3 - 1

I våras var det svårt. I våras var det tungt.

En av de kärvare förlusterna var borta mot Järnbrott när dom avgjorde en typisk 1-1 match i slutminuterna. Usch.

Kanske var det därför vi knöt nävarna så bra? 

18 anmälda till matchtruppen, sensommarväder och hemmaplan.

Vi snackade innan match om att pressa högt för att få kontroll över mittfältet. Vi lyckade hyggligt med det, så Järnbrotts 1-0 på spelvändning kom lite snöpligt. Järnbrotts målvakt skickar en riktig hästaspark ner i vårt straffområde, och deras anfallare nr 2 (som spelat på alla positioner, ink målvakt, under våra möten!) får en låg macka snett inåt bakåt och har bara att raka in bollen bakom undertecknad. Tungt , men kollektivt kämpar vi vidare, rullar bytena, och kommer till flera farliga avslut. Dock utan att få in bolljäveln. 

Halvlekssnacket går ut på att våga mer, och från start tar vi verkligen tag i spelet. Under perioder i andra halvlek får inte Järnbrott röra bollen. Chanserna uteblir inte heller, men efter minst en dubbelstolpe känner i alla fall jag att det här inte kommer bli vår dag. 

Men så!

På hörna runt 75e matchminuten lyckas Isaac peta in det oerhört förlösande 1-1. 2-1 kommer kanske fem minuter senare när Ponta får till ett lågt inlägg, snett inåt bakåt, till Dea som dönar för kung och fosterland. Vansinnigt naturligtvis, men nätet står som en strut efter den renaste träff jag sett (på 100 meters avstånd..). 

Där och då blev det brottarfotboll, för Järnbrott var inte nöjda med resultatet. Vi fick kämpa vilt för att freda oss. Slutminuternas Järnbrottsfrispark från farligt läge landar som tur är hos Schager som till slut får bollen till löpande Isaac som kan lägga in 3-1 innan domaren flöjtar av för full tid. 

Så firar man sin 200:e seriematch i blåvit/rödsvart/vitsvart/svartvit/rosasvart meniskentröja!

Tack för blommorna pojkar. Hösten har börjar prima.

Heja Menisken!

/#1