En vis Kalle: Om ideellt engagemang och att vara coach åt unga idrottare

7 okt, 19:00

Varför väljer vissa människor att engagera sig ideellt medan andra tvekar? Hur får man ihop familjeliv, arbete och föreningsliv – både som mindset och i praktiken? Och mitt i allt detta som någon form av livscoach åt ivriga unga människor? Karl- Johan Mannerback tänker ta reda på det.

För Karl-Johan, ungdomsledare och assisterande tränare för vårt U17-lag, handlar föreningsengagemang initialt mycket om intresse, gemenskap och att göra något man tycker om.

Men också om att våga tacka ja.

– Jag tror att den främsta orsaken till att människor undviker att engagera sig är en rädsla för att fastna i något som tar väldigt mycket tid, säger Karl-Johan eller ”Kalle” som han själv svarar med när telefonen ringer. Då vi är bland vänner så använder vi fr.o.m. nu, just Kalle.

Han ser också en annan tröskel. Att man kanske inte känner sig tillräckligt kunnig eller erfaren.
– Man kan tänka att de andra har en gedigen bakgrund och är kungar och drottningar inom ämnet. Det kan handla om bandy, fotboll eller vad som. Men mitt sätt att resonera är att jag engagerar mig i sådant jag tycker om, då blir utgångsläget ett annat. Så har det varit i allt jag engagerat mig i, oavsett om det gällt Friluftsfrämjandet, fotbollstränare i Nässjö FF och nu inom Nässjö IF och U17 i bandy. Det är saker jag har kommit i kontakt med tidigare i livet och tycker om.

Dessutom har han ibland fått lite hjälp på traven.
– Folk har lobbat och sålt in att de gärna ville ha med just mig. Klassiskt smicker, säger Kalle med ett skratt.

Tre ben att stå på
Att kombinera föreningsliv med arbete och familj är förstås inte alltid enkelt. Vissa veckor blir mer intensiva än andra.
– Jag får ihop det, men det blir kanske mer utmanande vissa veckor. Man får hjälpas åt och dela upp saker och ting helt enkelt. Jag tror även att man får plocka bort lite i livet, det går inte bara att addera saker hela tiden, då blir det för mycket. Jag ser t.ex. inte mycket serier på tv och är inte inne så mycket på sociala medier.

Nej, Kalle är i Stinsen och återkommer till en tanke som han tycker beskriver balansen i livet ganska väl.
– En vis person sa en gång: ”Du har tre ben att stå på – intresse, jobb och familj.”
Ibland får ett av benen ta större plats. Ibland får man klarar sig på två ben och ändå sta stabilt. Men en balans mellan alla tre ger en trygghet och stabilitet i livet.

– Ibland tar bandyn mer tid. Ibland tar familjen eller jobbet mer tid. Men då gäller det att man får energi av alla tre överlag. Man kan ta bort/minska en och det fungerar, men man vill ha alla tre för då står man stabilt i livet.

Han Kalle verkar vara en vis herre själv. För honom är det också en viktig skillnad mellan att ha mycket att göra och att göra för mycket av fel saker.
– Ett sämre alternativ är om man har tagit åt sig för mycket och inte tycker om det man gör. Då brukar det inte bli bra.

Ett telefonsamtal mitt i semestern
Frågan om U17 och ideellt engangemang kom under sommaren. Mitt under semestern och i slutet av juli ringde Sportchefen för juniorverksamheten Jakob Säleby.

Kalle fick ganska tidigt i samtalet veta att klubben såg Viktor ”Linkan” Lindkvist som huvudtränare för U17 och att man även ville ha med Kalle själv tillsammans med Petter Johansson i ledarstaben.

Samtalet handlade om mer än bara roller och organisation.
– Jakob pratade om visionerna kring bandy och idrott i stort, men också om vad klubben ville. Det centrala var att jag tidigt kände att det här kan bli riktigt bra.

Även Emma (Bengtsson) och Tim (Berggren) gav tummen upp som lagledare resp. materialare och samarbetet runt laget bidrog till att han ville tacka ja.
– Jag har stor respekt för alla. Linkan kan mycket och satsar på en elittränarutbildning och har en gedigen elitkarriär i ryggen. Och ska jag lägga tid på något nytt så vill jag att det ska fungera, att vi kan samarbeta.

Det handlar inte om att alla ska göra på samma sätt.
– Vi är olika, men vi ska överlappa och hjälpa varandra för det gemensamma, för grabbarna i laget och för Nässjö IF.

Och utmaningen är sannerligen speciell ändå när man tänker efter. Gruppen består av killar och tjejer som går sista året i grundskolan eller första året på gymnasiet- en speciell tid i livet. För flera är Nässjö dessutom en helt ny stad långt bort från det man kan utan och innan där Nässjö IF också är en helt ny miljö.
– Det är en spännande utmaning i att få gruppen att hitta sin plats i en ny stad för många och i laget.

Att leda utan att curla
Att vara ungdomsledare handlar för Kalle om betydligt mer än det som händer under själva träningen eller matchen.

Tonåren är en omtumlande period för många. För spelarna tillkommer dessutom skola, flytt hemifrån för vissa och en satsning på elitidrott. Och så precis allt det där andra som vi inte listar just nu.
– Det är verkligen en utmaning att vara spelare också, säger han.

Därför försöker han framför allt finnas som stöd, särskilt för de spelare som har flyttat till Nässjö, men också för dem som redan bor på orten.

– Man behöver öva på att planera, ta ansvar, studera, bo och spela i Nässjö IF. Vi vuxna kan hjälpa till att stötta så att de lär sig utan att de curlas. Att hjälpa snarare än att stjälpa i det långa loppet.

För Kalle handlar ledarskapet mer om coachning än om att lösa alla problem åt ungdomarna.
– Ge lagom med stöttning, mer coachning snarare än att hjälpa dem med allt.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ungdomarna befinner sig på olika platser i livet.
– De är väldigt olika som personer i den här åldern och har kommit olika långt i livet och i sig själva. Det gäller att fånga individen i laget.

Mer intensivt än han trodde
När Kalle tackade ja efter det där samtalet med väl riktat smicker- så hade han naturligtvis vissa föreställningar om hur uppdraget skulle bli.

På många sätt har det blivit som han tänkte. På andra sätt har det varit mer intensivt.

– Vi jobbar mycket med att hitta våra roller och positioner. Vi är fortfarande i fasen där vi lär oss vem som är vem, vem som gör vad och i vilken roll. Det hade jag ändå förväntat mig på förhand.

Samtidigt har han fått ett väldigt positivt första intryck av gruppen.
– Vi har en väldigt fin grupp med många som vill mycket och är beredda att lägga ner tiden och energin för att gå långt, både som ledare och spelare.

Men arbetsinsatsen har varit större än han först räknade med.
– Det har ändå varit lite mer intensivt än jag trodde på förhand. Vi har i stort sett daglig kontakt inom ledargruppen, på ett eller annat sätt. Jag skulle tro att vi har avhandlat fyra–fem grejer bara i dag och ändå inte haft träning.

Även Jakob Säleby i rollen som sportchef finns med som ett viktigt bollplank och stöd för ledarstaben och en länk mellan dem och föreningen vill Kalle poängtera. Och även om det också låter intensivt, så får Kalle det hela att aldrig låta som en börda. Snarare något drivet. Något utvecklande och givande.

Från ”ouppnåeligt” till en familjär förening
Kalles relation till Nässjö IF sträcker sig längre tillbaka än hans nuvarande engagemang – men den har förändrats en hel del över tid.

Han har själv aldrig spelat i NIF och hade inte heller några planer på att söka sig till bandygymnasiet.
– Jag var för hemmakär, så det var aldrig ett alternativ.

Som ung såg han däremot Nässjö IF som en av de stora klubbarna. När han spelade seniorbandy i Waggeryd och SK Höjden var mötena med NIF ofta tuffa.– Då var NIF en av de stora klubbarna. Det blev ganska mycket storstryk. NIF och VBK (Vetlanda BK) var ett snäpp över alla andra klubbar.

På den tiden fanns en tydlig hierarki i hans värld.
– I Smålandslaget var det någon spelare från de andra klubbarna här och där, medan VBK och NIF hade resten. Det var ett snäpp upp och man såg upp till klubben.

Nässjö IF kändes nästan ”ouppnåeligt” för en ung bandyspelare från Waggeryd som Kalle väljer att utrycka sig.
Men bilden förändrades när lille Kalle blivit store Karl-Johan och själv flyttade till Nässjö och hans son Elis (spelare i U17) började i Nässjö IF:s Skridskokul.

– Därifrån fick jag ett väldigt bra intryck och som var både familjärt och engagerat. Att klubben satsade på framtiden genom att bygga upp Nässjö IF från grunden.

Han minns särskilt den vardagliga gemenskapen.
– Jag minns Lena (Säleby, Jakobs mor) som serverade kaffe till alla föräldrar. Då var det nog 50 barn och sedan har det ju exploderat av än fler barn även efter att alla vi som höll i en kaffekopp då har vandrat vidare.

Det skapade en ny bild av klubben för Kalle från den han upplevt självt som barn.
– Man ska inte leva på gamla minnen.

I dag ser han en förening med mycket passion och många starka viljor.
– Det finns många viljor och passion. Det är tydligt och alla gånger går inte alltid dessa starka viljor i samma riktning. Så är det även i familjer och i yrkeslivet. Men det märks att det finns en stor passion och man känner av det.

Det där ögonblicket när spelarna lyssnar
Frågan om vad som är roligast i vardagen har inget självklart svar ännu.
– Jag håller på och skapar mig en vardag om jag ska vara ärlig.

Men vissa ögonblick sticker redan ut. Som Svenska Cupen den gångna helgen.

Starten av cupen i Göteborg var trög berättar Kalle. Allt föll inte på plats direkt, men under dag två och söndagen såg Kalle något som gjorde honom genuint glad.
– Killarna hade verkligen lyssnat, tagit till sig och ville leverera på det som Linkan förmedlade. Man såg hur de kämpade för att minnas teorin, hur de ville praktisera det vi pratat om.

Det handlade inte om en grupp som redan kunde allt. Utan om en grupp på väg framåt.
– Vi har inte tränat så mycket vare sig tillsammans eller på stor is. Men viljan att lära sig och viljan att agera ute på planen fanns så tydligt – det är häftigt och det är inte helt givet.

Det är just det- utvecklingen han hoppas få följa med på och bidra till under säsongen.

Aldrig nöjd – alltid hungriga
När säsongen summeras hoppas Kalle inte bara kunna titta tillbaka på sportsligt tillfredsställande resultat.
Han vill se en ledargrupp som blivit än mer samspelt.

– Jag hoppas att vi kontinuerligt fortsätter att utveckla oss, att vi blir ännu tajtare i ledargruppen. Att vi bygger på rollerna och kommunikationen.

Och framför allt vill han att viljan att utvecklas ska finnas kvar.

– Att vi aldrig slutar vilja ta steg framåt. Att den viljan finns hela tiden och att man aldrig blir nöjd, även om det skulle gå bra sportsligt.

För ungdomarna är bandyresan långt ifrån färdig också.
– De har mycket kvar i sina bandyliv och det finns mycket mer att bygga, så är det. Det primära är lagets framgång som räknas mest. Hur man i detta är som person och vad man gör spelar roll. Det är en lagidrott, och man måste få in det i mindsetet.

Det gäller ”helt enkelt”- att se hela bilden.
– Det är lika mycket värt att rädda en farlig defensiv situation som att göra det avgörande målet. Det är väldigt olika, både bland vuxna och unga, hur man ser på det där.

Kanske är det också där Kalles syn på föreningslivet och hans ledarskap möts.

Det handlar om att bidra med det man kan, att hjälpas åt och att förstå att helheten blir större än den enskilda prestationen. Men där just den enskilde personen får ut så mycket mer personligen om den inser och anammar detta.

Och om han själv ska sammanfatta vad han vill se i U17 under säsongen är orden enkla. Det är som en ”en vis Kalle” en gång sa på telefon en tisdagskväll:
– Finns det alltid en hunger, ett lagspel och en sammanhållning så kommer detta bli riktigt bra.