3 - 3

Jag brukar inte vilja gå händelserna i förväg men sittandes på en plaststol, av icke namngiven designer, tittandes på de sista sex-sju minuterna av matchen var det som att Carmina Burana spelades i huvudet. Det var dramatiskt och julfesten från dagen innan hängde kvar som en järnkeps. Jag tror att Carl Orff hade älskat att hans mästerverk spelades ackompanjerat av smattret av gympadojor mot ett hårdgolv.

Dagen hade blivit kväll och seriens mest namnkunniga förening skulle komma till Vårgårda sporthall. Kamraterna från Göteborg.

Jag fick nästan stanna upp en stund och bara ta in att Södra härene får möta en av vårt avlånga lands största fotbollsklubbar. Aldrig tidigare har jag behövt springa på toaletten så ofta. Nerver av stål...nä.

Det fanns lite skador i truppen till dagens match. Ett Hafströmskt knä hade gjort sig påmint, Eken hade känningar lite här och var och Hildas fotleder skulle äntligen få göra debut. Det var därmed en lite extra stor trupp som fanns på plats.

Vi har haft en förmåga att börja matcherna på ett väldigt bra sätt. Denna drabbning skulle inte bli annorlunda. De blå-vitrandiga tilläts rulla bollen inom laget men utan att komma till några klara chanser. när vi fick chansen var vi rakare och kom förvånansvärt enkelt till bra avslutslägen.

Klockan hann inte riktigt nå åtta minuter innan vi skulle få hål på gästernas duktiga målvakt. Sofia K rann igenom på vänsterkanten och istället för att ta eget avslut släppte hon bollen i sidled till Eken som rullade in kulan i nätet. 1-0.

Fram tills dess var matchbilden precis så som jag hoppats. Hilda och Josse hade bra koll i liberorollen och vi stoppade effektivt alla IFK-försök. Men den kanske största klyschan som finns skulle få nytt liv. Det lönar sig nämligen att skjuta. Då det var svårt att ta sig fram i bra lägen testades ett skott utifrån. Johanna tvingades släppa retur och där var Blåvitt först. 1-1 i den elfte matchminuten. Nu blev vi något mer försiktiga och trots en timeout där vi pratade om att sätta högre press så fick vi inte riktigt fart i anfallsspelet. Eken var dock sugen på mer och visade att hon också har ett distansskott. Hon drämde iväg bollen och vibrationerna från att bollen slog i kryssribban nådde mig på första bänkrad som en chockvåg. Eller så var det adrenalinet i kroppen som nådde sitt max.

Om kvitteringen kändes olycklig så skulle det bli värre. Med bara elva sekunder kvar på klockan spelade bortalaget ett fint kombinationsspel och rakade in bollen bakom Johanna. 1-2.

I pausen var det ett något dämpat gäng. Jag kände lite frustration då jag vet hur mycket kompetens det finns i den här truppen. Näven knöts i den imaginära fickan och vi bestämde oss gemensamt för att gå ut och tillsammans göra en riktigt bra andra halvlek.

Vi startade med en högre press och kamratlaget fick under en period mest slå ifrån sig. Kjellén slet stora hål i den blåvita muren och Hafström  och Isabelle kom till avslut vid ett flertal tillfällen. Hilda fick mer och mer utrymme för sina offensiva räder och känslan var att vi var på väg att helt ta över matchen.

Det skulle dock dröja tills kvitteringen kom. Sofia som hade fått byta kant fick in bollen framför mål och Isa mötte från sex meter. 2-2 efter 30 minuter spelade och vi var i förarsätet.

Vi uppmanade att hålla tempo i allt vi gjorde och tjejerna gjorde just det. Visst, IFK stack upp emellanåt och tvingade Johanna att vara alert, men tron på det vi gjorde var stark och känslan var att ett ledningsmål skulle komma. Med knappt fyra minuter kvar att spela kom 3-2. Hårt tagen slet sig Sofia fram. Hon föll tungt i golvet men hann få iväg avslutet till höger om målisen. Stort jubel och nu gällde det att hålla i.

Jag minns inte hur den pompösa melodin jag nämnde i ingressen slutar men jag hade önskat att det var med ett grandiost muntert crescendo.

I vår match skulle tyvärr Blåvitt få sista ordet. Med knappt 90 sekunder kvar dök bollen upp framför fötterna på Josefine Öhrnell som lirkade in kvitteringen. 3-3.

Vi gjorde en sista push och med bara 15 sekunder kvar hittade Hilda fram till Isabelle som hela matchen med sina fysiska spelstil skapat lägen. Avslutet räddades dock och lagen fick dela på poängen.

Vi tar en första historisk poäng och även om känslan var att vi skulle haft tre så kan jag efter en skön natts sömn bara ta med det positiva.

Vi blir starkare och starkare. Det här kommer bli ett fortsatt väldigt roligt äventyr.

Nu siktar vi mot Backatorp på fredag.

Själv ska jag lyssna på glada toner av Timoteij för att få bort alla spår av Carmina Burana. 

++ Hilda Svensson

  + Sofia Kjellén

  + Emelia Hafström

/Mattias L