Dela nyhet
- Vi vet vilken väg vi ska ta
18 jan 2019 0 kommentarer
Försvarsspelaren Vinicius 'Gil' Camargo har tagit det inte helt vanliga klivet snett över Atlanten i nordöstlig riktning; från Brasilien till Sverige.
Han skriver ner namnen på de brasilianska klubbar (Batatais FC 2006-2007, Monte Azul 2008-2009 & Portiguar Mossoró 2010) han spelade i innan han kom till Sleipner.
Jag gör en viktig observation medan han skriver.
- Jasså, du är vänsterhänt?
- Ja, vänsterhänt och högerfotad, säger han och skrattar. Jag är lite korskopplad.
Vi återvänder till flytten till Sverige 2011.
- Brasilien var inget bra ställe att bo på då. Det var politiskt instabilt, och det fanns inga jobb, säger Gil.
Han tilläger: Det har blivit mycket bättre sedan man tvingades städa upp inför OS och VM.
Det var IK Sleipners förre tränare Richard Holmlund som kontaktade honom om provspel i klubben. Gil hade testat lite med Syrianska, men något avtal fanns inte.
- Jag kände genast att allt bara klickade då jag kom hit, berättar han. Sleipner är det enda lag jag representerat i Sverige. Det är inte så illa att kunna stoltsera med.
Under en period återvände han till Brasilien tillsammans med sin fru och dotter, men lite drygt ett år senare var Gil tillbaka i Norrköping - och i Sleipner - igen.
Nu är Gil inne på sin sjunde säsong.
- Eftersom jag redan hade ett avtal som sträckte sig över 2019 funderade jag inte på om jag skulle stanna eller börja se mig omkring. Däremot hade jag synpunkter som jag kände att jag behövde framföra till Simon [Dogan] och Markus [Fredriksson]. Inte för att de inte var medvetna om vad som behövde förändras efter förra säsongen, men för att understryka det.
Nu känner jag att vi har ett starkt samförstånd mellan laget och ledarstaben. Vi är i full gång med försäsongsarbetet redan, det som det förra året kändes som att vi påbörjade först i april - då serien redan börjat.
Det här har tidigare pekats ut som den huvudsakliga anledningen bakom Sleipners degradering av Simon Dogan.
- Jag tror ändå att alla delar av föreningen lärde sig något av förra säsongen. Ledarstaben, vi spelare, styrelsen. Vi har alla tvingats utvärdera hur vi agerat, fått omprioritera ett och annat - och nu vet vi vilken väg vi ska ta framåt. Det är trist att det ska krävas att man åker ur en serie för att det ska hända, men kanske är det nödvändigt också.
Något jag tycker är särskilt viktigt är att vi satsar mycket på våra ungdomsspelare, att vi låter flera av dem testa på spel i A-laget och att de är med oss på träningarna och ser och får en känsla av vad det innebär den dagen det kanske är deras tur att ta steget upp.
Seriefavoritskapet tar Gil med ro.
- Vi respekterar alla våra motståndare, men vi är här för att vinna. Mitt fokus är på mig och på mitt lag. Nu är vi fem i laget som var med och vann division 2 2015 (Gil själv, Calle Appelquist och så återvändande Daniel Källsholm, Michael Schepler och Mikael Mattsson). Det vore fint om vi kunde vinna division tre tillsammans också.
Laget ser starkt ut, känns på gång och Simon vet att jag spelar där han säger åt mig att spela.
Gil är mittback, men har fungerat som defensiv mittfältare också. Mot Stockholm Internazionale spelade han på topp.
- Jag vill vara med och bidra där jag kan. Jag är här för att spela, inte för att sitta på bänken och tror tränaren att jag kan gå in och göra nytta på en annan position än min vanliga tänker jag inte ifrågasätta det, utan då går jag in och kör.
Jag frågar Gil om han har några "vidskepelser" eller ritualer han känner att han måste göra inför matcher. (Efter att ha bevakat Copa America vid två tillfällen tyckte jag mig nämligen "veta" att sydamerikaner inte sällan ägnar sig åt rätt underhållande om än omfattande förberedelser inför match - men den fördomen nådde vägs ände här.)
- Jag klär på mig, jag dricker vatten och så går jag ut på plan.
Gott så.
Kommentarer