En säregen sport - och förening

Att bandysporten är en säregen sport det kan vi nog alla konstatera. Trots klimatförändringar och urbanisering (förr var bandyn störst i bruksorterna) så har denna klassiska kamp om det lackröda, nåja, nystanet överlevt. Likt katten tycks den ha nio liv.

Och nio liv har väl också vårt kära IFK, som på något sätt kraftsamlat och inte bara överlevt utan också utvecklats en smula.

Under den turbulenta våren 2024, då klubben frivilligt drog sig ur Elitserien, kände jag personligen att situationen var så bekymmersam att klubbens existens möjligen var på fallrepet. Mina farhågor besannades lyckligtvis inte. Heder åt de personer och den styrelse som tog nödvändigt ansvar för klubbens överlevnad. Starkt jobbat!

Kultur är ett mångfacetterat begrepp. Det definieras ibland som en organisations värdering, identitet, tradition eller norm. Kultur kan förstås vara både av positiv och negativ art.

I IFK:s fall tror jag att det slitna uttrycket ”det sitter i väggarna” passar bäst. Klubben har vid flera tillfällen genom åren varit nere på knä, men rest sig. Man är van att hjälpas åt, både på is och utanför. Man är van att ha ett representationslag som kvalar ner eller upp i divisionerna. Klubben vet erfarenhetsmässigt vad som behövs. Så även denna gång.

Jag blir så glad när jag på arenan ser både nya och gamla lirare och ledare, ingen nämnd ingen glömd, som hjälper till i föreningen på olika sätt. (Men att Sammel, glädjande nog, skulle coacha Bandybönorna hade jag aldrig sett framför mig!). Grillen har verkligen fått en nytändning (!) med förre keepern Stoffe Gustafsson farsa någonstans i hamburger-dimman.

Att IFK skulle klara av både seriespel och kval var inte överraskande. Men ytterst imponerande. Stort beröm till både spelare och ledare. Nu stundar 26 fighter, längre och dyrare resor i Allsvenskan och ökade krav på alla inblandande. Min uppfattning, från bekvämt läktar håll, är att 5–6 st. nya spelare av god kaliber krävs. Kanske är detta endast en önskedröm, men jag hoppas att IFK fortfarande är hyfsat attraktiv trots avsaknaden av hall. Och jag hoppas också att ekonomi finns för denna min förhoppning.

Ge Jonas Enander en månads respit. Därefter bör operation övertalning inledas och ett personligt upplägg, kanske likt denna säsong, utformas. Hans betydelse kan icke överskattas. Inte minst som ett föredöme i hans professionella satsning.

Att inte nämna Putte Spångberg i denna säsongsavslutande krönika är ju att tilldelas ett gult kort. Under drygt tre decennier har denne sörmlänning och heltidsarbetande snickare visat oss alla vad kärlek till sporten och klubben innebär. Han är outstanding den viktigaste och enskilt mest värdefullast spelare som någonsin spelat i IFK:s blåvita tröja. Inget svårt konstaterande, eller hur?

Allra sist. Lika nöjd som jag är med avancemanget till Allsvenskan är jag med att IFK ytterligare fått lite fart på flick-damsidan. Bandybönorna, som började med bandymammor, var ju en genial idé. Lysande Stickan, som någon har myntat.

Nu är det snart vår och sommar. Det brukar gå snabbt. Hav förtröstan. Sen är det åter istider.

Pär Höckert