Personporträtter

Göte Knutsson

Skribent: Lars-Erik Hall

Göte hade alltid väskan packad

Lisbeth Göransson och jag sitter i det trivsamma vardagsrummet i Vännäs och pratar gamla OIF-minnen och, helt oundvikligt, en hel massa annat. Vi kommer in på att de olika husen i Ormaryd har olika namn och jag associerar osökt till vad ordet Vännäs egentligen står för, Vän-näs. Det är nämligen två mycket vänliga människor, Göte och Birgitta Knutsson, som bor där.

Uttrycket ”Mannen, myten, legenden” börjar bli rejält slitet, men när det gäller Göte Knutsson så finns det verkligen fog för det. Han är en legendarisk OIF:are som har minnen av i stort sett allt som hänt under OIF:s 70-åriga historia. Den här texten innehåller bara en bråkdel av allt som Göte har att berätta.

Den 14:e mars 1957 flyttade hans föräldrar Knut och Jenny Johansson från Österkorsberga till Ormaryd för att bli arrendatorer i Holma. Tre söner fanns också i familjen. Alla tre skulle bli fotbollsspelare i Ormaryds IF. En av dem, Göte, är huvudpersonen i den här texten,

Göte föddes 1942 och 1957, året då TT-vallen invigdes, var han alltså 15 år och spelade matcher i det nystartade fotbollslaget redan under premiärsäsongen.

- Men farsan var förbannad! skrattar Göte.

Inte av den anledningen som man kan tro, att den arbetsvillige och starke tonårsgrabben ville ägna sig åt att spela fotboll. Nej, pappans missnöje berodde på en helt annan sak.

TT-vallen hade nämligen skurit av arrendatorns väg till Holmamossarna som ligger i närheten. Han fick ta en omväg på en ny väg runt planen och bygga en ny bro över ett dike. Det gillade inte Knut.

Holmabonden Knut Johanssons söner, Yngve, Göte och Stig-Arne, kom snart att byta ut sitt efternamn mot Knutsson.

- Det var prästen som bestämde det, säger Göte. Han tyckte att det fanns tillräckligt många Johanssöner utan att vi också skulle heta det.

Om det är sant, eller om det är Götes humor som lyser igenom ska jag låta vara osagt.

Götes tid som fotbollsspelare tog inte slut förrän på 1980-talet. Göte var nämligen en som alltid ställde upp. På 70-talet hände det ganska ofta att Mister OIF, ordföranden och lagledaren Gusten Nors, ringde på kort varsel och sa att det fattades spelare i B-laget. Då var Göte beredd. Väskan stod alltid packad och klar vid ytterdörren.

- Kom upp till vägen så plockar jag upp dig, sa Gusten. Det var ingen fråga. Det var en order.

Sådan var han och är han Göte, en lojal man som alltid har ställt upp för OIF oavsett om det har varit som spelare, som ledare, som styrelseledamot, som supporter, eller i vilket annat sammanhang som helst. När han radar upp allt som han varit delaktig i så är det knappt att man tror sina öron.

Sedan några år tillbaka har vi en robotgräsklippare som ser till att hålla TT-vallen nyklippt och fin. Annat var det på 1950-talet. Då kunde Gusten ringa på matchdagens morgon och säga att gräset var för långt på planen.

- Göte, du får åka ner och klippa!

Om gräset var alldeles för långt så var det bara att koppla slåttermaskinen efter traktorn och köra några vändor. Annars var det till att springa över planen med handgräsklippare.

- Det kanske inte var bästa uppladdningen inför matchen, skrattar Göte.

I yngre år var Göte en snabb forward som satte motståndarförsvaren på prov. Kanske bidrog gräsklippningen till löpstyrkan? En gång väste nämligen en Eksjöförsvarare i örat på Göte:

- Försöker du springa igenom på min sida en gång till så åker du på en smäll!

Ju äldre Göte blev desto längre ner i banan hamnade han, men de flesta åren figurerade han som bollvinnande och löpstark mittfältare. Det var inte utan orsak som han fick smeknamnet ”tanksen” efter att han i en match drivit bollen från eget mål över till motståndarnas planhalva. Han gick fram som en stridsvagn sades det. Motståndarna föll som käglor där han plöjde fram, men oturligt nog blev den räden resultatlös. Göte lyckades nämligen inte stanna förrän han passerat kortlinjen.

Det visade sig att Göte hade ledaregenskaper också. Lagkaptensbindeln passade bra på hans arm. 1967 kunde man läsa i tidningen att Göte Knutsson dessutom hade tagit åt sig rollen som ny lagledare i OIF:s herrlag, spelande lagledare som 26-åring. Snacka om engagemang! Den positive Göte hade alltid några uppmuntrande ord på lager. I en match mot Sommen blev OIF utspelat och i mitten av andra halvlek ökade Sommen sin ledning till 9-1. Då ropade lagkapten Knutsson med hög röst och spjuveraktig blick:

- Kom igen nu grabbar, nu vänder vi!

Efter karriären var Göte med i styrelsen under många år och var delaktig i väldigt mycket av det praktiska arbetet på TT-vallen. De fyra platsbyggda läktarna är Göte pappa till. Dem byggde han med hjälp av några andra efter ritningar som Göte fick låna av Höreda GIF. Trappan upp till TT-vallen är också Götes verk.

Visste du förresten att Göte har varit närvarande på samtliga OIF:s årsmöten från 1957 till 2022? Du tror det inte, men jo, det är sant, det är ingen myt! De första årsmötena hölls i kaféet, där OIF bildades den 10:e juli 1953. Var det vackert väder så hölls mötena under den stora boken (som inte längre finns kvar) i kaféets trädgård på nuvarande Solavägen 27.

Avslutningsvis måste jag klämma in några fler minnen som Göte lyfter fram.

Pojklag

De första åren hade OIF både herrlag och pojklag, men det var svårt att få ihop tillräckligt många spelare. Det var inte bara Ormarydsgrabbar i laget utan det kom spelare från Flisby och från andra håll också. En gång räckte det ändå inte till i en bortamatch. Två överåriga killar, Yngve Knutsson och Reijo Hallgen, övertalades att vara med. De gjorde lumpen och hämtades direkt från regementet och kom till idrottsplatsen klädda i militärkläder. För att inte avslöja åldersfusket så fick de klä om till matchdräkt i Gustens folkvagnsbuss i stället för i omklädningsrummet.

Dansbana

Under de första åren så arrangerades det fester på TT-vallen. Där fanns en dansbana i sektioner som monterades ihop till festerna. Senare flyttades dansbanan till Södra Äng där midsommarfester arrangerades i många år, först på utomhusdansbanan, senare inne på logen. I början varade festerna i två dagar.

Nyförvärvet

Så dök han då äntligen upp på TT-vallen, nyförvärvet Nils-Åke Bengtsson från Skåne. Ryktet sade att han var en riktig stjärna så det låg förväntan i luften.

- Nä, jag ska inte träna idag. Jag ska bara duscha, sa Bengtsson.

Skoputsning

Fotbollsspelarna hade en förhållandevis lyxig tillvaro i OIF på 60-talet. De hade nämligen en egen skoputsare, Bror ”Brolle” Nors. Enda kravet för att få sina skor putsade var att spelaren själv rengjorde dobbarna från gräs och jord. Sedan putsade Brolle lädret med skokräm och ställde skorna i en specialbyggd skohylla där varje spelare hade sitt eget fack. Under träningskvällarna kunde man se Brolle sitta på förrådstrappan och titta på träningen samtidigt som han putsade skor. En gång, berättar Göte, fick han en fotboll rakt i huvudet när han råkade tappa fokus på skottövningen.

- Det var inga vackra ord som uttalades då, det kan jag lova!

Om Torsten Tegnér hade fått bestämma

Då hade fotbollsplanen döpts till Ormvallen och OIF hade fått mark till en bastu på kullen bakom speakertornet, men styrelsen ville annat. Gusten tyckte inte att det fanns behov av någon bastu och styrelsen tyckte att TT-vallen var ett mer passande namn. Möjligen fattades det, med facit i hand, ett rätt och ett felaktigt beslut den gången.

En krusbär, tack!

Under många år köpte OIF läskedrycker av Heines bryggeri i Anneberg, däribland klassikern Krusbär. Heines kolsyramättade drycker serverades både på OIF-fester och i kiosken på TT-vallen. Tack vare Göte så lever minnet av dessa drycker kvar fortfarande. Vid varje hemmamatch så brukade Göte, väl medveten om att Heines drycker inte längre fanns att köpa, ändå sticka fram huvudet i kioskluckan och beställa:

- En krusbär, tack!

Det blev som en hälsningsfras med en humoristisk blinkning till gångna tiders OIF.

Göte Knutsson gick bort sommaren 2024.

Christer "Kirre" Karlsson

Skribent: Lars-Erik Hall

Du skjuta målvakten!

Bo Göran Christer Karlsson är en av de största OIF-profilerna genom tiderna.

Vem? tänker du.

Inte så konstigt i så fall, för han har förmodligen inte kallats Christer sedan hans gamla småskolefröken ringde till honom på 50-årsdagen.

- Jag blev så snopen, berättar Kirre. När jag svarade så hörde jag en äldre kvinnoröst som sa ”Jag ville bara ringa och gratulera dig Christer!” Det var Astrid, hans lärare, som hade kommit ihåg födelsedagen.

- Ja, vi hade en bra relation hon och jag, men att hon skulle ringa och gratulera det var en stor överraskning.

Den där anekdoten är så typisk för Kirre. Han är en person som sätter avtryck hos folk. Alla känner honom och han känner alla. Godmodig och trevlig. Socialt kompetent, kallas det nuförtiden.

Jag sitter med Kirre hemma i hans vardagsrum i Nässjö och pratar minnen. Nässjöbon som blev Ormarydsbo som blev Nässjöbo. Cirkeln är sluten.

- Wiveka och jag flyttade till Ormaryd 1977. Jag trivdes så bra med fotbollen och människorna i Ormaryd så det var helt självklart att flytta dit när chansen dök upp.

Utan vemod berättar Kirre att det var lika självklart att skaffa den här lägenheten när orken inte längre räckte för att sköta ett helt hus. Sonen Alexander tog över huset i Ormaryd.

- Därför kan jag ju ändå åka dit så ofta jag vill, säger Kirre förnöjt.

Nu när Kirre har fyllt 77 så kan vi tala om en annan 50-årsdag. Det är nämligen precis 50 år sedan Kirre började spela fotboll i OIF och resten är historia, som man brukar säga. Hans blåa OIF-hjärta växte sig starkare och starkare med åren. Och säg den roll som Kirre inte har haft i vår förening. Jo, om sanningens ska fram, styrelsearbete har inte varit Kirres grej. Det har han med varm hand överlåtit åt sin fru Wiveka Forell Karlsson.

Kirre, den målfarlige forwarden började sin fotbolls- och bandykarriär i IFK Nässjö, för att sedan fortsätta i Nässjö IF när IFK la ner sin verksamhet.

- Men det var inte lika roligt i NIF, så därför gick jag över till OIF. Jag minns att jag skrev på övergångspapprena hemma hos Reijo Hallgren som var lagledare på den tiden.

Snart glider samtalet över till vilka olika tränare som kommit och gått under Kirres långa karriär. Han nämner färgstarka tränarprofiler som Bela Kamaras, ”Skara” Eidstam, Uno Lundström, Ingemar ”Nyll Gustavsson och Kjell ”Knuff” Johansson.

En av dem som Kirre talar varmt om är Bela Kamaras, ungraren som kom till Sverige som flykting på 50-talet. Bela blev snart en av domarprofilerna på Höglandet. Han kunde sin regelbok till punkt och pricka och dömde med stor pondus och stark inlevelse. Men ibland spelade temperamentet den vanligtvis lugne och sansade gentlemannen ett spratt. En arg domare är ingen bra domare så efter ett antal år i domarkåren ville Bela därför prova på att vara på ”den andra sidan”, tränare alltså. Något som OIF inte var sena att uppfatta. Bela var en fotbollskunnig person med både pondus och social kompetens, gott tränarmaterial alltså. Bela förstod sig på Kirre direkt. När det blev för mycket löpträning så hände det att Kirre spelade ut ”astmakortet”.

- Du vet, jag kan inte springa längre sträckor för jag har astma…

Bela svarade på sin brutna svenska:

- Då får de andra springa. Du skjuta målvakten!

Det är så man hanterar en målspruta (läs Kirre) som tyckte att försäsongsträning i allmänhet, och löpträning i synnerhet, var djävulens påfund. När gräset blev grönt var Kirres plats ändå gjuten i startelvan.

- Vad är ditt målrekord då? frågar jag.

- Det minns jag inte, men jag vet att jag gjorde sju mål i en match mot Skillíngaryd när OIF vann med 7-0, men jag kunde gjort åtta i en annan match. När jag hade gjort sju mål fick vi straff och jag stegade fram mot straffpunkten. Då sa lagkaptenen, Franc Abram, som gärna sköt straffar:

- Den tar jag!

- Det har jag inte riktigt kunna smälta, erkänner Kirre.

Förutom ett år i Västerviks AIS, två år i Solberga GIF och en säsong i Malmbäck så har Kirre varit OIF trogen.

- Den sista matchen gjorde jag som 50-åring. Då spelade vi mot Bodafors på bortaplan och jag gjorde två mål, skrattar Kirre. Roligast var att min brorson Jens också spelade den matchen, men för BSK. När han kom inom hörhåll så kunde jag inte låta bli att säga ”Det är kul med fotboll, Jens, eller hur?”

När Kirre berättar minnen så lyser hans ögon. Plötsligt säger han, och det märks att det kommer från hjärtat.

- Jag älskade att spela fotboll och jag har saknat det varje dag sedan jag slutade.

Då är det heller inte konstigt att förstå att fotbollen fortsatte att vara en stor del av Kirres vardag. I början av 1980-talet tränade han OIF:s första flicklag tillsammans med Nisse Nilsson. Båda hade döttrar i det laget, som blev startskottet för OIF:s damfotboll. En satsning som kom att leda till spel i division ett och bland annat tre finaler i Smålandscupen i början av 2000-talet.

- Fy, fan vad vi slet! säger Kirre på tal om en av finalerna i Smålandscupen. Den skulle spelas på TT-vallen i början av november och dagen före match vräkte det ner stora mängder snö över Höglandet. För att göra planen spelklar handskottades hela planen fri från snö. Självklart var Kirre en av dem som hjälpte till, resursperson i anläggningssektionen, som han också var.

Kirre fanns alltså med redan runt det första damlaget som startade 1986. På den tiden fick spelarföräldrarna turas om att tvätta matchdräkterna.

- Wiveka och jag brukade hänga tröjorna på tork utanför huset i ”byn”. En dag luktade det för jävligt där ute när jag skulle plocka ner dem. När jag kom till TT-vallen och öppnade väskan med dräkterna sa tjejerna:

- Det luktar ju skit!

- Ja, men det är ju för att ni är ett skitlag, kontrade en skrattande Kirre.

Humorn har alltid varit Kirres kännemärke, men jag tror nog att han hade lätt att hålla sig för skratt den dagen. Skitlukten kom från grannens åkrar. Bonden Sven Gustavsson hade nämligen spritt ut minkgödsel där. Den som någon gång har känt den lukten har nog rätt stor förståelse för tjejernas reaktion…

När damfotbollsverksamheten utvecklades så fortsatte Kirre att engagera sig, trots att döttrarna Hanna och ”Fiffi”, inte var med längre. Han blev lagledare och skötte allt som en sådan ska göra. Och lite till:

- Jag har dragit många barnvagnar fram och tillbaka däruppe på TT-vallen, skrattar Kirre. När mammorna tränade eller spelade så fick jag bli barnvakt,

Det enda som kan göra Kirre lite besviken ibland är alla spelare som kommit och gått genom åren.

- De slutar och sen ser man inte röken av dem, säger Kirre.

Men snart är vi inne på de positiva minnena igen och då är det Kirres egen karriären som står i fokus. En del minnen är tryckbara, några är på gränsen och några borde censureras. Men eftersom preskriptionstiden har gått ut så…

Avdelningen tryckbara

En dag ringde telefonen. Kirre hade egentligen slutat spela fotboll. Det var den gamle tränaren Nyll som ringde. Han tränade nu Solberga.

- Det här går inte, sa han. Nu måste du komma hit.

Och plötsligt var Kirre målspottare i Solberga GIF.

- Det var mycket roligt och lustigt folk där, säger Kirre.

En dag blev Nyll nervös för två spelare saknades och det var inte långt kvar till matchstart.

- Var fan är Ström och Olle-Pelle? frågade Nyll. Ingen visste, men så dundrade en helikopter in på låg höjd. Den landade mitt på Lindhemsvallen och ut klev Anders Ström och Olle-Pelle, Det visade sig att det var helikopteruppstigningar i Nässjö och då hade de där båda filurerna kommit över ens med piloten om att bli avsläppta på fotbollsplanen i Solberga.

Avdelningen preskriberat

Under en period på 70-talet var Ormaryds herrlag riktigt framgångsrikt med ett antal namnkunniga idrottsprofiler från Nässjö i laget, bland annat bandyspelarna Pelle Engstrand, Lennart Skantz, Bengt ”Jösse” Jönsson och Leif ”Luffarn” Israelsson, samt bollvirtuosen Tommy ”Ester” Strand, med flera med flera. Efter att ha hållit till i gärdsgårdsserien i alla år så avancerade OIF till division 5. Det ställde krav på reglementsenlig plan, så TT-vallen både förlängdes och breddades.

En supporterklubb var inget officiellt krav, men visst borde man ha en sådan i division 5? Sagt och gjort! En supporterklubb startades och frågan är om det egentligen inte var en sup-porterklubb. Pubkvällar ordnades i en lokal i Ormaryd och både spelare och supportrar samlades där, ofta efter hemmamatcher.

- En gång, berättar Kirre, hade vi spelat hemmamatch mot Alseda. Idrott förbrödrar ju, sägs det så hur det nu kom sig så hamnade båda lagen på puben och hade trevligt tillsammans.

- På morgonen efteråt hittade vi Alsedaspelare sovande i hästhagen intill, skrattar Kirre.

Detta hände som sagt för snart 50 år sedan och då var alkolhol- och drogpolicies okända begrepp inom idrottsrörelsen. Annat är det nuförtiden. Som tur är.

Ormaryds IF

Officiell hemsida

Personporträtter

Göte Knutsson

Christer "Kirre" Karlsson

Redigera sidrubrik

Godkänn kakor