1 - 1

Det är när man återser det nu så sällsynta naturgräset som man förstår varför svensk fotboll sett ut som den gjort. Vi fick nöjet att uppleva denna historiska resa på Vallhamra i mötet mot Sävedalen. En plan som egentligen inte håller så där vansinnigt dålig kvaliteé vad gäller naturgräs, men naturgräs kan inte prestera så mycket bättre än så här vid den här tidpunkten på året. Det är kort pch gott värdelöst.

Om vi ser till matchen då. Vi började med några trevande försök att spela boll via mittfältet, men insåg ganska snart att det kunde vi glömma. Sävedalen med ett lågt försvar och snabba omställningar är alltid obehagliga att möta. De hade ju direkt fattat vad det gick ut på genom att slå djupledsbollar så snabbt som möjligt. Det var böljande spel fram och tillbaka, men 0-0 stod sig i halvlek. I halvtidsvilan ville inte vi vara sämre än Sävedalen och konstaterade att vi skulle lägga fler bollar bakom deras backlinjen.

I andra halvlek när båda lagen hade insett fullt ut vad som var gångbart så utbröt kriget. Så fort man vunnit bollen var det bara att skyffla en lång boll på djupet på en framrusande forward och så såg det ut åt båda håll i 45 min.

Sävedalen gör 1-0 på en av många giftiga bollar. Vi forcerar och kvitterar till 1-1 genom Svante som lägger en boll i.....djupet? Jajjamen! och där krigar sig Teo fram och fäller fram den längsta tån han har och lobbar iskallt över målvakten. Vi försöker mana på och gå på vinst men matchen slutar 1-1. Vi kännde oss som det bättre laget, men ska vara nöjda att vi klarade oss undan med 1 pinne denna eftermiddag. Jag hoppas jag aldrig mer behöver genomföra en match på ett så anskrämligt underlag. Med konstgräs mot framtiden!!

- Vi behöver bli snabbare på att komma upp i press.

+ Inhopparna som gick in och presterade när måleriet gick trögt.

+ Pierres räddning i slutet av matchen var helt magisk och jag funderar fortfarande hur det gick till.