Matchreferat: Ramlösa Södra - SIF

Tre djupa andetag.

Jag hoppas verkligen att ni orkar läsa hela vägen – för ikväll är det mycket känslor som bubblar inom mig.

Förutsättningarna inför kvällens match var allt annat än optimala. Värmen, vi hade bara en avbytare och det var fredagkväll – även om killarna gått på sommarlov i onsdags så låg veckan fortfarande kvar i kroppen. Själv satt jag fast i bilköer på E6:an efter tre olyckor. Men när jag väl anlände möttes jag av ett gäng killar som var fokuserade, samlade och fullt redo att ge sitt allt.

Vi pratade som vi alltid gör – om att fokusera på det vi kan påverka. Vår insats, vår attityd, vår kamp. Och när domaren blåste igång matchen på en fantastisk gräsplan så visade grabbarna direkt att de tagit det till sig.

Ramlösa satte hård press från start och radade upp chanser. Men vi stod emot. Lukas i målet gjorde den ena räddningen efter den andra och höll oss kvar i matchen. Thor var blixtsnabb i sina återerövringar och Viggo styrde upp spelet med en spelförståelse som verkligen stack ut. Lukas L tog för sig rejält i närkamperna, och laget jobbade tillsammans i varje moment. Vi slet, täckte, kämpade – och höll ut. 0–0 i paus var ett styrkebesked.

Under matchen uppstod dock viss förvirring kring domslut. Att tillåta spelare hoppa vid inkast, kasta bollen en meter in på planen och döma med airpods i öronen skapade tveksamheter – från båda lagen. Vi märkte att vi började bli ifrågasättande, och tappade lite, lite fokus. Men då var det viktigt att påminna oss själva om det vi tragglat i flera år: att domaren dömer, och vi spelar. Vi kan inte påverka besluten – men vi kan alltid påverka hur vi själva agerar.

Sen kom andra halvlek – och vilken halvlek det blev.

Målen började trilla in och något hände med hela laget. Vi spelade med självförtroende, med vilja, med glädje. Hugo satte dit fyra mål, men bakom varje mål låg ett kollektivt slit. Alla sprang för varandra, täckte upp, vågade. Sigge, som testade på en ny roll som innermittfältare, gjorde det med stort hjärta och kloka beslut. Efter matchen sa han till mig: ”Idag fick jag någon form av extra kraft som jag inte visste jag kunde få.” Det var precis så det kändes.

Marley kämpade som alltid i varje meter och gav oss energi i varje duell. Noel, som glänste hela matchen, satte vårt femte mål med en magisk halvvolley. Och Lina fortsatte att sprida sin positiva energi – peppande och närvarande hela vägen.

Ramlösa reducerade till 3–1, men vi svarade direkt och visade att vi inte skulle släppa det här.

Sen kom den mörka sekvensen. En ful tackling, en spark med dobbarna före – Hugo blev nersparkad i en situation som inte hör hemma någonstans, allra minst i P12-fotboll. Jag sprang ut på planen för att skydda och markera. Rött kort delades ut, och visst bad spelaren om ursäkt efteråt, men det satte ändå spår. Grabbarna blev tagna av stundens allvar och lite rädda.

Pausen efter kom lägligt. Vi tog tre djupa andetag tillsammans – in genom näsan, ut genom munnen. Sedan pratade vi i lugn ton om att vi ska fortsätta spela med hjärta, hålla huvudet kallt, visa respekt och köra hela vägen in i mål. Och det gjorde vi.

När domaren blåste av matchen stod det 5–1 på tavlan. Vi hade vunnit – men inte bara resultatmässigt. Vi hade vunnit i inställning, mod, sammanhållning och hjärta.

Det jag kommer minnas mest? Att killarna hade kämpat så hårt att de inte ens orkade fira efteråt. Den annars traditionsenliga “Freed from Desire” eller “SIF is on fire” kom aldrig igång – det var tomma blickar, trötta kroppar och leenden. De hade gett allt. Och lite till.

Det här är ett lag som växer, inte bara som fotbollsspelare utan som människor.

Nu väntar ett välförtjänt sommarlov på riktigt. Vi tränar som vanligt på måndag och har sommaravslutning på onsdag – då ser vi gärna att föräldrarna kommer förbi och firar tillsammans med oss. Mer info kommer på söndag.

//Stolt och rörd tränare 💙🤍