"Underskatta dem och se till att ha kul" var de två minst vulgära uppmaningarna El Presidente framlade inför avsparken på Heden torsdagen den 23:e april, som skulle komma att utvecklas till en ortodox och jämn match mellan två till synes ojämna lag.

Efter mindre än en minut och lite enklare klapp-klapp-spel utanför offensivt straffområde rinner Herman på eget bevåg förbi två försvarare och tåpajar lojt in 1–0. Åtminstone fem av lagets offensiva spelare har vid det här laget en salivproduktion som skulle kunna fylla Hålta IK:s vattensjuka plan åtminstone två gånger om. På bänken vädjades om tidiga byten, och ryktet säger att Filip Wester sågs sätta på sig löparskorna för att åtminstone hinna komma till Heden för fem baljor innan matchen var slut.

Innan Ompen hunnit besluta sig för vilken målgest han skulle göra efter sitt första mål, ändrades matchbilden drastiskt och blev mer av en fysisk kamp, där Göteborgs City – kanske framför allt på innermittfältet – bjöd på ett ordentligt duellspel, även om vi verkade ha mer spring i benen.

Vi har återkommande problem med uppspelet då Göteborgs City konstant pressar högt med minst sex gubbar och direkt efter bollvinst sätter bollen bakom vår backlinje på en forward som fick Filippo Inzaghi att framstå som onsidens förgrundsgestalt. Citys taktik kan, för den FIFA-historiskt intresserade, beskrivas som konstant press och extrem offensiv, vilket öppnade upp stora ytor framåt när vi lyckades spela oss igenom pressen.

Detta var dock inte något vi fick till särskilt många gånger, och efter att ha utnyttjat våra felpass eller bolltapp relativt långt bak i planen blev vi två gånger straffade av en snabb forward som konstant växlade mellan solklar och misstänkt offside. I en match där domaren faktiskt blåste av för de flesta av offsiderna ska vi ändå tacka Markus, som låg långt ute och flera gånger rensade undan i ytan bakom vår högt stående backlinje.

Ett fåtal gånger tar vi oss upp i plan, men trots gott om utrymme lyckas vi inte skapa några riktigt skarpa målchanser. Istället känns det snarare som att benen blev trötta av de konstanta uppspelsförsöken och defensiva omställningarna.

Fem minuter innan halvlek skuttar Lukas två till tre meter högre än övriga spelare och nickar kliniskt in en hörna (eller eventuellt frispark – jag hade inga linser). Med 2–2 i halvlek är känslan att vi är bättre, men att de ändå har oss i ett grepp tack vare en taktik som egentligen inte borde fungera.

Individuellt gör vi en stabil insats trots att misstag tvingas fram då vi sätts i otacksamma situationer. Lagdelarna gör ett bra jobb och tycks ha övertag mot sina spelare, men vi saknar länkarna mellan lagdelarna och har svårt att hitta lösningar emellan dem.

I paus pratar vi om att ha tålamod, spela ännu enklare, att vi kommer orka mer än dem, att vi måste få bättre grepp om vår egen press, och att vi ska fortsätta låta dem gnälla på domaren, oss och varandra – medan vi fokuserar på vårt eget. Med tre gula på dem redan i första halvlek finns också chansen till numerärt övertag.

Tio minuter in i andra halvlek kommer vi loss ordentligt. Klassisk Menisken-boll med snabba kombinationer leder till att Cewin (tror jag) sätter ett instick till Herman, som rullar bollen till Oscar, som enkelt kan lägga in 3–2.

Möjligen blir vi här lite passiva och vaksamma över vår ledning; vi sjunker tillbaka och City kvitterar bara fem minuter senare. Här visar vi karaktär och börjar direkt trycka på för ett nytt ledningsmål. Efter ett misslyckat inlägg studsar bollen tillbaka ut på kanten till Zakarie, som står strax nedanför högra hörnet av offensivt straffområde och klipper till med en halvvolley där träffen är i klass med Mattes frisparkskanon under försäsongen 2024. Känslan är att bollen ska sitta, men vinkeln är lite för dålig – vilket Oscar är tacksam för, då han enkelt kunde lägga in returen (till synes enkelt; men för Oscars vänsterfot var den studsande bollen riktigt svår).

Mönstret upprepar sig och efter en felpass i backlinjen står det plötsligt 4–4 bara sju minuter senare. Menisken radar sedan under en period upp fyra–fem riktigt fina målchanser, men bollen vill inte in. Under samma period får också Mackan stå för några stabila räddningar, varav en reflexräddning på en hörna som hör till betydligt högre divisioner.

I minut 88 kliver Anton upp i rygg och vinner bollen vid halvplan. Motståndarnas egna vapen används emot dem, och medan de är oorganiserade och på väg framåt hittar han en öppnande genomskärare till Oscar, som befinner sig i gränslandet mellan offside och onside. Oscar blir helt ren med målvakten, får kramp i vaden i mottagningen och lyckas ändå peta in 5–4 till Menisken.

Strax därefter rinner vi igenom igen enligt samma modell som vid 3–2-målet (kanske borde vi döpa denna offensiva anfallsvariant?) och Eineskog får äran att fastställa slutresultatet i öppen kasse.

Härefter urartar matchen, vilket egentligen varit på gång sedan minut ett. Möjligen höll vi oss inte helt så lugna som vi i halvlek sa att vi skulle, men två röda kort och sex gula på dem och ett gult på oss (efter en inte alls så farlig tackling) får ses som ett fullt godkänt betyg på den fronten.

Efter en rätt stabil insats från hela laget vann vi till slut rättvist – men kanske behöver vi fila lite på hur våra väl fungerande lagdelar också ska fungera ihop och hitta varandra.

Det luktar lagfest tycker jag! Lansera projekt "Road to Cheers", Herman!