7 - 5

Efter en lång rad av vita förluster föregicks kvällens drabbning av mängder med mystiska omständigheter; ny dag, senare tid, B-hallen, Loobs avgång samt två laguppställningar lika tunna som Kennedy Bakircioglüs överkamning.

När pucken släpptes hade stora visaren inte ens hunnit ända fram och det var tomt på svartas bänk. Nu skulle dock alla dessa störningsmoment visa sig vara svartas minsta problem. På andra sidan isen stod som vanligt ett håglöst vitt lag, med tomma blickar och taskig isso på bladen, men där fanns också Jocke Malmborg.

Svarta tog lätt på uppgiften att Malmborg gjorde nån form av comeback och i svartas bås gick snacket snarare i banor som att det kändes
lite som Mats Thelins betydelse i Sveriges Canada Cup lag -84, d.v.s. svagt obetydlig.

Här hade man fel.
Mycket fel.
Det tog inte många minuter innan Malmborg fick hämta Brotherspriset för sitt 1-0.

Även om matchen kändes någorlunda jämn, låg det något i luften.
När svarta reducerade vitas ledning till 4-5 kändes det som match igen.
Det känslan fick inte Jocke.
Inte på något sätt.
Han hade redan gjort tre mål, men hade blicken.
Snabbt gjorde han både 6-4 och 7-4, skickligt snikassat av Richy vid båda målen. Läpparna på svarta börja hänga likt Stefan Edberg efter ytterligare ett fotfel och matchen såg ut att vara avgjord.

Fredde Money försökte ändå visa varför just han sitter på ett kontrakt innefattande en andelslägenhet vid Bulgariens Golden Beach och fixade snabbt 5-7. Trots grym slutforcering av svarta blev det inte fler mål och vitas TV-puckhög var ett faktum.

5 mål av Jocke och total dominans. Är detta den frälsare vita så länge har sökt? Fyller han det tomrum som så länge varit fyllt av fladderpuckar, benskyddpass och icing? Är han helt enkelt det enkla svaret efter Jimmie och Fimpen? Svaren kommer, oavsett om man tar en match i taget eller inte…

Totalt: Vita 7 - Svarta 16

Palle 81%
Sagge 88%

/Coach Jeppe A