0 - 1

Vi mötte våra övermän. I dubbel bemärkelse.

Det händer, inte sällan, att vi visar upp världsmästarkvalitet på att missa givna målchanser trots en ganska potent förmåga att ta sig till målchanserna som sådana.

Med anledning av detta förfarande finns utrymme för att dra en parallell till det verkliga livet, bortom Hedens förtrollande värld.

Jag känner en "kompis kompis kompis vars kompis har berättat om en kompis bekant" som, när den sexuella debuten skulle ske, i själva momentet, blev så överjordiskt exalterad av att själva momentet slutligen inträdde som verkligt moment i vederbörandes liv, varpå denne inte kunde utföra själva handlingen under längre än en "mycket mycket mycket mycket kort tid". Så kort att det nästan gavs utrymme att diskutera om det hade pågått överhuvudtaget.

Detta påtagligt tidsmässigt begränsade utförande kunde ses som en direkt konsekvens av exalteringen över situationens själva innehåll, inte agerandet däri och vederbörandes fysiska upplevelse av själva handlingarna.

Från undertecknads position längre bak i planen förefaller det finnas likheter mellan "kompisens kompis kompis vars kompis har berättat om en kompis bekant" sexualdebut och vår förmåga till målfabrikation när vi väl kommer till och får chansen.

Ty själva tanken av att befinna sig i en situation där att-göra-mål framstår som den enda rimliga logiska konsekvensen av de utförda handlingarna ("det är bara att lägga in bollen), förefaller skapa en sådan exaltering hos de inblandade att konsekvensen istället blir att-inte-göra-mål. Trots att det egentligen torde vara svårare att inte-göra-mål än att-göra-mål.

Vanligtvis betraktas denna frustrerande oförmåga från förhållandevis långt avstånd (det är 52,5 meter mellan mitt- och mållinje).

Nu fick undertecknad emellertid möjlighet att studera det psykologiska anti-fenomenet på närmare håll då det var Solängarna som stod för de mest osannolika av krumbukter till målchansmissar.

Vi som herrar på täppan i ämnet är inte ens längre stadsmästare. För vi mötte ett lag som bevisligen är regerande europa-, världs- och olympiska mästare i miss av öppen målchans.

Jag kan inte annat än anta att de också är figurer som drabbas av den stora självan när de inser att de befinner sig i skarpt läge. På samma sätt som för oss när det skall "läggas mål" och i samband med "kompisens kompis kompis vars kompis som har berättat om en kompis bekant" första älskog.

Solängen missade så många målchanser att jag efter omkring 70 minuter in i matchen skrattade inombords och förledde mig själv att verkligen tro att vi fixar nog 0-0 trots allt.

Det gjorde vi dessvärre inte.

Solängen tilldelades strax därefter en elvametare som lades säkert i mål bakom en heroiskt kämpande Viktor.

Vi (alla) slet ända in i kaklet efter bästa förmåga och använde mot slutet krafter som inte fanns. Men det räckte inte till.

Solängen var bäst på att missa mål. Men de vann ändå.