3 - 2

1-0 - Självmål (25.)

2-0 - Nisse (26.)

3-0 - Åberg (31.)

3-1 (43.)

3-2 (59.)

Gul: Brorsan

Rött: Krabba (46)

Hedens alla plastgräsytor var överfulla så vi fick värma upp på grusplätten där det vanligtvis arrangeras Cirkus. Det låg intorkad hästskit på planen (=rullgruset) och vi förundrades över att man en gång i tiden, faktiskt för inte så himla längesedan spelade fotbollsmatcher på den här typen av underlag. Jag själv drog mig särskilt till minnes en b-lagsmatch med PFF ute på Kannebäcksplan som dömdes av den där kultdomaren som i alla avseenden både såg ut (stil) och uppträdde (steg) som en marginellt fräschare variant av Mikkey Dee (som han såg ut vid samma tid). Vi tog den fulaste men ändå fina bollen för Johan hade köpt några nya matchbollar. I ögonvrån noterade jag att Lövet mjukade upp sig lite förstrött mellan planerna och tänkte att de där ser allt bra lojt ut.

Innan det här så hade vi fått ta på våra nya tröjor. Jag ger tröjor och shorts fem plus. Både stylish (tvärrandigt, svartrosa) och skönt material (säkert en replika på sådant är superandasmaterial som alla vm-tröjor kommer att ha).

Strumporna ges emellertid en överkorsad fyr. Tänk här avdankad raggsocka från förra vintersäsongen, där resåret nötts ut såpass att de hasar ner sig och samlas som en klump halvvägs ned.

Detta avhjälps endast genom tejp på vad (obekvämt) eller medelst att man krullar ner strumpan bakom bakom benskydden á la Pontus Wernbloom (alltså, jag menar, vem i hela helsike vill efterlikna P. Wernbloom, om än på en liten sak som hur man hanterar strumporna?).

Det var fint att öppna plasten och sedan ta på sig tröjan. Jag tänker här på alla proffspojkar som aldrig får chansen att uppleva den fina plastöppningskänslan. Å andra sidan får materialaren den gånger 30, så hen är nog glad på samma sätt som vi.

Av någon outgrundlig anledning spelade vi inte med våra nya fina bollar. Utan efter visst palaver om vilken boll som skulle nyttjas så rullades en ful gul och sleten Lövetboll till mittcirkeln.

Matchen började hur som helst ganska fint. Lövet matchade två jättar omkring bollen vid avsparken vilket gjorde att vi kvickt förutsåg en långbollsanstormning mot dessa fyrtorn på topp. Det kom ingen anstormning från ovan, istället var Lövet en ansamling ganska loja figurer med de två giganterna på mittplanen istället för längst fram. Vi gavs möjlighet att spela “vårt spel”, en gåva vi tacksamt tog emot och utförde med viss ackuratess.

Efter 30 minuter var det 3-0 och gött glam. Självmål genom styrning på mäktigt skott av Super-Mike (tänk nätet som en strut i Buster om rökaren gått rakt i mål), Nisse efter framfart från kanten och Åberg efter dönare och målvaktstavla (eller så var det ostoppbart pga skottets obeskrivliga hårdhet). Passningspel, djupledsbollar, Martin och Nisse framåt på kanterna. Det var en bra mix.

Efter de sedvanliga bytena omkring halvtimman spelad så beskrev Isaac hela förloppet på ett träffande vis för mig på bänken: "Vi har lagom energi idag, ingen verkar ha för mycket överskottsenergi som används till att tokspringa ensam på omöjliga bollar. Istället spelar vi lugnt, metodiskt, passar bollen och springer lagom mycket". Så var det. Lövet vallade en frispark i muren som antog en elipsisk ballongbana och in i målet. Sedan var det paus.

Lövet shejpade till sig efter vilan och kom, föga oväntat, ut som ett nytt lag direkt efter. Plötsligt var det mer spring i benen. Krabba, som har förhinder nästa match tyckte att det var läge att ta en taktisk frilägesutvisning och lät oss andra spela med 10 man de sista 44 minuterna. Då var det helt plötsligt jobbigt, särskilt efter några minuters positionskaos följt av att de slog en hörna rakt i mål för 2-3. När Johan, kort därefter, gjorde en fin parad genom att avvärja en projektil avlossad från en av giganternas högerdojja bröts deras momentum och vi kunde åter samla ihop oss och spela som ett lag.

Sista halvtimman var det catenaccio (inget fjantigt parkera bussen, catenaccio!). 8 man i två raka spikraka rader, med Jarno som en kalv på grönbete framför (tänk: maxlöpning mot och nermejning av helt ensam målvakt med bollen i händerna). Med undantag för några hörnor hit och dit så var vi såpass bra på att försvara att deras farligheter var förhållandevis lätträknade.  Slutsignalen medförde likväl en viss lättnad.

Plus

Anfallsspel – första halvlek. Fint.

Försvarsspel – sista halvtimman. Vackert.

Laginsatsen

Tröjorna

Storpubliken - Patrik, Marcus, Joey och Pontus flickvän (jag har säkert glömt någon mer)!

Minus

Några fick spela lite väl lite denna gång. 20, 30 och 40 minuter på några av oss. Vi skyller på de märkliga omständigheterna.

Ps. Vi har släppt in ett (1!) spelmål på tre matcher. Sistaminutskontringskvitteringen borta mot Sjövalla. Vi är plötsligt rätt bra på konsten att inte släppa in så många mål. Gött stäm.