7 - 1

Årets sista match i RFL var den som inför säsongen skulle vara den svåraste. Regerande svenska mästarna på bortaplan i en kvartsfylld Boråshall. 

Med nerverna, åtminstone under bilresan till Borås, under kontroll gav vi oss ut på vägarna. Det blir mer och mer vanligt att jag och Jimmy lämnas ensamma i en bil, "gubbilen", men jag är inte ...bitter. Vi hinner avverka det flesta ämnen från A till Ö och förhoppningsvis suger Jimmy åt sig av all kunskap jag försöker förläna honom.

Väl på plats i hallen möttes vi av ett technodunk utan dess like. Ben och armar fick hållas i schack medan huvudet sakta gungade i takt till musiken.

Med anledning av Sofia Kjelléns vadskada hade vi tio spelare med i truppen och både Sofia Björklund och Cilla Jonsson gjorde sina första medverkanden i en RFL-match. Kjellén skulle dock komma att hålla hela matchen.

När domarduon blåste till match var det svårt att antecipera matchbilden. Med oss i bakhuvudet sen höstupptakten hade vi vetskapen att BAIK var bollskickliga men att de sista hotande bollarna ofta var på chans och med låg procentuell utdelning. Skulle vi kunna sätta det defensiva spelet så fanns det alla möjligheter att sno bollar och störa hemmalagets uppspel tidigt. Det var precis den matchbild vi fick. Fia Björklund och Isabelle satte en tidig press och störde speluppbyggnaden. Utan att gå händelserna i förväg allt för mycket så kan vi nog fastställa att första halvlekens defensiva spel var det bästa vi presterat under säsongen. Frustrationen var stor hos de svenska mästarna och de skott som togs var från distans och inte särskilt hotande. När vi erövrade boll så var vi direkta. Vi har en handfull chanser under de första första 20 minuterna och med lite mer ackuratess kunde, och kanske borde, åtminstone något resulterat i ett grönt ledningsmål. 

Att det finns teknik och kunskap i hemmalaget råder dock inget tvivel om. Sent i den första halvleken skulle BAIK ta ledningen. En hög boll måttades mot högerkanten. En magnifik nedtagning och en boll som möttes på uppstuds blev till en perfekt passning mot en framrusande medspelare på den bortre stolpen. Lädret daskades in i nätmaskorna bakom en chanslös Bella och 1-0 basunerades ut av speakern. Ett vackert mål men ett spel som går hem en gång på hundra var känslan.

Målet kanske var en signal att Boråsarna skulle ta över matchen men icke. Vi fortsatte sätta matchplanen till punkt och pricka och de förlupna bollar som slank förbi vår offensiva trio tog Hilda och Josse hand om. 

Vi gick till halvtidsvila i underläge men med en känsla av att vi gjort något väldigt bra. Nu gällde det bara att fortsätta det här och se till att spräcka nollan framåt.

Det fanns ingen anledning att ändra något. Vi talade om de olika varianter hemmalaget hade och gjorde alla medvetna vad som behövde göras på fasta situationer. 

För första gången i år kändes det dock som att vi var rejält påkopplade på fasta och vi hade löst alla sådana situationer med bravur.

Tjejerna var ivriga att komma ut igen så med rappt påfyllda batterier tog vi oss på hallgolvet igen.

Domarduon blåste till spel och redan i första bytet pressades vi ner av en pånyttfödd hemmaoffensiv. Det osade katt ett par gånger och vi föll något djupare i vår offensiva press när ett visst mått osäkerhet smög sig på. 2-0 skulle komma ganska tidigt efter att en passning i sidled hittat en Baikare fri framför mål.

Nu började vi smida planer om att gå ner lite på manskap för att få till en offensivare kraft. Planerna hann vi inte sätta i verket förrän både 3-0 och 4-0 blängde på oss från resultattavlan. En frispark i offensiv position skulle ge oss en gnutta hopp igen. Kjellén drog till mot den bortre stolpen och efter lite palaver lyckades Eken höfta in bollen till 4-1.

Glädjen blev dock extremt kortvarig. Redan i påföljande minut, kanske påföljande anfall, så ökade hemmalaget till 5-1 med ett skott från distans.

Detta blev en signal till att återgå till att rulla på två fyror. Matchen kändes körd och det enorma fokus vi haft i defensiven försvann något. Våra motståndare lyckades göra både 6 och 7 mål (ja, en ny six-seven referens som knappast kan gå någon förbi). Isabelle var väldigt nära att sätta dit ytterligare en reducering men matchen slutade 7-1.

Det är såklart svårt att förklara bort en storförlust. Ja, även matchen mot Skoftebyn. Men känslan har varit och är fortfarande att vi på riktigt växt in i det här. I den första halvleken är vi väl så bra som de regerande svenska mästarna. Jag (som tydligen är gubbe) tar med mig de här minnena till de barnbarn som kanske kommer nån vacker dag.

Vi har en riktigt härlig trupp, som inte alltid är lätta att styra..., men jag är nu helt övertygad om att vår första seger i högsta serien inte är långt borta. Kanske blir det redan mot Uddevalla i Vårgårda Sporthall.

Tjejer ni är grymma. Jag är stolt över det vi presterar. En träning kvar där jag utlovar lite julmys sen laddar vi om för nya äventyr, nya snabbmatsrestauranger och framförallt ser jag framemot cupen i Trollhättan där jag med säkerhet får en ny resepartner. Inget ont om Jimmy, men det får inte bli för mycket av det goda.

++ Hilda Svensson

  + Sofia Kjellén

  + Johanna Ekelund

/Mattias L