1 - 3

Vi har i praktiken mötts två gånger varje år sedan 1974. Även om legenderna från förr har slutat att traderas så har ledarstaben varit med såpass länge att man lärt sig sin AIF. Så taktiken ordinerades på basis av våra erfarenheter. Det fick bli 4-3-3 med hög press (här utelämnar vi skälet till varför denna taktik valdes av hedervärd respekt för våra kära motståndare).

Upplägget visade sig särskilt lämpligt. När jag själv spelar har jag svårt att uppfatta vad som händer men min feeling var att AIF näst intill inte satte sin fot på vår planhalva under de första trettio minuterna. Och vi leder med 1-0. Isaac missar tolv lägen men sätter ett. Det räcker. Sedan gör Jarno 2-0 på friläge (iskallt mellan målvaktens ben när alla tror att han skall passa Pontan som är ännu friare). Vi äger tillställningen, som man säger.

Några polare tittar på. Den ene har fått en kasse kalla stöl som han tryckt i sig under första halvleken och vill fram och ge instruktioner i pausen. Han börjar bli tipsy. Han får gå tillbaka till läktaren (=huligan som tror han äger klubben och tror han kan styra och ställa över styrelse och tränare) .

I vilan fastslås att nu gäller det att fortsätta på den inslagna vägen. Då vinner vi.

Det tar två minuter att inse att vi inte fortsätter på den inslagna vägen. AIF tar över. Det är som att vi ger dem ett par boxhandskar och säger:

- Här får du ett par boxhandskar, det är bra att ha. Nu kan du puckla på mig. Jag kommer stoiskt att ta emot varje slag. Om jag har tur så står jag upp tills du inte orkar slå mer. Då ger jag dig ett knivstick.

Så de satte igång och jabbade lite med sina nya fina handskar. Sedan reducerade de på retur efter en ribba-stolpe-kryssribba-mållinjen och ut. Sedan är det 25 minuters ostrukturerat kaos för vår del med tre lagdelar som inte "sitter ihop" vare sig mellan eller inom sig själva.

Kaoset upphör när Isaac punkterar matchen med 3-1. Kniven hade talat.

Mina polare börjar bli tankade. De hade slutat kolla i andra halvlek.