Krönika: Basketspelare. Punkt slut.

29 okt 2016 1 kommentar

Man bör, skriver Jonas Autio i sin krönika, istället för "egna villkor" prata om lika villkor och verka för att människor med intellektuella funktionsvariationer får tillgång till hela idrottsrörelsen.

Vissa händelser passerar obemärkt förbi, andra gör ett starkt avtryck och man bär med sig dem länge efteråt.

Jag inbillar mig att matcherna mot Brooklyn i Fieldston High School, Bronx, kommer att dröja sig kvar ett bra tag i Olympic Göteborgs spelares medvetande.

För mig kommer de att göra det.

Inte bara på grund av matcherna – som i sig var idrottsliga fullträffar – utan i lika hög grad på inramningen. Sättet på vilket spelarna presenterades och rekvisitan i form av respektive länders flaggor och nationalsånger satte med önskvärd tydlighet idrotten och idrottarna i centrum.

Det var basket. Varken mer eller mindre.

Mycket har hänt på funktionshindersområdet, men människor med intellektuella funktionsvariationer är fortfarande en målgrupp som i hög grad underskattas och nedvärderas.

Min största invändning när det gäller området idrott är tendensen att betrakta människor med intellektuella funktionsvariationer som en homogen målgrupp. Konsekvensen av detta tycks med automatik bli att idrottarna, oavsett ålder, betraktas som barn.

Idrottare med intellektuella funktionsvariationer erbjuds följdriktigt få träningstillfällen, bristande tävlingsmöjligheter och – när möjligheten att tävla väl ges – en nedtoning av själva tävlingsmomentet.

Man brukar prata om att människor med intellektuella funktionsvariationer ska få idrotta på sina egna villkor. Det problematiska i sammanhanget är att det sällan är idrottarna själva som definierar dessa villkor. Istället är det vi som på olika sätt är engagerade i föreningar och förbund som bestämmer hur idrott för människor med diagnosen utvecklingsstörning bör bedrivas.

Det skapar en dubbel exkludering, när man från en redan marginaliserad målgrupp utesluter inte minst många tjejer och killar, män och kvinnor, med lindrig utvecklingsstörning.

Man borde, tycker jag, istället prata om lika villkor och verka för att människor med intellektuella funktionsvariationer ska få tillgång till hela idrottsrörelsen. Att utifrån ambition, talang, vilja, önskemål, ålder och behov själv kunna välja om man vill syssla med motionsidrott, breddidrott eller elitidrott.

Men tillbaka till den glänsande parketten i Fieldston High School och varför matcherna mot Brooklyn dröjer sig kvar och samtidigt påminner om hur idrott för personer med intellektuella funktionsvariationer kan fungera.

Som en spegel av hur idrottsrörelsen i övrigt fungerar. Varken mer eller mindre.

Efter att spelarpresentationerna var avklarade, nationalsångerna klingat ut och spelarna skakat hand med varandra och utbytt gåvor så fanns det inget som indikerade att det handlade om idrott för funktionshindrade. Det var samma adrenalinpåslag, samma inledande nervositet, samma passion och vilja att göra sitt yttersta och försöka besegra sina motståndare.

Det var basket. Aktörerna på planen var basketspelare. Punkt slut.

Jonas Autio