1 - 5

Några försökte viska och/eller väsa fram due-due i något slags förtäckt biscotti-Tourettes. Självfallet i god tid innan avspark så att Arianorna skulle börja fundera över vad i hela fridens namn due-due är, förstå referensen, göra lite enklare tabellberäkningar och till sist förstå: Aha! Heureka! Menisken vill spela två-två!

Men jag kan garantera att Arianorna inte hajjade galoppen överhuvudtaget. Och hur skall man kunna klandra dem. De flesta av dem gick ju på fritids när Sverige och Danmark spelade due-due.

För dessa ynglingar är Magnus ”Turbo” Svensson ingen central mittfältare i nationalmanskapet utan en snubbe med fult smeknamn, högerspringaren Micke Nilsson är en gåta, och de vet med hundra procents säkerhet inte vad ”vi-köttade-in-bollen-som-Petter-Hansson” är (men, oh boy, det vet vi, det målet har vi gjort hundra gånger).

Så istället för 90 minuter lugnt och tryggt bollrull i respektive backlinje så var det Barcelona on fire mot ett avstängning- och skadedrabbat Levante. All over again. Oh, dios mio, vad vi sprang. Oh, dios mio, vad lite vi hade bollen. Oh, dios mio, vad vi var ägda.

Men det var egentligen först i andra halvlek som vi var generalägda. Det skall ända sägas. Under första halvan hade vi ändå förhållandevis god feeling för dem. Alltså, sanningen är ju att de sprang i åttor kring oss. Särskilt 3:an, 10:an och nummer 15 (aka Den Hårfagre). Men de sprang i åttor där siffrans ringar så att säga var vänd mot sidlinjerna. Och det är sällan kollektiva rörelser i denna riktning skapar extrema målfarligheter. Så de sköt i huvudsak lite skott utifrån som antingen gick över eller motades av #1. Ok, de satte en balja på en djupledsboll, vilket faktiskt upplevdes ganska onödigt.

I andra halvlek vände de emellertid på åttan och lät siffrans ena ring vara riktad mot vårt mål. Fast egentligen stämmer inte den beskrivningen särskilt väl. Snarare sprang de omkring, runt, emellan samt fram och tillbaka i stil med vägmärket för fornlämning.

Inför årets största publiksiffra så gick vi på knäna. Vi avslutade säsongen med att släppa in en fjantdömd straff, några otagbara superlångskott och ett vanligt mål som jag inte minns.

Hallen satte där emellan en nick men blev också så fett uppsnurrad (han blev lurad ändå bort till Lasse på Heden för att köpa korv som man sa för länge länge länge sedan) vid något tillfälle att han lugnt och sansat klargjorde för motståndaren att det där det var så jävla bra gjort. Wickins kokade inombords när Hallen yttterligare pumpade upp de redan överlägsna bolltrillarna.

Undertecknad bad mot slutet Johan #1, som verbalt höll igång där bak som om det vore sista chansen någonsin att gorma och gasta, att lugna ner sig några snäpp.

Det var väl det. De hade 83-17 i bollinnehav. Men vi hade ändå några lägen. En gång lade sig alla på bollen när vi hade bra läge (tänk rugbyklunga). En annan gång gjorde målvakten säsongens TV-räddning på en riktig rökare från Calle P. En gång hade vi tom trippelhörna! Och jag tror faktiskt att vi hade några fler lägen men minnet sviktar.

Vi förlorade likväl. Möjligen inte lika fett som i våras. Men ändå fett.

Sen duschade vi länge varpå vi gick till Avenyyyyyyyyn förs mat och bärs. Köster halade fram mobilen och klarlade i ett svagt ögonblick var vi skall ha träningsläger 2016. Ute på en ö vars uppsyn skulle platsa mer än väl i vilken Pripps Blå-reklam som helst. Om jag förstod saken rätt så är det emellertid viktigt att lägret går av stapeln efter det att isen smält. Annars är det samma insatser i vågskålen för Menisken som för den svenske kung och hans armé som tyckte det var en bra idé att hela rasket red över Stora Bält med mål att knäcka dansken.

Pontan blev ny festansvarig. Uppenbarligen tog han uppdraget på största allvar då han fixade lagkrog senare samma kväll.

Och precis när det fanns önskemål om att Calle P återberättar historien om hur det gick till när han träffade en tjej i Thailand så skulle han plötsligt gå vidare till ett trettiotvåårskalas på Oceanen.

Men Calle P (som kanske kanske kanske kan ha skådespelarsonen och GAIS-ikonen Martin Dohlsten på möjlig ingång) som använde Stadsteaterns stora scen som lekis när han var kiddo har naturlig känsla för dramaturgi så jag tror att det bara var en cliffhanger och att historien återberättas i sin helhet när säsongen 2016 skall summeras.

Bara så att ingen skall våga sluta innan de fått veta vad som egentligen hände där och då. Det får alltså bli ett år till.