Joentakanen - en derbyhjälte vi aldrig glömmer

23 jul 2016

Joentakanen visar vägen i ödesderbyt mot IFK 1986. Foto: Göran Wallin

Nummer 24 Raimo Joentakanen glömmer vi inte bort i första taget. Vi fick tag på honom och ställde några frågor om AIF och ishockey.

Hej Raimo, hur är det med dig?
- Bara bra, livet leker!

Var håller du till numera?
- Bor i Piteå. Jobbar som idrottslärare i Öjebyn.

Har du någon kontakt med ishockeyn?
- Inte annat än veteranhockey med Piteå VIP. Varje lördagsmorgon kl. 7.15 är det full rulle. Riktigt roligt men väl så intensivt, speciellt när vi fått in flera tempostarka ”juniorer” (35-åringar).

- Vi var över till Kanada, en del av oss äldre (45+), för spel i CARHA World Cup. En fantastisk hockeyupplevelse på äldre dar. Speciellt som vi, efter en del hårda bataljer, lyckades vinna vår grupp.

När la du röran på hyllan?
- Efter säsongen 90-91 med Lidingö. Gjorde en kort comeback två år senare som spelande andretränare i Asplöven som då låg i kalottligan (div 3).

Vi återkopplar till början och AIF. Hur och varför blev det AIF och hockey för dig?
- Kombinationen av att AIF gick upp i Allsvenskan och att syrran blev ihop med Hasse Särkijärvi som nosade på en plats i A-laget då. Det var naturligt nog ingenting annat än hockey och AIF som var aktuellt.

Vilka ledare har betytt mest för dig?
- Kjell Hedman och Roland ”Ostis” Ericsson har jag haft nästan alla pojklagsåren och även nåt år i juniorerna och A-laget. De har gett en den grundläggande fostran, att fungera i en grupp, viljan att träna hårt, alla berättelser om Börje Salming osv. Men även Sven-Åke Svensson som tog upp mig i A-laget som 17-åring och gav en förtroende att spela. Sånt växer man av. Rune Lantto, lagledare och extrapappa, som kunde dra historier från Allsvenska tiden men även ryta ifrån om behövdes.

Ni vann ju A-jun DM 80/81 hemma på Lombia mot Luleå. Minns du något från det?
- Väldigt vaga minnen. Vild glädje för Luleå hade ett starkare lag på pappret, men det är ju på isen man vinner hockeymatcher. Om jag inte minns fel blev i utslagna av Brynäs i det fortsatta kvalet mot JSM där en viss Nicklas Wikegård var med.

Du kom upp i A-laget samtidigt med flera andra unga spelare inför 81-82?
- Såsen och Kalle S plockade plockade upp mig, Lasse Fergman, Anders Lindberg och Peter Bäckström om inte minnet sviker. Janne Karlsson var med året innan. Minns att jag satt bakom dörren till tränarrummet och tordes knapp öppna mun första säsongen.

Vi minns dig som en grovjobbare. Oöm kille som gjorde allt för laget. Stämmer det?
- Jo, det stämmer nog ganska väl. Var väl aldrig nån större dribbler eller målspruta så jag fick bidra med riv och slit i sarghörnen istället.

För oss AIF:are finns det bara en nr 24 och det är Raimo Joentakanen. Varför blev det 24:an för dig?
- Tack för de värmande men väl så stora orden! Jag ärvde nämligen 24:an av Thor Stöckel som blev värvad till Frölunda och Elitserien. En riktig spelskicklig lirare vars kvalitéer jag aldrig kom i närheten av.

Frågan är ofrånkomlig. Derbyt mot IFK 1986. Du visade vägen med 1-0 målet. Ditt viktigaste mål? Vad minns från dagarna före matchen?
- Jo, det får man nog säga, speciellt eftersom man inte gjorde så jättemånga mål.

- Det började väl egentligen med att vi, tredje matchen från slutet, mot Piteå borta var klara för nedflyttning efter 2 perioder. De ropade ut i högtalarna att IFK vunnit stort hemma och vi låg under stort med en period kvar. Minns den sammanbitna tystnaden i pausen. Inte att vi sa nåt speciellt bara att alla bet ihop körde. Och att vi på nåt sätt lyckades vända och vinna med ett mål. Det känns som att vi räddade fortsatt spel i ettan redan där. Näst sista matchen körde vi bara rakt över TEG. Det spelade ingen roll att Lasse Fergman, som var i sitt livs form, spräckte knäskålen på morgonuppvärmningen. Vi bara malde på som mot Piteå.

- Sista derbyt blev avgörande, för IFK räckte det med kryss, vi var tvungna att vinna. Minns att det var spänt och nervöst, men självklart också att man fick trycka dit 1-0, då släppte nerverna litegrann. Kejans långskott och den vilda glädjen när Lindahl åkte mot tomt mål med den avgörande pucken glömmer man aldrig.

Känslan efteråt då. Hela AIF:s sida på Lombia var som ett stormande hav av glädje?
- Bara vild och galen glädje. Vi släckte och låste Arran sent den natten. Det efterkommande kvalet tillbaka till ettan var i princip en transportsträcka.

Några andra speciella minnen från tiden i AIF?
- Först och främst derbyna, allt från ”mattotiden” som pojk på läktaren till att man själv spelade. Oavsett om det var pojklag, juniorlag eller A-lag. Alltid samma nerv och prestige. Glädjen vid vinst, revanschlusten vid förlust.

- Vi hade en stark grupp med 64-65, gick till slutspel i pojk-SM och B-junior SM. Där räckte vi dock ej riktigt till. Fjärde plats bägge gångerna, Minns speciellt mötet mot Fagersta i brons matchen i pojk-SM. Uffe Samuelsson och Tomas Sandström hörde till motståndet. De var hårda grabbar redan då och två år senare var de bägge i elitserien med galler. Vi var numret mindre, surt med tanke på att vi spela jämt mot Stocksund i semin.

- Första året i A-laget var självklart speciellt. Att träna och spela matcher med idolerna från ”mattotiden”, plötsligt fick man Janne Aspvik och Tommy Nilsson som kedjekomisar. Det var ju hur stort som helst! Andra året la många av de namnkunnigaste lirarna av och de fick plocka upp massor av juniorer. Vi hade bl a en femma med bara gallerlirare och var alla trodde vi skulle åka ur. Ja, då går vi till play-off! Där ser man vad som kan göras med laganda och jälvar anamma.

- Senare på 80-talet hade vi några tunga år med kniven på strupen och ständigt hot om nedflyttning inte bara för oss utan även för IFK. Till slut var sammanslagningen ett måste.

Sedan spelade du med Team Kiruna ett par år också?
- Jo, de två första åren 88-90. Göte Wälitalo och Benka i ledningen. En nytändning med tuff konkurrens om platserna. Första året gick vi till allsvenskan efter jul. Riktigt kul att byta CRIF-hallen mot Scandinavium och Hovet. Flyg till bortamatcherna osv. Två riktigt roliga hockeyår. Det var inga problem att lira ihop med gamla ”derbyfiender”, vi kände ju varann allihop sen barnsben.

Vad hände sedan? Du spelade i Lidingö och även Asplöven?
- Kom in på GIH i Stockholm och fick bl a lira med svågern och barndomsidolen ”Säcken”, Leif R Carlsson m fl. Vi hade ett kanongäng på pappret och var tippade som ett givet lag till allsvenskan. Istället blev det kval nedåt och konkurs. Så går det om man inte får gruppen att fungera som ett lag!

- Det var dock en stor kontrast att gå från norrettan till ”Stockholmsettan”. Fem av bortamatcherna låg närmre hemmet än hemmaplan. En bussrea till Sundsvall! Typ lika långt som Boden borta året innan (=derby), och Stockholmarna gnällde över den! Perspektiv!

- Efter det året la jag av, nog så tidigt kan jag tycka nu, men det blev för jobbigt att kombinera hockeyn med pendlandet i Stockholm och högskolestudier. Efter avslutade studier flyttade vi norrut och det blev en kort comeback som spelande andretränare i Asplöven. Tufft år med massor av skador, kanske inte så konstigt efter två år utan riktig isträning.

Har du följt återkomsten under vintern då?
- Självklart! Har inte gått att undvika. Jätteroligt, lite förvånande men framförallt rörande att se uppslutningen, entusiasmen och glädjen över att AIF är återuppståndet. Som spelare har man nog inte riktigt fattat hur mycket känslor som finns i Kiruna för hockeyn och framförallt för AIF. Det känns som att det snackas mer hockey i Kiruna än på länge. Hoppas återkomsten bidrar till att lyfta hockeyn som helhet i Kiruna.

Spel i division två till hösten. Hur tror du det kommer att gå?
- Svårt att säga utan detaljkunskap, hoppas de kan vara högt upp i tabellen. Det verkar som om många gärna vill spela med AIF, flera fina nyförvärv och stödet från supportrarna är det ju världsklass på!

Om du tar ut en drömsexa från din tid inom ishockeyn, vilka tar plats där (givetvis är du en forward)? Mv, backar, forwards….
Då blir det ett gäng från de hårda nederlagstippade åren från mitten på 80-talet:
MV: Micke Gustavsson - vinarskalle av rang, frakturer var bara ”psykiskt”.
HB: Anders Lindberg - höfttacklingarnas mästare, har åkt på en och annan lufttur själv.
VB: Krister Keisu – hårda skott, hårda tacklingar, hårt jobb men alltid välkammad!
HF: Thomas Johdet – outtröttlig evighetsmaskin, åkte nog skidor till och från träningen.
CF: Kari Jaako – spelgeni och strateg.
VF; RJ - sargtorped.

Slutligen, vill du hälsa något till alla AIF:are?
- Sedan man flyttat från stan och bott på lite olika håll i landet har jag märkt vilket respekterat namn Kiruna och AIF är runt om i länet och landet. Det var inget man insåg då man bodde i stan. Så känn stolthet och vårda varumärket Kiruna AIF. Lycka till i tvåan!! Ska försöka komma och kolla när ni kommer ner till kusten.

Tusen tack till Raimo för härliga svar! Vi ses på rinkarna runt om i länet till vintern!