Varje dag släcks idrottsintresset för barn runt om i Sverige. Ett av fem barn känner för stor press från tränare, förälder eller annan vuxen.

Hur kan du som vuxen stötta barn som idrottar utan att sätta för stor press?

https://www.youtube.com/watch?v=NsmAPdVOSas

Min känsla av hockeysense.

Jag är helt övertygad om att miljön, stimulansen och träningen under hela uppväxten är orsaken till det vi ser när spelarna blir äldre och ”färdiga”, skriver Daniel Broberg i dagens blogginlägg.

I nordamerikansk ishockey används begreppet Hockeysense flitigt när de pratar om och bedömer spelare.
En svensk översättning skulle kunna vara spelkänsla, men ändå inte riktigt.
Det här är en egenskap som enligt mig kanske är den viktigaste när du blir äldre och ska ta klivet in elitishockeyn.

Fram till dess kan du som spelare leva på att du är fysiskt tidigt utvecklad, snabbare och starkare än dina med- och motspelare eller rent tekniskt ligger långt fram. Men när spelarna börjar komma upp i 17-, 18-, 19-årsåldern så är dessa egenskaper inte lika utslagsgivande. Hockeysense blir viktigare och viktigare och är kanske tillsammans med karaktär (förmågan och drivet att underkasta sig hård träning etc.) den egenskap som avgör hur långt en spelare kan gå.

En del spelare verkar nästan alltid fatta rätt beslut, hamnar sällan i tidsnöd och dyker alltid upp på rätt ställe i exakt rätt tillfälle. Och det handlar inte bara om spelare som lägger de där öppnande passningarna som får publiken att jubla eller spelarna som med små manövrar kan lura bort ett motståndarförsvar helt och hållet. Det kan lika mycket handla om ”Tomas Holmström”-typer som alltid står helt rätt framför motståndarnas mål när backen tar skott från blå och som alltid kommer åt de lösa puckarna i gröten framför motståndarmålet. Eller NHL-fightern som vet exakt hur och när han ska störa motståndarna med psykningar eller en fight.

Gemensamt för spelare med en bra Hockeysense är att de vet sin roll, vad de måste göra för att hjälpa laget på bästa sätt, dom vet exakt när och var de kan/ska göra sina aktioner och att de har verktygen som krävs för att uppfylla just sin roll.

Jag är inte en person som tror på slumpen eller det något diffusa och oklara begreppet talang, att vissa människor bara blir på ett visst sätt eller att Pavel Datsyuk föddes till att bli en av de smartaste och mest tekniska spelare i sin generation.

Jag är helt övertygad om att miljön, stimulansen och träningen under hela uppväxten är orsaken till det vi ser när spelarna blir äldre och ”färdiga”. Givetvis kan det rent genetiska vara en talang och hjälpa/stjälpa dig på vägen, men när vi pratar Hockeysense är jag övertygad om att det vi får ut i slutändan är en produkt av miljö, stimulans och träning.

Miljö?
Vad innebär det? Jag har många gånger sprungit in i och sett unga spelare med en fantastisk Hockeysense. Dom har, trots sin unga ålder, agerat med en enorm smartness på isen, gjort saker och bedömt situationer i spelet som deras jämnåriga inte är i närheten av att göra.
Ofta, inte alltid, så visar det sig att dessa spelare haft ett äldre syskon eller förälder som spelat och dom har fått hänga med till träningar och matcher. Omedvetet har lillebror eller lillasyster sett och sugit in hur det äldre syskonet eller föräldern agerat på banan, hur dom resonerat om olika situationer i spelet under bilresan hem från träningen eller matchen. Tidigt har dom fått mycket inspiration, lärt sig att förstå och fått en känsla för spelet. Inte helt ovanligt att dessa småsyskon också fått varit med när det äldre syskonet spelat landhockey, basket eller fotboll med sina kompisar. Många gånger kanske ”bara” som målvakt, men han/hon har ändå fått vistats i samma miljö och inspirerats.

Stimulans?
Tränaren, föräldern eller vem det nu kan vara som påverkar/styr den unga spelarens aktivitet är oerhört viktig. För mycket struktur och ordning gör att spelaren inte får möjlighet att själv lösa problem som han eller hon ställs inför. Allt är tillrättalagt och uppstyrt. Det ser bra ut från läktaren med korrekta led och förutbestämda mönster i träningen och i spelet, men spelaren får aldrig möjlighet att utveckla sin egen Hockeysense. Jag är inte ute efter att våra unga spelare ska ha helt fria tyglar när de är på isen, det leder ofta bara till förvirring och osäkerhet. Vi behöver ha vissa ramar runt våra träningar och i sättet vi spelar. Men jag är övertygad om att det är superviktigt att spelarna själva får prova och testa olika lösningar när dom är på isen eller på bollplanen. Som tränare eller förälder är det oftast bättre och effektivare att ställa frågor och komma med motfrågor än att alltid tillrättavisa och styra upp agerandet.

Träning?
Ja, det säger väl sig självt. Ingenting kommer gratis. Det krävs timmar och åter timmar att bli bra på något. Hockeysense utvecklar vi genom att utmana våra spelare i svårare och svårare situationer på isen och i spelet. Smålagsspel är för mig den optimala träningsformen. Här blir spelarna mer delaktiga och inblandade än om man bara spelar på helplan. De ställs inför mängder av olika situationer på en liten yta vilket utvecklar deras förmåga till problemlösning. Är du inte lika snabb som de andra så tvingas du till att fatta snabbare och smartare beslut i spelet. Är du mindre än de andra så måste du lära dig att röra ännu mer på fötterna och utveckla förmågan att ”hitta is”. Tidigt utvecklade spelare som är större och snabbare än de andra kan få ett eget tema i spelet. Exempelvis kan man ha en regel att dom bara får ha pucken i en sekund. Ett sådant tema tvingar dem att ha koll på sina medspelare, och motspelare, och dom kan inte bara lita på sin storlek och snabbhet. Möjligheterna med smålagsspel är oändliga. Spelare gillar att utmanas och ställas inför svåra situationer. Fantasin är begränsningen. Vi tränare kan och ska utveckla våra träningsmetoder så att vi i än högre utsträckning stimulerar och utvecklar spelarnas Hockeysense.

Avslutningsvis ett tips till alla yngre spelare.
Titta mycket på ishockey.

Och det behöver inte bara innebära att man sitter framför Tv:n och tittar på superstjärnorna i Pittsburgh eller Chicago. 03-spelarna har en väldigt bra inspirationskälla på nära håll i form av J18-laget. 05:orna lär sig väldigt mycket av att titta när våra duktiga 02:or spelar och tränar. Har man dessutom möjligheten att någon eller några gånger under säsongen ta en tur in till Hovet/Globen så är det oerhört kul, stimulerande och nyttigt att se Djurgården, AIK eller Tre Kronor spela på nära håll.

REFLEKTION

Den kanske allra viktigaste och mest avgörande egenskapen som många av de som blir toppspelare har gemensamt är förmågan att reflektera över sin egen situation. Vad som händer och vad som behöver göras.

Jag har haft förmånen att jobba tillsammans med många grymma spelare och personer under mina år som tränare. Två som jag tänker lite extra på när det kommer till att reflektera och ta ansvar för sin egen situation och prestation är Marcus Krüger (Chicago Blackhawks) och Johnny Oduya (Dallas Stars).

Två spelare som bägge vänder och vrider på sin situation, försöker hitta nya och bättre vägar för att fortsätta utvecklas eller komma över något som inte fungerar. Det gäller allt från hur de tränar och spelar, hur och vad dom äter till hur de återhämtar sig och sköter sin sömn.

Aldrig skylla på någon annan.

Alltid gå till sig själv.

Aldrig nöjda.

Aldrig stå still.

Alltid nyfikna.

Alltid vilja hitta nya vägar.

Ett annat exempel på deras förmåga till att reflektera är när de tog steget över till och började spela i NHL.

Såväl Marcus som Johnny ansågs vara spelare med bra offensiva skills här hemma i Sverige. I Chicago (för Marcus del) och i New Jersey (för Johnnys del) var konkurrensen bland de offensiva rollerna mördande. Istället för att göra allt för att konkurrera med Kane, Toews, Hossa, Rafalski med flera för att ta en plats i första eller andra femman så satte Marcus och Johnny på sig en annan kostym än de haft i Sverige.

Bägge spelarna är idag toppspelare i hela ligan när det kommer till det defensiva spelet. Oerhört pålitliga och uppskattade av sina lagkompisar och coacher.