2 - 1

"Det är en styrka att vinna utan att spela bra" förklarade jag för Bredow när jag träffade honom i söndags. Han hävdade det var en ännu större styrka att vinna och samtidigt spela bra. Jag var givetvis tvungen att hålla med.

Här måste spökskrivaren gå emot alla sorts skrivpraxis och inkomma med en egen utvikning. De få gånger jag läser om blåvitt sker vanligtvis på text-tv s. 300 eller likvärdig informationskanal. Efter fler matcher än varje match citeras tränaren då denne säger någonting i stil med "Vi vann trots att vi inte spelade bra. Skönt!". Då tänker eders spökskrivare såhär. Om man säger så oftare än varje gång, är då inte det rötna spelet egentligen ens normalnivå? Så borde det vara, om man tänker logiskt. Alternativt är man en långvarig underpresterare, och då är det fel det också, på sitt sätt. Det senare alternativet gosar eders spökskrivare med alltför ofta, i egenskap av gaisare. Och det är ju som bekant en prövning. Så ock i år vad det verkar. Risken är att årets prövningen är större än tidigare befarat.

Av utvikingen att döma kan man fundera på om vi är bra (menisken) eller anus (gais, blåvitt)?

Nåväl, över till matchen.

Första tjugo minuterna började vi bra. Precis som vi nästan alltid gör. Därefter blir vi så där "stirriga" som vi kan bli i bland. Den stirriga virrigheten uppkommer vanligtvis efter att laget slår bort lite för många passningar i rad, i kombination med att för många inte riktigt har koll på vad de andra håller på med (vi blir ibland lite för mycket fria själar i vårt spel, totalt oberäkneliga om än genialiska, stora kreatörer allihop!).

Björkåsen hade ett par fina dribblers. Samtidigt rörde de sig mycket mer än vad vi gjorde. Duktige Mario Pardo dribblade sig fram till 1-0 (han har varit ett farlig anfallsvapen i flera år vill jag minnas, med undantag för den gången som han fick tokfrustrationsspelet och utvisade sig synnerligen korrekt). Ett resultat som stod sig hela vägen till vilan.

I paus enas vi om att visa oss mer för varandra. Både med djupleds- och mötande löpningar.

Spelet fungerar klart bättre. Zvenne kvitterar kort efter vilan efter en genomskärare från Wickins. Forwards tar en del fina löpningar men deras skäggiga mittback spelar angenämt (från Björkåsens synvinkel).

Med endast några få minuter kvar innan domaren skall flöjta av tillställningen uppstår matchens definerande moment. Björkåsen slarvar kring mittplan. Bolivia får fram bollen till sin bror Brossan. Den skäggige mittbacken glidtacklar Brossan varpå den för dagen mycket sympatiska domaren förflöjtar för straff, utan större klagomål från vare sig syndaren eller dennes medspelare (Björkåsen har alltid haft ett bra uppträdande!)

Wickins visar brittiska kyla och dönar straffen in i målvaktens högra kryss. Den kyliga exekuteringen följs sedan upp med med själslig mjukhet. Under joggen tillbaka till mittcirkeln nynnar han Northern soul och funderar inombords på vilka special-moves han skall riva av på Pustervik.

2-1. Tre poäng. Allt är frid och fröjd.

Partypatrullen (en gång drack jag pilsner på en ringklockesylta i Barcelona med en i det obotligt usla coverbandet Partypatrullen. Men det är en annan historia det.) hade bokat bord och fredagskvällen avslutades med allt mellan 1 och 17 öl beroende på törst och erfarenhet.