Dela nyhet
En lång resa med ÄFF
31 dec 2020
Det har varit en resa men att få uppleva framgången med mitt kära ÄFF i höstas värmer fortfarande när man tänker tillbaka på det. Sannerudsvallen 17 oktober 2020 är platsen och datumet som för evigt finns inskrivet i historieböckerna. Jag tänkte att det så här på nyårsafton 2020, den sista dagen på ett mycket speciellt år, kunde passa bra att ta er med på en resa. En resa som ÄFF gjort och en resa som jag själv fått göra. Berättelserna och det som skett längs resan är ofantligt många och alla kan omöjligt tryckas in en och samma text men jag skriver på från hjärtat kring det som passar mig här och nu. Vi publicerar den i tre delar under dagen.
ÄFF är en förening jag är otroligt stolt över att ha varit en del av under snart 30 års tid och ibland behöver man stanna till. Man behöver ta sig tid att minnas och glädjas över det fantastiska som deltagande i föreningsverksamhet ger tillbaka till så många personer. ÄFF har nått framgång på olika sätt tidigare i historien men för herrfotbollen i föreningen tog höstens avancemang till division 4 naturligtvis plats högst upp på listan. Jag har som spelare eller tränare deltagit, och ibland bidragit, vid drygt hälften av de totalt 930 serie- och kvalmatcher som representationslaget hos ÄFF spelat sedan premiären i maj 1974, ett drygt år innan jag själv föddes. Om man tänker efter på det viset så kan man utan att överdriva medge att det här med ÄFF har verkligen betytt en del i mitt vuxna liv.
Tänker jag tillbaka på de här knappa 30 år så känner jag ännu mer stolthet och glädje över det som skedde på Sannerudsvallen även om jag själv inte bidrog med mycket där och då. Det som värmer extra med den matchen och det avancemanget är dessutom vilka som fanns med och vilka som bidrog på plan, vid sidlinjen och på läktaren. Till det återkommer vi när den här texten går mot sina sista rader och den berömda säcken ska knytas ihop. ÄFF har vandrat en lång väg och vi får helt enkelt ta det från början.
Debutåret för ÄFF som förening blev 1974 och historien om hur Frykåsens BK mer eller mindre blev Ämterviks FF känner ni säkert till. Anders Haster var föreningens absolut viktigaste pjäs då han tränade herrlaget och damlaget samtidigt som han tog sig an rollen som föreningens förste ordförande. Att Mattias Bergh eller Martin Johansson cirka 50 år senare skulle ha mäktat med de tre uppgifterna förstår alla vore helt otänkbart. Ska vi vara helt ärliga så var det inte mycket sportslig framgång till en början. Damlaget var visserligen på högsta tänkbara nivå för den tiden men de lyckades inte fullfölja varken säsongen 1974 eller när de försökte på nytt två år senare.
Herrlaget var egentligen riktigt svaga och det dröjde några år innan det var något annat än nedre halvan av division 6 som gällde. 80 insläppta mål på 22 matcher säsongen 1975 säger en del. Jämför det med Henrik Olsson som släppt in 80 mål på sina 55 senaste matcher så förstår ni en viss skillnad. 1977 nådde ÄFF fjärde platsen den säsong som Bäckalunds IF vann serien och 1978 blev det ännu bättre med tredje plats i den centrala sexan som laget ofta hamnade i. Den tredjeplatsen skulle förbli lagets främsta placering ända fram till 1990. Den riktiga djupdykningen var säsongen 1988 då ÄFF för första gången spelade i sjuan med representationslaget. Trots att laget förstärktes det året med spelare som Anders Bergh, Lars-Gunnar Dahlgren, Anders Ahlberg och målvaktshjälten Bosse Olsson så blev det bara en fjärdeplats i tabellen. Säsongen 1988 minns de som var med annars mest för att tränare Alf Berggren gjorde comeback där han filmade till sig en straff samt för att det var första säsongen sedan föreningen bildades som Per Andersson inte spelade seriematch för A-laget. I B-laget gjorde Per så klart matcher och där ska målvakt Bosse Olsson dessutom ha gjort mål direkt på utspark. En annan målvakt från Västra Ämtervik, som skulle skriva historia i ÄFF sexton år senare, gjorde U17-landskamper säsongen 1988.
Det var alltså ett 70-tal och ett 80-tal där ÄFF knappast imponerade och gjorde avtryck. Vissa lever på en seger i Nattcupen 1987 och givetvis fanns det mängder av profiler som både kunde spela fotboll och göra otroliga saker för föreningen. Det skulle definitivt hända saker som vi i nästa generation skulle få stor glädje av. Efter en betydligt starkare andra säsong i sjuan så blev det avancemang tillbaka till sexan hösten 1989. Hemmamatcherna spelades i Sunne på Kolsnäs, Roger Larsen gjorde mest mål i Värmland och succétränarna Alf Berggren och Sven Norell inledde sin tränarperiod tillsammans på bästa tänkbara sätt. Även Nicklas Persson gjorde mål på utspark så där har såklart Henrik Olsson lite att jobba med i framtiden. Vid den här perioden lades en hel del av grunden till det ÄFF som skulle bli allt bättre och ta allt mer plats kommande tre decennier. Antalet arbetstimmar som Sven Norell, Alf Berggren, Christer Fredriksson, Rolf Larsson, Uno Einarsson, Per Andersson, Magnus Karlsson, Per Pilenås och Anders Jansson bidrog med för att få till den anläggning som fick namnet Lövviksvallen finns nog inte sammanställt men de bör sannerligen hyllas. Det var säkert någon mer som bidrog med minst lika mycket men just de här personer har jag fått mig berättat var huvudaktörerna där och då. Jag skulle inte bli speciellt förvånad om det kommer fram uppgifter kring att Per-Åke Larsson var där och sprang en hel del också men han får sitt utrymme senare i denna text.
Alf Berggren, Magnus Karlsson och Sven Norell tog också hand om föreningens historiska första egna ungdomslag. Där fick de se stora talanger som Patrik Söderwall, Peter Waldenström, David Johansson och Dan Norell påbörja resan som skulle nå föreningens A-lag några år senare. Vi är några stycken som lyfter på hatten för de tre första ungdomsledarna och vad de gjorde under de här åren även om deras gärningar var långt från över med detta.
1990 stod alltså Lövviksvallen klar. Christina Larsson, numera De La Rose, gjorde det allra första målet då det nystartade damlaget rullade igång sitt seriespel och vann med 1-0 mot Fensbols IF där målet kom på straff. Det blev ett seriespel som de vann och även om ingen köper att det skulle ha varit tränarnas förtjänst så är det den storyn som oftast dyker upp. Att föreningen nu åter hade en verksamhet där det även fanns ett damlag på plats var förstås även det ett rejält lyft för ÄFF. Att det lyftet skulle bli enormt senare i historien återkommer vi till. Herrlaget vann sin första match på Lövviksvallen med 4–3 mot Råtorps IK. Målen i den matchen gjorde Anders Ahlberg, Torbjörn Wickberg och Kaj Andersson. Vem av de tre som blev tvåmålsskytt låter jag vara osagt men jag var på plats med något svagt minne av att Kaj kan han varit mannen och att han denna dag även firades som nybliven 30-åring.
ÄFF gjorde en riktigt stark säsong 1990 och det var många profiler i laget. Tomas Hägg och Anders Bergh var både polare och ett mittbackspar med klass. Christer Fredriksson och Kaj Andersson tog hand om kanterna. Magnus Hedlund, Magnus Larsson, Torbjörn Wickberg, Per-Åke Larsson, Lars-Gunnar Dahlgren, Henrik Andersson och Richard Bergström fanns där. Listan kan göras lång och anfallsparet Anders Ahlberg och Roger Larsen höll så klart högsta klass. Det dök även upp en viss Mattias Bergh och nu var väl ändå hans tid som RIK-are över till slut.
På tal om RIK så deltog de med ett juniorlag säsongen 1990 som lyckades med bedriften att släppa in 153 mål på 18 matcher. Hade man själv varit kvar i RIK då så hade man väl fått vara med och upplevt den kräftgången som 15-åring. Minns vi tillbaka på 70- och 80-talet så spelade ju alla ungdomar från Ämtervik fotboll i RIK och på Ekebyvallen men för min del sträckte det sig till kvartersfotboll och spel i IK Brage. Någonstans som 11 eller 12-åring blev det för egen del istället IFK Sunne och så småningom spel i ett lag där vi slog långt på en snabb och någorlunda målfarlig Cesar Acuna. Hade Cesar varit klinisk i avslutslägen hade det blivit fler segrar om jag säger så. Om jag tänker tillbaka på det där svaga juniorlaget hos RIK kan det kanske varit så att en viss herr Gunnarsson var med i det laget. Det påståendet har jag dock inga bevis för och det verkar ju otroligt med det antalet insläppta mål. Däremot var garanterat Bo Jansson med som ledare. Hatten av även för Bosse och allt det han gjort för sin förening!
Det skulle så klart även bli invigning av Lövviksvallen och där var det blivande seriesegrarna av division 2 som gästade för match. ÄFF tog ledningen med 1–0 men Degerfors IF vände och vann matchen med 4–1. Historien säger att Mattias Bergh var med och bidrog genom att prata i någon form av megafon och att han skötte sig fint. Detta var då långt från den historia när han18 år senare fick svidande kritik för sin insats som matchspeaker vid nästa tillfälle som Degerfors gästade Lövviksvallen.
Skrönorna går även isär kring vilket fantastiskt lag som Degerfors IF hade vid mötet med ÄFF 1990. Det var alltså drygt två år kvar till den lördag när Degerfors avancerade till Allsvenskan via 2–0 hemma mot Djurgårdens IF. Ska vi prata klarspråk så var backlinjen mycket densamma 1990 som 1992 med Tommy Mohlin, Peter Karlsson och Johan Ström. Tony Venström och Ola Svensson var fortsatt viktiga och sen hade vi så klart två unga herrar vid namn Ulf Ottosson och Henrik Berger. De två namnen är säkert bekanta och just de två var det som gjorde målen på Stora Valla den 7 november 1992. Sören Cratz var tränare redan på Lövviksvallen men sen hade ju spelare som Milenko Vukcevic, Dan Fröberg, Sebastian Henriksson och Mats Johansson, för att nämna några, tillkommit vid avancemanget 1992. Vägen till kvalmatchen mot Djurgården med vårettan, höstettan och kvalserie till kval enligt förbundets märkliga upplägg kan vi ägna oss åt vid ett annat tillfälle. Vi konstaterar i alla fall att det är otroligt kul att Degerfors IF nästa säsong spelar i Allsvenskan igen.
ÄFF tog sig, efter mötet med Degerfors IF och en tredje plats i sexan, an 90-talet och det blev ett stabilt decennium där vi fick se egna produkter gå från ungdomsfotboll till A- lag där då Patrik Söderwall blev först säsongen 1993. Undertecknad kom till ÄFF säsongen 1992 från spel i IFK Sunne, där mitt P75 avslutade med Lilla VM på hemmaplan hösten 1991, och jag valde att inte följa med upp i juniorlaget säsongen som följde. Det var ett beslut jag aldrig ångrat och att komma till ett lag med profiler för att lära sig bra, och mindre bra, saker av tar man med sig för resten av livet. Självklart blev det en språngbräda in att ha sina bröder från gården, som det ofta heter nu för tiden, i laget och betydelsen av Nicklas Persson och Richard Bergström kan åter lyftas och de är personer som jag för alltid kommer att respektera och beundra.
Tränare 1992 var Stefan Jansson och Christer Fredriksson och båda herrarna gav mig den start jag behövde som ung spelare i sitt första seniorlag. Våra vägar har korsats igen flera gånger på olika sätt och vid olika tillfällen. Det kommer finnas anledning att titta på säsongerna från 90-talet betydligt mer ingående med tiden men det var fantastiska år på alla sätt och vis.
Man minns med glädje lagkamrater som Magnus Hedlund, Per-Ivar Ahlberg, Bosse Larsson, Tommy Nordström, Peter Waldenström, Lars-Olof Persson, Bosse Cerwin och Gabriel Montgomery. Detta var bara några av de tydligaste från den perioden och andra som dök upp redan då finns kvar till senare på den här resan. 90-talets tränarpersonlighet blev Hans-Olof Mårtensson som gav mycket av sin tid till föreningen då han tränade laget under totalt fem säsonger där den sista blev säsongen 2000. Som bäst under tiden med Hans-Olof kom laget sexa säsongen 1999 där undertecknad själv fick spela mittback för första gången i karriären vilket därifrån nog varit min vanligaste plats i laguppställningen.
Det blev också ett 90-tal där damlaget arbetade vidare och nya profiler hela tiden dök upp men tjejernas resa genom historien får vi ge betydligt mer utrymme vid andra tillfällen.
Säsongen 2000 höll på att sluta med degradering men Per Andersson hade koll på att Bergsängs BK hade myglat med otillåtna spelare så det löste sig till sist. Därmed kunde Stefan Henriksson ansluta till föreningen som tränare för ett lag i division 6 och även här har vi en herre som under sina år betydde massor för ÄFF. Nu blev det aktiviteter där lagsammanhållning stod i fokus och det skapades en allt igenom fantastisk atmosfär. Stefans sätt att arbeta med detta gav flera uppslag och idéer där undertecknad tillsammans med min otroligt gode vän Mattias Bergh inte var sena att haka på. De här åren blev oförglömliga med familjen Edbergs alla tillställningar på Länsmansgården, de otroliga avslutningsfesterna, föreningskänslan med dam- och herrlag på väg uppåt och framåt samt det osannolika uppslaget kring Hall of Fame som vi lyckades genomföra och inte bara nattsudda kring. Säsongen 2003 fick Per Andersson, så klart, som förste spelare kliva in i det där Hall of Fame som absolut gav sitt för att föreningens identitet skulle stärkas och ge känslan av något extra.
Åren med Stefan Henriksson som tränare avslutades med att historia skrevs och ÄFF för första gången hösten 2004 avancerade till division 5. Hade vi haft otur så hade någon noterat att inhoppande målvakt Mikael Eriksson faktiskt spelade utan att vara registrerad men det gick vägen på nytt. Som tränare hade Stefan sällskap av Anders Bergh och Stefan Remnér och den trion fick då tillsammans uppleva detta historiska avancemang. Det finns mycket att säga om den säsongen som avslutades med 5–2 när kvalmatchen mot Älgå SK avgjordes i Karlanda av alla ställen. Det blir en påminnelse varje säsong man ska gästa Årjängs IF eller Töcksfors IF, som det nu blir säsongen 2021. Den matchen med alla härliga mål, Tomas Gunnarssons beslutsamhet samt hur Sven Norell och Mattias Bergh sänkte Älgå med sin läktarsång får vi ägna mer tid åt vid ett annat tillfälle. Bra tränare hade laget definitivt 2004 men Marcus Janssons återkomst i klubben var den spelare och den pusselbit som behövdes för att få till det.
Remnér blev sedan huvudansvarig säsongen 2005 i femman och där inleddes hans fina tränarkarriär på riktigt. Jag vet att han följer oss och gläder sig åt framgången 2020. Vi inledde 2005 fantastiskt och fyra segrar på de fem första var imponerande. Viktor Hertzberg snurrade upp RIK som 14-åring och derbymatcherna mot RIK och IFK Sunne lockade storpublik. Uppgifterna går isär något så vi får nog ta reda på fakta kring den där Sunnematchen innan vi skriver något om publiksiffran. En match vi förlorade med 1–0 och Dan Norell vill gärna få en möjlighet att åter stå med bollen på straffpunkten och där Jan Nilsson ska vara målvakt. Resten av säsongen var tyngre men vi lyckades vinna derbyt på Kolsvik. Det var på min 30-årsdag där den segern både räddade kontraktet och fick Sven Norell att tillsammans med Mattias Bergh ännu en gång smaka på segerns sötma å det grövsta. Det finns en, då knappt 14 år ung herre, som minns detta med visst obehag än idag. Vi hade verkligen några fina säsonger i den här perioden och spelare som Johan Jonsson, Anders Högqvist, Pär Norell, Dan Norell, Claes Edberg och Tony Juliusson har för evigt skrivit in sig i historieböckerna. Vi får anledning att återkomma till den här tiden.
Det blev spel i femman även 2006 för ÄFF men då blev det respass för att sedan under 2007 ta klivet upp tillbaka. Tränare då var Sven Norell som gjort en omstart på seniorsidan efter tio år som ungdomsledare. Vid sin sida hade han Conny Johansson och så var det även när säsongen 2008 inleddes. Lagets prestationer räckte precis till nytt kontrakt i femman och så var det här även året med Degerfors IF på Lövviksvallen igen. Laget hos ÄFF från 2008 hade riktigt höga höjder i sig vilket gav avancemang i DM efter seger mot SK Sifhälla i en av de absolut bästa matcher som ÄFF spelat genom åren och den slutade 4–0. Segern gav åttondelsfinal mot Degerfors IF men det blev avslaget då gästerna inte hade en enda ordinarie spelare från Superettan. Nu var de unga killarna ändå tillräckligt bra för att vinna med 1–0 i en bra fotbollsmatch men det blev ju inte riktigt någon fotbollsfest. I alla fall fick Mattias Bergh en ynka VF- logga i betyg för sin insats som matchspeaker vilket för alltid gör matchen historisk. Ni kanske tycker att det blir en onödigt lång resa till slutdestinationen men nu är det i alla fall bara ett decennium kvar så jag rullar vidare med del 2 om en stund.