Igår (skrivet onsdag 19/2) var det åter en deletapp av Ramons Bana (eller Ramonsbana som det står ibland…). O, så roligt det är att arvet från vår vän Ramon får leva vidare på det här sättet. Och i år sker det med rejält  utökat program.

Vi vet alla att träningarna förra vintersäsongen lämnade en del i övrigt att önska. Många gånger fick Anders Bruhn och jag, plus Anna med familj, bada bastu ensamma, och inte många i övrigt var med och tränade. I år har vi sprungit elljusserie, som samlade fler, och vi har haft reflexbanan som lockat folk både på reflexkvällar och vid andra tider.

Och nu har Ramons Bana fått 7 tisdagar, och vi har varit drygt 30 nästan alltid och det har varit orientering och pannlampa och skog och gator och gemenskap och allt det där vi håller ihop vårt Lag för.

Idag har jag hämtat in gårdagskvällens sista kontroller – de som låg inne i Kohagsmosseskogen.

Några kommentarer: de som tyckte att sistakontrollen var väl dold hade naturligtvis rätt; det enda jag kan försvara mig med är, att när jag hängde ut, fanns bara den  vänstra soptunnan på plats. Kontrollen syntes på långt håll. Men när någon sätter ut sin andra tunna, mitt för reflexen, kan sikten bli mycket begränsad….

Om jag ska vara sarkastisk tycker jag nog att man ska kunna ta ut en rak kompasskurs genom skog när sträckan bara är drygt 100 meter. Håll i bäringsdosan ordentligt!!! Det är det enda råd som både Thierry och jag kan ge.

Sträckan från näst sista till kontrollen vid soptunnan (alla hade ju den sträckan) borde ha varit balanserad till nästa vägskäl österut --- precis som Bruhn sa --- för att fler skulle gått gatalternativet, i stället för Kärleksstigen (även om det låter härligare med Kärleksstigen än Änggatan). Men hur som helst: jag tyckte det var kul att få ha en orientering från Karlslundsskolan för första gången. Och det hade inte skett, om Ramons Bana inte haft sju etapper. Så är jag tillbaka till det jag började med: tack till Träningskommittén, som gjorde programmet. Tack till alla er, som kommit och sprungit. Nästa år blir det kul att få orientera även vintertid --- även om ordet ’vintertid’ inte riktigt passar just nu.

Och det är trevligt att grannklubbarna (om än i inte jättestor omfattning…) kommer. Vi har ju sagt att vi är välkomna på varandras träningar.

Jaha, det var ett försök att hålla lite liv i QK. Nånting ska vi väl kunna skriva om. (Som jag har skrivit förr: vi har rätt att veta lite om vad andra medlemmar i vår förening, vårt Orienteringslag, har för sig --- om man varit iväg på något som har med orientering att göra.)

QK är rödlistad. Vi får se till att den inte försvinner.

Nu är allt inne och placerat i Fålehagsförrådet, och jag --- och alla andra RB-löpare --- ser fram emot nästa tisdag, och skåneresa, och årsmöte med wok, och för min del, en tävling utanför Canterbury 29 mars.

Riktigt god och trevlig vårsäsong önskar ordförande A

The JK är en flerdagars tävling som går varje år på påsk i Storbritannien. Den är på olika platser från norr till söder, öster till väster.
Tävlingen består av en sprint på långfredagen, en medeldistans på påskafton, en långdistans på påskdagen och en stafett på annandagen.
Anmälan är separat för varje dag och resultatet likaså.
Arrangemanget kom till pga att en svensk orienterare vid namn Jan Kjellström (som var son till dåvarande ägaren för Silva) var en hel del i England och ”missionerade” för orientering. 1967 omkom han i en bilolycka och då bestämde sig några av hans adepter för att arrangera en orienteringstävling till minne av honom. Thomas och jag har varit på på ett antal arrangemang. Det har gett oss möjlighet att bo och besöka olika små städer runt Storbritannien som vi troligtvis aldrig annars besökt. Pitlochry i Skottland, Porthcawl i Wales, Harrogate i Yorkshire, Stafford norr om Birmingham, Godalming sydväst om London. Årets tävling gick som sagt väster om London. Vi flög till Stansted på torsdagsmorgonen och hyrde bil. På vägen till vårt boende på Kings Arms i Godalming tog vi en omväg och var lite kulturella. Nordväst om London ligger Blenheim Palace som ägs av familjen Churchill, dvs hertigen av Marlborough. Det var ett intressant besök både ut arkitektonisk, trädgårdsmässig och historisk synpunkt. Vi fick en stor portion historia om premiärminister Winston Churchills liv och leverne. Poängteras bör att premiärministern aldrig vara hertig utan det var hans kusin som var. Men huset rymde flera familjer utan större problem. Nästa dag var det dags för sprint. Det arrangerades inom ett militärt område med lite kluriga vägval och väldigt mycket kontroller. Det var roliga banor tyckte vi båda två och placeringarna helt okej. Carina blev 13:onde av 55 och Thomas 33:a av 90. Engelsmän/kvinnor kan vara väldigt snabblöpta vilket ofta gör det svårt att hävda sig på sprinterså vi tyckte vi gjorde bra lopp.
En kuriosa vara att vi träffade Rickard Hejdenberg och hans son.   På påskafton åkte vi till nästa tävlingsområdet inte så långt från staden där sprinten gått. Även den här dagen var vi vid ett militärområde men i skogen istället. Det var lite Ödebyterräng bitvis med åsar och gropar. Ganska krävande med en hel del backar. I det stora hela var vi ganska nöjda även den här dagen och ingen av oss gjorde några större missar. När det gäller medel är längden lite längre än i Sverige. Nästan som en långdistans. Carina placerade sig på 10:ned plats av 50 och Thomas 15:onde av 97. Sista tävlingsdagen för oss var söndagen eftersom vi inte sprang stafetten. Den tävlingen var lite längre resa till för oss (England gillar rondeller och vi hann  passera säkert 40 st på vägen).
Långdistans i England är långdistans, D60 6,2 km och H60 8,7 km.
Terrängen den här dagen gav lite associationer till Bornholm, inte plantagen utan andra delar av ön. Den här dagen var vi också nöjda, lite småmissar men inget stort och med tanke på längden så var framförallt Carina jättenöjd med att hon orkade springa hela tiden. Carinas placering blev 9:a av 48 och Thomas 18 av 91.   Sammanfattningsvis var det ett soligt, varmt och bra arrangemang på alla sätt. Vi tror att det var ca 3-3500 deltagare. Ett extra plus är deras lottningssystem. Vi får redan vid anmälan säga om vi vill ha very early, early, middle eller late start och även om man vill starta nära någon annan. Vi valde early och startade under första timmen alla tre dagarna dessutom med största mellanrum mellan oss på knappt 10 min. Det totala startdjupet är ca 4 timmar!
Både banor och resultat går att hitta på: https://www.jk.routegadget.co.uk/rg2#79 Eftersom vi startade ganska tidigt alla tre dagarna hann vi med lite sightseeing på hemvägarna. Bl.a. besök på vingård! Måndag var hemresedag men planet gick inte förrän sen eftermiddag så då hann vi åka ut till kusten och besöka Southend-on-Sea. Vi har sällan skådat så mycket motorcyklar som där. Det berodde kanske på det fantastiskt fina väder som var hela helgen. Slutligen åt givetvis också en traditionell Fish and Chips. Nästa år går The JK i norra Yorkshire och huvudort är Middlesborough om någon har blivit sugen på att åka.

Thomas och Carina

Vi var några stycken östgötar som tog oss Skottlands sexdagars i år (fast jag hann med en etapp i Finspång också…), men det var uppemot fyra tusen till från övriga världen (35 nationer eller så – inte hade väl O-ringen några nepaleser; vi hade ett gäng ghurkas) där också. Just nu är det kvällen före fjärde etappen, och den välbehövda vilodagen går till ända.

Vanlig hitfärd via Amsterdam och Newcastle. Jag kom lagom till etapp ett. Det var hyfsat svårt och rätt kuperat. Och springer man rätt kommer man sjua av fyrtio, som jag mycket överraskande gjorde. Och några placeringar kunde jag kanske ha kunnat tjäna om jag inte trampat ner i ett knädjupt hål i en torvmyr på slutet och fallit pladask. Det var mycket vått, mycket mörkbrunt och hela jag – från topp till tå - var helt insmord i geggan – särskilt den före detta vita maif-tröjan. Men nitti grader när jag kommer hem kanske kan klara ut det. Hur som helst proppade duschens avlopp igen när jag skulle göra mig ren på mitt B&B. Det var en rolig skogsetapp, med en hel del grönt, så man fick hålla koll på kartläsningen. Uppvärmd blev man i alla fall: 3 km från parkeringen, 2 km till start, och sen lika långt till bilen igen. Nedjoggad också. Men då var man väl trakterad, för bra servering har man: flera matstånd, glasskiosk, kaffeserveringar. Och tre sportförsäljare.

Andra dagen: ett litet område, långt till start, och utbrutet mål (som man säger numera), med 2 km tillbaka. Det gick rätt bra – först ute på kuperad hed, sen in i skog. Jag var rätt trött efter dag ett, så det gick sakta. Sen missade jag (och en del andra) att det var en förbjudet-område-markering utefter en flod; jag såg den inte utan tog mig över och kom i mål som 16, 17 eller så.

Men det var ju förbjudet, och man bad att alla som gjort fel skulle diskvalificera sig själva, vilket jag gjorde dag tre, liksom en del andra. Men tävlingsledningen konstaterade att, när man såg sträcktiderna, att det måste ha varit flera, så man tog den drastiska åtgärden att stryka den delsträckan för dem som det berörde, så jag diskades inte, men fick väl en ny sluttid… Får se imorgon.

Ja, det var tredje dagen jag började med att försöka diskvalificera mig. Detta var den tidiga dagen, men som tur är också den närmaste (så jag behövde inte avstå från en ordentlig frukost: jordgubbar och yoghurt, rostat bröd med marmelad, grapefruktklyftor, te, apelsinjuice, korv, bacon, potatisscones, haggis, black pudding, champinjoner). Idag var det medeldistans. Det gick sakta till ettan, men tvåan… Det var mycket detaljerat men jag höll på i fjorton minuter inne i ringen innan jag fick ordning på det hela. Usch. Sen gick det sakta men rätt. Jag hade ändå en drös 70-åringar bakom mig. Det var också ett häftigt litet område, med mycket detaljer och små grönområden. Trots mitt ’usch’: jätteroligt.

Sen drog jag hem efter att ha ätit lite. Vila.

Och idag har jag bilturistat på smala, smala vägar i branta, branta sluttningar, serpentinvägar både upp och ner.

Jag återkommer när jag har mera att berätta.

Dag fyra: sista 250 meterna av den långa vägen till start hade en sluttning på 90 meter. Min kropp tyckte att det var mycket. Jag kom en minut sent till starten. Men i det här landet går man då till fållan för öppna klasser och väntar tills ingen ska springa iväg på ens bana, och så startstämplar man. Alltså fick jag andas några minuter extra… Men det fortsatte uppåt, och hela banan fick jag gå när det var uppför, och jag försökte ta vägval där jag fick så lite stigning som möjligt, men när det gick nedför sprang jag. Första halvan var hed, sista halvan skog. Missade inget särskilt (mer än näst sista, där jag kom för långt ner och fick klättra… Det var dumt). Det blev att vila i skuggan efteråt (ja, det var utbrutet mål idag också, så det blev mycket promenerande. Plus det där klättrandet.)

Men det var vila - där man slapp det stekande solskenet - som kombinerades med först en kaffe --- och det är inget tråkkaffe här inte: det är äkta, gjort i kaffemaskin, såklart. In the middle of nowhere. Sen bakad potatis med tomfiskmajonnäs och ost. Och mer att dricka. Och jag ser att jag inte sjunkit mer än till 15-16-17 nånting i totalen. Men det ändras när de andra kan plocka bort sina två sämsta dagar.

Nu har dagen svalnat och det känns nästan som att man skulle klara morgonens etapp också. Då ska vi till Storbritanniens orienteringsvagga, där den första riktiga skotska orienteringsmästerskapet på specialritad orienteringskarta hölls – 1962. Men jag vet att det blir tufft.

Hemma efter att ha suttit en timma i bilkö, bara för att komma ut från orienteringen. Men solen har skinit och trots att det var uppåt till start och att detta var den mest kuperade etappen så gick det alldeles utsökt – jag gick visserligen i ett par uppförsbackar, men sen for jag fram på hyfsat lätta ben. Det började med kuperad skog, och sen ut på en hed ner mot målet. Nöjd och glad. Avslutade vistelsen på TC med en skål vegetabilisk chiligryta med ost. Det kan man leva gott på. Men jag förstår att det här området är för sin tuffhet.

Imorgon ska det avgöras. Då ser man vilken ytterligare dag man kan räkna bort. Och vilken dag ens medtävlande plockar bort. Det står att det ska vara mindre kuperat, och att det ska bli björkskog och många diffusa mossar. Återkommer.

Hemma. Det blåses säckpipa utanför mitt fönster. Det är någon typ av byfest hela veckan här. Men vi hade säckpipa på prisutdelningen också. Inte för mig, men för de andra. Tidig start igen, så jag fick minska på frukosten. O, vad det gick uppför, först till arenan, och sedanmot starten. Jag kom i alla fall iväg i rätt tid. Vi hade en riktigt kort bana, och det skulle bara vara 30 meters stigning, så man fattade ju att det skulle gå nedför… Nja, först genom högt gräs bland björkskogarna och dungarna (det blev väl mera nedsprunget senare…), tog ettan, och sen kom uppåtdelen, men det gick rätt bra att både springa och orientera (jag vet att Thierry säger att 10 sekunders miss är tio för mycket), men om jag struntar i fransosen kan jag väl säga att det gick lite snett ut på några, och då blir det ju lite snett in till nästa också. Men jag var nöjd, de andra små, lätta gubbarna springer ju så mycket fortare. Kort och gott: det var en fin orienteringsvecka.

Det var fantastiskt att de hade fått till sex dagar med alldeles olika karaktär på skogarna och hedarna – oerhört bra.

Jag kom nog 18:e sammanlagt – något jag är väldigt nöjd med. Det var väl 44 gubbar med. Nu ska jag vila imorgon, och drar sedan ned till en operavecka i Harrogate och kommer hem sen.

Varför skriver jag detta? Först: det är roligt, bildande och utvecklande att se hur orientering ser ut på andra ställen. Flera av oss borde testa.

Det andra: det är inte mycket liv i QK nu, men jag tycker att det är en rättighet att veta vad ens klubbkamrater gör i klubbens färger. Och därför tycker jag att man kan skriva en mening eller två om vad man har haft för sig under sommaren. Jag vet ju att en del var på O-ringen, men andra har ju varit på andra ställen. Skriv en mening eller två.

Nu spelar säckpiporna riktigt högt. Hej hopp, vi hörs!
A

Tobbe är en grabb att lita på! Qvistknäckaren är inte död än, men den liknar lite Rumskullaeken (som vi som var på Skogsflickornas och Skogskarlarnas kamp mot Småland i lördags), som verkar ha dragit sin sista suck (ja, vi känner väl till enterna???), men i år finns det några gröna skott, mitt i det döda ekträet. Det finns hopp för både trädet och QK. När det gäller QK, är det vi tillsammans som har ansvaret för överlevandet.

Jag hade tänkt att bara nämna något om vad som händer i vår klubb, bara för att QK skulle synas, men Torbjörn hann före, och det var ju bra.

Alltså blir det en osystematisk rapsodi, bara för att vi ska vara underrättade om sånt som händer.

Alltså: vi börjar med slutet på fjolåret. Det var en välbesökt Nyårsorientering på nyårsafton, i den lilla skogen öster om Motala Verkstad.

Vi har haft samtal med Vätternrundan om vad vi ska jobba med. För det vi jobbar med är det som ger oss pengar. Och vi tycker nog att vi har det väl förspänt, rent ekonomiskt.

Vi har en nybildad Arrangemangskommitté, som har börjat jobba med tävlings- och träningsförutsättningarna. Det känns som att det kan funka.

Vi var många som var med på ÖOF:s banläggarkväll. Det är viktigt: nu har vi flera som har ’banläggarkort’ och alltså får vara ansvariga banläggare på tävlingar. Under våren har vi haft några egna banläggningsutbildningar, och jag hoppas att hela den gruppen (och gärna fler än så) kan komma med bidrag till vårt Oktoberlopp i Fålehagen.

Det har varit lite utbildningar, om de olika digitala hjälpmedel som finns, som Livelox, Strava och en massa annat.

Sporthallen – vad den nu heter numera??? --- har haft besök av oss orienterare, och det bjöds på inomhusorientering på den karta vi har där.

Ramons bana har sprungits tre vinterkvällar. Jag tycker att vi kanske skulle utöka till fem eller sex under kommande vinter.

Vi har haft årsmöte. Det viktigaste att rapportera därifrån är kanske att det inte kunde väljas en valberedning. Dessutom kom Leif Hasselström in som sekreterare, efter Inger. Om någon har lusta att delta, rekommenderas kontakt med Stina Korall. Det var inte jättevälbesökt, men smörgåstårtan var mycket delikat.

Åhusresan med Sverigepremiären lockade en stor skara MAIF:are till kamp i natten (som var jobbig) och de vanliga gropformationerna (som var jobbig också). Det där är en god tradition hos oss.

Vi har flitigt deltagit vid ÖOF:s, ÖIF:s och andras många samlingar, liksom lokala saker som förberedelser till Idrottens Dag.

Det har ju varit en mängd tävlingar, från Veterantävlingar till vanliga nationella tävlingar. Och stafetter har det varit: Tiomila hade besök av MAIF och vad jag har hört, så var det till slut ett mycket gott resultat. Pekingduon var också MAIF-besökt och var, som vanligt, mycket rolig.

Vi hade tävlingsresa till Närke och Ånnaboda – vi var många och de flesta var rejält trötta efteråt (speciellt jag)

.

World Orienteering Day firade vi i Fålehagen, medan blixtarna ljungade öcer skogen och regnet öste ned över oss), men vi var 57 närvarande och vi var med om att sätta nytt världsrekord tillsammans med 395.000 personer från 85 olika länder.

Ja, detta var ett hoprafs av minnen, tankar och koll i almanackan. Förhoppningsvis kan vi se framtiden an med stolthet. Vi har tävlingar att löpa, vi har tävlingar att arrangera (fast vi är lite oroliga, eftersom vi inte får kontakt med honom som ska rita vår karta för nästa års tävling).

Bästa hälsningar sänder eder eder ordförande A.

För bättre skärpa öppna bild filerna via länk längre ner.

Stockholm City Cup är en sprinttävling som avgörs under tre vardagskvällar i maj varje år. Precis lagom för en nybliven 58-åring som har sin framtid bakom sig. Numera kan jag knappt springa alls, men varje gång jag ser var etapperna ska äga rum så tänker jag: jag måste ha en karta över den där stadsdelen! Dessutom tillbringar jag vissa dagar i veckan på Trafikverkets kontor i Solna och där kryllar det av orienterare, så det är svårt att motstå grupptrycket.

 Tävlingen slog i år rekord: 1261, 1176 och sista kvällen i Gamla Stan: 1504 startande deltagare. Kungen själv undrade säkert vad det var frågan om eftersom start och mål var vid Strömparterren, ganska nära slottet.

 De övriga etapperna var vid Rålambshovsparken (Kungsholmen), där 1994 års bronsmedaljörer firades för 25 år sedan och etapp gick i Bergshamra i nordöstra delen av Solna kommun (samma dag det var omkring 20 gräsbränder i Stockholm men vårt tävlingsområde klarade sig.

 Om någon är intresserad av kartor får ni höra av er. Jag har ingen flatbäddsskanner längre, men kan nog ordna en pdf-kopia och mejla över. Jag bifogar här min karta från den sista etappen i Gamla Stan (som kanske är den roligaste).

Bild, banan

 Nytt för i år var att H50 och D50 fick en egen klass. Det är okänt om Gustav Bergman drog en lättad suck när han slapp möta mig, men eftersom min bästa placering var 96:a av 138 startande i H50 (på etapp 2), så är det troligt att jag i en sekundstrid med den svenska eliten hade fått nöja mig med se deras ryggar. Men kul var det. Sista etappen i Gamla Stan var det kul att möta alla turisters reaktioner. Förutom japaner och amerikaner, så höll jag i en gränd på att springa ner självaste Janne Schaffer. Jag vågade bara springa i nerförsbackarna, men även lätt sporadisk joggning på kullersten ger vissa värk i ryggslutet, precis på den punkt där kroppsdelen byter namn till något annat.

 Man ser klubbar från alla delar av Sverige i resultatlistan, men många kanske gör som jag: bor i Stor-Stocholmsområdet men springer för sina gamla klubbar, eller så är de studenter. Men en pigg pensionär från Norrköping eller Gävle tycker säkert det är OK att dra iväg till Stockholm för 15-20 minuters tävlande. Är man knäpp så är man.

 Sundbybergs IK och OK Södertörn arrangerar. En arbetskamrat till mig från Sundbyberg hade till uppgift att bara göra en sak: stå vid förrådet sent på kvällen och lasta av bilen som kom med alla grejer från TC. Jag erbjöd honom kost och logi, så han kunde hjälpa till under Vätternrundahelgen på vårt förråd, men han gjorde inga baklängesvolter av glädje när förslaget framfördes.

 För er som ska turista i Stockholm framöver, håll utkik efter den här broschyren HITTA UT STOCKHOLM. Innehåller orienteringskartor över Skansen, Gamla Stan, Långholmen, Vita Bergen och City. Hög nördfaktor!

Bild, HITTA UT STOCKHOLM

Numera nås jag på mejladressen torbjorn.wrighed@myvi.se om någon är intresserad av springa en H50-bana sprint i sommar. Men titta er för när ni springer över vägar och gator.                                                                                    /Tobbe

December har för mig – när det gäller orientering – blivit två saker: en resa till London, på ett bra OL-datum och Nyårsloppet. Det senare kan vi väl återkomma till (jag hoppas vi blir många).

Men det där med London. Jag vet inte vad det är. Det finns ju massor av intressanta städer. Ändå har det blivit Storbritannien för mig. Hur det blir efter ett eventuellt Brexit vet ju ingen. Kanske funkar det inte med vare sig flyg eller båt efter mars. Men London… Lite är det väl så, att det är de slingrande gatorna och gränderna som lockar. Väldigt lite är raka vinklar. Man vet aldrig vad som finns bakom nästa gathörn. När London brann 1666 ville man återuppbygga stan med ett rätvinkligt gatunät – men eftersom fastighetsgränserna var så oregelbundna, och ingen ville ge med sig, fick man använda de gamla gränserna --- och de gamla gatunäten. Och när tyskarna bombade var man fortfarande bunden till samma gatunät, när det skulle byggas nytt. Det är en stor del av Londons charm.

Det har blivit det som gör London så spännande.

Den här gången var det orienteringen, som fick bestämma datum. 9 december skulle man kunna ta Central line ända ut till tunnelbanans ändstation nordväst ut, till Epping. Jag minns att Tobbe en gång skrev en drapa om The Battle of Epping Forest --- den gamla Genesis-låten. Leta reda på den i arkivet.

Epping Forest är en av de få ursprungliga skogarna i England --- som funnits i flera hundra år: Sherwood Forest är en annan, Forest of Dean en tredje, bortåt gränsen mot Wales. De är inte många.

Eppingskogen är längst nordväst ut bokskog och ganska milt kuperad. Där sprang de flyfotade fort, och vi som bara har en fart, kör den vanliga långsamma.

Jag hade som vanligt rest med vanlig handbagageryggsäck, och där får man rum med orienteringsskor och löparkläder --- och trycker man till, finns det rum för både tandborste och ombyteskläder. Mer behöver jag inte.

Ja, jag kom till Epping efter en lång tunnelbaneresa. Sen fick jag gå ett par kilometer och sen var man framme vid TC, som var en skola. Där fanns sporthandel och toaletter och direktanmälan för såna som behövde detta. Jag kom i god tid, så jag kunde klä om (vilket ju nästan alla andra har gjort hemma…). Sen var det bussning ut till skogen. Det var kanske 250 reguljärt anmälda och en ordentlig hop direktanmälda. Alla bussades ut, hoppade av vid en vägficka och där låg både start och mål. Enkelt men praktiskt.

Jag hade anmält mig till Short Blue. Den visade sig vara fem kilometer. Det var skönt att det var öppen bokskog och att det inte var stora höjder. Vissa sträckor var enkla. Jag gjorde bara ett misstag egentligen: läste från 3:an till 5:an. Då blir det mycket runtspring. Men jag hade kommit lika långt ner i listan även om jag hade sprungit helt rätt. Trött kom jag till mål. Vatten var gott. Jag var bland de sista i mål, men jag hade valt sen start, så jag var bland de sista som gav sig iväg också.

Jag slängde mina gula OL-brallor, så nu har inte Thomas nån extrahjälp om han tänker sig ta nåt mer DM… De var söndriga och gamla. Och dessutom lämnade jag mina Icebug-skor i en soptunna. Jag har lagat dem med skoklister alldeles för länge.

Trevligt var det. Jag promenerade tillbaka till stationen och sen gick tåget tillbaka till storstaden.

Vad gör man i övrigt? Jag hade gjort en lista (för en gångs skull…) på saker jag skulle göra. Det mesta gjorde jag på lördagen – ja, jag kom fram på fredag eftermiddag. Det var en utställning med Gustav Klimt, välsignandet av krubban på Trafalgar Square, köpa en bok av Pam Ayres, kolla Tempelriddarkyrkan, Queen-låtarna som ljusslingor över Carnaby Street --- sen får man vara med om så oerhört mycket om man bara promenerar --- konserter, mat, prova alla sorter av Mulled Wine som man träffade på (mulled wine är alltså brittisk glögg), fler konstmuseer.

Och sen till slut, innan jag for till Heathrow: de sedvanliga på Kew Gardens --- o, så jag älskar det stället; att få vandra i denna park, som om våren och sommaren står i oerhörd blomning, men som är ljuvlig på vintern (även om det mest är kameliorna som blommar då) --- då finns de stora, enormt stora palmhusen och andra bautabyggnader med djunglar av känt och okänt i växtväg.

Till flyget sen. Hann till bilbesiktningen morgonen efter. Det är som Claudius skrev: Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzälhen --- när nån har gjort en resa, så har hen något att berätta.

Och nu är det bara Nyårsloppet kvar på årets program. Kom gärna!

A

Traditionell höstresa med klubben. Buss fredag morgon söderut och plockade upp flera på vägen ner. I Mjölby, Jönköping, Vaggeryd...

Dag 1 eller en regnig dag kan vara en bra dag det också!

Blykobe Plantage/ Hasle Lystskov: Fin men svårorinterad strandskog! Bok, ädellöv, gamla tallar  och tom några partier med gran. Flackt och sandigt.  De strandnära partierna var som att springa i sanden i Varamon närmast muren. Jobbigt! Nötskrika , större hackspett , korsnäbbar meståg och en gärdsmyg som fått vårkänsklor och sjöng för fullt. Trutar, måsar och en skarv nere vid stranden. Dock ingen kungsörn!

Patrik som startade en kvart efter mig i H50M kom ifatt mig vid 5:e kontrollen. Blev mycket kompassgång och jag missade grovt vid 11:an och fick leta rätt på ett stigkors där jag kände igen mig. Blev korset mellan en stor stig och asfaltsvägen. Tog över 10 minuter. Märkte inte att det regnade på slutet. Hade snabbaste tiden i familjen Myrhede och kom 2:a från slutet i min klass. Bra dag!

Dag 2 eller en regnig dag med lite hagel och blåst kan vara en bra dag det också.

Slotslyngen. Kustnära och kuperat.

Såg ljust ut på vägen till TC! Stora flockar med vitkindade gäss på åkrarna. Råkor, kanske en fjällvråk?

Start 10.00. Regn! Första 3 kontrollerna i borgen Hammershus! Svårhittat och svårläst på kartan. Lurigt med kontroller inne i rum. Makalös utsikt! Brant nerför från borgen mot skogen. Regnet ökar något i intensitet.

Patrik kommer ifatt mig vid 4:e kontrollen idag. Intensivt regn! Kommer för långt söderut på en långsträcka. Har en väg som fångar upp och kan korrigera men det tar tid! Regnet övergår i slagregn och hagel. Blöt!

Går ändå skapligt. Hittar ett par tre kontroller i rask takt. Allt dyngsurt!Lappen med kartdefinitionerna börjar  lösas upp. Vattendroppar på kartan gör den svårläst!

Vid kontroll 8 har man fin utsikt över målområdet bara några hundra meter bort! Ska jag ge mig för dagen? Varmt kaffe och goda mackor lockar i Maiftältet! Kollar klockan : har varit ute precis en timme. Försöker lite till! Kontroll 9 gäckar! Baksidan av en kulle nära en brant! Men vars är den då? Tar mig nästan en kvart att hitta den! 11.20! Bussen går senast 12:00! Tittar på kartan en gång till och lufsar sedan tillbaka till målområdet längs körvägen och tänker på varmt kaffe! Stämplar in och berättar att jag brutit. Kryper in i den relativa värmen i Maiftältet och byter till något torrare! 

Gick bra för somliga  idag: Anna, Fredrik K, Elke, Patrik, Jessica, Ingrid....

Andra hade det lite tyngre men hängde i hela vägen!

Thure, Petra och Anders M  var några av hjältarna den här söndagsförmiddagen!

Kaffet och mackorna var goda och den varma duschen fantastisk!

Gunnar Myrhede

Ja, så blev det äntligen av. Det var fjärde försöket att hitta en plats där vi kunde springa, och då har det dröjt ända fram till slutet av oktober. Men, som sagt, nu blev det av.

Det skulle regna på morgonen, men av detta blev intet. Solen sken istället.

Trots Fålehagen, och dess rykte, kom det en hel massa orienterare; både från de klubbar som gjorde upp om Kretsmästerskapet, och lite utsocknes. Och dessutom kom Askersund och Laxå med sin klubbmatch. 125 eller så som sprang känns ju bra.  

Det var oväntat många, som aldrig orienterat i den delen av skogen --- eller ”inte sen jag sprang ungdomsserien”, som en H45:a sa.

Om tävlingen tänker jag inte skriva – med resultat och så.

Men, som vanligt, finns det annat att skriva: det vanliga tacket.

Leif E la ner arbete på att vara tävlingsledare --- och dessutom kontrollutsättare och –intagare. Att sätta ut enheter är ju en liten, men viktig syssla. NEP, Leif H och jag gick ut arla om morgonen (med min tideräkning) och gjorde detta. NEP och jag var ute dagen innan och satte ut ställningar och skärmar. Men sen ska det ju tas in direkt efter tävlingen --- det är inte det allra roligaste inom arrangörskapet: att gå för tredje gången till samma ställe, och denna gång ta alltihop hem; skärmar, ställningar och enheter. Och sen plocka isär, lägga in i förrådet.

Ett orienteringsarrangemang --- trots att det kanske bara pågår i två timmar --- är ett stort åtagande.

Många deltar. Bruhn, Pelle och Leif H skötte starten. Magnus H och Anders C såg till att parkeringen funkade. Oskar skötte sekretariatet med bravur --- med lite hjälp av Andreas. Palm har moderniserat kartan. Ungdomsledarna såg till att våra kommande tiomilalöpare var trygga. Fredde såg till att allt kom ut på Livelox.

När NEP och jag satte ut på fredag eftermiddag, mötte vi en stor skogsmaskin i sluttningen --- den berömda sluttningen. Mycket gallring, med timmer och avfall få marken. Men det gick att orientera ändå. 

I början av veckan upptäckte Leif E att det kommit till ett nytt cykelspår i samma sluttning. Nu var mycket av den stigen dolt under barr och grenar --- men mellan upptäckten av stigen och fredagens skogsmaskinupptäckt hade Nils-Erik ritat in hela sträckningen på kartan, så den var alldeles up-to-date. Fast inte riktigt… Vi hade gärna sett att skogsgallringen skett på måndag…

Uppehållsväder och sol; orienterare i alla åldrar; Jerusalembadet som arena… Just nu vill jag bara säga tack till alla inblandade --- ni som arbetade med genomförandet (och även er som jag inte nämnt härovan) och ni som sprang. Det är ju för andra man ordnar orienteringar, dem som kommer och springer. TACK till alla. Anders

Vår klubb har ju en tendens att leva på ruinens brant – inte när det gäller pengar, men när vi ska få ihop kavlelag (som vi gamla stötar fortfarande säger). Stafett alltså. I år blev det Bittan och ordföranden som fick agera räddande hjältar --- båda inringda det sista dygnet. Och då räknar jag inte Tobbe --- han var också reserv, men hade maskerat formen väl. Snabbast av MAIF:arna på sträcka 3. Han var klädd i helvit dräkt, så jag såg honom försvinna över startgärdet, och jag hade inte en chans. 

Visst skulle vi kunna få ihop ett väl fungerande 25-mannalag, men…. Nåväl: till slut blev vi 25 personer --- från Märta och Elsa bland de yngre hjältarna, till oss äldre. Och däremellan alla de andra: vi blev till slut 188 av över 360. Jättebra! Vi hade det riktigt fint i vårt tält – omgivna av belgare och schweizare och dalkarlar. Jag vill bara tacka alla som ställde upp. Det är riktig klubbsolidaritet.

Sen var vi ett gäng som stannade kvar och skulle springa 25-mannamedeln. Vi åt på pizzeria på kvällen för att få näringsdepåerna fyllda inför söndagen.

Om lördagsmorgonen var tidig för en del av oss – okristligt tidig avfärd från Motala – så fick nu den som ville någon extra timma av sömn innan Scandicfrukosten var inmundigad. 

Jag vet inte riktigt hur vi sprang, men det kan man kolla på Eventor. Själv ramlade jag handlöst efter 250 meter och smällde i mina knän. Men det var lika långt att sakta jogga banan runt som att gå till målet. Alla andra var snabbare och duktigare av MAIF:arna. Och somliga tar på sig att bära vinskydd både till och från arenan – och att sätta upp det och att plocka ned. TACK till Anna och Peter och Daniel!

Sen hemåt igen.

Ni som inte var med: ni missade nåt trevligt. Jag tycker att det är en av de saker som kännetecknar en förening; att man är förenad (och lite extra förenade då och då – som på en tävlingsresa, t. ex.).

Nu hoppas vi på en fin föreningsresa till Bornholm – och att vi får minst lika roligt där. Och att nästa år ska kunna bjuda på lika god sammanhållning vid tävlings- och träningsresor som i år! 

Tack alla som ställde upp! Jag hoppas att många av er andra provar på nästa år!
A