8 - 2

Jag avskyr Bifrost. Det är ett gäng förvuxna skitungar med fruktansvärt dålig attityd som spelar vilda-västern-fotboll på alla sätt och vis. Det är öppna spjäll åt alla håll kryddat med benknäckartacklingar och förnedringstendenser om vartannat. Jag avskyr att förlora mot Bifrost. Jag utgår ifrån att tolkar den här redogörelsen som att de lyckats, med vad de nu vill lyckas med.

Vi kom till start med 12 stycken då Gerardo helt oväntat släntrade in lagom till matchstart. Han fick en applåd. Isaac var sjuk och Nyemar lämnade in under eftermiddagen eftersom han möjligen skulle till BB och bli premiärfarsa.

Pontan – Phil

Quiz – Svenne – Wickins – Strahl

Nisse – Björn – Hallen – Mackan

Johan #1

(Gerardo)

Matchen började bra. Vi låg rätt och de fick spela boll i backlinjen. Det gick utmärkt och helt enligt plan tills dess att en pjäs i vårt lag hamnade positionsmässigt fel, gick bort sig och blev överspelad varpå att de, efter en kedjereaktion, fick utrymme att lägga ett lätt mål. Då hade det gått en minut.

Sedan lade en annan pjäs i vårt lag en missträffad bakåtpass som en bifrostare kunde snappa upp och lägga ett lätt mål. Då hade vi spelat åtta minuter.

Sedan vinkelskruvlobbade en bifrostare in en boll otagbart i klykan från snäv vinkel. Då hade vi spelat tjugosex minuter.

Sedan så gav en pjäs i vårt lag en frispelning till en bifrostare som lade ett lätt mål. Då hade vi spelat fyrtio minuter.

Sedan tilläts en bifrostare att motvindslobba en ballongfrispark från säkert trettio meter. Då hade vi spelat fyrtiotre minuter.

Där emellan hade vi faktiskt goda intentioner framåt och hyfsad kontroll bakåt. Men man skrattar inte bort noll fem i paus, oavsett hur många av strutarna som är rena bjudningar (det ingår ju trots allt i spelet att undvika att erbjuda bjudningar).

I paus var det en what-the-fuck-happend-mate-feeling, men ändå en konstruktiv ansats till att både förstå och förändra. Jag hade inte klandrat alltför mycket den som eventuellt spelat över totalt, sparkat i båset och utropat något i stil med jag-är-fuck-off-all-of-you-cunts-för-bra-för-den-här-skiten-fuck-off-ya-all-jag-skall-aldrig-mer-spela-i-det-här-fucking-piss-sheit-fucking-shit-team-fuck-off-vi-ses-på-tisdag och sedan gått hem.

Men så var det inte. Det var bara noll-fucking-fem och en gemensam beslutsamhet om att gå ut i andra halvlek och spela med hög press och göra en värdig insats.

Det höll i en minut innan vi lät en bifrostare lägga ett lätt mål (på hörna har jag för mig).

Därefter var vi ändå värdiga trots allt. Högre press och lite bättre ordning på torpet. Wickins lade ett mål. Undertecknad lade ett mål. Men mer blev det inte. Bifrost fick lägga några mål till. Ett på straff och ett snyggt nickmål.

Mer av dålig stämning blev det emellertid. Orkestrerad av Bifrost såklart. Ledning fem noll i paus och gå in i andra halvlek med hat i blicken - så mycket frustration i dessa ömtåliga själar. Man vill ge dem en kram och en klapp på axeln. Lugn. Det ordnar sig. Det kommer bli bra. Men den lektionen ingår inte i livets hårda skola. Så det är som bäst hörbara ord, men likväl ett oförståeligt budskap.

Det började egentligen redan innan avspark, även om första halvleken höll sig inom ramen för det positivt överraskande. Undertecknad som har haft en beef med samma snubbe under varje match lagen emellan erbjöd vänskapligt men bestämt att vi skulle spela dagens match med värdighet och utan dumheter såsom fult spel och hårda ord. Mitt förslag avslogs med något slags ohörbart mummel. Men jag snappade i varje fall upp ”att du skall få se”.

Det höll sig alltså lugnt i en halvlek, nästan överraskande lugnt. Men sedan, med trettio minuter kvar, i ledning 6-2, så kände de att det var läge att växla upp atmosfären. Som om det är en konstant mängd frustration som måste ut under en match, den bara portioneras ut under olika många minuter beroende på matchutveckling.

Från min nemesis sida var det mest det vanliga trash-talket om att ”du är så jävla dålig”, ”här är kingen som både tränar, spelar och är domare” och ”ni spelar bara långboll”. Toppat med klassikern: ”ni är fan det sämsta laget jag mött, så jävla dåliga”. Och så slog han en tunnel som allt spände egot ordentligt.

En tunnel kan jag gärna bjuda på. Men undertecknad har ibland svårt att stoeiskt ta emot förnedring. En (mörkare) sida inom mig ser en storhet i att M. Materazzi kan reta Z. Zidane till vansinne såpass att den senare väljer att avsluta sin karriär som denne gör: med en dansk skalle två minuter från straffsparksläggning i en VM-final. Och med många års syskonträning i att retas med stil och finess kände jag för att blanda några verbala trix med en hårdare tackling än brukligt.

Jag körde några olika spår i huvudet och landade i att jag var tvungen att ta till något annat än de vanliga grejerna så men tog en rövare och frågade hur det var på kåken. Min nemesis nappade direkt och undrade vad fan det hade med saken att göra. Här måste jag medge att det finns två scenarion (och jag vet faktiskt inte vilket som är sant!). Antingen stämmer det att min nemesis satt några år på kåken för rån, eller så överträffar han milsvida min syn på honom genom att spela med så jävla bra i trash-talket att jag inte kan bedöma om det han säger är sant eller falskt (jag hoppas detta är sant, för då växer min syn på denna nemesis). Vi körde lite snick-snack fram och tillbaka om kåkfareriet åsså var det dålig atmosfär på riktigt och det var skönt att vare sig han eller jag blev utvisad och forslad till mölndalsakuten under de sista tjugo minuterna.

Ingen annan behövde heller uppsöka vård, trots några bifrostiga vansinnestacklingar här och där (som enbart kan utföras på riktigt gräs).

Efter tillställningen samtalade undertecknad med några bifrostare på ett lugnt och sansat sätt. Det var en kul överraskning i en i övrigt rätt beige tillställning. Man kanske inte behöver avsky Bifrost så himla mycket ändå (bara några stycken, och bara på planen?)?

Domaren var bra. Hans gulliga men lite blyga son var där och tittade på tillsammans med en av sin farsas polare som drack en 7,2:a Sofiero och åt en påse nötter. Dea, Rice, Strahls farsa och några andra var också där. Och Tommy Moholi från Real Maskin/förbundet. Ingen kan ha gillat någonting av vad de såg.

Det var en hemsk afton. Så dålig så att det i ärlighetens namn inte ens fanns tillstymmelse till ilska i omklädningsrummet efteråt. 2-3 mot Öset, det var ilskeframkallande. Det här var någonting annat, bortom det ilskeframkallande.

Två åtta skojar man inte bort och säsongsinledningen är tämligen makalös. I alla fall andra halvlek mot Ariana (0-5) och första halvlek här (0-5). Men på måndag mot Argo så vänder det!