Hård, hårdare, Christer Myrén!

29 okt 2016

Christer Myrén

Han är antagligen den hårdaste som någonsin burit en AIF-tröja. Hemsidan presenterar här stolt en intervju med Christer Myrén.

Tjenare Christer! Var håller du till nu för tiden och vad pysslar du med?

- Är numera pensionär och har ett litet ”mekaniskt företag” som sidojobb. Bor i Örebro sedan ~45 år tillbaka.

När och hur blev det ishockey och AIF för dig?

- Jag började nog 1955-1956, tror jag. Är född 1943. Det var min skolkompis Torsten Flygare som tog med mig till AIF:s ungdomshockey. Innan det, så var jag på Mattos stora is varje dag efter skolan.

Hur var du som spelare?

- Jag var rätt bra på skridskorna och hade en bra speluppfattning, dessutom relativt stark, eftersom jag började jobba i smedjan på LK, som ”smedhalva” på MCV i LKAB:s smedja 1958. Där jag fick slå med slägga halva dagarna ibland. Min smed, Börje Falk, en stor AIF:are och en mycket positiv person. Han tyckte nog att jag behövde träna på dagarna också? Det gav i alla fall resultat. Kanske jag behövde den träningen?

Du var inte direkt rädd för att smälla på?

- Fick lära mig att använda kroppen i hockeyn, ganska tidigt. Samt att jag inte gillade att förlora, inte ens på tvåmålspelet, under våra träningar.

Några speciella minnen från ungdoms och juniortiden?

- Jo, en hel del, några kommer här nedan.

Några profiler eller ledare du minns?

- De som fick in mig i A-laget på den tiden, var ju generationen med de lite äldre spelarna, Sören Määttä, Becke K, Bertil P, Micke … Bland andra.

- Ledare som betytt mycket för mig och min generations idrottande i AIF, är ju naturligtvis Tolla Rantakyrö, Han var ju en eldsjäl i AIF. Den sortens ledare som han representerade, fanns det bara i AIF. Han har betytt mycket för AIF:s och Kirunas idrott överhuvud taget.

- Naturligtvis kan man inte glömma Rune Lantto och Snoddas. Som tränare var ju Milan Osmera från Tjeckoslovakien, den som kom med ett nytt sätt att se på hockey, lite mer intelligens på plan, spelidéer och så, för oss i AIF.

När debuterade du i A-laget?

- Tror det var 1958-1959.

50- och 60-talet och Matojärvi?

- Det var ju vårt ”fritids” på den tiden. Dit gick man varje kväll efter skolan. På sommaren också till AIF:s fotbollsplan bakom Malmia. Matto var ju ett perfekt ställe, ~100 meter hemifrån och det var alltid öppet där.

- Annars så fick vi nyckeln till ishallen, av vaktmästare Lindgren, även om det var på julafton eller nyårsafton. Han var också en person som betytt en hel del för hockeyn i Kiruna, trots att han var IFK:are!!!

Beskriv hur det var att lira där då?

- Alltid med glädje som man gick dit för att träffa kompisar och spela hockey. Först körde man en stund på den stora isen, sedan tränade man i ishallen med laget och allra sist, så åkte vi paråkning med tjejerna, som kom dit på kvällen när lyset släcktes ute på den stora isen och bara lyset i baracken fanns.

Frågan är ju ofrånkomlig. DM 1966. Du blev avstängd. Vad hände egentligen?

- Jo, det var en match i Boden. Jag satsade en tackling, enligt domaren, alldeles innan slutsignalen gick i den matchen. I Boden var det alltid lite av derbykaraktär på matcherna mellan Boden och AIF. Och i den matchen ansåg domaren att tacklingen skedde ~ en sekund efter slutsignalen. Därför detta straff. Jag tacklade inte i ryggen, inte med klubban, ej heller med armbågen, utan det var helt och hållet min axel i bröstet på motståndaren. Kanske?? att jag hade allt för många skär och att tacklingen därför blev lite våldsam och att han dessutom inte var riktigt beredd på att bli tacklad, samt detta med domarens sekund!

- Domarna var ju sällan på min sida, eftersom jag var utvisad ”ibland”. Dessutom ganska stor i truten. Så i denna match, borde det räckt med 5 min utvisning. Men detta gjorde ju samtidigt, att jag stod över matcher under en hel säsong och började fundera på min framtid utanför hockeyn. Jag kunde ju nu, gå gratis till annan klubb då. Inget ont som inte har nått gott att föra med sig. Man måste se positivt!

Matcherna mot IFK var hårda och minnesvärda?

- Alltid tufft mot IFK. Dessutom kunde det vara mer än 3000 personer på läktarna ibland. En av våra ledare, kassören i AIF, sa en gång att jag spelade allt för tufft. Mitt svar till honom då var, ”Men tänk på en sak, jag drar minst 500 personer extra till våra matcher, på grund av att det händer nåt varje match, det blir pengar det”. Och åskådarna ville ju ha lite ”fajt”?

Några fler minnen du vill dela med dig av?

- Jag har många... Kommer ihåg en gång, när vi höll på att byta om till träning. Torsten F, satt intill mig och frågade mig vilken färg jag skulle ha på träningströjan, det fanns svart och vit att välja på. Svart sa jag, då ropade Torsten till Snoddas, ”Snoddas, jag ska ha svart tröja”! Han ville vara i mitt lag! Detta eftersom våra träningar många gånger var mycket tuffare än de flesta matcher.

- Det kunde vara riktiga fajter om att vinna tvåmålsspelet. Det hände mer än en gång, att träningarna fick avbrytas på grund av slagsmål. Men efter duschen, så kunde vi gå på bio tillsammans! Eller så stod tjejerna och väntade på oss.

När lämnade du AIF och var hamnade du då?

- Efter avstängningen flyttade jag till Tyringe i Skåne och utbildade mig till Gymnasieingenjör i Hässleholm. När utbildningen var klar flyttade jag till Nybro i Småland 1969, fick jobb på AB Kährs fabriker, som ingenjör och spel i Nybro IF. Men hockeyn tog allt för stor plats, så jag utbildade mig till lärare i, Matte, Fysik, Data och Teknik.

- På den tiden, jobbade man bara sina ~15 timmar i veckan, som lärare. Och då kunde jag ju hålla på med hockeyn. Det skulle aldrig mina lärare på läroverket i Kiruna kunna tro! Att jag blev lärare! Lärarjobbet var bättre betalt på den tiden och mycket mer ledighet. Det passade mig bättre i samband med hockeyn.

- I Nybro spelade jag en säsong (69-70). Sedan blev det flytt till Halmstad, där jag var spelande tränare i 2 säsonger, i början på 70-talet i den dåvarande näst högsta serien. Efter detta till Oskarshamn, också som spelande tränare i 2 säsonger i samma serie. Då var jag 31 år gammal och hade väl egentligen inte tränat riktigt sedan jag flyttade från Kiruna. Så det var min sista säsong som spelare och spelande tränare. Då flyttade jag och min familj, som bott i Nybro under tiden, till Örebro. Min dåvarande fru började på universitetet där.

- Här i Örebro har jag varit juniortränare och ungdomstränare, bland annat med min egen son, några säsonger i ÖIK, som dom hette på den tiden. 1976 fick jag kontakt med ett norskt lag som låg i Norska högsta serien, Sparta Sarpsborg, och var där under 2 säsonger enbart som tränare. Även om några av deras finska spelare, tyckte att jag skulle ta ut mig själv i laget! Norsk hockey var ju inte så utvecklad på den tiden. Den senaste sejouren som tränare gjorde jag i Stavanger i mitten på 80-talet. Under en säsong.

När avslutade du karriären?

- Sista matchen var i Oskarshamn 1974.

Ta ut en drömsexa av AIF:are som du spelat med. Du tar en backplats, men sedan då?

- Måste kolla i min klippbok först, som min mor skötte åt mig. Kommer ihåg allt lite bättre, när jag ser tidningsurklipp och foton.

MV: Klimpen Häggroth, naturligtvis! Back: Becke Karlsson och jag Forwards: Kalle Sundberg, Torsten Flygare och Östen Määttä, Stig Häggroth.

- Det blev en ”drömsjua”, men du kan ta bort mig. Jag kan ju vara tränare!

Återkomsten. Har du följt den?

- Jo, intressant det de tagit på sig. Jag följer den från början. Jag har alltid ansett att AIF är den förening som har drivit den bästa verksamheten i alla tider i Kiruna. AIF har fått fram de bästa spelarna och att denna grund lades med den generationen som var innan min. Med Sören, Bertil, Micke, Becke och flera…

- Då fick vi ungdomar en möjlighet att spela i A-laget vid unga år. Detta eftersom det varje år flyttade några av de bättre spelarna till andra klubbar i Sverige och till studier. Alla ville ju inte jobba på LK på den tiden. Många av oss som spelade i AIF då, spelade i flera lag; äldre pojklaget, juniorlaget och i A-laget samtidigt. Och därför var vi ju också ett av de allra bästa i Norrland under många år på junior och ungdomssidan. Mycket träning, många matcher och mycket resor blev det ju i både Norr- och Västerbotten. Och man kunde bli lite less på hockeyn emellanåt.

- Tjejer kom ju också in i bilden på den tiden. Nackdelen var väl att det kunde bli allt för mycket resande. Vi hade alltid halva AIF i juniorlänslagen, som på den tiden bland annat, mötte norra Finland någon gång per år.

Vad tror du om framtiden för AIF Ishockey då? Vad har AIF betytt för dig?

- Jag tror på AIF och att framtiden är ljus. Jag hyser stor beundran för de personer som äntligen startat upp AIF igen! Kör på i samma anda som tidigare, låt ungdomarna komma in i A-laget vid tidig ålder, så kommer det att bli mycket bra! Jag följer Er på nätet i framtiden. Gemenskapen, att man tillsammans kan utföra saker om man drar åt samma håll. Och att man inte föds till idrottsman, utan att man blir det om man får bra möjligheter att träna och spela i unga år.

- AIF har betytt sammanhållning, glädje, gemenskap och att man kan nå ganska långt, om man drar åt samma håll!

Kommer vi få se dig på Matojärvi i framtiden?

- Jag är åter på ”Matto”, nästan varje år, när jag kommer ”hem” på besök. Matojärvi var ju mitt andra hem! Min kropp går automatiskt till Matto och ishallen, när jag är i Kiruna. Varje dag! Vi bodde på Föraregatan under hela min ungdom.

Slutligen, vill du hälsa något till alla svartgula?

- Att allt är möjligt och att bara jobba på, träna, träna och åter träna. Man får inget gratis. Den som tränar mest och bäst, blir också den bästa idrottsmannen eller kvinnan. Dessutom tycker jag, som bor här nere i Örebro, med min distans till Kirunas hockey, att AIF skulle starta upp en egen ungdomsförening också. Vilket verkar vara på gång nu? Där man som ung pojke eller flicka, fick en möjlighet att spela i representationslaget i framtiden. Och att Inte enbart ”köpa” spelare till kirunahockeyn. Spelare som i sin tur, inte platsar i lag söderifrån, eller från Finland!

- Man kan bli hockeyspelare i Kiruna också, se bara på AIF:s historia, från 50-talet och fram till viloperioden. Man kan ju se hur resultatet blivit i den andra föreningen i Kiruna. När man inte har, eller har haft, varken juniorlag eller äldre pojklag i sin förening alltid. Hockeyspelare föds man inte till, det blir man!

Hemsidan tackar Christer för en mycket intressant intervju och hoppas naturligtvis att vi får se honom på Matojärvi även i framtiden.