Dela nyhet
God Jul och Gott Nytt År!
23 dec 2023 1 kommentar
NYTT FRÅN TT-VALLEN Jul- och jubileumsnummer Nr 3 2023 – Årgång 31
Ormaryds IF:s informationsblad
Redaktör Lars-Erik Hall, 070-28 33 936
Innehåll
Det är vi som är nya OIF
Jubileumstexter, OIF 70 år
Sten Wallsten, minnesbilder
När TT-vallen kom till
Göte Knutsson, personporträtt
Kirre Karlsson, personporträtt
Det är vi som är nya OIF 2023-2024
Styrelse
Ordförande Åsa Svensson, 070-851 45 80
Vice ordförande Alexander Dannhed
Kassör Barbro Carlberg Klang
Sekreterare Lars-Erik Hall
Ledamöter Pierre Fulke
Joakim Nors
Lillen Svärd
Ersättare Anna-Karin Birgersson
Elin Öggesjö
Kajsa Wadell
Revisorer
Sammankallande Magnus Castensson
Anders Andrée
Ersättare: Kennert Göransson
Sektioner
Anläggning
Sammankallande Lars-Erik Hall, 070-283 39 36
Kenny Malmström
Ola Ohlin
Sven Sandahl
Lillen Svärd
Klubbstuga
Sammankallande Åsa Svensson, 070-851 45 80
Lisbeth Göransson
Eleonor Nelson
Näridrottsplats
Sammankallande Joakim Nors, 070-398 55 88
Anton Axelsson
Johanna Moberg
Boule
Sammankallande Lillen Svärd, 073-061 63 37
Hans Gustavsson
Lars-Erik Hall
Liselotte Norén
Lennart Nytjärn
Discgolf
Sammankallande Alexander Dannhed, 070-259 99 26
Marcus Bülow
Mats Forsman
Micael Forsman
Emil Karlsson
Jubileumstext 1 OIF 70 år! / Sten Wallsten
Först och främst grattis till föreningen!
70 år är en aktningsvärd ålder på en förening i ett litet samhälle som Ormaryd.
Vi bodde i Ormaryd i nästan 30 år, Åsa och jag, 1978-2006. Av våra barn Adam, Ola och Erik var det främst Adam som spelade för OIF. Jag var både lagledare och även ordförande i klubben under några år.
Jag kommer ihåg när vi satte upp det nya klubbhuset, vilket lyft! Likaså läktarna. Diskussionerna med bröderna Tegnér, för att sätta upp klubbhuset. Hela vår idrottsplats har upplåtits av familjen Tegnér. Tack!
Jag vill också tacka alla som spelade för OIF under mina år, men naturligtvis också även alla andra år.
Detta gäller även alla ledare och alla som på olika sätt ställt upp för klubben och även sponsorer genom åren. Jag vill speciellt rikta ett stort tack till personerna som var viktiga under mina år inom OIF. Bosse Lindström – kanslichef,Stig i Dala Pettersson och hans fru Gunilla Nors, som alltid ställde upp. Sören och Karin Olofsson och Wiveka och Kirre Karlsson. Damklubben, Kjell ”Knuff” Johansson, som både var spelare och tränare. Eva-Lill och Johnny Norén. Börje Svanberg, Lars-Erik Hall, Lisbeth och Rune Göransson, Jan Ove Olsson, Stensjön, som tränade a-laget under några år.
OIF hade under dessa år Herr A- och B-lag och satsade på damfotbollen som hade kommit i ropet. Det finns många fler att nämna, men jag är för gammal för att komma ihåg alla. Jag ber om ursäkt för det, men ni är inte glömda för det!
Utan dessa och många fler skulle en liten förening inte kunna verka! Tack ni alla som ställt upp! Både under mina år, men även under alla dom 70 åren. Jag vill avsluta genom att önska OIF lycka till i framtiden. Både som förening och även sportsligt. Gärna minst 70 år till!
Jubileumstext 2, TT-vallens tillkomst
TT-vallen har fått sitt namn efter den legendariske tidningsmannen och idrottsledaren Torsten Tegnér (1888-1977). Mångårige OIF-ordföranden Karl-Gustav ”Gusten” Nors kom genom sin taxirörelse i kontakt med tidningsmannen och hans hustru Stina som ägde deras gemensamma sommarbostad med namnet Villa Sola på gården Södra Äng i Ormaryd.
Makarna var mycket tillmötesgående och ville gärna upplåta mark för en idrottsplats till den idrottsförening som snart skulle se dagens ljus. Fredagen den 10 juli 1953, samlades 25 män i trädgården till Ormaryds konditori, Solavägen 27. Det blev startskottet för den förening som i år firar sitt 70-årsjubileum.
Conny Liljekvist berättar att det gjordes studiebesök på flera fotbollsplaner. Gusten Nors körde runt med några OIF:are i sin taxi. Conny var en av dem som fick följa med, trots att han bara var en liten pojke. Efter en sån resa minns Conny att Gusten sa: ”Nähä, nån jävla grusplan ska det då inte bli” och det blev det ju heller inte. Tack och lov!
Av OIF:s första protokoll framgår att Karl Lindström valdes till ordförande, och att flera alternativa platser för idrottsplatsen diskuterades. Slutligen blev man överens om att platsen där idrottsplatsen ligger nu var bäst, en någorlunda plan tallmo utan en enda sten. Och bäst av allt, OIF fick arrendera marken för en symbolisk summa pengar.
Skogen avverkades och Ing 2 i Eksjö kontaktades för att bryta upp ungefär 300 tallstubbar och grovplanera marken. Sedan följde åtskilliga timmars frivilligt arbete. Enligt protokollsboken så tecknade sig 25 medlemmar för att lägga ner 40 arbetstimmar var.
Planen stod klar för invigning år 1957. Markägaren föreslog, kanske mest på skoj, att idrottsplatsen skulle heta Ormvallen. Men det höll inte styrelsen med om, för vem vill lira boll på en plan med det namnet?
Styrelsen valde i stället namnet TT-vallen. Det kändes naturligt att Ormaryds idrottsplats skulle namnges efter TT, sportjournalistikens föregångsman. Han blev rikskänd bland annat för slagfärdiga och ibland provocerande krönikor i sin egen tidning, Idrottsbladet (IB).
IB, grundades 1910 och förde en tynande tillvaro när T.T. köpte den 1915. Därefter började tidningen blomstra. Den var unik på så sätt att den, till skillnad från dagstidningar, satsade enbart på sportnyheter. När dagstidningarna senare började inse värdet av sportnyheter så var IB:s dagar räknade. Tidningen lades ner 1988 för att därefter komma ut som tidning med inriktning motorsport fram till år 2009.
Efter T.T:s bortgång valde sönerna Björn och Leif att gå i sina föräldrars fotspår vad gäller TT-vallen. De upplät den till OIF på samma generösa villkor som tidigare.
Idag är vi mycket glada över att även Pierre Fulke, nuvarande ägaren till Södra Äng, har samma generösa inställning till en idrottsplats på sina marker.
Jubileumstext 3, personporträtt Göte Knutsson
Göte hade alltid väskan packad
Lisbeth Göransson och jag sitter i det trivsamma vardagsrummet i Vännäs och pratar gamla OIF-minnen och, helt oundvikligt, en hel massa annat. Vi kommer in på att de olika husen i Ormaryd har olika namn och jag associerar osökt till vad ordet Vännäs egentligen står för, Vän-näs. Det är nämligen två mycket vänliga människor, Göte och Birgitta Knutsson, som bor där.
Uttrycket ”Mannen, myten, legenden” börjar bli rejält slitet, men när det gäller Göte Knutsson så finns det verkligen fog för det. Han är en legendarisk OIF:are som har minnen av i stort sett allt som hänt under OIF:s 70-åriga historia. Den här texten innehåller bara en bråkdel av allt som Göte har att berätta.
Den 14:e mars 1957 flyttade hans föräldrar Knut och Jenny Johansson från Österkorsberga till Ormaryd för att bli arrendatorer i Holma. Tre söner fanns också i familjen. Alla tre skulle bli fotbollsspelare i Ormaryds IF. En av dem, Göte, är huvudpersonen i den här texten,
Göte föddes 1942 och 1957, året då TT-vallen invigdes, var han alltså 15 år och spelade matcher i det nystartade fotbollslaget redan under premiärsäsongen.
- Men farsan var förbannad! skrattar Göte.
Inte av den anledningen som man kan tro, att den arbetsvillige och starke tonårsgrabben ville ägna sig åt att spela fotboll. Nej, pappans missnöje berodde på en helt annan sak.
TT-vallen hade nämligen skurit av arrendatorns väg till Holmamossarna som ligger i närheten. Han fick ta en omväg på en ny väg runt planen och bygga en ny bro över ett dike. Det gillade inte Knut.
Holmabonden Knut Johanssons söner, Yngve, Göte och Stig-Arne, kom snart att byta ut sitt efternamn mot Knutsson.
- Det var prästen som bestämde det, säger Göte. Han tyckte att det fanns tillräckligt många Johanssöner utan att vi också skulle heta det.
Om det är sant, eller om det är Götes humor som lyser igenom ska jag låta vara osagt.
Götes tid som fotbollsspelare tog inte slut förrän på 1980-talet. Göte var nämligen en som alltid ställde upp. På 70-talet hände det ganska ofta att Mister OIF, ordföranden och lagledaren Gusten Nors, ringde på kort varsel och sa att det fattades spelare i B-laget. Då var Göte beredd. Väskan stod alltid packad och klar vid ytterdörren.
- Kom upp till vägen så plockar jag upp dig, sa Gusten. Det var ingen fråga. Det var en order.
Sådan var han och är han Göte, en lojal man som alltid har ställt upp för OIF oavsett om det har varit som spelare, som ledare, som styrelseledamot, som supporter, eller i vilket annat sammanhang som helst. När han radar upp allt som han varit delaktig i så är det knappt att man tror sina öron.
Sedan några år tillbaka har vi en robotgräsklippare som ser till att hålla TT-vallen nyklippt och fin. Annat var det på 1950-talet. Då kunde Gusten ringa på matchdagens morgon och säga att gräset var för långt på planen.
- Göte, du får åka ner och klippa!
Om gräset var alldeles för långt så var det bara att koppla slåttermaskinen efter traktorn och köra några vändor. Annars var det till att springa över planen med handgräsklippare.
- Det kanske inte var bästa uppladdningen inför matchen, skrattar Göte.
I yngre år var Göte en snabb forward som satte motståndarförsvaren på prov. Kanske bidrog gräsklippningen till löpstyrkan? En gång väste nämligen en Eksjöförsvarare i örat på Göte:
- Försöker du springa igenom på min sida en gång till så åker du på en smäll!
Ju äldre Göte blev desto längre ner i banan hamnade han, men de flesta åren figurerade han som bollvinnande och löpstark mittfältare. Det var inte utan orsak som han fick smeknamnet ”tanksen” efter att han i en match drivit bollen från eget mål över till motståndarnas planhalva. Han gick fram som en stridsvagn sades det. Motståndarna föll som käglor där han plöjde fram, men oturligt nog blev den räden resultatlös. Göte lyckades nämligen inte stanna förrän han passerat kortlinjen.
Det visade sig att Göte hade ledaregenskaper också. Lagkaptensbindeln passade bra på hans arm. 1967 kunde man läsa i tidningen att Göte Knutsson dessutom hade tagit åt sig rollen som ny lagledare i OIF:s herrlag, spelande lagledare som 26-åring. Snacka om engagemang! Den positive Göte hade alltid några uppmuntrande ord på lager. I en match mot Sommen blev OIF utspelat och i mitten av andra halvlek ökade Sommen sin ledning till 9-1. Då ropade lagkapten Knutsson med hög röst och spjuveraktig blick:
- Kom igen nu grabbar, nu vänder vi!
Efter karriären var Göte med i styrelsen under många år och var delaktig i väldigt mycket av det praktiska arbetet på TT-vallen. De fyra platsbyggda läktarna är Göte pappa till. Dem byggde han med hjälp av några andra efter ritningar som Göte fick låna av Höreda GIF. Trappan upp till TT-vallen är också Götes verk.
Visste du förresten att Göte har varit närvarande på samtliga OIF:s årsmöten från 1957 till 2022? Du tror det inte, men jo, det är sant, det är ingen myt! De första årsmötena hölls i kaféet, där OIF bildades den 10:e juli 1953. Var det vackert väder så hölls mötena under den stora boken (som inte längre finns kvar) i kaféets trädgård på nuvarande Solavägen 27.
Avslutningsvis måste jag klämma in några fler minnen som Göte lyfter fram.
Pojklag
De första åren hade OIF både herrlag och pojklag, men det var svårt att få ihop tillräckligt många spelare. Det var inte bara Ormarydsgrabbar i laget utan det kom spelare från Flisby och från andra håll också. En gång räckte det ändå inte till i en bortamatch. Två överåriga killar, Yngve Knutsson och Reijo Hallgen, övertalades att vara med. De gjorde lumpen och hämtades direkt från regementet och kom till idrottsplatsen klädda i militärkläder. För att inte avslöja åldersfusket så fick de klä om till matchdräkt i Gustens folkvagnsbuss i stället för i omklädningsrummet.
Dansbana
Under de första åren så arrangerades det fester på TT-vallen. Där fanns en dansbana i sektioner som monterades ihop till festerna. Senare flyttades dansbanan till Södra Äng där midsommarfester arrangerades i många år, först på utomhusdansbanan, senare inne på logen. I början varade festerna i två dagar.
Nyförvärvet
Så dök han då äntligen upp på TT-vallen, nyförvärvet Nils-Åke Bengtsson från Skåne. Ryktet sade att han var en riktig stjärna så det låg förväntan i luften.
- Nä, jag ska inte träna idag. Jag ska bara duscha, sa Bengtsson.
Skoputsning
Fotbollsspelarna hade en förhållandevis lyxig tillvaro i OIF på 60-talet. De hade nämligen en egen skoputsare, Bror ”Brolle” Nors. Enda kravet för att få sina skor putsade var att spelaren själv rengjorde dobbarna från gräs och jord. Sedan putsade Brolle lädret med skokräm och ställde skorna i en specialbyggd skohylla där varje spelare hade sitt eget fack. Under träningskvällarna kunde man se Brolle sitta på förrådstrappan och titta på träningen samtidigt som han putsade skor. En gång, berättar Göte, fick han en fotboll rakt i huvudet när han råkade tappa fokus på skottövningen.
- Det var inga vackra ord som uttalades då, det kan jag lova!
Om Torsten Tegnér hade fått bestämma
Då hade fotbollsplanen döpts till Ormvallen och OIF hade fått mark till en bastu på kullen bakom speakertornet, men styrelsen ville annat. Gusten tyckte inte att det fanns behov av någon bastu och styrelsen tyckte att TT-vallen var ett mer passande namn. Möjligen fattades det, med facit i hand, ett rätt och ett felaktigt beslut den gången.
En krusbär, tack!
Under många år köpte OIF läskedrycker av Heines bryggeri i Anneberg, däribland klassikern Krusbär. Heines kolsyramättade drycker serverades både på OIF-fester och i kiosken på TT-vallen. Tack vare Göte så lever minnet av dessa drycker kvar fortfarande. Vid varje hemmamatch så brukade Göte, väl medveten om att Heines drycker inte längre fanns att köpa, ändå sticka fram huvudet i kioskluckan och beställa:
- En krusbär, tack!
Det blev som en hälsningsfras med en humoristisk blinkning till gångna tiders OIF.
Jubileumstext 4, Personporträtt Kirre Karlsson
Du skjuta målvakten!
Bo Göran Christer Karlsson är en av de största OIF-profilerna genom tiderna.
Vem? tänker du.
Inte så konstigt i så fall, för han har förmodligen inte kallats Christer sedan hans gamla småskolefröken ringde till honom på 50-årsdagen.
- Jag blev så snopen, berättar Kirre. När jag svarade så hörde jag en äldre kvinnoröst som sa ”Jag ville bara ringa och gratulera dig Christer!” Det var Astrid, hans lärare, som hade kommit ihåg födelsedagen.
- Ja, vi hade en bra relation hon och jag, men att hon skulle ringa och gratulera det var en stor överraskning.
Den där anekdoten är så typisk för Kirre. Han är en person som sätter avtryck hos folk. Alla känner honom och han känner alla. Godmodig och trevlig. Socialt kompetent, kallas det nuförtiden.
Jag sitter med Kirre hemma i hans vardagsrum i Nässjö och pratar minnen. Nässjöbon som blev Ormarydsbo som blev Nässjöbo. Cirkeln är sluten.
- Wiveka och jag flyttade till Ormaryd 1977. Jag trivdes så bra med fotbollen och människorna i Ormaryd så det var helt självklart att flytta dit när chansen dök upp.
Utan vemod berättar Kirre att det var lika självklart att skaffa den här lägenheten när orken inte längre räckte för att sköta ett helt hus. Sonen Alexander tog över huset i Ormaryd.
- Därför kan jag ju ändå åka dit så ofta jag vill, säger Kirre förnöjt.
Nu när Kirre har fyllt 77 så kan vi tala om en annan 50-årsdag. Det är nämligen precis 50 år sedan Kirre började spela fotboll i OIF och resten är historia, som man brukar säga. Hans blåa OIF-hjärta växte sig starkare och starkare med åren. Och säg den roll som Kirre inte har haft i vår förening. Jo, om sanningens ska fram, styrelsearbete har inte varit Kirres grej. Det har han med varm hand överlåtit åt sin fru Wiveka Forell Karlsson.
Kirre, den målfarlige forwarden började sin fotbolls- och bandykarriär i IFK Nässjö, för att sedan fortsätta i Nässjö IF när IFK la ner sin verksamhet.
- Men det var inte lika roligt i NIF, så därför gick jag över till OIF. Jag minns att jag skrev på övergångspapprena hemma hos Reijo Hallgren som var lagledare på den tiden.
Snart glider samtalet över till vilka olika tränare som kommit och gått under Kirres långa karriär. Han nämner färgstarka tränarprofiler som Bela Kamaras, ”Skara” Eidstam, Uno Lundström, Ingemar ”Nyll Gustavsson och Kjell ”Knuff” Johansson.
En av dem som Kirre talar varmt om är Bela Kamaras, ungraren som kom till Sverige som flykting på 50-talet. Bela blev snart en av domarprofilerna på Höglandet. Han kunde sin regelbok till punkt och pricka och dömde med stor pondus och stark inlevelse. Men ibland spelade temperamentet den vanligtvis lugne och sansade gentlemannen ett spratt. En arg domare är ingen bra domare så efter ett antal år i domarkåren ville Bela därför prova på att vara på ”den andra sidan”, tränare alltså. Något som OIF inte var sena att uppfatta. Bela var en fotbollskunnig person med både pondus och social kompetens, gott tränarmaterial alltså. Bela förstod sig på Kirre direkt. När det blev för mycket löpträning så hände det att Kirre spelade ut ”astmakortet”.
- Du vet, jag kan inte springa längre sträckor för jag har astma…
Bela svarade på sin brutna svenska:
- Då får de andra springa. Du skjuta målvakten!
Det är så man hanterar en målspruta (läs Kirre) som tyckte att försäsongsträning i allmänhet, och löpträning i synnerhet, var djävulens påfund. När gräset blev grönt var Kirres plats ändå gjuten i startelvan.
- Vad är ditt målrekord då? frågar jag.
- Det minns jag inte, men jag vet att jag gjorde sju mål i en match mot Skillíngaryd när OIF vann med 7-0, men jag kunde gjort åtta i en annan match. När jag hade gjort sju mål fick vi straff och jag stegade fram mot straffpunkten. Då sa lagkaptenen, Franc Abram, som gärna sköt straffar:
- Den tar jag!
- Det har jag inte riktigt kunna smälta, erkänner Kirre.
Förutom ett år i Västerviks AIS, två år i Solberga GIF och en säsong i Malmbäck så har Kirre varit OIF trogen.
- Den sista matchen gjorde jag som 50-åring. Då spelade vi mot Bodafors på bortaplan och jag gjorde två mål, skrattar Kirre. Roligast var att min brorson Jens också spelade den matchen, men för BSK. När han kom inom hörhåll så kunde jag inte låta bli att säga ”Det är kul med fotboll, Jens, eller hur?”
När Kirre berättar minnen så lyser hans ögon. Plötsligt säger han, och det märks att det kommer från hjärtat.
- Jag älskade att spela fotboll och jag har saknat det varje dag sedan jag slutade.
Då är det heller inte konstigt att förstå att fotbollen fortsatte att vara en stor del av Kirres vardag. I början av 1980-talet tränade han OIF:s första flicklag tillsammans med Nisse Nilsson. Båda hade döttrar i det laget, som blev startskottet för OIF:s damfotboll. En satsning som kom att leda till spel i division ett och bland annat tre finaler i Smålandscupen i början av 2000-talet.
- Fy, fan vad vi slet! säger Kirre på tal om en av finalerna i Smålandscupen. Den skulle spelas på TT-vallen i början av november och dagen före match vräkte det ner stora mängder snö över Höglandet. För att göra planen spelklar handskottades hela planen fri från snö. Självklart var Kirre en av dem som hjälpte till, resursperson i anläggningssektionen, som han också var.
Kirre fanns alltså med redan runt det första damlaget som startade 1986. På den tiden fick spelarföräldrarna turas om att tvätta matchdräkterna.
- Wiveka och jag brukade hänga tröjorna på tork utanför huset i ”byn”. En dag luktade det för jävligt där ute när jag skulle plocka ner dem. När jag kom till TT-vallen och öppnade väskan med dräkterna sa tjejerna:
- Det luktar ju skit!
- Ja, men det är ju för att ni är ett skitlag, kontrade en skrattande Kirre.
Humorn har alltid varit Kirres kännemärke, men jag tror nog att han hade lätt att hålla sig för skratt den dagen. Skitlukten kom från grannens åkrar. Bonden Sven Gustavsson hade nämligen spritt ut minkgödsel där. Den som någon gång har känt den lukten har nog rätt stor förståelse för tjejernas reaktion…
När damfotbollsverksamheten utvecklades så fortsatte Kirre att engagera sig, trots att döttrarna Hanna och ”Fiffi”, inte var med längre. Han blev lagledare och skötte allt som en sådan ska göra. Och lite till:
- Jag har dragit många barnvagnar fram och tillbaka däruppe på TT-vallen, skrattar Kirre. När mammorna tränade eller spelade så fick jag bli barnvakt,
Det enda som kan göra Kirre lite besviken ibland är alla spelare som kommit och gått genom åren.
- De slutar och sen ser man inte röken av dem, säger Kirre.
Men snart är vi inne på de positiva minnena igen och då är det Kirres egen karriären som står i fokus. En del minnen är tryckbara, några är på gränsen och några borde censureras. Men eftersom preskriptionstiden har gått ut så…
Avdelningen tryckbara
En dag ringde telefonen. Kirre hade egentligen slutat spela fotboll. Det var den gamle tränaren Nyll som ringde. Han tränade nu Solberga.
- Det här går inte, sa han. Nu måste du komma hit.
Och plötsligt var Kirre målspottare i Solberga GIF.
- Det var mycket roligt och lustigt folk där, säger Kirre.
En dag blev Nyll nervös för två spelare saknades och det var inte långt kvar till matchstart.
- Var fan är Ström och Olle-Pelle? frågade Nyll. Ingen visste, men så dundrade en helikopter in på låg höjd. Den landade mitt på Lindhemsvallen och ut klev Anders Ström och Olle-Pelle, Det visade sig att det var helikopteruppstigningar i Nässjö och då hade de där båda filurerna kommit över ens med piloten om att bli avsläppta på fotbollsplanen i Solberga.
Avdelningen preskriberat
Under en period på 70-talet var Ormaryds herrlag riktigt framgångsrikt med ett antal namnkunniga idrottsprofiler från Nässjö i laget, bland annat bandyspelarna Pelle Engstrand, Lennart Skantz, Bengt ”Jösse” Jönsson och Leif ”Luffarn” Israelsson, samt bollvirtuosen Tommy ”Ester” Strand, med flera med flera. Efter att ha hållit till i gärdsgårdsserien i alla år så avancerade OIF till division 5. Det ställde krav på reglementsenlig plan, så TT-vallen både förlängdes och breddades.
En supporterklubb var inget officiellt krav, men visst borde man ha en sådan i division 5? Sagt och gjort! En supporterklubb startades och frågan är om det egentligen inte var en sup-porterklubb. Pubkvällar ordnades i en lokal i Ormaryd och både spelare och supportrar samlades där, ofta efter hemmamatcher.
- En gång, berättar Kirre, hade vi spelat hemmamatch mot Alseda. Idrott förbrödrar ju, sägs det så hur det nu kom sig så hamnade båda lagen på puben och hade trevligt tillsammans.
- På morgonen efteråt hittade vi Alsedaspelare sovande i hästhagen intill, skrattar Kirre.
Detta hände som sagt för snart 50 år sedan och då var alkolhol- och drogpolicies okända begrepp inom idrottsrörelsen. Annat är det nuförtiden. Som tur är.
Kommentarer
Jesper Larsson 23 dec 2023
Mycket trevlig läsning!