4 - 0

Menisken - Käringön

4-0 (2-0)

4-4-2

Egentligen blev det 5-0 men domaren blåste av det mål som egentligen skulle inleda målfabrikationen för offside, trots att en ö-pojk lagt sig ned för att vila i höjd med egen målvakt.

Egentligen skulle det egentligen inte ha blivit 5-0. För Johan #1 gjorde några patenterade frilägesräddningar. Därtill gjorde en ö-pojk en halv Jesper Blomqvist-fint - han sprang runt #1 men glömde att lägga in bollen.

I första halvlek spelade alla riktigt bra. Då vi för en gångs skull slapp möta sjutton stycken unga män med för mycket spring i benen, utan någonting som kan liknas vid vår egen spegelbild så fanns gott om utrymme att utföra det som vi är bra på - att spela boll.

Förslagsvis är detta någonting som vi fortsätter med. För får man det andra laget att springa mer än en själv så tenderar man att vinna matcher. Åtminstone i sjuan. Nu underlättas ju detta förfarande av att ha ett helt lag som utöver tjongboll kan slå sidledspass, genomskärare och väggspel. Och så var det igår. Alla gavs möjlighet och alla försökte. Allt som oftast gick det bra.

With all due respect till alla Menisker så erbjöd R. Wickins som innermittfältare ett lugn, en spelförståelse och en passningsfot som gav vårt spel en extra dimension.

Varenda en är värd en eloge (även Henrik som såg på). Men en särskild eloge tycker jag kan gå till hela backlinjen. Môcke bra, som Svennis hade sagt.

I andra halvlek ger vi som brukligt bort initiativet. Helt i onödan såklart. Vid ledning 2-0 och stort spelövertag får vi hybris (?) och tror att blixtanfall än bästa försvar. Vi skulle må bra av en extra portion ödmjukhet i ledning. Hade inte #1 i utfört några fina parader så hade utgången kunnat bli en annan.

Min högst individuella uppfattning är att vårt mittfält tenderar att förlora sin form i takt med att orken börjar tryta. Konsekvensen är att hela laget förlorar sin struktur. Ett exempel är undertecknad som stundtals får hybris i andra halvlek och tror att det räcker med att maxa framåt och jogga hemåt. Det är som bekant hål i huvudet på den idén, i synnerhet i ledning.

Men iom att vi har så många duktiga mittfältare i laget så torde denna problematik vara klart hanterbar under säsongen. Minsta lilla trötthet - in med ny kraft.

I slutet lade vi några läckra mål när ö-pojkarna återigen hängde på repen, varpå domaren blåste av tillställningen i 86:e minuten. Undertecknad hade snålat på plantiden i tro om att inget lag vore så dumt att de skulle sparka av efter vår tid. Tji fick jag. Men ö-pojkarna hade ingenting att erinra utan lät, med gott mod, udda vara jämnt.