Hela gänget efter 3 härliga ispass.

Vi ledare skulle vilja säga tack så mycket för att vi fick låna era barn en hel lördag uppe i Rimbo! Superhärligt driv och engagemang från alla i truppen och det var nog många som somnade ovaggat igår... 

"Vi ska ge så många som möjligt förutsättningarna att senare kunna fatta sina egna beslut om hur hårt och mycket de ska satsa på sin ishockey.", skriver Daniel Broberg, sportchef SDE Hockey, i ett blogginlägg. Foto: Malin Jochumsen

191 - 66 - 135.

Eller:
49% - 17% - 34%.

Det var siffror som var viktiga i mitt liv när jag var coach på professionell nivå i Hockeyallsvenskan.

Sifforna sammanfattar i mångt och mycket mina åtta år i Hammarby, Oskarshamn och AIK. Vinna och förlora. Jag coachade sammanlagt 392 tävlingsmatcher och vann 191 (49%) av dom, spelade oavgjort i 66 (17%) och förlorade 135 (34%).

Är du tränare eller spelare på elitnivå så är drivkraften att vinna oerhört viktigt och avgörande. Det handlar inte bara om att det är väldigt mycket roligare att vinna, ditt jobb och din tillvaro hänger i mångt och mycket på det.

Ungdomshockey, och även till stora delar juniorhockey, är något annat. Givetvis är det fortfarande väldigt roligt och viktigt att vinna. Men det är inte helt avgörande som det är på elitnivå och det får aldrig bli viktigare än den långsiktiga utvecklingen och lusten som barn/ungdomar ska få känna när dom spelar ishockey.

Men just detta stöter jag på dagligen i mitt arbete som tränare och sportchef för barn och ungdomar. Att vinna matcher blir detsamma som att verksamheten är bra och lyckad, det är ett enkelt och tydligt sätt att bedöma det vi håller på med. Men ungdomshockey är inte elithockey.

Det finns en stor risk att vi inom ungdomshockeyn ger de tidigt utvecklade ett väldigt stort utrymme och fokus, ofta är det ju dom som gör att vi vinner matcherna. Många gånger kan det räcka att med att du har två, tre spelare som kommit längre i sin fysiska och tekniska utveckling för att laget ska vinna matcherna. Jag ser och hör ofta tränare, föräldrar och medspelare som ropar "Kör! Kör! Kör!" till den fysiskt och tekniskt mest dominanta ungdomsspelaren i laget.

Många är de som är senare i sin fysiska utveckling som får stå tillbaka, utan att få nödvändig uppmärksamhet och/eller stimulans. Givetvis är risken stor att många av dessa tröttnar och väljer att sluta med ishockey.

Men den där tidigt utvecklade spelaren då?

Den där spelaren som är större, snabbare och starkare än de andra. Ganska utmanande som coach måste jag faktiskt säga. Jag har själv stått och ropat ”Kör! Kör!” åt den där skridskostarka 13-åringen. Det är oerhört viktigt att vi stimulerar och guidar han/henne på ett riktigt sätt. En vacker dag är de andra ikapp och om spelaren då ’bara’ har levt på sin storlek och styrka under ungdomsåren kommer han/hon få problem. Kanske är det rätt att den tidigt utvecklade spelaren får en extra stimulans genom att träna och spela med äldre.

Men enligt mig är det inte alltid den bästa lösningen. Ännu bättre, tycker jag, är att han/hon får en utvecklande coachning i spelet. Uppmuntras till att passa pucken mycket mer. Göra sina medspelare bättre. Lära sig liret istället för att bara bygga sitt spel  på fart och kraft. Egenskaper som definitivt blir oerhört viktiga när spelarna blir äldre. 

Men vad vet vi vad som händer i framtiden?

Har vi förmågan att bedöma unga personers möjlighet att bli framgångsrika hockeyspelare när de blir äldre?

Absolut inte enligt mig.

Och jag får medhåll varje gång jag pratar med olika NHL-scouter, som rimligtvis borde vara de i branschen som är bäst på att bedömma en spelares potential. I stort sett alla scouter säger att det är omöjligt att bedöma en 16-17-årings framtidsutsikter. Det är så oerhört mycket som händer när spelarna kommer upp i de äldre tonåren.

Men trots det hör jag ofta ungdomstränare och inte minst många föräldrar komma med långt gångna slutsatser om unga spelare, om den där 12-åringen som kommer att bli riktigt bra samtidigt som den där 11-åringen som inte har förutsättningarna att bli en duktig hockeyspelare.

Förödande för ishockeyn om det kortsiktiga får styra över det långsiktiga inom ungdomsishockeyn. Vi ska ge barnen och ungdomarna, oavsett hur långt de kommit i sin fysiska, tekniska och spelmässiga utveckling, verktygen de behöver och framförallt kommer att behöva ute på isen.

Vi ska utmana, stimulera och utbilda dem i spelet. Ge dem en förståelse (hockey sense) och respekt för spelet men också förmågan att lösa svåra och utmanande situationer på egen hand. Men framförallt ska vi hjälpa dem att bli förälskade i världens bästa sport. Lusten i centrum.

Vi ska ge så många som möjligt förutsättningarna att senare kunna fatta sina egna beslut om hur hårt och mycket de ska satsa på sin ishockey. Ingen ska behöva tvingas sluta eller tröttna på ishockey för att deras 11-12-åriga kroppar inte kommit lika långt i utvecklingen som några av deras lagkompisar.

Daniel Broberg

Sportchef, SDE Hockey

Läs mer om Daniel tankar kring hockeyn på Brobergs Blogg.

Många ungdomar tränar för ensidigt med målet att komma in på riksidrottsgymnasierna och drar på sig svåra skador för att de är mindre allsidigt tränade än tidigare generationer. Det säger före detta SOK-läkaren Klas Östberg, en av dem som reagerat på larmet om det stora antalet skador bland landets unga elitidrottare.

Jens Littorin Följ skribent

En undersökning från Karolinska Institutet visar att tre av tio unga elitidrottare går skadade varje vecka. På Åre skidgymnasium noterades förra läsåret 38 skador på de 32 alpina åkarna. Mer än hälften av dessa var överbelastningsskador. För idrottsläkaren Klas Östberg är de alarmerande siffrorna ingen överraskning.

– Jag har sett många elever på skidgymnasierna, och framför allt alpina åkare, som inte kan böja ordentligt på ryggen. Man blir skrämd, säger Östberg.

ANNONS:

Det var Östberg som 2011 slog larm i Dagens Nyheter om unga gymnasters skador, som ledde fram till en omfattande granskning och gav konsekvenser. 2014 utkom han med boken ”Barnidrott – ingen lek”, som diskuterade barn- och ungdomsidrottens villkor. Östberg säger sig inte vara ett dugg överraskad över den höga skadefrekvensen på idrottsgymnasierna, särskilt inte när det gäller överbelastningsskador.

– Ingen vill ta det här riktigt på allvar, utan man fokuserar hela tiden på de akuta skadorna, men det är de kroniska överbelastningsskadorna som är de dominerande och det är ett stort problem att det inte finns något register över dem. Det som är direkt skrämmande är att det inte är barnen som går på riksidrottsgymnasierna som berättar om de här skadorna för mig, det är sådana som blivit utslagna på vägen dit, säger Östberg.

LÄS MER: Tre av tio unga elitidrottare går skadade

Han har noterat hur elever som börjar på idrottsgymnasier har blivit sämre tränade. Det anser han beror dels på att de kommer från en mer stillasittande generation, dels på att de redan i unga år ägnar sig åt för ensidig träning – inte sällan för att de just satsar hårt för att ta sig in på de attraktiva utbildningarna på idrottsgymnasierna.

– När de sedan kommer in på gymnasiet är det för dåligt grundtränade och drar på sig skador, säger Östberg och berättar att han en gång frågade en grupp 14-åringar i en fotbollsakademi om de kunde göra kullerbyttor och det var ungefär 20 procent som klarade det.

– Det är ett exempel på hur ensidig träningen är många gånger. Man har en bild av att om man gör mycket av en idrott blir man bättre. Jag säger att om man vill bli ännu bättre ska man hålla på med fler idrotter och kanske även hålla på med helt andra saker som musik, säger Östberg och pekar på att en av världens bästa fotbollsspelare, Zlatan Ibrahimovic, höll på med taekwondo som ung.

Medan det finns de som hävdar att de krävs tidig specialisering för att bli riktigt bra hävdar Östberg motsatsen. Han är särskilt kritisk till att många unga börjar träna med skivstång tidig ålder.

– Man ska vara väldigt försiktig med ett växande skelett för det är lätt att överbelasta höfter och rygg om man inte vet vad man gör, säger Östberg och pekar på att man i Spanien tagit bort skivstångsträning för basketungdomar 14-16 år eftersom man sett så många höftskador.

LÄS MER: Larmrapport från skidgymnasium: 38 skador på 32 åkare

Han hoppas att de nya larmrapporter som nu kommit ska få fart på debatten och efterlyser än en gång grundläggande hälsokontroller av alla unga idrottare, men han är tveksam till om det blir någon förändring. Han anser att Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbunden har goda rekommendationer i sina riktlinjer, men att det ofta stupar på att klubbarna bedriver en för ensidig träning tidigt i syfte att nå tidig framgång.

– Varför har vi så bråttom? För den som ska bli elitidrottare är det viktigaste att man är skadefri och blir allsidigt tränad, säger Östberg.

Jens Littorin  

  Meny            Genvägar           Hem / Nyheter från Svenska Ishock... / 2017 / Oktober 2017 / Visst ska det tävlas – men låt det ske på barnens villkor   Läs mer om nyheter   Visst ska det tävlas – men låt det ske på barnens villkor 2017-10-04 15:48 Jag kan inte låta bli att fascineras över hur en snart ett år gammal debatt om serietabeller för barn kan väckas till liv genom att sätta en mikrofon på några av våra största idrottsprofiler. 

• Fler  
• Uppdaterad: 2017-10-04 22:38

Personer som av naturliga skäl inte är helt initierade varken i frågans komplexitet eller i det aktuella forskningsläget. Dessutom har man lyckats vrida frågan från sitt ursprung, som var just serietabeller, till en fråga om själva tävlandets vara eller inte vara. 
Låt mig en gång för alla fastslå, tävling är en central del i ishockeyn. Det gäller för såväl vuxna som för barn. Vi tävlar dessutom inte bara i matchsituationen, utan minst lika mycket vid träningar, vi tränar på att tävla!

Jag tycker att hela företeelsen med förbud mot serietabeller för barn fått betydligt mer uppmärksamhet och medialt utrymme än det förtjänat. Jag ser ingen större dramatik i det beslutet. Ha också i åtanke att barn i det här fallet är det vi kallar U12, dvs huvudsakligen barn som är 11 år och yngre.

Visst, det kommer fortfarande finnas barn, ledare och föräldrar (mest föräldrar) som upprättar egna tabeller, låt dom göra det. Hela poängen är att inte tvinga på barnen en struktur som är skapad av vuxna för vuxna. Att ishockey för barn ska få spelas på barns villkor.

Barn ska inte tvingas ta med sig en förlorad match, i form av en tabellposition, under en hel säsong. Därav har vi sagt nej till serietabeller, men ja till resultat i kortare cuper. Barn har rätt att unna sig lyxen att leva i nuet, dessutom är de väldigt bra på det, jag tycker inte att vi vuxna ska ta det ifrån dem.

Det ligger helt i linje med vårt (och hela idrottsrörelsens) arbete att göra en förflyttning från triangel till rektangel. Att lämna den selekterande verksamheten, som till sin natur innehåller en viss utslagning på vägen. För att istället sikta mot devisen ”så många som möjligt, så länge som möjligt, i en så bra verksamhet som möjligt”.

För vad är egentligen problemen i den Darwinistiska triangeln? Jo, den bygger på en logik som innebär:

-       ”survival of the fittest”, utslagning och selektering
-       Fokus på resultat snarare än utveckling
-       Svårigheter att utöva flera olika idrotter, tidig specialisering
-       Selektering, som när den sker i tidiga åldrar gör att vi söker efter ”talang” men finner tidig mognad 

I min roll som ytterst ansvarig tjänsteman är den här typen av frågor otroligt viktiga. Genom att göra kloka val i dessa avseenden kan vi kvalitetssäkra och stötta aktiviteterna ute i föreningarna, vilket dessutom leder till att vi får ekonomiska förutsättningar för verksamheten. För vårt outtalade avtal med staten, som ger oss bidrag och självständighet, bygger på att vi klarar av att leverera samhällsnytta och folkhälsa.

Det känns också väldigt bra att vi har lyckats anställa Anders Wahlström för att arbeta som ansvarig för barn- och ungdomsishockeyn. Han har på ett mycket framgångsrikt sett gjort detsamma på Riksidrottsförbundet under många år. Anders kommer vara ett stöd för, och arbeta nära våra distrikt och föreningar, för det är ju trots allt där verkstaden sker. Han tillträder sin tjänst den 1 januari.

Det finns dock en brasklapp i allt detta och det är den begränsade tillgången på isytor. Lyckas vi med våra ambitioner så kommer bristen på istider bli än mer akut, framförallt i storstadsregionerna. Så anläggningskommitténs arbete för att skapa nya och behålla befintliga isytor är och förblir en högt prioriterad fråga inom förbundets verksamhet. 

Tommy Boustedt
Generalsekreterare
Svenska Ishockeyförbundet

Skribent: Stefan LadheEpost: stefan.ladhe@swehockey.se