SPF SENIORERNA GLANSHAMMAR

 

Kåserier

Bowling – sporten som inte svettas

Jag har alltid fascinerats av bowling. Inte för att jag är bra på det – tvärtom. Jag är lika mycket hot mot käglorna som ett mjukt ägg är mot en betongvägg. Men det är något med sporten. Kanske är det att det är den enda idrott där man utan skam kan dricka läsk, äta nachos och tävla samtidigt.

 

När man kliver in i en bowlinghall är det som att teleporteras till en annan dimension – en tidszon där neonljus aldrig dog och där man fortfarande spelar 80-talshits på repeat. Det luktar lite svett, lite plast och mycket nostalgi.

 

Och så är det det där med bowlingskorna – mänsklighetens största skovaliga gåta. De har två egenskaper: de är alltid för små, och de är alltid fula. Man får ett par skor som luktar som ett gammalt gympapass från 1993 och ett klot som känns som att det väger lika mycket som ett mindre barn.

 

Sen kommer själva kastet. Man rör sig framåt med en slags hybrid mellan vals och ryggskott, släpper klotet med en bön till klotguden och hoppas att det inte landar i rännan. Vilket det förstås gör. För tredje gången i rad.

 

Men så plötsligt – miraklet. En strike! Känslan är som att vinna OS, Nobels fredspris och hitta 200 kronor i fickan – samtidigt. Du vänder dig om som en kung, trots att du vet att det lika gärna kunde varit en olyckshändelse.

 

Bowling är alltså en sport där man umgås, skrattar och kastar klot utan större ambition än att undvika total förnedring. Det är gemenskap i sin mest hala, kägelfyllda form. Och det bästa av allt? Man får pommes efteråt.

 

Så nej – jag är inte bra på bowling. Men jag är definitivt med på det.

 

EPILOG:
Vad tyckte ni om det här kåseriet? Jag står som författare, men jag har bara kopierat, även rubriken, från ChatGPT, som är en AI-app.

Jag skrev in Kåseri om bowling i ChatGPT och då kom det här fram. En massa texter från andra kåserier om bowling har blandats, så med det i tankarna borde det vara ganska medelmåttigt. Lite från många ställen samlat på ett ställe. En del bra - en del dåligt, borde bli i mitten, dvs medelmåttigt.
Men, som dansken säger: Smaken är fårskallig, eller vad de nu säger...

 

Anders F

Sommarlov

Nu har bowlingen tagit sommarlov och ordet sommarlov förpliktar. Eller gör det det? Förpliktar alltså?

Jag minns mina sommarlov som ung, inte som barn, utan som tonåring. Man jagade sommarjobb och jag var nog en någotsånär lyckad sommarjobbsjägare. Som fjortonåring var jag springpojke på Blomés blomsterhandel. Vid närmare eftertanke var det nog inget sommarjobb. Det var ett jullovsjobb. Självklart var det fler personer som beställde blommor via blomsterbud vid julen än på sommaren. I alla fall var det första gången jag tjänade egna pengar på att arbeta. Tjänade mer på dricks än lön och även den upphittade plånboken gav hittelön högre än lönen, då jag fick sextio kronor, eftersom det låg sexhundra spänn i pluskan.

Men tidningsbud med tidiga mornar, kontorist på Ahlgrens Åkeri, kontorsvaktmästare på Wessels, koloniföreståndare och chaufför på Konsum var sommarjobb och lönen var också bättre. 

6 kronor per timme som kontorsvaktmästare vill jag minnas och det var väl bra betalt med tanke på det lilla jag gjorde. Drog några stenciler och hällde pengar i portionspåsar med hjälp av en maskin, påsar som senare skulle delas ut till kassorna. Resten av tiden, och det var många timmar, stod jag bara och kollade ut över varuhuset och såg dessutom till att personalen inte tog med sig något därifrån till omklädningsrummet.

Jag upptäckte att för lite att göra är urtrist.

Nåja. Så småningom blev jag lärare och vissa ansåg då att det fanns tre skäl till att bli lärare: sommarlovet juni, juli och augusti. De som sa så tänkte inte på höstlov, jullov och sportlov. Det fanns alltså fler skäl att bli lärare. Rätt ska vara rätt.

 

Nu är det alltså sommarlov från bowlingen och frågan om man ska utnyttja lovet till att träna lite bowling. Problemet är ju att då bryter man ju lovet. Och det är ju som att gå till skolan när man har sommarlov. Det är det ju ingen som gör, eller hur?

Jag gjorde i alla fall inte det under min skoltid. I alla fall inte mer än en gång. Och det var då jag fick Bc i tyska i andra ring på Karro.
Vet du inte vad Bc är? Då är du yngre än jag. Bc betydde ”Inte fullt godkänt”
Vi hade på min tid betygen A, a, Ab, Ba, B, Bc och C där C var underkänt.
Eftersom jag inte skulle läsa tyska något mer på gymnasiet skulle det alltså stå Bc i mitt studentbetyg och där vill jag inte ha något sådant, så jag bestämde mig för att plugga tyska under sommaren och sedan tenta upp betyget i augusti, strax innan höstterminen startade. Och jag pluggade. Inte så ofta kanske. Men ett par gånger öppnade jag min tyskabok. Och tänkte nog på något helt annat.
Lite panik kände jag i alla fall när dagen för tentan kom.

Vi var väl ett tiotal elever som var på plats när läraren började prata tyska med oss. Vad jag inte visste innan var att alla andra var där för att höja sitt betyg till A så de gjorde ju allt för att visa sig duktiga och pratade på och gissningsvis klarade de även den skriftliga delen bra. Jag pratade inte bra och det jag skrev var nog inte så värst heller. Efteråt sa läraren i alla fall att hon inte kunde höja mitt betyg, så jag skulle få behålla mitt Ba.
Jag ifrågasatte inte läraren. Det gjorde man inte på den tiden. Inte kunde jag genera henne med att säga att jag skulle tenta upp ett Bc. Inte Ba. I mitt studentbetyg står det alltså att jag har Ba i tyska. Det är nog bara du och jag som vet att detta fel begåtts, men det har väl preskriberats nu, efter 57 år. Jag ber dig att inte berätta det för någon i alla fall. OK?

Trevligt sommarlov tillönskas alla som har sådant.

 

Anders F

Vårt fantastiska språk

Vi som spelar bowling tvingas ju ständigt tala engelska utan att vi egentligen tänker på det. Förutom själva ordet bowling är ju spärr och strike engelska ord, men här kommer kruxet. Varför stavar vi spärr som det gör, medan bowling och strike har behållit sitt engelska ursprung? Ja inte vet jag, men det är ju inte helt smart. I alla fall ordet strike.

 

För länge sedan. På 1800-talet, uppfanns ett självhäftande band som kom att heta tejp, med då stavades det tape, alltså engelska. Problemet med vissa importerade ord är ju att de inte passar i så bra i svenska språket. Man vill ju kunna böja ordet enligt vanliga mönster och då blir det konstigt. Att tejpa skulle bli tapea eller tapa och tejpen skulle bli tapen. Dessa ord blir ju krångliga att läsa och uttala.

 

En gång, på den tiden jag var lärare, gav jag eleverna i uppdrag att skriva en uppsats i science fiction,  à propos svenska ord. Jag vet att det franska ordet försvenskats till apropå, men jag kunde inte låta bli… Och att översätta science fiction till påhittad vetenskap, gör väl inte någon lyckligare. Blev det rörigt nu?
Nåväl, en av eleverna skrev en uppsats som hette ”Skata i rymden”. Kan ni komma på vad han avsåg? Inte jag heller till en början, men när jag läst ett stycke fann jag att man åkte skateboard i rymden och att det kan heta skejta, även om stavningen inte är så vanligt, men det står faktiskt i SAOL, Svenska Akademins ordlista.

 

Till skillnad mot tejpa har försvenskningen skejta inte blivit vanlig i Sverige. Och någon svensk variant av strike har jag inte sett. Eller…jo, i betydelsen strejk finns det ju en försvenskning, men vi bowlare strejkar ju inte, vi strajkar, i alla fall en del av oss och i alla fall ibland.

 

Ett annat ord som förekommer i både engelsk och svensk variant är ju e-post, dvs mail och mejl. Det betyder att e-post har tre rätta versioner, e-post, e-mejl och e-mail och alla tre går att lägga in i svenskan, man kan mejla, maila och posta, inga problem att läsa och förstå, eller hur? Det finns dock somliga som tycker försvenskningen är löjlig, men till den skaran hör inte jag.

 

Sen finns ju problemet tvärt om också. När jag var barn gillade jag chokladbiten Dajm jättemycket. Nu finns Dajm inte att köpa längre. När Marabou såldes utomlands ändrades namnet till det mer internationellt gångbara Daim. Samma innehåll, samma uttal, men ny stavning.

Anders F

Nya OS-grenar?

Jag satt för några år sedan och tittade på vinter-OS och funderade lite på alla konstiga grenar som förekommer.

Vem kom på slopestyle? Man ställer ut några trappräcken och andra saker i en skidbacke och åker på dem nerför.
Nordisk kombination är en annan sån där konstig gren. Varför ska man kombinera backhoppning och längdskidor? Varför kombinerar man inte konståkning med hastighetsåkning? Eller slalom och störtlopp, javisst ja, just det gör man ju...

Har funderat på varför bowling inte finns med på OS. Räknas det inte som sport? Jämfört med liggande luftgevär är ju bowling rena actionsporten. Ligger det bowlingen i fatet att man partybowlar? Jag menar, det finns ju andra sporter där det borstas en hel del, men som ändå finns på OS-programmet. Då tänker jag på curling. 

Nåväl. Kanske man skulle kombinera bowling med en etablerad olympisk gren. Tänk er cykelbowling. Först cyklar man ett par mil med klotet på pakethållaren, sen springer man in i en hall och kör en serie, varpå man springer ut till cykeln till nästa hall o.s.v. Nån räknenisse kan säkert fundera ut hur poängberäkningen ska ske. Ett missat slag ger en halv minuts tidstillägg eller så... 

Just nu ska jag sätta mig och kolla på skidskytte. Hmm... Skidskytte... Cykelbowling... Kanske inte så dumt som jag först tyckte...

 

Anders F

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR

Nyss tog man farväl av sommaren och gick in i hösten och så upptäcker man helt plötsligt och utan förvarning att det snart är jul igen.

Inte för att jag hör till dem som direkt jagar ihjäl mig för att köpa julklappar, men lite julstress kanske märks någonstans i kroppen. Det ska ju i alla fall fixas råvaror till den hemgjorda julkorven och till grönkålen på halländskt vis. Dessa saker plus skinka, är de enda måste-ha-sakerna på julbordet vad mig anbelangar. Nåja, en snaps också tack, och ett par sorters sill, gravad lax, köttbullar, vörtbröd, god senap och... ja, något mer är det säkert. 

Däremot lägger vi ingen fisk i lut på Anna-dagen, vi kokar inte skinkan för vi doppar inte i grytan, vi bakar inga pepparkakor, inte ens tillsammans med barnbarnen och vi jagar inte efter julgran, för någon sådan har vi inte haft på många år. Vi har inte ens kollat på Kalle de senaste åren!

Så allt är inte som det alltid har varit. Olika traditioner i olika familjer, i olika landsdelar och under olika tider, så är det och så ska det vara.

I vår familj delar vi ut julklapparna en och en och vi väntar tills det ena paket öppnats innan nästa delas ut. Det tycker jag är en bra tradition, trots att vi inte gjorde så när jag var barn. En annan bra tradition är att vi vuxna inte köper några julklappar till varandra. Just den traditionen bryts dock traditionsmässigt varje år och det är väl roligt på sitt sätt.


Under flera år önskade jag mig nya bowlingskoskydd och en ”grip ball”. Problemet var att ingen visste vad jag ville ha, för jag skrev ju inga önskelistor och ingen frågade ju vad jag ville ha, eftersom vi inte ska ge varandra julklappar. Så jag får väl köpa dem till mig själv. Förresten, jag fick ju ett par skoskydd av Gösta. Ett par som han gjort själv. Tack för det Gösta. Trots att det inte var någon julklapp, önskar jag er alla en…

…GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR.

Språket förändras

När jag gick på fortbildning i engelska på 1980-talet fick jag ta del av en forskningsrapport som sa att lärarna är den grupp som är mest konservativa när det gäller språkförändringar. Därmed är de inte förändringsbenägna, som det skulle kunna heta med ett modernt ord. Språkvetare däremot, är de som lättast accepterar att språket ständigt förändras. Övriga befinner sig på en skala mellan dessa båda ytterligheter.

Jag är lärare, visserligen pensionerad, och jag accepterar bara motvilligt språkets förändringar och vill att det ska vara så som det var när jag utbildade mig på 60- och 70-talen. 1960- och 1970-talen, för att vara tydlig.

 

Därför sitter jag fortfarande och ondgör mig över sportkommentatorer som säger att Linn Svan befinner sig fem sekunder bakom Jonna Sundling. Jag menar inte placeringen, utan att det heter efter. Svan är fem sekunder efter Sundling. Egentligen kan det ju vara så, att den som ligger framför ligger efter den som ligger bakom. Kul va?

Ibland undrar man hur en sådan här språkförändring, eller, i detta fall språkförsämring kommer sig. Hur började det? Vem satte igång det? I just det här fallet skyller jag på Christer Ulfbåge. Det var han som bytte ut efter mot bakom. Och andra sportkommentatorer har sedan följt efter, eller bakom som Ulfbåge kanske skulle uttryckt det.

 

I slutet av 80-talet hörde jag för första gången ett uttryck som jag tycker är mycket märkligt. Några socialarbetare berättade om en ny organisation i västra Örebro och sa att man skulle arbeta mot invånarna i Baronbackarna. Jag reagerade direkt. För mig är att arbeta mot och motarbeta synonymt och invånarna i Baronbackarna behövde man verkligen inte motarbeta utan snarare tvärtom. Man borde arbeta för dem i stället. Sedan följde ett antal år då alla arbetade mot andra människor. I alla fall i språket. I verkligheten, som väl var, arbetade man oftast för sina medmänniskor.

 

Det finns många uttryck som förändrats över tid. ”Ge järnet”, som betyder att man ger allt man har, byts allt oftare ut mot ”köra järnet”. Gissar att ursprunget har något med att smedhalvan ger järnet till smeden, men det är jag inte säker på. Däremot vet jag att uttrycket ”det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli” har med smide att göra. ”Man ska smida medan järnet är varmt” betyder ungefär samma sak. När järnet kallnat är det svårare att böja. Nu hör man ofta ”det ska börjas i tid” och det kanske är rätt det också, men blir ju lite konstigt om man kompletterar med ”det som krokigt ska bli”.
Men alla säger inte så. Man ska inte ”dra alla över en kant...”

 

Men är jag helt immun mot förändringar i språket? Nej, naturligtvis inte. Jag har ibland lätt att ta till mig så kallade nyord. För några år sedan började man säga typ i typ tid och otid. Det ordet använder jag typ alltid sedan dess. Men det är kanske typ det enda ordet som jag faktiskt retar mig på att jag använder. Typ tror jag i alla fall...
Märkte ni förresten att jag i näst sista stycket skrev ”förändrats över tid”? Så sa man inte förr. Det är ett också nytt uttryck och det har jag tagit till mig. Jag kanske inte är så språkkonservativ när allt kommer till kritan...

 

Anders F

Materialsport

När men pratar med såna som inte spelar bowling och förklarar att vi bowlare har klot som skruvar sig nästan av sig själv och att banorna har lite olika oljeprofiler från gång till annan, höjer de på ögonen lite grann. 
Apropå det där med oljeprofil. Innan Strike & Co började krångla till profilen för oss mediokra bowlare, snittade jag 180. Året, då elitlaget hade fått hallen att göra svårare profiler, damp man ner på ett snitt på 145-150. OK, lite grann kan det faktiskt bero på vem som håller i klotet, men lite annat kan också vara orsaken till problemen och diskuteras ofta bland oss bowlare. Å andra sidan är det mycket som förändras, och ska förändras, inom all sport. 
Minns hur stavhoppsresultaten förbättrades när man gick från stål- till glasfiberstav. Nästan en meters höjning på några år.
Pratade en gång på sjuttiotalet med Örebrosonen, visserligen född i Västergötland, men tävlande för ÖSK, Lars-Erik Wolfbrandt. Jag sa i förbigående att tiderna på hans tid inte var riktigt nära de tider som presteras nu för tiden. Svaret var ganska kul, tycker jag:
"Nej, det är rätt, men då ska man veta att vi sprang med skidpjäxor på leråkrar."
Det var innan tartanbanor var uppfunna...

 

 

Anders F

Sämst när det gäller, en bowlares tankar

Många är bäst när det gäller. Sån är inte jag. F.n. är jag sämst när det gäller och f.n. har varit i några år nu.

 

Jag tycker att jag gör samma sak varje gång jag bowlar; lagom snabb ansats, blicken riktad mot andra pilen från höger, bra släpp med mycket fingrar (vad det nu betyder, det är ju bara två hål för dem…) och bra släpp med handrörelsen uppåt mot pannan… Men ändå blir träffbilden sådan, att en fotograf med vidvinkelobjektiv skulle bli avundsjuk.

 

Men plötsligt händer det. Ja, inte att jag vinner på triss, men att allt stämmer och klotet går in i fickan och man får flera striker i rad. Kanske inte så många, men ett par tre i alla fall. Då drabbas man av hybris och tror att man hittat tillbaks till den där formen man hade för en fjorton femton år sen. Snart är man dock nere på jorden igen och undrar vad som hände och man funderar på att ta vägen förbi Storbron på hemvägen för att slänga kloten i Svartån.

Mitt personliga rekord över fyra serier är 907, varav en serie var 279, ett ganska hyfsat resultat om jag får säga det själv. Veckan efteråt åkte vi till Kumla och med stärkt självförtroende började jag spela. Efter fyra serier hade jag 527. Det går upp och det går ner i bowling som i det mesta.

Det är ju tur att man är försedd med så dåligt minne att man strax glömmer sina tillkortakommanden. Nu tycker jag att bowling är bland det roligaste som finns, för nu har jag glömt mina 111 i sista serien i senaste matchen.

 

Anders F

Tjäna pengar till föreningen
Levererat av Gratis lagsida, medlemsregister och faktureringssystem till föreningen
Kaka

Godkänn kakor

Vi använder oss av kakor (cookies) för att vår webbplats ska fungera bra för dig. De används även för webbanalys i syfte att hjälpa oss att förbättra våra tjänster.
Så använder vi cookies