2 - 3

Menisken - Maskinen

2-3 (1-1)

Brorsan-Pontan

Strahl-Wickins-Bolle-Svenne

Nisse-Frank-Joey-Nyemar

Johan #1

(Mackan, Phil, Hallen)

Jag trodde förr att jag var indiepopare. En sån där som försökte veta saker om band som ingen annan visste. En sån där som vägde 58 kg men ändå hade alldeles för tajta (och strypknäppta) pikétröjor. En sånär som tryckte i sig (små paket!) röda Lucky Strikes när det var fest. Det här var innan jag började spela fotboll.

Det var också innan jag kände till Calle Dernulf, Pierre Jerksten, Kornel Kovacs, Adeline Supreme och Sanna La Fleur. Men att lyssna på P3 Dans blev då till att öppna dörren på glänt till det ofarligt farliga. Till det kittlande okända. Jag menar. Vad var väl dance music när det räckte med en ljummen folkis och Common People på maxvolym för att bli ett med livet. Tja, vad vet jag, men det var väl om inte annat ett sätt att inte stå still. Att vidga sina vyer, om än i minimal omfattning.

Den främsta behållningen med att köra sex mil enkel väg efter en träningsmatch i mars är att under fyrtiofem minuter tugga motorväg med maxad volym av Elektroniskt i P2 (någon form av uppföljare till P3 Dans). I kväll var det ryskt tema (Var är V. Putin egentligen?). Ett fantastiskt tema. Dels för att jag inte känner till rysk elektronika för fem öre. Dels för att det visade sig vara bra. Och dels för att man lätt kan föreställa sig ett ryskt rejv (ryssar är alltid värst på allt, tänk ryska friklättrare), och att ett ryskt rejv förmodligen är heltokigt.

Under dessa omständigheter är det lätt att koppla bort den föregående matchen. Och på tal om den.

Det blev 2-3. Fast trots att jag idag inte spelade själv utan enbart coachade så fick jag för mig att det blev 3-4. Jag såg två spökmål som ingen annan såg. Av detta att döma skulle mina reflektioner inte vara vatten värda i en eventuell rättegång. Men jag kan ändå konstatera att mina ögon såg ett kanonfint spel tills dess att Bolivia gick i däck av en hockeytackling från döda vinkeln. Det ödestigra momentet efterföljdes av ett par positionsbyten vilken föranledde en kortare period av halvkaos. Sedan blev det bättre igen.

Under tiden fick Maskinen en straff som Johan#1 dubbelräddade. Och om det var före eller efter det här som de gjorde 0-1 minns jag inte. Men vad jag vet är att vi missade en jäkta massa fina målchanser i början och att det nog egentligen borde ha varit både 1 och 2-0 till vår favör under matchinledningen. Hur som haver var det 1-1 i paus.

Maskinen (ryskt!) var ett gäng hårdföra herrar som inte lade fingrarna emellan (ryskt!). Jag vill inte hävda att det var särdeles fult spel, utan mestadels rent och hårt (ryskt!).

I andra halvlek följde en strid ström av skador. I takt med att bänken decimerades från 3 till 2 till 1 till 0 så tröt även orken för de kvarvarande. Medan Maskinens 17 gubbar växlade upp tvingades våra 11 att ofrivilligt växla ned. Men även om Maskinen nu anförde matchen med ett rättmätigt spelövertag så bjöd vi på gott motstånd och god kämpaglöd.

Dessvärre så dönade dom in en och lobbade in en annan under sista kvarten varpå vi reducerade strax innan full tid. Vi försökte oss på en sista forcering men lyckades inte få till en kvittering. Förlusten var ett faktum.

Under förutsättningarna var det en väl genomförd match. Så länge vårt manskap var fulltaligt var vi i ärlighetens namn bättre än Maskinen. Lika mycket i ärlighetens namn kan konstateras att Maskinen i slutändan ändå vann välförtjänt, och det med en förhållandevis rättvisande marginal.