Karateläger i Ljusdal

I ganska ung ålder började jag min idrottsresa med brottning på idrottsföreningen i staden Naqadeh. En dag kikade jag av ren nyfikenhet in i en träningslokal. Där såg jag människor i vita dräkter och färgglada bälten som under höga rop tränade slag och sparkar. Om jag ska vara ärlig blev jag rädd jag stängde snabbt dörren och sprang därifrån!

En tid senare lärde jag känna en person som sa att han tränade Kung Fu To’a. Jag berättade för honom om lokalen jag hade sett, och han insisterade på att jag skulle visa honom den.

Nästa dag stod vi utanför samma dojo, och där träffade jag för första gången min högt uppskattade lärare, Sensei Askar Shadouli. Sensei bad honom komma in på tatamin och visa lite av sin kung fu. Efter några tekniker, slag och sparkar mot säcken sa han:

”Från och med i morgon börjar vi träna karate.”

Nästa dag kom han inte…

men jag gjorde det!

Kanske var det just där jag ”fastnade”. Jag ville helt enkelt stå för det jag hade sagt. I dag, omkring 40 år senare, vet jag att det blev ett av de bästa besluten i mitt liv.

Under Sensei Shadoulis ledning tränade jag, svettades, kämpade och tog mig steg för steg genom graderna tills jag nådde svart bälte. Senare fick jag äran att stå vid min lärares sida som assisterande instruktör och föra vidare det jag själv hade fått lära mig.

Den vita dräkten som skrämde mig första gången blev så småningom en del av mitt liv. För mig är dräktens vita färg inte bara en färg – den ska spegla renheten i karaktären, beteendet och själen hos den som bär den.

Den vita dräkten har följt mig från min karatefamilj i Naqadeh till nya karatefamiljer i Danmark, Sverige och irakiska Kurdistan, och så småningom tillbaka till den fantastiska karatefamiljen här i Sverige. I dag har jag förmånen att i Stockholm föra vidare det jag en gång själv fick lära mig till nya generationer.

Omkring 40 år har gått. Länder och städer har förändrats, människor har kommit och gått, bältena har bytt färg och håret har blivit lite vitare…

Men kärleken till karate är densamma.

Än i dag känner jag en djup tacksamhet till den person som lärde mig karatens första alfabet –

min högt uppskattade lärare, Sensei Askar Shadouli.

Bilden är från den gångna helgens karateläger i Ljusdal, tillsammans med min svenska karatefamilj och många fina karateka och instruktörer, bland andra Sensei Miro, 7 Dan från Sverige, och Sensei Ohta från England/Japan.

Från den unge pojken som blev rädd, stängde dörren till karatedojon och sprang därifrån, till den jag är i dag som själv står vid tatamin och undervisar andra har omkring/ ca 40 år passerat.

Men vägen fortsätter.

Karate blev aldrig bara en idrott för mig.

Det blev en väg som formade en stor del av mitt liv och den människa jag är i dag.

Oss!

Ravo