Tjäna pengar till laget
Godkänn kakor
Vi använder oss av kakor (cookies) för att vår webbplats ska fungera bra för dig. De används även för webbanalys i syfte att hjälpa oss att förbättra våra tjänster.
Så använder vi cookies
Dela nyhet
Nytt försök!
Igår, 23:13 1 kommentar
Jag pratade med Noels pappa häromkvällen.
Han sa att han saknade coachs matchreferat.
Det gjorde mig faktiskt lite glad.
Så idag är det dags igen (med nytt försök)
Men det blir inget vanligt matchreferat.
Vi vann med 5–4 igår efter att ha legat under med 0–3. Bara det hade egentligen räckt för ett ganska bra referat.
Men när jag stod där efter slutsignalen och såg killarna fira tillsammans slog det mig att det här handlade om något mycket större än en fotbollsmatch.
0–3.
Där stod vi.
Men av någon anledning kändes matchen inte över.
Kanske för att jag sett de här killarna så många gånger förut. Sett dem misslyckas, bli besvikna och förbannade.
Men framför allt har jag sett dem komma tillbaka.
I flera år.
Fredrik undrade vad coach sa i paus.
Vi pratade om att tro.
På det vi gör. På varandra. Och på sig själva.
Sedan blev 0–3 till 5–4.
När slutsignalen gick tänkte jag:
F** vad de förtjänar det här.
För det har inte alltid varit så här.
Vi har varit laget som förlorat fler matcher än vi vunnit.
Ändå har de fortsatt komma.
Till träningarna. Till matcherna. Till varandra.
Som sagt inte för att vi har vunnit mest.
Utan kanske för något mycket enklare.
För att kompisarna är där.
Och ibland funderar jag på om de själva förstår vad de betyder för varandra.
Förmodligen inte.
För dem är det bara måndagsträning. Någon som glömt benskydden. Någon som är sur. Någon som drar ett skämt.
Men mitt i allt det där händer något.
Man tillhör någonting.
Det är lätt att underskatta vad det kan betyda för en 13-åring.
Nu står samma gäng här, obesegrade i höst och slåss i toppen av serien.
Och jag vill så jäkla gärna att de ska få vinna den.
Inte för oss tränare.
För deras skull.
Jag unnar dem den känslan något enormt.
Men kanske finns det redan något vi ska vara ännu stoltare över.
Vi har 14 väldigt olika killar.
De tjafsar. De stör sig på varandra. De lyssnar ibland ungefär lika bra som en tegelvägg. Jag tjatar och skäller och undrar med jämna mellanrum vad jag håller på med.
Men så kommer måndagen.
Och där står vi igen.
Samma klubbmärke på bröstet.
Tillsammans.
Just nu är en av deras platser i livet Skäldervikens IF.
Här vet de vem som skrattar högst. Vem som blir surast efter en förlust. Vem som behöver lite extra pepp och vem som aldrig kan vara tyst.
Här hör de hemma.
Och när jag skriver det här måste jag skriva några rader om Martin.
För det är han och jag som står där med de här killarna.
Viggo har endast gjort EN träning i höst.
Ändå har Martin varit där.
Måndag efter måndag.
Onsdag efter onsdag.
Match efter match.
Det är lätt att skriva den meningen.
Men tänker man efter är den ganska stor.
För de där timmarna tas någonstans ifrån.
Från en kväll hemma med familjen. Från en ledig helg. Från allt det där andra man också vill hinna med i livet.
För någonstans längs vägen slutade han komma hit för Viggo.
Han började komma hit för laget.
Och kanske också för att han vet något som våra 14 killar inte ska behöva fundera över.
Att ett lag som det här inte bara finns av sig självt.
Det finns för att någon fortsätter dyka upp.
För om ingen gör det finns det till slut inget lag att komma till.
Martin gör det.
Och jag tror inte att våra 14 killar har en aning om vad det betyder.
De ser bara Martin stå där som vanligt.
Precis som de ser mig stå där.
Kanske är det så det ska vara.
För de ska inte behöva fundera över varför två vuxna lägger så många kvällar och helger på deras fotboll.
De ska bara känna att vi är där.
Att när måndagen kommer så står Martin och jag där igen.
Och att deras kompisar gör detsamma.
Det är kanske det jag tycker är allra finast med det här laget.
Ingen av oss behöver egentligen fundera så mycket på varför vi fortsätter komma tillbaka.
Vi bara gör det.
Killarna för varandra.
Martin och jag för dem.
Och kanske, om jag ska vara helt ärlig, de för oss också.
För människor kan betyda väldigt mycket för varandra utan att någon någonsin säger det högt.
Så ja.
Jag hoppas fortfarande så in i att vi vinner serien.
Jag hoppas de får stå där tillsammans och känna att de faktiskt gjorde det.
Men jag hoppas nästan ännu mer att de någon gång längre fram förstår vad de hade här.
Inte resultaten.
Inte tabellen.
Utan 13 andra killar som väntade på dem.
En plats där det märktes om de inte kom.
Två tränare som stod där vecka efter vecka.
Och ett klubbmärke på bröstet som betydde lite mer än de kanske förstod just då.
Det står Skäldervikens IF på tröjan.
Men för mig är Skäldervikens IF just nu mycket enklare än så.
14 killar.
Martin och jag.
Och vecka efter vecka kommer vi tillbaka till varandra.
Det är vårt lag.
//Coach
Kommentarer
Ida Jönsson Idag, 00:37
Så fint skrivet ☺️