. Han behövde vila sig och få ny energi efter klättringen. Senare har han gjort något som ingen trodde han skulle klara av – slutat röka, härligt för alla parter. Numera gör vi gåsafältskjutningarna utan rökruta.

Eländiga möss!

Hösten 2012 var det mycket möss i småbyggnaderna på skjutbanan. Framförallt i stugan vid 100-metersvallen men även i förrådsbyggnaden bakom skjuthallen vid 300-metersvallen där man bland annat gav sig på gräsklipparens gummibälg som används före start av klipparen. Hösten 2013 inga möss men hösten 2014 var det dags igen och där det först upptäcktes i kpiststugan där man bl a gav sig på myggspiraler ämnade att tändas för att hålla myggen bort och det åts inte bara på förpackningen utan även av spiralerna, varvid vi tänkte att nu måste vi skydda gummibälgen på gräsklipparen. Redan för sent! Tänk vilka konstiga matvanor en del har. För att variera kosten så dukade vi med ostbitar, korvbitar och godis på små träplattor med en bygel och en fjäder. Dock blev det nu för mössen förenat med risker, en risk som många tog men som också blev deras sista risktagande.       

Svängningar i klangen

Sven gick ofta in för saker enormt. När han sköt luftgevär kunde vi ofta se hans bil vid luftgevärslokalen en söndag förmiddag, långt fram på eftemiddagen stod den kvar. När man frågade Sven hur mycket han tränade sa han bara att han sköt två hela serieomgångar men en vila i klubbrummet emellan. Sven sköt en period mycket bra och han kunde med självförtroende säga: Jag vet när jag skjutit en tia – det hörs på klangen i tavelstället. Sven har klubbrekordet 40 skott stående på 384 poäng vilket sattes på 1980-talet. Även om han flyttade från orten blev han föreningen trogen och följde alla resultat, ville ha skyttebladet med medlemssavgift översänt till sig varje år. 2013 fick han med en liten lapp och påminnelse om sitt gällande klubbrekord varefter Sven ringde och sa: Står rekordet sig fortfarande? Då måste ni se till och peppa ungdomarna så det slås, det är på tiden nu! Sven avled 2014.

Vad är delikatess för en mus?

Skrev tidigare om mössen som invaderade småbyggnaderna på skjutbanan. Hösten 2015 kom lösningen: Vid TV4:s gomorronprogram var det en dam som berättade hur man skulle hålla möss borta. Vitlök och cayennepeppar så försvinner de små. Sagt och gjort, papptallrik, vitlök och cayennepeppar till tre materielbodar i Tågarp. Två dagar senare fanns det på tallrikarna förutom lök och peppar massor med mösslort. Hade tanten i TV-programmet fel? eller var det bara att mössen blev så rädda för löken att de sket på sig? Gott råd: Lita inte på allt Ni hör och framförallt, ät inte vitlök, ni ser vad som kan hända. 

Allting ordnar sig med lite god vilja.

Under slutet av 70-talet och början av 80-talet använde vi oss ofta av Skällinge Värdshus som samlingsplats för tävlingar så också för årsmöte där Värdshuset fixade fika mm. 1982 hade vi en kretsfältskjutning gevär med början på Kulparp och slut i Attarp. Någon månad före tävlingen gick vi till Värdshuset en lördagseftermiddag för att boka samlingsplats och fika till tävlingen. En ur personalen på Värdshuset satt ute i restaurangen och tittade på Tipsextra med ett glas framför sig som förmodligen inte bara var vatten. Vi pratar om våra tankegångar. Efter en stund ringer telefonen som finns innanför bardisken. Det tar en stund innan han rest sig och tar sig till telefonen varför den som ringer redan lagt på luren när han svarar: Skällinge Värdshus. Det blir några svarta ord varefter han kommer tillbaka till sitt bord. Efter en stund ringer det igen. Reser sig något snabbare, in bakom disken, lyfter luren och svarar: Skällinge Värdshus IGEN!!. med betoning på IGEN, kunde ju inte veta att det var samma person som ringde, fanns ju inga nummerpresentatörer på den tiden, varför det blev lite roligt. När vi dagen före tävlingen åter besökte Värdshuset träffade vi ägarinnan, varför vi frågade om allt var klart inför morgondagen. Hon ser undrande ut: Vad då i morgon? Vi har ingen bokning. Kollar bokningskalendern och då är bokningen en helt annan dag. Stina alltid go och tillmötesgående säger: Klart vi fixar det, lokalen i källaren fixar jag till och fika är inga problem. Skjutningen genomfördes tack vare Stinas ansträngningar.    

Behövde ju inte ens använda hjälm!

Skällinge skulle 1961 anordna en stridsfältskjutning som ofta var förekommande då inte bara inom hemvärn utan också bland skytteföreningarna. Helge en finurlig herre fick uppdrag att fixa några klurigheter. Gjorde två små slädar där man lade en pappgubbe på varje. Slädarna drogs med en lina och vev tvärs över betesmarken kanske 150 meter från skyttarna. Inte lätt att träffa två ålande pappfigurer. Dessutom byggde han en anordning med en bunkersspringa, skar ut springan och satte en svart skiva en halvmeter bakom så att det såg ut som svarta springan satt kvar i den vita skivan. För att få träff i bunkern gällde det att träffa det huvudmål som dök upp i springan uppfällt via en draglina några sekunder under skjutningen. Efter tävlingen kunde konstateras att många skjutit på bunkerspringan men det fanns inte en enda träff i huvudmålet. 

Ring efter bärgare!

Arne erbjöd träningsmöjligheter kpist fält på sina marker. Skjutplatsen blev ca 100 meter från stora vägen och Arne hade sagt att inga bilar fick köra in på åkern eftersom han visste att i vårtider kan det bli ganska mjukt i marken. Alla hade inte möjlighet att träna samtidigt. De första som kom hade inte fått sina öron till att lyssna med utan åkte ut med bilen på åkern. Provskjutning och när man skulle därifrån så satt man fast. Arne som lånat ut sin traktor till Mikael på Stomgården fick ringa Mikael som kom till undsättning. Nästa gäng som kom lite senare hade lika mycket  ”böös”  i sina öron. Samma när de skulle hem, fast i åkern. Hem till Arne som åter fick ringa bärgningskårens Mikael. Hade detta fortsatt hade säkert Mikael omskolat sig från bonde till bärgare. Bärgarna har alltid jobb när folk inte tänker sig för och framförallt inte lyssnar.  

Egentligen borde det vara dubbla lås.

Örjan vår store fantast på Engelsons utrustar sig från topp till tå, innifrån och ut med deras produkter. Vid en fältskyttetävling visade han naturligtvis upp sig för alla före start och marknadsförde Engelsons med sin nya livrem. Inte långt ute på fältskytterundan hände det. Spännet på den nya livremmen gick sönder och resten av fältskjutningen blev en kamp mellan att försöka skjuta bra och hålla byxorna uppe. Det blev naturligtvis många kommentarer. Till nästa tävling kom Örjan med ny livrem och även med nya hängslen. Han hade tagit till sig av uttrycket att vill man göra något riktigt, riktigt säkert så gör man det  ”med  hängslen och livrem”. Skönt att det finns lösningar på att få byxor att bli uppe. Vad vi inte fått bekräftat är vilken anställningsform Örjan har av Engelsons för sina marknadsföringsaktiviteter och om dessa även bedrivs utanför skyttekretsar.

En som "gick i väggen"

På älgbanan var den gamla driften när älgen kördes lite farlig. Start och stoppknappen satt direkt på motorn där det också fanns ett bromshandtag när älgen kom in mot motorn i full fart. Numera är detta ändrat för att inget skall hända varvid älgen körs från en position en bit vid sidan om rälsen. Vad som hände vid ett tillfälle innan säkerhetsomläggningen gjordes och som tur var att ingen kom till skada var att antingen avknappen eller bromsen inte fungerade och älgvagnen brakade in med full fart i motorn. Rickard som var förare kunde med som vanligt sina lugna och härliga kommentarer via radion meddela skjutledaren vid skjutplatsen: Nu kan Du skicka hem dom som ville skjuta, älgen sitter i väggen!   

Självförtroende

Varbergs kommun hedrar varje år personer och lag som tagit guld vid OS, VM, EM, NM och SM under föregående år. Skällingeskyttarna hade fyra guldmedaljörer 2022 (Daniel, Henrik, Arne och Inge) som firades 2023 medan det blev två guldmedaljörer 2023 (Daniel och Henrik) som firades 2024. Ceremonin sker i Societétsparken på nationaldagen 6 juni tillsammans med musikkår, flagghissning, tal och musik mm. När alla medaljörerna  blivit firade 2024 och fortfarande är kvar på scen frågar kommunalfullmäktiges ordförande Karl Gunnar Svensson om någon medaljör vill säga något. Då stegar Daniel Lindblad som tagit SM-guld både 2022 och 2023 fram till mikrofonen och säger: Vi ses nästa år igen!!

Unghöna eller gammal döfärdig?

En liten episod från 1970/80-talet i privatlivet med tre skyttar inblandade och alla med samma efternamn. Gunnar från Vessige var chaufför och hade även egen gård med bl a höns. Gunnar behövde komplettera med nya höns. Astor från Grimeton var hönseriägare och Astor från Skällinge lantbrukare och hade också några hönor. Gunnar letade i telefonkatalogen och ringer för att köpa unghöns och hamnar hos Astor i Skällinge. Gunnar frågar om Astor har några hönor till salu. Astor som känner igen Gunnar fattar att han ringt till fel Astor och svarar att jag har väl några gamla döfärdiga som Du kan få köpa. Döfärdiga jag ska ju ha unghöns! Astor säger då till Gunnar att om han ringer till Astor i Grimeton istället så är chansen större att han kan köpa unghöns. Gunnar fattar då att han ringt till fel Astor men inser att han ändå hamnat hos en skytt som han känner så snacket går in på ditt och datt och kanske också skytte en stund. Gunnar som var en skojfrisk person beklagar därefter felringningen, skrattar och säger att då ringer jag den andre Astor istället så får Du behålla dina döfärdiga. Hej då och tack för pratstunden, vi ses!