1 - 1

I måndags gjorde jag en stor uppoffring. När jag hade förstått att dagens matchskulle spelas mot laget som toppade listan som Menisken regerat tidigare i år: insläpptamålligan, förstod jag ju också, att detta skulle bli min största chans att få näta den här våren, kanske någonsin.

Alltså ringde jag till min "coach" på jobbet, coach Per. (Eftersom jag inte kan tänka mig att coach Per vill stöta sig med coach Niklas tänker jag mig att han själv nog kallar sig chefen.) Förut kallade vi de som hade hans jobb för supervisors. Det är vad jag gillar att kalla Per. Jag tänker när jag gör det stilla på KRS Ones odödliga klassiker.

Supervisor-Overseer-Supervisor-Overseer-Yeah supervisor from overseer, you need alittle clarity check the similarity... Ja, jag ringde alltså Per Svensson och bad honom flytta mitt arbetspass från torsdagskvällen till onsdagen. Först när jag hade lagt på luren, förstod jag vidden av det jag just gjort. Onsdagskväll = Top Model. Jag skulle missa ett avsnitt ur 2000-talets viktigaste tv-program! Och inte vilket avsnitt som helst.

Nej.

Jag skulle missa finalen av Top Model 9. Avgörandet mellan Saleisha, Jenna och Chantal. Skulle finalen bli lika spännande som säsong 8:s skulle jag inte kunna stå ut med att ha missat den. Den gången förvandlades den mest intetsägande av tjejerna under loppet av ett program till prinsessan Grace Kelly och blev den första under programmets historia att för några minuter framstå som enstörre modell än självaste Tyra Banks. Nästan lika fantastiskt som om Sverige skulle blomma ut och vinna EM. Men eftersom jag har settde senaste 5 säsongerna var jag ändå beredd att ta risken.

Kvart i tio var jag hemma på onsdagskvällen efter fyra och en halv timmars slit på jobbet. Jag hann precis hem till slutet och fick se Saleisha krönas till America's Next Top Model. Men på vilka grunder? Det hade jag ingen aning om. Tyst, för mig själv, började jag förbanna min fotbollskarriär. Men så kom jag att tänka på vad jag själv en gång sagt till er, kära meniskrar, och sa till mig själv. Erik, your heart may belong to Tyra and Miss J (Åh, han var så skoj i sin enorma afro-peruk), but your ass belongs to Menisken. Således stod jag där, redo att ta mitt ansvar, trots förkylning, nässpray som sved i näsan och en lätt huvudvärk, när Lappalainen en tio minuter in i matchen mot Arbetarnas IF skrek: JAG HAR BRUTIT KNÄT! Ja, matchen alltså. Vilken soppa.

Långa bollar på Bengt och halvtråkig kontringsfotboll var spelet som gällde för båda lagen. Menisken var iof både snabbare, spelskickligare och tuffare men vad hjälpte det. Vid ett tillfälle minns jag att Andy frågade mig om mitt Argus-öga noterat tunneln på Noring. Jag som stod och stirrade på mina svarta reeboks och önskade att de somgenom ett trollslag skulle förvandlas till ett par svart-vita adidas cupa mondial svarade ja för att verka engagerad. En gång ägde jag ett par svarta adidasfritidsskor som hette Mexico 70 efter VM i Mexiko. De var fina. Men nu efter tio minuter (+20 min väntan på att ambulansen skulle komma och köra iväg Micke från planen) fick jag alltså ändå min chans att gör mål i division 7. Jag och Ronnie kämpade på mot Arbetarnas backlinje med starkt och kompetent stöd från mittfält och backlinje. Chanserna radade upp sig. En gång rammade jag målvakten så att han och bollen rullade i riktning mot målet. En annan gång lyckades jag peta fram en boll till Ronnie som nästan var fri. Efter att ha sprungit mig matt fick jag sedan byta med Edi som gick in på mittfältet och flyttade upp Calle till anfallsposition. Där stod jag, Andy, Micke, Mickes crew och Per Svensson och tittade på typisk div 7-fotboll.

Lappalainen hade nämligen inte alls brutit knät. Han hade sprungit runt lite i Arbetarnas straffområde och hux-flux, så satt knäskålen på sidan av benet och inte där fram där menisken vill ha den. Smärtanfick då Lappalainen att lägga sig ned och i panik skrika att han hade brutit sitt knä. Ambulans tillkallades och ambulanspersonalen fick, efter att ha gett offret en viss mängd lustgas, lägga knäskålen till rätta: "Det var den värsta smärta jag känt." enligt Lappalainen själv. Det där bör nog röntgas, sa ambulanspersonalen. "Fuck Off" svarade Lappalainen medelst tatuering (Dock inte till ambulanspersonalen utan till en Arbetare.) Sedan kunde han lunka av plan, medans ambulansen lämnade platsen.


Resten av matchen var ett hopkok av fantastiska målchanser och oprecisalångpassningar från Meniskens sida. Jag själv vände mig om, övertygad om att Kartengrens frispark hade dött till vänsterom målet, för att svara på frågan: Vilka är det som spelar?, när Neil nickade in 1-0.

Fem minuter senare ledde ett missförstånd mellan Christofer Chavanne och Johan Källström att Arbetarna fick 1-1. Efter det räddades bara Arbetarnas IF av deras storspelande målvakt som gjorde tvåfantastiska fotparader och av att Menisken inte riktigt orkade spela ända fram. Flera fina, hårda avslut fick vi dock iväg. 1-1 blev slutresultatet och Per Noring ska nog vara glad att han inte fick nåt formav straff för den löjligt övertydliga volleyboll-smashen han utförde i första halvlek. Noring nådde inte att nicka bollennär han kom springandes i full galopp genom Arbetarnas straffområde. Då hoppar han upp och smashar han helt sonika in bollen imål med höger hand. Nästa del i Patrick Migas Scheisse-grymma skola kommer därför att vara Gudshand-skolan. För bästa resultat bör handen förlflyttas i höjdled ungefär som vore det ett huvudsom ska förlänga en bollbana. Inte som ett tennisracket!

Sammanfattning:

Calle P varnades, Neil gjorde mål, Kartengren assist och Lappalainen fick till singlädje åka hem med sin kära mor.

__________

Meniskens inne och ute-lista:

Inne:
Billiga klistermärken med bilder på fotbollsspelare som fästs i album. Kommer att bli värda mycket i framtiden.

Ute;
Plaskort med bilder på NHL-proffs. Inte värda ett skit. Helvete.

__________

Vid pennan
Erik Fägerlind