Om föreningen

OM OSS

Brahe Basket
Grundades: 1976
Hall: Huskvarna Sporthall
Kapacitet: 700
Representationslag:
Dam: Brahe Basket SBL Dam
Säsonger i Damligan/Elitserien: 22 (1988/89, 1991 - 2011, 2025/2026)
Herr: Säsonger i Basketligan/Elitserien: 6 (1980 - 84, 1992 - 1994)
SM-silver: 2004 (Dam)
JSM-guld: 1991 (Herr U20)

Kontaktuppgifter:
Se kansli

BTV: "Brahe Basket 1976 - 2011" (HD)

Brahe Basket kan stoltsera med många profiler, minnen och fantastiska idrottsögonblick under sina 35 år. För att på något sätt hylla alla dessa, hittar du här en film som går igenom hela den anrika historien. Många ansikten hinner flimra förbi - men många saknas också. Men vi har ju fortfarande ett 40-årsjubileum att se fram emot..

https://www.youtube.com/watch?v=t0rtr8L5s3o

https://youtu.be/eeTJwNdMIZ8

https://www.youtube.com/watch?v=Br4g2q5WXG8

"MITT BRAHE"

När Brahe Basket fyllde 35år skrivs en krönika serie där f.d Braheprofiler själva berättar sina historier, ögonblick och anekdoter under deras tid i Brahe Basket.

Isac Eriksson

Familj.

Det är Brahe Basket för mig. Ett ord, men det står för så oerhört mycket.
En familj är för alltid. Brahe är – efter den biologiska såklart – min familj. Det är här jag växt upp. Jag spelade organiserad fotboll i en månad i lågstadiet, slutade, och sedan dess har det varit basket för hela den berömda slanten. Nio år gammal gick jag för första gången upp för de tio trappstegen från omklädningsrummen till planen i Huskvarna Sporthall. 13 år senare, och tio har blivit tusentals. Vartenda ett har varit värt det.

En familj är alla ”familjerna” inuti. Henriks, Hedin, Bjarnemar, Pihlqvist, Ottevik, Herink, Penndal (med många, många fler!). Efternamn som betyder så mycket, vad hade Brahe varit utan dem? Men också Ericsson. Hur mitt basketspelande även fått min lillasyster (Ida) och far (Mats) att båda bli en del av och engagerade i den större ”familjen”.

En familj går igenom ”ups-and-downs” tillsammans. 1994 tvingades Brahe dra sig ur Basketligan med sitt herrlag. 1998 var det äldsta herrlaget i föreningen elvaåringar. De fick jag börja spela med. Förluster blev det gått om under ungdomsåren. 2006 startade vi ett herrlag igen, enbart bestående av spelare uppväxta runt Vätterns södra ände. 2009 gick samma lag, förstärkta med två spelare, hela vägen till BasketEttan Södra efter en fantastisk vår där vi vann sju matcher i rad med kniven mot strupen. Den resan är något jag stolt kommer att bära med mig resten av livet. Förluster, dålig ekonomi, få spelare – Brahe Basket hittar alltid ett sätt att överleva.

En familj växer. Ibland snabbt, ibland lite långsammare. Jag tycker att Niklas Penndal och Olof Jonsson genom Braheligor, Teknikmärken och EBC-dagar skapat en fantastisk grund för Brahe. Den måste fortfarande bli bredare och starkare, men man måste börja någonstans. Jag blir lycklig när jag kommer till hallen och ser tjejer och killar som tycker basket är det bästa som finns, för precis sån är jag också. Men det behövs fler som vill göra Brahe till något mer, något större.

En familj har en ”mamma”. I Brahe heter hon Christina Pihlqvist. Jag kan inte minnas första gången jag träffade henne. Kanske är det inte så konstigt heller, för hon har alltid funnits där i det lilla rummet med röd dörr, uppför knakande trappsteg i Gamla Idrottshuset. Finns det någon som är Brahe Basket, så är det Christina. Hon är vår Bamse – ställer alltid upp, fixar, trixar och mixar för att göra det bästa av situationen. Ibland tror jag att vi alla tar henne för givet, vilket vi absolut inte ska göra! Du har min yttersta respekt Christina!

Jag vet inte vad det är, men det är något med föreningen Brahe Basket. Något speciellt. Kanske är det dribblande Bamse i mittcirkeln i Huskvarna Sporthall? Kanske är det kansliet?

Vad jag dock vet är att Brahe är min förening. Min familj. Och jag vet att Brahe har en plats i många andras hjärtan. Därför denna krönikeserie. Alla har vi olika bilder och minnen, i och med 35-årsjubileumet så ville jag ge några profiler chansen att berätta med egna ord.
Hoppas ni kommer finna det lika intressant och kul som jag! Go Brahe!

Isac Ericsson började spela i Brahe Basket som en spinkig nioåring och har fortsatt ända fram till den normalväxta 22-åring han är idag. När han började några år innan millennieskiftet fanns inget herrlag, och han har själv varit med på hela resan från ungdomslag till Division 2, till kval och till BasketEttan - hittills i livet hans största "lycka". Nästa säsong tar han ett ”sabbatsår” från basketspelande, men fortsätter vara aktiv inom föreningen. Tre Årets Bamse-utmärkelser har det blivit, och Isac är sedan tre år tillbaka webbredaktör för hemsidan. På sidan av basketen är han utbildad journalist och mycket svag för skor.

Michael Österlund

Bil Magarity hängde med huvudet…

Det är från vårvintern 1993 som jag har mitt starkaste Braheminne. Närmare 1000 åskådare skrek ut sin glädje i sporthallen, tryckvågen vällde ned över planen – det kändes som om sekretariatsbordet flyttade sig en meter.

Håret reste sig och jag skrek i speakermikrofonen för allt vad stämbanden höll:
- Håååååkaaaan Steeeeeeenmannnnnnnn! Tre poäng!
Den store hade just med ett avgörande skott tagit herrlaget vidare till en tredje och avgörande match i åttondelsfinalen mot regerande svenska mästarna från Södertälje. SBBK:s Bill Magarity hängde med huvudet.

Föga anade jag då att den framgångsrika första säsongen i Basketligan i praktiken skulle bli början till slutet. Åter hade de sportsliga ambitionerna varit större än intäkterna och organisationen var inte ligamässig. Coachen Miki Herkel var en enastående ledare och hade under många år mer eller mindre på egen hand metodiskt byggt ett ligalag, till stor del bestående av spelare han tränat ända sedan ungdomstiden.

Det var egentligen inget fel på kostnadskontrollen – den skötte ordförande Jan Holmgren på ett föredömligt sätt. Det var intäktssidan som var problemet. Och publiktillströmningen.

Den som kan sin fotboll vet att när Husqvarna FF för några år sedan spelade i samma serie som J-Södra, så kom det över 4000 personer för att se derbyt på Stadsparksvallen. Men när Södra kom till Vapenvallen landade publiksiffran på omkring 1500 – en betydligt mer modest siffra som gav färre kronor i kassan än hos konkurrenten. Följdriktigt har även Husqvarna FF dragits med ekonomiska problem genom åren.

Försöket 1994 att skapa en elitbasketklubb tillsammans med Bankeryds Basket misslyckades. Tanken var att skapa ett lag för hela kommunen med hemmaplan i Jönköping. Resultatet blev istället att Brahe åkte ned i tvåan. Det tog 15 år att ta sig tillbaka till något som liknar elitbasket, vilket Karel Herink konstaterade nyligen.

När nu damlaget 17 år senare har åkt på samma smäll känner jag uppriktig sorg. Trots att jag inte har varit med akivt i klubben sedan flytten hösten 1994, så har jag fortsatt att betala min medlemsavgift år efter år. Något måste man ju göra för att bidra. Och när klubben fyllde 25 år var jag med och arrangerade.

Att Brahe Basket kommer tillbaka sportsligt tar jag för givet. Det finns så stort kunnande i klubben att både damer och herrar bör kunna ligga i toppen av basketettan i framtiden. Damerna tar säkert klivet upp i ligan igen, men om herrbasketen åter ska nå liganivå så tror jag fortfarande att Jönköping är alternativet.

Och för att basketen i Vätterbygden ska undvika ett tredje fiasko i modern tid krävs det som tidigare har beskrivits i en krönika i matchprogrammet: en ekonomiskt sinnad och exekutiv klubbdirektör som kan dra in pengarna som behövs – innan kostnaderna uppstår.

För egen del har jag på grund av jobb och familj inte heller denna gång möjlighet att delta i återuppbyggnadsarbetet. Det enda jag kan göra är att fortsätta betala min medlemsavgift. Och kanske delta i 40-årsfirandet 2016.

Men minnet från mars 1993 kan ingen ta ifrån mig.

Michael Österlund är före detta ungdomscoach, speaker och hejaklacksledare i Brahe Basket under 1980- och 90-tal. Idag är han 37 år, gift och har två barn. Han bor i Huddinge och jobbar som journalist. Andra klubbar han coachat och "speakat" för, förutom Brahe, är Täby Basket och Solna Vikings

Dennis Aulander

Fick en förfrågan redan i somras av Isac Ericsson men av olika anledningar har det helt enkelt inte blivit av. Förrän nu. Efter att ha bevittnat Hjältegalan i TV 4 nu på morgonen och fått ta del av alla de fantastiska historierna från hjältar och eldsjälar från vårt avlånga land, så kände jag att det var dags att berätta min historia om ”Mitt Brahe”. För i denna vackra och stolta basketförening har det, och förekommer fortfarande, hjältar och eldsjälar som förtjänar all möjlig uppmärksamhet.

Den störste av dem alla var Miki Herkel. Min mentor. Den människa som betytt mest för mig i det som sedermera blev en basketkarriär. Älskad av många men också ifrågasatt av nästa lika många. Oavsett: en person som aldrig lämnade någon oberörd. Det finns många minnen av denna legend, inte minst på basketplanen, men nästan lika många utanför densamma, det var sådan han var – alltid tillgänglig, alltid brydd. Någon gång början 90-tal fördärvade jag knäet under en turnering i Holland med Sanda. Förutom att Miki såg till att sätta mig på första bästa plan hem till Sverige (och på det sättet undvika en lång och förmodad smärtsam resa hem i minibuss) för läkarvård, så såg han också till att i x antal dagar efteråt komma förbi Stationsgatan 5 med frukost med hustru Maries hemmagjorda nässelte i första rum.

Minns också den gången vi tävlade med honom om att sätta ett skott från halva plan (minns att Pasi Järvinen och Martin ”Stumpen” Fransson var några bland de deltagande), den som lyckades först skulle få ”100 Coca-Cola” och som tur var satte jag mitt skott först, för gudarna ska veta: hur hade jag haft råd att ge honom ”100 Coca-Cola”, fattig student som man var vid tillfället? Ni kanske tror att ”100 Coca-Cola” var tomt snack? Fel. I samband med nästa hemmamatch och den obligatoriska chokladbollen uppe i Café Dahlin efter slutsignal dundrar helt plötsligt hela familjen Herkel in med papperspåsar i högsta hugg. 100 Coca-Cola. Där var dem.

Införandet av Basketligan föregicks av testturneringar och en av dessa testturneringar skulle gå av stapeln i Kinna var det bestämt och alla som varit i Kinna och spelat i den tighta, högljudda Kinnahallen (som den var då, idag är den ju som bekant ombyggd och moderniserad) vet att det kunde bli ett rejält inferno därinne. Miki tog därför till den minst sagt okonventionella metoden att spela in publikvrål (oklart från vilken match eller liga) på kassetband. Dessa kassetband spelade han sen upp i Huskvarna Sporthall under träningarna på högsta volym, allt för att vi skulle komma så förberedda som möjligt inför det inferno som väntade oss i matchen mot hemmalaget, BK Marbo. Där sprang vi på träningen och kommunicerade med hjälp av tecken och allt möjligt och roligast blev det när det blev knäpptyst i högtalarna. Vad då, tänker ni? Jo, det var ju nämligen slut på publikvrål på den sidan på kassetbandet, men Miki var snabbt framme vid kassetbandspelaren och bytte sida…

Det roligaste minnet med Miki måste nog ändå vara JSM-guldet uppe i Umeå 1991. Roligt för att vi naturligtvis vann, men också roligt för att kunna ge Miki den framgången som ledare och det är väl inte förrän på senare dagar, man inser att den där framgången verkligen betydde något för honom.

Miki, jag saknar dig än idag – för mig var/är du den störste.

I detta sammanhang vill jag också passa på och lyfta fram en annan coach som betytt väldigt mycket för mig och många andra, ordföranden himself: Karel Herink.

Det finns många historier om Karel och de flesta är faktiskt från min tid på Sanda och just denna utspelades i Holland på en av våra turneringar där. Vi spelade mot KK Zadar med den blivande storstjärnan i laget, Adrian Komazek, och det artade sig inte bättre än att vi låg under med hela 40 poäng i paus och Komazek hade gjort 50 (!) poäng på oss och vår vän coach - var allt annat än lycklig. Under andra halvlek sen lyckas Patrik ”Paddan” Frivold sno till sig bollen och som ett brev på posten hade vår enda spelare som kunde dunka frekvent, Mattias ”Magic” Holm, dröjt sig kvar på offensiv planhalva. ”Paddan”, som är blind på ena ögat, han uppfatta detta men passningen blev inte bättre än att den gick som en projektil genom ”Magics” händer och utöver baslinjen. Det är då det händer.

Karel far upp från coachstolen och sparkar ett stort hål i reklamskylten framför bänken och inte nog med det: han fastnar i hålet med foten. Då var vi nog mest rädda för honom, men idag kan jag skratta högt åt den synen och framförallt: skratta åt synen när Karel hämtar sin attaché-väska och försöker placera framför hålet i reklamskylten för att skyla. Det blev en dyr turnover det där, men ingen behöver någonsin komma ifrågasätta Karels engagemang, vare sig då eller idag.

Det finns få människor som gör mig så glad som Karel Herink gör. Bara själva uppsynen av honom får en att bli varm i hela kroppen och Brahe Basket ska vara mycket glada och tacka sin lyckliga stjärna för att man har en ordförande som Karel Herink.

Under min tid i Brahe Basket hann jag naturligtvis också stifta bekantskap med många lagkamrater och därmed också lika många personligheter och i dessa sammanhang är det naturligtvis svårt att låta bli och referera åt våra ryska vänner som satte skräck (nåväl, två av tre i alla fall…) i Basketsverige under ett par säsonger där början 90-tal.

Här hade vi den gänglige och oerhört spelskicklige Gennadij Stetinin, en målgörare av rang som fullständigt sköt skiten ur bollen, en av de skickligaste spelarna i Basketligans historia och som fortfarande nämns med största respekt när jag lyssnar runt bland basketmänniskor än idag. Tyvärr råkade Gennadij ut för en olycka med sin Volvo 242: a och fördärvade ryggen, ett trauma som medförde att han aldrig riktigt kom tillbaka i den hysteriska form år två som han hade när han kom till föreningen.

Nästa ryss att lyssna på Miki och komma till Sverige, Huskvarna var Maxim Kropatchev. Max var ryss, såg ut som en ryss och agerade som en ryss. Jag kommer aldrig glömma vårt första gympass nere i gamla gymmet i Huskvarna Sporthall tillsammans med Mikael Londos (som för övrigt var den som assisterade Miki vid denna tidpunkt) där helt sonika lastade upp 300 kg på skivstången och tuggandes tuggummi stod och gjorde knäböj som att han hade 40 kg på stången!

Eftersom vi stod över första omgången i Globen 91-92, det var ojämnt antal lag i Basketligan och alla lagen hade fått en förfrågan om någon kunde tänka sig att stå över frivilligt, men det var det naturligtvis inte. Förutom en. Miki Herkel. ”Vi står över – inga problem. Vad de andra lagen inte förstår är att detta är ett ypperligt tillfälle för oss att scouta alla våra kommande motståndare” och så fick det bli. Där satt vi i slips och skjorta och scoutade alla våra motståndare och när väl matcherna kom sen, så kunde vi inte allt om våra motståndare, men snudd på. Vi gjorde således inte ligadebut förrän omgång två och gissa vart? Just det, i Kinnahallen, där hela denna ligasatsning för Brahes del börjat i form av testturnering (där vi förövrigt köpte in den väldige amerikanen, Gig Simms, för att bidar under korgarna). M7, tidigare BK Marbo, hade två amerikaner: Jim McCoy som var en fruktad skytt och Reggie Simons som numera är trollkarl (!). Vi hade två ryssar. Kalla kriget hade således kommit till Knallebygden och vill ni veta hur det gick? McCoy/Simons (2) – Stetinin-Kropatchev (52)!

Vi vann enkelt och allt hade varit frid och fröjd om det inte hade varit för det faktum att vår vän Kropatchev blivit kallad till dopingkontroll i samband med slutsignal. Ska villigt erkänna att tankarna gick lite där, alla hade ju bilden av en tuggummituggandes ryss som bollade med 300 kg i knäböj i färskt minne, men som tur var gick allt bra och idag vet jag ta mig tusan inte om Max är den starkaste basketspelare jag fått bevittna live?

Nästa ryss att få chansen med oss i Basketligan var herr Micha Kochilanka. Eller ryss och ryss förresten: Micha kom från Ukraina, Kiev och den enda basketspelare mig veterligen som haft med sig termos fyllt med hett te till matcherna. Döm av vår förvåning när vi andra bälgar vatten i timeouterna och han sitter och smuttar på skållhett te…

Micha kom aldrig upp till Gennadijs eller Maxims kvalité och från att ha gått ifrån att vara ett lag som tagit lika många poäng som Kärcher och Plannja året innan, så var vi nu ett bottenlag.

Det finns naturligtvis andra spelare från Brahe-tiden som påverkade mig mycket. Håkan Stenman, var en sådan. Håkan var lagkapten i den vevan när klubben gick från div 1 (som det hette då) till Basketligan och just en sådan lagkapten som jag önskar att alla mina blivande lagkaptener ska vara: tuff, rättvis, jobbar hårdast och någon som alla lyssnar på. När Håkan tog till orda, det hände inte så ofta, men när han väl gjorde det, så lyssnade man.

Här hade vi Tony Andersson (numera Hertzberg), en skarpskjutandes guard med en handled klippt från basketens ABC-bok, Sören Ekstedt som antagligen hade skäggstubb redan när han föddes och därmed ingav respekt, Thomas Kasselrud som förutom att han var en gedigen basketspelare också hade ett hjärta av guld och Magnus Hansson som gav begreppet ”hal som en ål” en helt ny innebörd därute på plan. I laget fanns Pasi Järvinen som bidrog med lite hederligt finskt Sisu när det drog ihop sig på träningar och matcher och under korgarna hade vi både Mats Gustafsson och Ulf ”Mini” Larsson som bidrog med både centimetrar och muskler. Per ”Lilleman” Liljebäck och Stefan ”Lill-legenden” Alvarsson höll ihop bakplan.

Under åren i Brahe Basket fick jag också några av mina närmsta vänner än idag i form av Olof Jonsson och Stefan Alvarsson, jag glömmer aldrig när vi skulle spela hemma mot Stockholm Capitals som under denna tid hade bolltrollaren Bo Alvin Dukes i sin laguppställning. Stefan hade hypat för den här matchupen, han vs Bo Alvin, i flera veckor för att bara se det sluta i antiklimax med Bo Alvin på läktaren i Huskvarna Sporthall – skadad. Den gode Alvarsson blev så besviken att han sprang fram till honom innan matchstart och skrek: ”Bo Alvin – I want You!

Patrik Frivold, Martin Eriksson (numera Zetterberg), Martin Fransson och redan nämnda Pasi Järvinen (som jag för övrigt körde truck tillsammans med på centraldepån ute på Ryhov, allt under uppsikt av en annan legendar, Alf Hellberg) är andra som jag stolt konstaterar som mina vänner än idag – jag ryser av välbehag när jag tänker tillbaka på alla namn och vad vi har fått uppleva tillsammans!

Vill också passa på och rikta en speciell tanke till de personer som kommit och bli synonymt med Huskvarna Sporthall – vaktmästarna.

Minns den natten när jag gick från att vara elev på Sanda till herrlagsspelare i Brahe Basket hur allt nere i Sporthallen bara öppnades upp. Helt plötsligt hade vi mittenrampen tänd på träningarna, genvägarna till omklädningsrummen var nu plötsligt tillgängliga och mest av allt: nu möttes man av ett ”hej” när man äntrade Huskvarna Sporthall. Jan Snell, Lasse Fredriksson och Gösta Karlsson – tack för att ni fostrade mig och många andra hos er i Huskvarna Sporthall, jag har en otrolig respekt för all tid ni lagt ner för att vi som utövare ska ha det bra i Huskvarna Sporthall! Ni är sannerligen bäst!

Idag gläds jag med de framgångar och framförallt uppsving som herrlaget haft denna säsong samtidigt som smärtan fortfarande inte gått över att det inte finns ett Brahe-lag i högsta representationserien på damsidan längre – ingen ska någonsin komma och tro något annat än att det försöktes och i det sammanhanget måste jag nämna nästa stora namn i Brahes historia i mina ögon: Göran Henriks – här kan vi tala om eldsjäl.

Jag vet inte om Brahe hade existerat idag om inte Göran hade tagit hela föreningen under sina vingar för några år sedan och allt detta i kombination med sitt arbete som inneburit/innebär tunga resor över Atlanten i parti och minut – du har min djupaste respekt, Göran!

Brahe Basket har för mig kommit och bli synonymt med starka familjer. Här har vi familjen Henriks, familjen Bjarnemar, familjen Hedin, familjen Forell, familjen Ericsson, familjen Holmgren, familjen Hellberg, familjen Pihlqvist (jag glömmer inte dig, Christina – vad hade Brahe Basket varit utan dig och dina insatser?!) för att nämna några – kanske är det därför som Brahe Basket känns som en enda stor familj?

Jag är stolt över att ha fått möjligheten att representera Brahe Basket.

Tiden i Brahe Basket fostrade och formade mig till den som jag sedermera blev som basketspelare, men även idag som jag är som människa och för det kommer jag vara föreningen evigt tacksam!

Lycka till hela föreningen i era fortsatta ambitioner och strävan efter att flytta fram era positioner!

Dennis Aulander, numera head coach i Basketettan Herr för den nybildade klubben Wetterbygden Highlanders, spelade i Brahe Baskets herrlag mellan 1990 - 1994. Ursprungligen från Ängelholm, och efter sin gymnasietid på Sanda Riksbasketgymnasium plockades han av Miki Herkel till Brahe. Med sin atletiska spelstil var han populär hos publiken i Huskvarna Sporthall, och var med och tog JSM-guld 1991, fortfarande vår största framgång hittills. Efter tiden i Brahe flyttade han till Luleå och Plannja, där han vann fyra SM-guld och mängder av A-landskamper som följd. 2002 flyttade Dennis tillbaka till Vätterbygden, och började jobbade på Sanda Riksbasketgymnasium.

Johan Enbom

”Coolaste laget i Damligan” gav SM-silver och basketdrag i Vätterbygden

Ja, så skrev, den norrländska journalisten, Ludwig Westfält efter vi slagit ut storfavoriten Luleå i semifinalernas femte och avgörande match uppe i Pontushallen. Hallen var nästan skrämmande tyst i slutet av matchen efter att vi vänt ett underläge på 16 p till seger med 8.

Jag fick frågan i slutet av säsongen 2002/2003 om jag ville ta laget. Spännande, tänkte jag, som kände att jag ville pröva på Damligan. Samtidigt med det började jag tänka spelare, försäsong och möjligheter. Mitt i sommaren hade vi tre spelare klara, när säsongen drog igång var vi 8, som senare skulle bli 9. De spelare vi hade var en härlig blandning av erfarenhet och ungdomlig hunger.

Den kanske viktigaste delen till framgång var ändå kemin och spelarnas gemensamma ansträngning till att få ut det mesta på banan. Självklart var det en balansgång i planeringen för att hålla alla spelare skadefria men också hitta lösningar på hur vi skulle kunna höja intensiteten i vårt spel utan att vara 10 spelare på träning. Bland annat spelade vi en gång i veckan mot Sandas åk 1 pojkar, och valde en försäsong i Slovakien som bägge delarna betydde väldigt mycket för vårt resultat.

Korta, kloka, krigare

Brahes stolta damlag var kanske ett lag som ingen riktigt tog på allvar förrän det var dags för slutspel. Vi var ett av ligans kortaste lag, men också ett lag fyllt av bollvinnare som gjorde det extremt jobbigt för motståndarna. Krydda detta med bra grunder, erfarenhet och ett lag som spelade fantastiskt tillsammans.

Temperaturen steg i den redan varma klubben

Brahe har alltid varit en otroligt varm och familjär förening. Genom åren har föreningen varit fylld av ”eldsjälar” som med hela sin själ och hjärta gått in föreningen. En mycket viktig del i framgångarna under min tid var just denna stämning och framför allt en mans otroliga engagemang.

Thomas Bethmarker byggde sakta men mycket säkert upp ett förtroende bland bygdens företag som gjorde att sponsorer helt plötsligt intresserade sig för dambasket och Brahe. Jag har aldrig mött en människa med det drivet och skickligheten. Även om vi ”bara” lyckades ta ett silver var Thomas arbete guld värt. Brahe blev hetare och hetare. Riksmedia och TV gjorde inslag och skrev spaltmeter. Laget ångade på med först en kvartsfinalserie på Gotland, semifinal i Luleå och finaler mot Solna. Att resa med det gänget var en ren njutning, alltid skön stämning och fullt fokus när det var dags.

Givetvis finns det många fler att nämna i detta sammanhang och jag vill passa på att tacka er alla som var med.

Nära men ändå en bra bit bort

Solna stod för motståndet i finalserien. Förlust med 3-0 och totalt minus 7 p, sista matchen gick till förlängning och det kan ju se ut som nära, men ärligt talat så var vi inte riktig när mer än i sista matchen. För alla som var med på resan var nog ändå en proppad Huskvarna Sporthall i den andra matchen i oförglömlig upplevelse. Underbart drag och härlig stämning räckte inte för att vinna, men det gav ändå så mycket mer.

Jag tror att för Bjällan, Dala, Maria, Anzo, Lisa, Petra, Malin, Marie, Rebecca och Kristin var denna säsong något alldeles speciellt. Det går aldrig att göra igen och ingen kan ta ifrån oss denna säsong. Tack, alla, stort tack!

Efter tiden i Huskvarna blev Johan Enbom skåning och arbetade en tid i Helsingborg Basket och IK Eos, innan Hörsholm i Danmark hörde av sig. Han har precis avslutat min andra säsong i klubben, med ett guld och ett silver hittills. Där jobbar han också med ett mycket spännande utvecklingsprojekt och kommer att vara kvar i klubben minst 1 år till. Det finns många likheter mellan klubbarna och jag trivs riktigt bra. Johan är också numera förbundskapten för det danska damlandslaget. I sommar flyttar han och familjen till Helsingborg. Johans fru arbetar som rektor och barnen är 13 och 14 år gamla. ”Silversäsongen” 2003/2004 blev Johan ”Årets tränare” i Damligan, en utmärkelse som jag även fick i Danmark denna säsong. Utmärkelser som Johan är stolt och otroligt hedrad över. Kopplingen till Brahe idag är ”på distans”, han följer allt som skrivs om klubben och håller sig uppdaterad.

Lasse Nordmalm

2011 är ett jubileumsår i Huskvarna. Staden fyller 100 år, men också en av stadens största idrottsföreningar firar. Brahe Basket fyller 35 år – 1976 skapades en klubb som nu kan se tillbaka på år av idrottshistoria. Och detta vill vi göra, titta tillbaka och minnas. ”Mitt Brahe” är en krönikeserie där Braheprofiler själva berättar sina historier, ögonblick och anekdoter. Lasse Nordmalm har många minnen, men han minns början - och Brahes första amerikan någonsin... Säg ”Jon Marshall” och basketvänner som var med på 70-talet, får något nostalgiskt i blicken. Den förste amerikanen i Huskvarnabasketens historia var kanske den allra färgstarkaste av dem alla. På planen – men många minns säkert honom också utanför planen.
Jonathan Marshall, född 1950 – ”eller 1951” som han själv påstod ibland, uppvuxen i Clairton, Pennsylvania. Den som kan sin filmhistoria, kommer ihåg att gänget i klassikern ”Deer Hunter” är från just Clairton, en liten smutsig stålverkshåla utanför Pittsburgh. ”Med en flod så förorenad att den tar eld av sig självt ibland” påstod Jon.

Historieberättaren Jon Marshall blev nog så småningom lika känd som basketspelaren Jon Marshall. Och historierna OM Jon Marshall är så många att undertecknad skrev en lång räcka osannolika Marshall-historier i klubbladet ”Brahe Basket Bulletin”.

Men det var ju som basketspelare han kom till Huskvarna 1975 - året innan Brahe bildades. Med fyra guards i HBK:s förstauppställning (Sven Ödman-Claes Rosengren-Gunnar Bergman-Pehr Ottevik) konstaterade coach Gunnar Ödman att ”vi kan springa men för att springa behöver vi någon som tar returerna först … ”

Gunnar fick via sin gode vän Kenny Grant höra talas om en mycket speciell returtagare från Penn State. Jon Marshall, 195 cm (inte 204 som det stod i vissa programblad), hade en överkropp som få basketspelare på den tiden. Lägg därtill armar som var riktigt låååånga, så spelade de där ihopfuskade 9 centimetrarna i programbladet mindre roll. Jon's ”wingspan” i kombination med styrkan gjorde honom till Sveriges förmodligen bäste returtagare. Fastän vi bara spelade i näst högsta serien, mötte vi alltid Elitserielag på försäsongen och fick kvitto på just det. Bill Collins i Malbas t ex, vann både skytteligan och returligan 1977 i Elitserien – men när han mötte Jon Marshall, steg han åt sidan.

1976 fick man ha två utländska spelare i div 2 (som nuvarande Basketettan). Vi hade en klar ambition att vara med och fightas i toppen. På våren testade vi ett antal amerikaner som komplement till Jon. Bland annat Bill Magarity, sedemera en av svensk baskets största poängmaskiner, både i Elitserien och i landslaget. Bill hade gjort en säsong i Arvika men sökte nu nya utmaningar. I en träningsmatch mot vår ärkerival Borås, som vi brukade spela jämnt med annars, vann vi med 40-50 poäng. När Bill inte satte skotten, tog Jon den offensiva returen. Jag tror de gjorde över 40 poäng var. Jag vet inte om jag sett två spelare i Brahetröjan spela en sådan match vare sig förr eller senare. Och jag har sett ett antal Brahe-matcher …. från 1976 till 1992 i alla fall ...

Uppsala fick dock nys om Magarity, så vi letade vidare. Det blev Tom Woodring som kompletterade Jon. Men dagen efter premiären gick Jon sönder i ena knät. Totalsönder. Hela säsongen var spolierad. Jon fick dock stanna kvar i Huskvarna – och här kanske hans sociala patos spelade stor roll. Han deltog i det mesta klubben gjorde med sitt stora hjärta, goda humör och sin klubblojalitet.

Det är under den här tiden som Jon och Calle Örnemark blir goda vänner. Jon hjälper Calle i hans verkstad med att bära stockar, trästycken och annat tungt. ”Kan du lyfta hit Adolf Fredrik” bad Calle, som gjort en skulptur av den svenske kungen – han som föråt sig på semlor. Följaktligen hade Calle gjort sin Adolf Fredrik med en stor semla i handen.

”Which one?” frågade Jon. ”Aha, the guy the hamburger”!

Jon Marshall gjorde comeback säsongen 1977-78 men blev aldrig riktigt kvitt sin knäskada. Men det blev tre oförglömliga år, både för Jon, för basketfansen och för Huskvarnaborna.

Passagerna på den fullsatta Jönköpingsbussen den där höstmorgonen för 35 år sedan har säkert heller inte glömt Jon Marshall. (Jon föredrog att ta bussen till svenskalektionerna i Jönköping hellre än att köra).

Bussen ska just köra iväg efter att ha stannat vid en hållplats. Men kvar i trängseln i bussen är en gammal dam med käpp. Hon ska av men har inte hunnit fram till bakdörrarna. Jon ser henne och vrålar till chauffören ”Stop! Hold it!” - och han stannar nog mest av förskräckelse.

Den store mörke mannen med den stora svarta slokhatten och med bergssprängaren hängade på axeln, banar sig fram mellan folket till den lilla tanten, som säkert undrar vad det är för något som kommer. Så lyfter han upp henne, går fram till dörren, ber chauffören att öppna, sätter av tanten på trottoaren, ler sitt stora leende med den stora gluggen mellan framtänderna, stiger på bussen igen och ger chauffören tummen upp: ”OK – you can go now”.

På den där bussturen den där morgonen blev det en alldeles speciellt varm stämning. Men jag undrar än idag vad tanten tänkte …

Lasse Nordmalm, var med om att bilda Brahe Basket 1976 och sysslade sedan med en massa olika saker i klubben (utanför planen) fram till 1992. Lever ständigt med det dåliga samvetet att ännu inte ha skrivit den där "Boken om Brahe - de 15 första åren" ... Efter Braheåren jobbade han med etableringen av svenska BasketLigan från 1992 och sedan med EM i Sverige 2003. Bor sedan 2005 i Malmö och arbetar numer med utveckling och utbildning inom idrottssektorn. När det gäller basket idag, ser han fler matcher live i Litauen än i Sverige ...

Lina Hedenström

1984. Bamse Cup. Final mellan Stensholmsskolan och ärkerivalerna Södergårdsskolan. Finalen är på en lördag i mars månad. Varken jag eller min tvillingsyster Lotten kunde äta någon frukost. Hela magen värkte av nervositet. Inget annat i hela världen var viktigare än denna dag, denna final. En del av mig ville helst bara springa och gömma mig i källaren, men sådant gjorde man ju inte. Pratade lite med Lotten på förmiddagen hur hon kände det. Hon var fåordig.

Finalen gick i sporthallen. Den stora. I gruppspelet hade man delat upp sporthallen i 3 mindre planer. Finalen gick i den stora. Första riktiga matchen på stor plan. Vi spelade i 4 perioder om 10 minuter rinnande. Erika Svensson, lång som en stolpe gjorde enkelt Södergårdsskolans 2 första poäng i första perioden. I andra perioden gjorde lilla snabba Mari Augustsson ytterligare 2 poäng för motståndarna. Nu började det likna utklassning. På läktaren satt Öxnehagas pojkar -73 (Myggan och Pajen) och vi stod inför en förnedring.

När slutsignalen gick hade vi gjort det omöjliga. Vi hade hämtat upp. Ställningen blev 4-4. Coach Lelle var högröd i ansiktet och peppade oss så gott det gick. Sudden death skulle avgöra. 2 minuter in i förlängningen drog jag till med ett långskott. Upplevelsemässigt var det minst en meter utanför 3p. I verkligheten någonstans runt 3-sekunder. Bollen studsade i plankan, sedan på ringen för att slutligen gå i nät. Glädjen var brutal! Vi vann! Coach Lelle fick tårar i ögonen och sa åt oss alla att hämta var sin läsk i Café Dahlin som hon skulle bjuda på.

Det var mitt första riktiga basketminne från en basketkarriär som blev 14 år i de röd-gula färgerna. Brahe Basket F73 har hela klubben, men främst tränare Bengt Berglund att tacka för otroliga basketupplevelser under hela 80-talet. Det fanns knappt en turnering som vi inte var med i, knappt en hall i hela Sverige vi inte spelat i och knappt en domare som inte gett Bengan en teknisk foul. Såhär i efterhand, drygt 25 år senare inser jag vilken uppoffring han gjort för vårt lag. Vi var borta varje helg och varje lov. Sann eldsjäl! Så här kommer ett litet tack till dig i efterskott!

Brahe Basket har fostrat mig både som basketspelare och människa. Byggt självförtroende, lärt mig att framgång aldrig kommer gratis, fått mig att lära känna människor jag annars aldrig skulle lärt känna, gett mig glädje vid framgångar och besvikelser vid motgångar. Men framför allt, lärt mig att basket är den främsta sporten av dem alla.

Brahe Basket är en fantastisk klubb med fantastiska människor. Nu, när jag sedan 13 år inte bor kvar i Huskvarna gläds jag åt att många som en gång var aktiva spelare när jag var ung nu åter igen är aktiva som ledare och funktionärer. Till och med min egen pappa (Jan Holmgren) kunde inte hålla sig ifrån Brahes styrelsearbete efter pensionen. Fattas bara att mamma sätter igång med Café Dahlin igen.

Grattis Brahe till 35-års jubileet!

Lina Hedenström (fd Holmgren), #4. Började spela i Brahe Basket 1983, spelade i damlaget 1993-1995. Stolt mottagare av prestigefyllda utmärkelsen Årets Bamse 1985.

Historia

Brahe Basket är en förening med djupa rötter i Huskvarna. Sedan 1976 har det spelats elitbasket i Huskvarna Sporthall, och det har skördats många framgångar för Brahes basketlag. Flera framgångsrika lag, karismatiska spelare och legendariska tränare har alla burit Brahes färger, och för varje år som går skrivs nya kapitel i historieboken.

Den här sidan är tillägnat det förflutna, för alla som vill ha en historielektion om hur Brahe Basket grundades, varför Bamse är föreningens maskot och vilka storspelare som dragit på sig Brahe-dräkten. Till er som varit med stora delar av alla dessa åren och gärna vill friska upp minnet, kanske känna gåshuden klättra längs armarna igen vid minnet av ett avgörande skott som man sedan länge glömt bort. Och såklart ni, alla unga basketspelare, som idag representerar Brahe, den här sidan är till för er att förstå vad ni är en del av, och vad det innebär att spela för Brahe Basket!

SM-silver 2004

Den magiska säsongen 2003/2004, då damlaget kämpade sig till ett välförtjänt SM-silver minns vi ofta och gärna. Men hur var det nu egentligen? Hur gick det gick till i det så smått kultomspunna slutspelet framåt vårkanten? Följ med på en djup genomgång av hela Brahes slutspel, ändå in till den sista finalförlusten.

Kvartsfinal (vs. Visby Ladies)

Kvartfinal 1: 20/3 Brahe Basket – Visby Ladies 80 – 66 (1-0 i matcher till Brahe)

Matchen började inget vidare för Brahe, men den fick ett gott slut! Visby hade ledningen efter första perioden, 18 – 27, och det såg inget vidare ut. Då började hemmalaget en mäktig upphämtning. Den inleddes med fyra poäng från Anna Bjällmark och slutade med att Brahe gjort 17 raka poäng och tagit ledningen. In bit in i tredje perioden hade Brahe gjort 36 – 6 sedan Bjällmark startade rycket, och Visby hade tappat hoppet.

- Vi var nervösa i inledningen, det var play-off och vi mötte ett bra lag på hemmaplan, var tvungna att vinna… men så plötsligt fann vi våra roller, tog returerna som vi skulle, sa Rebecca Alvidrez till JP:s Torbjörn Berlstedt efter matchen.

Alvidrez var, tillsammans med Bjällmark och Maria Nilsson, bäst i Brahe. Flera gånger var det hon som fick igång laget igen, med en snygg drive till korgen eller en assists till lätta poäng.

- Nu åker vi till Visby med större självförtroende, fortsatte Alvidrez. Vi vinner där, sedan kan allt hända!

Poäng, Brahe: Anna Bjällmark 20, Maria Nilsson 16, Ann-Sofie Dreij 12, Lisa Målberg 12 (9 returer, 6 assists), Rebecca Alvidrez 10 (10 returer, 5 assists, 5 steals), Malin Westin 7, Petra Sjögren 3.

Kvartsfinal 2: 22/3 Visby Ladies – Brahe Basket 80 – 56 (1-1)

I den här matchen hade Brahe inte en chans. Visby satte press direkt, och drog ifrån snabbt utan att damerna hade en chans. Halvtidsiffrorna 47 – 20 och slutresultatet 80 – 56 talar sitt tydliga språk. Det var ingen trevlig kväll i Södervärnshallen.

- Det bästa är att matchen är slut och att vi nu skall in i den tredje matchen, sa Johan Enbom till JP:s Thomas Gottfridsson efter fadäsen. Idag tappade vi ju hela vårt grundspel.

- Precis allt gick ju snett för oss idag, sa Anna Bjällmark. Jag vet egentligen inte vad som hände där ute på banan, men vi var steget efter hela tiden.

- Men en sån här rejäl utklassning räcker gott som tändvätska inför tredje matchen hemma på onsdag.

Poäng, Brahe: Rebecca Alvidrez 11 (10 returer), Lisa Målberg 11, Petra Sjögren 10, Ann-Sofie Dreij 9 (5 assists), Malin Persson 7, Maria Nilsson 4 (3 steals), Anna Bjällmark 4.

Kvartsfinal 3: 24/3 Brahe Basket – Visby Ladies 69 – 56 (2-1 till Brahe)

Som rubriken i JP dagen efter konstaterade: ”Brahe vågade vinna igen.” Kvartfinal nummer tre var jämn och poängsnål fram till fjärde perioden, då skyttet helt plötsligt funkade för Brahe, och man trampade gasen i botten. Maria Nilsson sänkte tre trepoängare under de avslutade tio minuterna, Lisa Målberg satte en, plus fem straffkast. Seger med 13 poäng, och semifinalplatsen låg och väntade bakom hörnet.

- Framförallt vinner vi matchen tack vare returtagningen, som vi vann med klara 44 – 23 sett till hela matchen, sa coach Enbom till JP:s utsände Thomas Bergkvist.

Det blev också comeback för Anna Dahlgren i Brahe i matchen, ett viktigt tillskott i jakten på SM-guldet, och hon gjorde det med den äran. Bäst på plan var dock Anna Bjällmark, i topp med 20 poäng.

Poäng, Brahe: Anna Bjällmark 20 (7 returer, 5 assists), Lisa Målberg 16 (8 returer), Maria Nilsson 14, Anna Dahlgren 6, Ann-Sofie Dreij 4, Malin Persson 3, Petra Sjögren 3, Rebecca Alvidrez 3 (12 returer, 3 steals).

Kvartsfinal 4: 27/3 Visby Ladies – Brahe Basket 66 – 79 (3-1, Brahe vidare till semifinal)

De 820 i publiken som försökte hjälpa Visby till seger lyckades inte störa Brahedamerna, som efter en lite trög inledning tog över matchen. Vid 10 – 8 till Visby gick Brahe över till en zon, vilket blev lyckat. 24 – 17 efter första perioden och 46 – 32 i halvtid.

- Härifrån kändes det som om det aldrig var någon fara under matchen, sa Johan Enbom till JP. Vi kunde ta bort deras anfallsspel, som stört oss under tidigare matcher, och var beredda på att spela direkt vid olika matchsituationer.

Som bäst var Brahe uppe i 25-poängsledning i tredje perioden. I den avslutande kvarten knappade Visby in något, men de hotade aldrig sina motståndare på riktigt. Brahe vann 79 – 66, och gick nu vidare till en semifinalserie mot Luleå Basket.

Poäng, Brahe: Lisa Målberg 22 (12 returer), Anna Bjällmark 16, Maria Nilsson 15, Rebecca Alvidrez 11, Ann-Sofie Dreij 6, Malin Persson 4, Anna Dahlgren 4.

Semifinal (vs. Luleå Basket)

Semifinal 1: 3/4 Luleå Basket – Brahe Basket 65 – 62 (1-0 till Luleå)

I första mötet med Luleå hamnade Brahe snabbt på efterkälken, Damligans nordligaste lag vann första perioden med 20-11, men i den andra, poängsnåla perioden knappade Huskvarna-laget in något.

De största triumferna kom i tredje perioden, när Brahe spelade bra basket och gick om till ledning med två poäng inför den sista perioden, 46 – 44. Men i fjärde blev Luleå och framförallt Katarina Andersson för tunga. Andersson slutade matchen på mäktiga 25 poäng och 15 returer.

I Brahe var det återigen Anna Bjällmark och Rebecca Alvidrez som stod för de stora insatserna, men den här gången räckte det inte hela vägen.

Poäng, Brahe: Anna Bjällmark 20 (7 returer, 4 steals), Rebecca Alvidrez 11 (10 returer, 4 steals), Ann-Sofie Dreij 11, Malin Persson 9, Lisa Målberg 5 (7 assists, 4 steals), Petra Sjögren 3, Maria Nilsson 3.

Semifinal 2: 5/4 Brahe Basket – Luleå Basket 71 – 61 (1-1)

Tillbaka på hemmaplan, och segern betydde inte bara utjämnat i semifinalen, utan också Brahe Baskets första vinst i en semifinal någonsin. Men den satt långt inne, efter att nerverna börjat spela damerna ett spratt, och en 19-poängsledning i tredje perioden blev två poäng en bit in i fjärde.

Ungefär samtidigt fick Rebecca Alvidrez sin fjärde foul, påpekade för domaren at det inte stämde, åkte på en teknisk foul och fick se resten av matchen från bänken. Många lag hade packat ihop under pressen och låtit Luleå ta segern. Men inte Brahe årgång 2003/2004. Istället sänker Brahe tre stycken trepoängare i anfallen efter varandra – två från Petra Sjögrens händer och en från Anna Bjällmark – och går upp i en trygg ledning igen. Ytterligare två poäng från Sjögren säkrade segern, och Brahe-spelarna kunde jubla ikapp med publiken i Sporthallen.

- Det är bedrövligt att det skulle behöva bli på det viset, sa Johan Enbom om den sena kollapsen till JP:s Thomas Bergkvist efter matchen.

- Men å andra sidan så vann vi matchen, kvitterade till 1-1, och det är ju det som är det viktigaste.

Poäng, Brahe: Anna Bjällmark 16 (5 steals), Lisa Målberg 16 (8 returer), Petra Sjögren 10 (11 returer), Rebecca Alvidrez 10, Malin Persson 8, Maria Nilsson 6, Ann-Sofie Dreij 5.

Semifinal 3: 7/4 Luleå Basket – Brahe Basket 77 – 72 (2-1 till Luleå)

Matchen uppe i Luleå började inget vidare för Brahe, men blev stadigt bättre och bättre, men tyvärr räckte det inte hela vägen fram. Luleå vann med fem poäng, trots att det var Brahe som avslutade matchen bäst.

- Vi är ett lag där alla behöver stöd av varandra för att lyckas, sa Enbom efter matchen. Nu vacklade några av oss i inledningen men innan allt var över stod vi upprätta och nu är vi mentalt redan på väg mot match fyra.

Det var ett något slitet Brahe som inledde matchen, vilket märktes i poängprotokollet. I halvtid hade Alvidrez, Målberg och Bjällmark bara lyckats göra 6, 4 respektive 2 poäng var. Istället var det Petra Sjögren och Malin Persson som höll Brahe i matchen långa stunder, och var nära att skrälla inför 1 192 åskådare i Pontushallen.

- Jag tycker vi fortsatt ska gå med SM-guldet som mål. Det är det självklara målet för oss, avslutade Enbom i artikeln i JP.

Poäng, Brahe: Petra Sjögren 19 (3 steals), Rebecca Alvidrez 16 (6 returer), Lisa Målberg 13 (5 assists, 3 steals), Malin Persson 11 (9 returer), Anna Bjällmark 10, Maria Nilsson 3.

Semifinal 4: 10/4 Brahe Basket – Luleå Basket 64 – 56 (2-2)

Fjärde matchen mot Luleå kom mitt under påskhelgen, och som Jönköpings-Posten skrev i sin artikel så fixade Brahe en riktigt påsksmäll!

- Det här var rätt kul, sa Johan Enbom till Göran Bäckström på JP efter den härliga vinsten.

Det var en jämn match, men hela tiden var det Brahe som ledde med några poäng, och vann alla perioder med ett, tre, ett och tre poäng respektive period. Med sex minuter kvar ledde hemmalaget med åtta poäng, men en 10-0 ”run” av Luleå gjorde att de gick om och förbi. Då var det återigen Petra Sjögren som steppade upp och sänkte en trepoängare som gjorde laget gick upp i ledning igen.

Fyra minuter kvar, och semifinal fyra såg ut att bli en riktig rysare. Då drog Luleå på sig två fouls, en avsiktlig och en osportslig, vilket gav Brahe fyra straffkast och bollen på sidan. Alla fyra satt där de skulle, och vips så ledde damerna med 59 – 52 efter en fastbreak lay-up från Anna Bjällmark. Till slut seger med 64 – 56, och en avgörande femte semifinal väntade i Luleå.

- Vi bara njuter just nu. Spelar bra basket, har gått längre än något Brahe-lag tidigare gjort i föreningens historia. Och nu åker vi till Luleå helt utan press, nu är det ju hemmatjejerna som har alla krav, allt tryck på sig inför 2000 personer på läktarna, avslutade Enbom.

Poäng, Brahe: Anna Bjällmark 17, Ann-Sofie Dreij 12, Petra Sjögren 11, Maria Nilsson 11, Rebecca Alvidrez 9 (5 returer), Malin Persson 4.

Semifinal 5: 13/4 Luleå Basket – Brahe Basket 78 – 86 (2-3, Brahe vidare till final)

Om fjärde semifinalen var en påsksmäll, så var den femte en bomb! Brahe åkte till Luleå och tvålade dit hemmalaget och avancerade till sin första SM-final någonsin!

- Det är sjukt, Brahe i final, sa en lycklig coach Enbom efter matchen. Makalöst!

Den stora hjältinnan i Brahe var Anna Bjällmark. Hon satte mäktiga 32 poäng på ett grymt säkert skytte, 10 av 12 tvåpoängsskott, 3 av 4 trepoängare och 3 av 3 straffkast. Luleå kunde inte stoppa henne på hela kvällen, och Brahe kunde avgöra i fjärde perioden efter tre jämna tiominutare.

- När vi behöver det som bäst så satte hon den, berömde lagkamraten Rebecca Alvidrez, som själv stod för 7 poäng.

Brahes historiska avancemang till SM-finalen var årets överraskning i Basketsverige. Luleå var ett slaget lag, och lagets coach Lars Johansson kunde bara gratulera finalisterna:

- En bitter förlust. Men jag tycker aldrig att vi kom rätt in i den här semifinalserien och givetvis är det bara att gratulera Brahe som spelar klokt mot oss.

Poäng, Brahe: Anna Bjällmark 32, Petra Sjögren 16 (6 returer), Malin Persson 13, Lisa Målberg 10, Rebecca Alvidrez 7 (6 returer), Ann-Sofie Dreij 5, Maria Nilsson 3.

SM-Final (vs. Solna Vikings)

Final 1: 17/4 Solna Vikings – Brahe Basket 68 – 57 (1-0 till Solna)

- Första SM-finalen, det är härligt, sa Lisa Målberg till JP:s Thomas Bergkvist efter första finalen.

Brahedamerna hängde inte med huvudet trots förlusten. Istället såg de framåt. Brahe spelade nämligen jämnt med Solna stora delar av matchen, hade ledningen efter den första perioden men tappade det mesta under fem minuter i andra perioden. Solna tog kommandot, Brahe missade mycket skott, men ändå var det bara två poäng som skilde lagen i halvtid, 34 – 32.

Men i andra halvlek tappade Brahe ännu mer, och Solna vann till slut. Men nu väntade en spännande SM-final hemma i Huskvarna Sporthall. Och i Solnahallen var det redan en skön stämning, med en tillrest Brahe-klack som hördes betydligt mer än hemmasupportrarna.

Rebecca Alvidrez var bäst på plan för Brahe, och hennes drives till korgen och öppnande passningar fick Solna-publiken att utbrista i ”stoppa sjuan, stoppa sjuan!” ett flertal gånger.

Poäng, Brahe: Rebecca Alvidrez 14 (9 returer, 4 steals), Anna Bjällmark 14 (7 returer), Lisa Målberg 10, Ann-Sofie Dreij 7, Malin Persson 6, Anna Dahlgren 4, Petra Sjögren 2.

Final 2: 19/4 Brahe Basket – Solna Vikings 63 – 70 (2-0 till Solna)

Det var upplagt för basketfest i Huskvarna Sporthall, fullsatt och med extra stolar vid sidlinjerna. Och det kunde vart ännu fler, men brandmyndigheterna tillät inte ståplatser. Trots det kokade hallen, och Brahe inledde strålande och vann första perioden, 16-15. I andra perioden gick Solna om, men ledde bara med ett poäng i halvtid.

Rebecca Alvidrez var återigen lysande för Brahe, var överallt på planen var i det närmaste felfri under sina 32 minuter på planen. Hon höll sitt lag kvar i matchen när hennes lagkamraters skott inte satt där de skulle. Men när Anna Bjällmark blev utfoulad i början av fjärde perioden blev det för tungt för Brahe, och Solna gick för vinst. 63 – 70, och 2-0 i matcher till Stockholmslaget.

- Vad ska man säga, Solna är ett bra lag, sa Alvidrez efter matchen till JP. Men det är vi också.

- Vi hade helt enkelt inte det där lilla extra flytet under matchen, fortsatte Petra Sjögren. Vi spelade bra, var lika bra som Solna, men det är ju poängen som avgör matchen.

Nu väntade en tredje SM-final i Solna där Brahe var piskade att vinna, men det var inget spelarna såg som ett problem:

- Gör alla sitt bästa så vinner vi på onsdag. Vi ska spela match igen på lördag, sa Alvidrez.

Poäng, Brahe: Rebecca Alvidrez 23 (9 returer, 5 assists, 4 steals), Maria Nilsson 12, Ann-Sofie Dreij 11, Lisa Målberg 9 (8 returer), Petra Sjögren 6, Anna Bjällmark 2.

Final 3: 21/4 Solna Vikings – Brahe Basket 66 – 64 (3-0, Solna Svenska Mästarinnor)

…men det gick inte riktigt som Brahe-damerna tänkt sig, och ännu värre var att den tredje SM-finalen avgjordes i en allra sista matchsekunden, när Solna Johanna Axelssons skott slinker genom nätet samtidigt som signalen går, och Solna Vikings är Svenska Mästarinnor 2004!

- Jag har varit med om det här tidigare men jag kan lugnt påstå att man vänjer sig aldrig, sa coach Johan Enbom efter den tunga förlusten.

Annars var det Brahe som inledde matchen strålande med tre satta trepoängare på de sex första avsluten. Men som i de tidigare två mötena tog Solna över mer och mer och ledde i halvtid med åtta poäng. I tredje och fjärde kvartarna var det dock Brahe som tog kommandot igen, vände nästan matchen helt och hade 61-60 med några minuter kvar. Tyvärr ville dock ödet något annat.

Spelarna var nedstämda efter matchen, och silvermedaljerna var inte speciellt mycket värda just då, men Johan Enbom, som också blev vald till ”årets coach” i Damligan, försökte se det i en större bild:

- Ser man på säsongen som helhet så har det varit en fantastisk resa. Vi ha nått finalen för första gången i klubbens historia och vi har lärt oss mycket, inte minst på de här tre finalmatcherna.

Poäng, Brahe: Anna Bjällmark 15, Rebecca Alvidrez 13, Lisa Målberg 11, Ptra Sjögren 11, Ann-Sofie Dreij 6, Malin Persson 6, Maria Nilsson 2.

Och det är ju helt sant. Brahe Basket årgång 2003/2004 gick till final och blev tvåa i Sverige, det bästa resultatet någonsin i Brahes historia!

Isac Ericsson

brahebasket.se

Varför Bamse?

Bamse är inte bara världens starkaste björn. Han är också Brahe Baskets egen symbol, vår egen maskot. Sedan 1976 har han hängt med genom vinster och förluster och fått både en och annan "uppfräschning" på vägen. Han pryder mittcirkeln i Huskvarna Sporthall så stolt att den numera går under namnet "Bamsehallen". Men, om det hade velat sig annorlunda för snart 35 år sedan så kanske det hade vart Snobben som hade fått representera Brahe...
”Vi skulle vilja använda Bamse som vårt klubbmärke, och så vill vi att ni sponsrar oss med
15 000 kronor om året.”Tjänstemannen på det förlag som skötte distributionen av den senare omåttligt populäre seriefiguren Bamse visste inte riktigt vad han skulle tro. Här ringde en ung man som kallade sig Pehr Ottevik från Huskvarna och frågade om en nystartad basketklubb kunde få använda den tecknade björnen som klubbmärke. Och dessutom hade han fräckheten att ta betalt för det.

Frågan hänsköts till Bamses pappa, serietecknaren Rune Andreasson. Pehr Ottevik ringde upp tecknaren som sa att han inte visste så mycket om idrott men han gillade tanken. Därmed fick Brahe Basket sin för Idrottssverige unika klubbsymbol och 15 000 kronor om året i sponsorpengar. Grundbulten för den nybildade basketklubben i Jönköpings kommun var ditskruvad.

Nybildade klubben Brahe Basket (från HBK, KFUM Jönköpings basketsektion och JAIF:s minibasketsektion), ville ha ett något mer personligt och utmärkande klubbmärke än ett "sterilt" vanligt. Något som också kunde stå för positiva värden, speciellt då klubben ville starta en mycket bredare ungdomsverksamhet än de tre tillsammans tidigare haft. Först kom väl tanken på att skapa något eget – men vi testade också idéer med några etablerade figurer.

Men klubbens märke hade lika gärna kunnat bli Snobben, också han seriefigur. Enligt Lars Nordmalm, Braheledare från starten 1976 fram till en bit in på 1990-talet, så var det viktiga att klubben hade ett märke som inte var tråkigt, stelt och stereotypt.

”Vi skulle ha en symbol som stod för något”, berättar Lars Nordmalm, som gärna hade sett Snobben som klubbmärke. ”Det var ingen som hade tänkt på att ha en etablerad seriefigur som symbol”, säger han.

På förlaget vågade ingen riktigt svara, så de bollade frågan vidare till Rune Andreasson, skaparen av Bamse själv. Och han tyckte att Bamse mycket väl kunde stå för de värden som Brahe representerade! Så blev Bamse en Braheit! Senare skötte Rune Andreasson och hans familj Bamse själva (all administration och allting). Så småningom fick vi några specialtecknade situationer med Bamse – Bamse som dunkar, Bamse som dribblar – de Bamse-figurer som än idag används i Huskvarna Sporthall och i vårt klubbmärke.

Förhandlingarna med Snobbens förlag sköttes även de av Pehr Ottevik, men det hela stupade på den byråkrati den unga Brahemedlemmen kastades in i. ”Det var ganska bökigt med rättigheterna, vi hittade inte någon som vi kunde fråga om vi fick använda Snobben”, berättar Pehr Ottevik, som hamnade i Italien på sin jakt efter ett nytt klubbmärke. Braheledningen gav upp och tvingades fundera vidare. En dag kom Pehr Ottevik till Lars Nordmalm och sa att han trodde sig ha hittat det de sökte. Björnen han föreslog var stark, solidarisk och en ledartyp. Förlaget kontaktades – med känt resultat.

Rune Andreasson var sedan hedersgäst vid säsongsavslutningfesten "Brahe Afton" som i början av 80-talet arrangerades i Huskvarna Teater, som tack för att vi fick använda Bamse som vår symbol.

Utdrag ur "Brahe Basket 25 år - BBB Special 2001",
skrivet av Michael Österlund.
(Kursiva stycken berättade av Lars Nordmalm)

Kansliet

Brahe Baskets klubblokal finns i Gamla Idrottshuset i Huskvarna, precis bredvid Huskvarna Sporthall.

Adress:

Alfred Dalinvägen 8

561 31 Huskvarna

Du hittar oss här: >>>>>

Kontakt:

Mail: kansli@brahebasket.se

Öppettider:

Tisdag: 15:00-17:00

Torsdag: 16:00-18:00

Årets Bamse genom tiderna

Årets Bamse har delats ut sedan 1981-82 till en tjej och kille i varje sektion, samt en ledare och domare, inom föreningen. Flera kända basketspelare har sitt namn ingraverade på guldplattor i Huskvarna Sporthall. Esa Heikkinen, Petra Sjögren, Daniel Dajic, listan kan göras lång... Se vilka som har mottagit den ärofyllda utmärkelsen här, från starten till dagens datum.

Säsong	Herrspelare	Damspelare
1981/1982	Esa Heikkinen	Louise Ringdahl
1982/1983	Håkan Carlsson	Åsa Wibring
1983/1984	Fredrik Hedin	Eva Bartels
1984/1985	Sören Ekstedt	Maria Reutmer
1985/1986	Mats Gustavsson	Lissie Andersson
1986/1987	Mats Gustavsson	Annika Bruhn
1987/1988	Håkan Stenman	Martina Pihlkvist
1988/1989	Magnus Hansson	Elizabeth Berta
1989/1990	Thomas Kasselrud	Ann Martinsson
1990/1991	Håkan Stenman	Gabriella Oldén
1991/1992	Dennis Aulander	Marie Andersson
1992/1993	Håkan Stenman	Sara Lindström
1993/1994	Stefan Alvarsson	Annika Bruhn
1994/1995	Houman Ebrahimi	Annika Bruhn
1995/1996	Mikael Lindström	Damlaget
1996/1997	Mikael Olofsson	Johanna Axelsson
1997/1998	-	Petra Sjögren
1998/1999	Ulf Wilhelmsson	Anna Hoff
1999/2000	-	Leila Mengüc
2000/2001	-	Evelina Svensson
2001/2002	-	Malin Persson
2002/2003	Tai Lam	Petra Sjögren
2003/2004	-	Damlaget
2004/2005	-	Therese Carlsson
2005/2006	-	Hanna Sandberg
2006/2007	Isac Ericsson	Jenny Rylander
2007/2008	Albin Hedin	Carina Lersson
2008/2009	Jonas Eriksson	Carina Larsson
2009/2010	Fredrik Rasmusson	Beata Gullberg
2010/2011	Isac Ericsson	Ajnur Bilibani
2011/2012	Billy Andersson	Anna Magnusson
2012/2013	Hugh Robinsson	Frida Jern Bruhn
2013/2014	Maja Andersson	Amer Jusufpahic
2015/2016	Maja Leidefors	Samuel Finnigan
2016/2017
2017/2018	Alexander Johansson	Olivia Johansson

Säsong	Ungdom Pojkar	Ungdom Flickor
1981/1982	Jan Johansson	Eva Bartels
1982/1983	Lars Johansson	Mari Front
1983/1984	Lars Eriksson	Gabriella Oldén
1984/1985	Peter Carlsson	Martina Pihlqvist
1985/1986	Pär Förander	Anna Holmgren
1986/1987	Björn Fredriksson	Anna Lejon
1987/1988	Stefan Alvarsson	Maria Andersson
1988/1989	Martin Fransson	Ulrika Gustavsson
1989/1990	Fredrik Persson	Malin Johansson
1990/1991	Roko Cvitan	Pernilla Eklöf
1991/1992	Le Lam	Jenny Åstrand
1992/1993	Daniel Dajic	Sofia Håkansson
1993/1994	Dohyo Sol	Cecilia Claesson
1994/1995	Dennis Ssempala	Annelie Pärsson
1995/1996	Ulf Wilhemsson	Caroline Johansson
1996/1997	Pascal Bejestam	Evelina Svensson
1997/1998	-	-
1998/1999	-	Josefine Hagman
1999/2000	-	Linda Folkesson
2000/2001	-	Hanna Sandberg
2001/2002	Idan Dekel	Eleonore Rapp
2002/2003	Dastan Namousi	Stina Johansson
2003/2004	Poya Rasooli	Emma Hedin
2004/2005	Dennis Råhlin-ling	Linnea Wickberg
2005/2006	Tobias Henriks	Ida Ericsson
2006/2007	Gustav Nord	Sandra Obradovic
2007/2008	Christoffer Henriks	Maria Melke
2008/2009	Abizar Sadikot	Sara Svedberg
2009/2010	Josef Birol	Louise Forell
2010/2011	Fredrik Andersson	Sofia Henriks
2011/2012	Simon Andrén	Sofia Henriks
2012/2013
2013/2014	Henrik Niklasson	Emilia Gonzales Hallgren
2014/2015
2015/2016
2016/2017
2017/2018		Tilda Sjökvist

Säsong	Mini Pojkar	Mini Flickor
1981/1982	Anders Engqvist	Ann Isaksson
1982/1983	Martin Eriksson	Pernilla Karlsson
1983/1984	Mikael Höög	Veronica Jansson
1984/1985	Tai Lam	Ida Hermansson
1985/1986	Thomas Herkel	Lina Holmgren
1986/1987	Martin Fransson	Annika Dahlberg
1987/1988	Klas Reingård	Pernilla Eklöf
1988/1989	Le Lam	Martina Jonsson
1989/1990	Qouc Lam	Martina Nilsson
1990/1991	Rickard Karlsson	Silva Inal
1991/1992	Erik Holmblom	Vesna Fara
1992/1993	Semere Russom	Anna Bjällmark
1993/1994	Pascal Bejestam	Linn Petersson
1994/1995	Benny Gustavsson	Emelie Lundström
1995/1996	Arsalan Nami	Sofie Holmblom
1996/1997	Arsalan Nami	Linda Folkesson
1997/1998	Oskar Rittsél	Giorgeta Sava
1998/1999	Isac Ericsson	Emelie Jancic
1999/2000	Mathias Lantz	Louise Carlsson
2000/2001	Ruzbeh Shamloo	Gabriella Einehag
2001/2002	Barjo Gusinaa	Frida Jern-Bruhn
2002/2003	Tobias Henriks	Ida Ericsson
2003/2004	Albin Hedin	Ebba Ljungbergh
2004/2005	Christoffer Henriks	Maria Melke
2005/2006	Charlie Bjarnemar	Jenny Smiljanic
2006/2007	Karl Blé Cato	Armita Mohebali
2007/2008	Fredrik Andersson	Daniella Backman
2008/2009	Simon Andrén	Elin Forsberg
2009/2010	Jesper Penndal	Jolin Adolfsson
2010/2011	Joel Penndal	Dorte Havemose
2011/2012	John Appelberg	Ebba Sjökvist
2012/2013
2013/2014
2014/2015
2015/2016
2016/2017
2017/2018	Daniel Saliba	Elsa Claesson

Säsong	Ledare	Domare
1981/1982	Mikael Front	Simon Sjöberg
1982/1983	Mikael Palmborg	Mikael Front
1983/1984	Lisa Markkula	Jan Johansson
1984/1985	Pehr Ottevik	Bengt Berglund
1985/1986	Pekka Markkula	Mats Forell
1986/1987	Thomas Flodin	Niklas Oscarsson
1987/1988	Bengt Berglund	Peter Carlsson
1988/1989	Håkan Stenman	Lars Johansson
1989/1990	Michael Österlund	Tony Andersson
1990/1991	Jan Olsson	Mikael Rosengren
1991/1992	Rickard Jaldemark	Malin Lindström
1992/1993	Fam. Anders Karlsson	Michael Österlund
1993/1994	Roger Arnroth	Oscar Rosengren
1994/1995	Fredrik Jonsson	Klas Reingård
1995/1996	Jörgen Kleist	Rafael Kiersz
1996/1997	Calle Sandberg	Lomong Sol
1997/1998	Peter Johansson	Ulf Wilhelmsson
1998/1999	Zandrah Andersson	Marcus Rosengren
1999/2000	Eva Lilja	-
2000/2001	Linda Löjdmark	Avi Dekel
2001/2002	Mikael Näverberg	Peter Johansson
2002/2003	Edla Henriks	Panayiotis Teodoridi
2003/2004	Fata Hedin	Jake Nolasco
2004/2005	Mats Bjarnemar	Amanda Hansen
2005/2006	Thomas Bethmarker	Tobias Henriks
2006/2007	Panayiotis Teodoroidi	Usama Darwish
2007/2008	Göran Henriks/Peter Johansson	Patrick Smedberg
2008/2009	Fredrik Hedin	Martin Grönhage
2009/2010	Fredrik Hedin	Ahmed Abiib
2010/2011	Niklas Penndal	Patrick Smedberg
2011/2012	Carin Hellberg	Martin Kiersz
2012/2013	?	?
2013/2014	Niklas Pendal	Fredrik Andersson
2014/2015
2015/2016
2016/2017
2017/2018	Cia o Mia	Adrian Lopez

Värdegrund

VÅRA VÄRDERINGAR

I Brahe Basket skall alla känna att de är lika värda! Vi tolererar inte mobbing, fysiskt våld, kränkande behandling/språkbruk eller rasism och vi vill att den som upptäcker att någon är utsatt genast kontaktar ansvarig coach.

Alla spelare och ledare och funktionärer skall uppträda respektfullt och korrekt mot medspelare, motståndare, domare, övriga funktionärer och ledare. Vi vill vara kända för ett gott uppträdande och en bra stil både på och utanför planen.

Vi tar avstånd från droger, alkohol och tobak.

Vi vill att basketidrottandet ska bidra till att utveckla god hälsa, ett sunt liv samt ett bra studieresultat hos barn och ungdomar.

Spelare:
Vi vill att du:

Alltid uppträder respektfullt och korrekt mot medspelare, motspelare, domare, funktionärer och ledare.

Alltid agerar i enlighet med de värderingar som klubben står för och gör ditt bästa för att vara en god förebild för yngre spelare i föreningen.

Tränar så ofta du kan, har fullt fokus på uppgiften och anstränger dig att alltid göra ditt bästa på träning och match.

Kommer i tid och sätter laget före jaget!

Ställer upp som sekretariat/domare efter ett rullande schema både på ungdomsmatcher och i miniverksamheten.

Ledare/Coach
Vi vill att du:

Är en förebild för spelarna såväl på träningar som utanför planen, samt ser till att alla i laget trivs och att stämningen är god.

Strävar efter att varje träning är utvecklande, stimulerande, nyttig och rolig.

Har en kontinuerlig dialog med föreningens mini- respektive ungdomsansvariga för att kunna leda ditt lag i Brahes anda med avseende på exempelvis spelidéer.

Deltar i de coachträffar som föreningen anordnar.

Genomgår nödvändig vidareutbildning som klubben/förbundet anordnar, för att själv utvecklas som ledare.

Föräldrar:
Vi vill att ni:

Samarbetar med varandra inom det lag där ert barn spelar. Detta kan ske vid föräldramöte, genom telefonkontakt, i att vara hejarklack vid matcher m.m.

Stöttar coachen genom positiv attityd och om det är problem, tar upp dem med denne direkt.

Gemensamt utser de föräldrarepresentanter i laget som coachen behöver för att på bästa sätt klara sin uppgift samt bemannar andra uppgifter inom laget/klubben.

Hjälper ert barn att komma i tid till match/träning och ser till att de är förberedda för detta (kost, sömn, fokus etc).

Skjutsar till bortamatcher i egen bil/buss.

BRAHE BASKET- BASKET FÖR ALLA!

Brahe Basket

Välkommen