På onsdagskvällen spelades det match på finfina Rastavallen. Serieledarna Bosna IF kom på besök och vi var nog många som kände lite pirr i magen inför matchen. Antingen var det de, eller kycklinggrytan som stått framme på spisen några dagar och som intogs strax innan samlingen. Men pirrade gjorde det. För Bosna har ett fint lag, en mix av gammalt och ungt som kombinerar både teknik, fysik och som kan de flesta tricksen i boken och vi var redo för en härlig fight.

Ja i alla fall i två minuter. För efter det gjorde gästerna 1-0 på en hörna som vi ger bort och återigen måste vi ta ansvar för hur vi försvarar på defensiva hörnor. Det måste bli bättre. Skit och trist. Men precis som så många gånger förr så slår inte tidiga motgångar ner oss, utan snarare lyfter oss. För efter ca 10 minuter så börjar vi få igång vårt spel. Vi hittar kombinationer på mitten och varierar med längre svepande bollar ut till våra kantspelare som får lägen mot Bosnas trebackslinje. Sigge kommer fri men missar, och några minuter senare kommer Arman runt på andra kanten och sätter 1-1. Stort jubel. Efter det så tar vi över mer och mer. Vi blandar brasiliansk samba med tysk techno och med lite mer skärpa i avsluten hade vi kunnat leda med både ett och två mål i paus.

Trots det är vi ändå ganska nöjda och pratar om att fortsätta trycka på i samma sätt i andra, och det gör vi. Vi skapar några halvfarliga lägen, men framförallt lyckas vi nästan helt att plocka bort gästernas anfallsspel, vilket är lättare sagt än gjort. Känslan är att vi kan rubba serieledarna och att vi kan bärga en trea. Härligt. Tyckte alla utom domaren. För 25 min in i andra halvlek har han nästan blåst sönder pipan (inte bokstavligt, det var en kvalitetspipa). Gästerna får frispark, efter frispark och frustrationen bland hemmaspelarna märks när samma sak sker gång på gång. Närkampsspel, skrikande vit spelare, frispark. Och när Max får en obegriplig frispark mot sig reagerar han genom att hoppa till en gång och skrika nej rakt ut. Detta sker i ren frustration och är inte riktat mot någon mer än situationen. Men tydligen tycker domaren att så får man inte göra, är går gränsen, aja baja, och plockar fram det andra gula kortet och ger rött. Orättvist och en bedömningsnivå som inte känns ok men som blir helt avgörande. Jag tror inte på konspirationsteorier och vill tro att domare gör sitt bästa för att döma så rättvist som möjligt. Jag vill egentligen inte heller prata om domarinsatser då det aldrig leder till något bra ändå. Men ändå gör jag det idag. Domare är numera alltid helt fredade (och ska kanske oftast vara det också), ifrågasätter man något så hotas man med utvisningar och gula kort, det blir märkligt och barnsligt. Men så är det. Efter vårt röda gör Bosna både 2-1 och 3-1, men ändå ger inte de vackert blåklädda hjältarna upp. Trots en man mindre på plan och i princip varje domslut mot sig så trycker de på och Useni gör 3-2 i 90 min. Mot seriens bästa lag. Vi fortsätter trycka på men får ytterligare ett rött kort efter ett tumult som aldrig borde uppstått efter vad som kan beskrivas som flera märkliga domslut på kort tid och matchen slutar med förlust.

Efter matchen är det en märklig stämning på Rastavallen. Känslan är att vi gjort en bra match. Killarna är verkligen tryckt ner serieledarna i skorna men förlorat. Vid de flesta andra tillfällen hade man känt en ilska och besvikelse över det. Men nu kändes det mest ja…orättvist, frustrerande och ens uns av maktlöshet. Jag hoppas detta blir sista gången vi nämner en domare i vårt referat efter matchen. Det känns ovärdigt att gnälla på en domare och oftast låter man mest som en dålig förlorare vilket faktiskt känns rätt cringe som kidsen säger. Men, ja, jo, vi får gå vidare och ta nya tag. Finns många poäng kvar att spela om. Tack till alla er som kom och hejade på. Södra Stå levererade som vanligt numera. Grymt bra jobbat.

Bäst idag?

***   Hasse

**    Simon

*     Arman

Ta hand om er.

Jaha, hur skriver man en text med lite humor och lustiga undertoner efter en förlust? Ja det är en fråga som jag flera gånger ställt mig sedan vår förlustmatch borta mot Reftele i onsdags. För trots att jag sedan länge lämnat barnets och ungdomens värld bakom mig och numera är en hyfsat vuxen och "mogen" tvåbarnspappa så finns det fortfarande en hel del inom mig som ogillar att förlora. Det har blivit bättre med åren, det ska jag vara ärlig att medge, men det kommer nog aldrig helt lämna mig. Såhär några dagar senare känns sinnet mindre tungt och jag kan nu så smått analysera vår match (och skriva en text) med en tanke och ton som förhoppningsvis inte upplevs som bitter, konspiratorisk eller arg. För även om en förlust ska kännas tråkig och nedstämmande så finns det oftast små positiva bitar att ta med sig och lära av. Så det gör vi. Förhoppningsvis.

Om matchen. Att åka till Reftele och ta poäng kommer bli en svår uppgift för många lag i vår serie. De har ett bra lag och spelade rätt trevlig fotboll (i allafall i 40 min), vilket man kan uppskatta i tider av långbollstjongande Stoke-fotboll. Vi hade pratat om att våga spela vårt spel och att det hade varit trevligt att göra första målet för en gångs skull. Och det gjorde vi. Eller ja, vi gjorde 50 % av det vi hade pratat om. Första målet. På straff, Danne stensäker. Som vanligt. De andra 50 procenten låg nog kvar någonstans i kofferten på snickar-Robbans Toyota för inte var det någon som tycker att vi spelade vårt spel i första halvlek. Vi såg oengagerade ut, sprang för lite, slog mest långbollar och vann sällan/aldrig några närkamper. Att vi ändå skapar en del lägen framåt var helt tack vare Sigge och Useni som var de som försökte kriga i första. Vi ligger under med 2-1 i halvlek och vi var nog allihopa överens om att spelet inte varit tillräckligt bra och att vi måste höja oss i andra. Vi ändrar om i laget, kastar in lite nya ben och flyttar runt, allt för att väcka lite jävlaranamma i andra. Och det funkar. Typ.

För andra halvlek är egentligen allt som den första inte är. Vi börjar springa, pressa, vinna dueller och mala ner motståndet, precis som vi gjort under de flesta andra halvlekarna i år. Reftele som dominerat första halvlek hamnar långt ner i plan, tvingas slå långt och går stundtals på knäna (mycket krampande spelare i GOIF). Vi skapar chanser men träffar stolpen, däcket innanför stolpen, missar frilägen och andra bra chanser. Reftele i sin tur kommer till ett organiserat anfall i andra där de lyckas få en straff som de förvaltar trots att målvakts-Kelvin går åt rätt håll. Lite kalldusch såklart och något som tyvärr kan hända när man trycker på framåt. Vi kämpar och sliter men får inte in bollen trots massivt spelövertag i andra och årets första förlust är ett faktum. Surt som fizzypop-godis men utan den goda eftersmaken. Men här är vi nu. Några dagar senare, och visst finns det positiva saker att ta med oss.

1. Att vi kan vända en matchbild (även om vi tyvärr inte fick med oss målen framåt)
2. Att vi är starka i andra när alla bestämmer sig för att försöka.
3. Att vi aldrig ger upp.

Dessa egenskaper har tidigare lett till sena segrar eller oavgjorda resultat men räckte inte denna gången. Reftele är duktiga och kommer säkert finnas i toppen när vi summerar serien i oktober men faktum är att trots att vi är nykomlingar, fick en gratisplats i serien och förmodligen har det yngsta laget så fortsätter vi att visa att vi hör hemma i femman. När vi är bra så är vi riktigt bra, nästa steg är att få ut det över 90 min. Gör vi det så blir vi svårslagna. Ny match nästa vecka, då mot Torpa som kommer på besök. Förhoppningsvis kan vi då bjuda på en bra prestation framför vår härliga hemmapublik och kriga till oss 3 poäng. Trots förlusten så är framtiden ljus, den lyser ju blå! Ta hand om er och forza di blåe!

Just det. Vilka var bäst?

***  Sigge

**    Useni

*      Affe

Danne satte 1-1 säkert på straff. Bild lånad från Vaisanen.nu

En vis människa lär en gång ha sagt: "Att ge upp är det enklaste du kan göra. Men att fortsätta kämpa, det är där du hittar din styrka."  

Vem som sagt detta är oklart och när det ska ha myntats är även det höljt i dunkel. Chat GPT var tydligt otydlig där. Oavsett, så är känslan att det citatet skulle kunna vara myntat direkt till killarna i laget (samt våra Ultras på läktaren). För efter fyra matcher i serien så är vi fortfarande obesegrade, trots att vi i varje match har släppt in första målet. Ja faktum är att vi inte ens gjort mål i första halvlek än. Våra mål har hittills mestadels kommit sista kvarten vilket tyder på en jäkla kämpatillsvistuparelleriallafallspyr-anda och en vilja att aldrig ge upp. I dagens match mot FK Gislaved satt det åter långt inne, men ännu en gång visar de blåa hjältarna att det inte är slut förrän domaren blåser och hux flux och hip som haver har vi vänt underläge till seger och tre poäng. Starkt. Oja. Grymt. Jorå.

Men vi gjorde det inte ensamma, vi fick hjälp. Av vem undrar ni säkert? Ja det beror nog på vem du frågar. Enligt motståndarna fick vi hjälp av domaren, enligt några i publiken av en oturlig och olycklig skada (vi hoppas på en snabb återkomst #9), statistik skulle säga att vi fick hjälp av hemmaplansfördel, men enligt oss så var det publiken och vår nya fantastiska hejaklack som hjälpte oss mest. En skvadron med yngre supportrar intog nämligen Rastavallen strax innan match. Laddade med megafon, banderoller, halsdukar och flaggor så sjöng vår Ultrasgrupp högre än Uppsala kammarkör och höll hela Bor vakna till långt in på kvällen. Imponerande. Om man som spelare inte orkar ta en extra löpning med den inramningen och hjälpen så vet jag inte vad som skulle krävas. Vi hoppas verkligen på fler kvällar likt gårdagen. Magiskt.

Matchen då? Jo, för en gång skulle hade vi lite koll på motståndet. Vi mötte ju trots allt FK Gislaved två gånger förra året och även om de vann serien rättvist så gjorde vi två bra matcher mot dem och kände därför innan match att vi hade en god chans till poäng/seger.

Första halvlek är jämn, FK Gislaved startar bäst och skapar några halvfarliga chanser. Särskilt bra var de på fasta situationer där de var både tunga men även hade bra leverans på inspelen. Efter en kvart/tjugo så tar vi långsamt över mer och mer. Enligt Samuel Eskils finfina referat på min fotboll skapar vi både två och tre fina chanser där Dannes vänsterfossing får den bästa chansen någon meter från mål, men där han på något sätt lyckas pricka målvakten snarare än målet. 0-0 i paus kändes rättvist men känslan var att vi var på gång. 

I paus pratade vi om att fortsätta som vi avslutade första och pressa på, trycka fram och hålla bollen inom laget. Något som vi lyckas med ganska bra. Gislaved skapar förvånansvärt lite i öppet spel men precis som i första är de moraknivsvassa på de fasta situationerna. I matchminut 53 får de en hörna som vi rensar på linjen ut till ännu en hörna. Här borde vi lärt oss av det som precis hänt men icke. Deras vänsterback slår en precis likadan inskruvad hörna mot första stolpen som på något sätt letar sig in i mål. Trist, sa Bill, skit sa Bull. Men bara att bryta ihop och komma igen.

Och som vi kommer igen. Vi satsar framåt, hittar kombinationer och löpningar som skapar chanser. Max dunkar en boll i ribban, har en annan som rullar precis utanför och vi känns farliga. Men det dröjer till matchminut 77 innan vi gör vårt första mål. Hasse tar en blixtsnabb löpning (Hassinho), blir nerdragen och domaren pekar på straff. Danne trycker in straffen säkert och känslan är att vi bara ska fortsätta gå för det. Och det gör vi. Med fyra minuter kvar av ordinarie speltid pressar Useni och Max moståndarnas försvar som i ren panik försöker rensa men på något sätt lyckas träffa Useni som friställd säkert rullar in segermålet. Total eufori och magiska stämning på Smålands Wembley (Rastavallen). Tre nya poäng efter en ny sen vändning. Kul för alla yngre med starka hjärtan men tufft för oss äldre svaghjärtade ledare i svart. 

Totalt sett är det en ganska jämn match där vi äter oss in och tar över mer och mer ju längre matchen pågår. Vi slutar aldrig kämpa och ger aldrig upp, något som gör att vi fortsätter vända och vinna jämna matcher. Detta är en styrka. Ny match redan nästa vecka mot Reftele som går som tåget. Det blir en riktig värdemätare och en härlig utmaning. Hoppas ni vill ta bilen längs med Rv27 och stötta diblåe även då. Tack till alla som kom och gjorde fredagen till en magisk kväll. Ta hand om er! #forzadiblåe

Bäst i matchen:

***   Björk

**    Useni

*      Musse

I fredags drog di blåe hjältarna iväg på en bilresa genom Smålands djupa skogar, passerade en bilskrot, en VM-hjälte och en westernby innan man var framme vid Liavallen i Kulltorp.  

Humöret var gott efter de två första matcherna och förhoppningar om en trevlig och välspelad match fanns. Dessa förhoppningar grusades litegrann (läs mycket) när man såg planen som tyvärr var både gropig, lite svagt klippt och gul på ett flertal ställen. Synd för matchen men lika för båda lagen. Så bara att bita ihop och försöka göra det bästa av det.  

Och vi rivstartar verkligen. Max rinner tidigt igenom efter ett inspel från höger men träffar mitt på målvakten. Efter det börjar båda lag göra tekniska missar som till stor del berodde på planen och i stället för att passa bollen på backen så lyftes det långa bollar på chans. Något som Kulltorp var betydligt bättre än oss på. Efter ca 15 min får Kulltorp en hörna som de nickar in. Trist, skit och uppförsbacke (som vanligt) och vi får göra några byten som stabiliserar men inte riktigt gör någon skillnad. 1-0 underläget står sig till paus och i omklädningsrummet är alla eniga om att arbetsinsatsen i första varit för dålig överlag och att vi måste våga och vilja mer I andra. Och det gör vi. Vi jobbar oss in i matchen och tar över spelet. Vi försöker hålla bättre I bollen men har rätt svårt att få till de riktigt farliga chanserna. Därför kommer kvitteringen lite som en blixt från klar himmel när Useni vänder och vrider med bollen och avlossar en vristbomb rakt upp i Kulltorps vänstra kryss. Stenhårt, och ursnyggt. Ryktet säger att nätet fortfarande står i strut på Liavallen.  

Efter det fortsätter båda lagen att försöka utan att egentligen skapa så många lägen och matchen slutar 1-1 och di blåe står fortfarande obesegrade i div 5. Efter dusch och allmän uppfräschning lämnade vi dansbandsmusiken, det järnrika vattnet och den trevliga kiosken på Liavallen med 1 p, en stukad fot, ett brutet näsben och känslan av att vi nu förstår att vi kommer behöva göra topprestationer om vi ska vinna i femman. Det räcker inte att ställa ut skorna utan jobbet måste alltid göras. För när vi gör det är vi svårslagna. Ny match nästa vecka, då hemma på magiska Rastavallen då FK Gislaved står för motståndet. Vi hoppas då kunna bjuda publiken på en betydligt bättre insats och spel än idag. Kulltorp var bra och med lite distans får vi nog vara nöjda med en poäng men vi vet att vi kan bättre. Jaja, nya tag redan på söndag då u-laget spelar borta mot Peking i Nissafors. Väl mött.  

Bäst mot Kulltorp

***      Kelvin Eriksson

**       Simon Arthursson

*         Isak Sandolf

Dagens bäste räddning av Simon. Bild lånad från vaisanen.nu

1965 släpptes den legendariska filmen Hjältarna från Telemarken. Filmen utspelar sig i Norge under andra världskriget. Man får följa ett gäng norska motståndskrigare som slåss mot en tysk armé av soldater. Situationen ser länge hopplös ut, men till slut besegras nazisterna och de goda vinner mot det onda. Precis som man vill att det ska vara.

Snabbspola bandet 60 år och en remake i modern tappning utspelades på fina fina vallen i Bor. Ett gäng blåklädda hjältar besegrade numerärt överlägsna ”skurkar” när allt såg som mest hopplöst ut, det goda segrade över det onda, återigen. Namnet på vår nya film? Hjältarna på Rastavallen. Ni som var där vet vad jag pratar om. Legendariskt.

Inför matchen var stämningen i diblåe god. Några skador och bortresta spelare gjorde att vi fick ändra om lite i laget. Ludde (15 bast) kliver in och debuterar från start i a-laget, samtidigt som Sigge flyttades upp på mitten. Inga konstigheter.

Målet för dagen var att våga. Våga spela vårt spel, våga utmana, våga vinna dueller och våga hålla bollen på backen. Kanske tar killarna den sista punkten på för stort allvar. För redan efter 40 sekunder har Lagan AIK satt press på oss, vunnit boll högt och på något sätt fått in bollen bakom Kelvin i mål. Snopet. Jodå. Vi tappar lite fokus, blir ännu mer stressade och första 10 minuterna är helt i Lagans favör. Övriga 80 min är våra.

För när chocken efter målet i baken lagt sig tar vi tag i matchen. Backlinjen är precis så stabil som vi vet att den är och spelar både fläckfritt försvarsspel samtidigt som vi hittar spelytor mellan Lagans lagdelar. Vi kommer runt på kanterna men när inspelen väl kommer är det mest röda Laganspelare i straffområdet. Här måste vi bli bättre. De stora chanserna kommer i stället på fasta situationer. Oliver har en nick i ribban, Björk ett skott strax över osv. Men trots massivt bollinnehav så ligger vi åter under i paus.

Vi tar en ultrakort paus, gör några förändringar i laget och är överens om att fortsätta springa, hålla i bollen och göra jobbet. Och det gör vi. Vi träffar ribban ytterligare en gång och är nästannära vid några tillfällen. Vi känner att vi är på gång och det gör motståndarna med som ser sketslut ut. De tar till alla italienska trix de känner till för att behålla ledningen (dark arts). Och det ser ut att fungera. När även Maciej blir utvisad i 87 min ser situationen i Telemarken…äh jag menar Rastavallen mörk ut. Men trots en man mindre är det vi som trycker på, vi som har boll och vi som skapar chanser. I 91 minuten får vi en frispark strax utanför straffområdet som Musse smeker in. Galet snyggt och galet firande. Här hade många lag nöjt sig och bevakat sin poäng. Men inte dessa blå partisaner. Nähedå. Killarna fortsätter att anfalla och i 93 minuten hittar samma Musse (som nyss lekt Declan Rice) in till Useni i straffområdet och han pausfintar, håller i och rullar bollen stolpe in bakom en maktlös bortamålvakt. 2-1! Slutvissla. TV-puckshög (typ) och tre poäng. Hjältarna stod där stoiskt medan besvikna bortaspelare funderade på vad fasen som egentligen hände. Stor kväll i div 5 för nykomlingarna Bors SK.

Efter två matcher står vi nu på 4 p. Ett facit som vi nog får vara nöjda med. Målet är fortfarande att hålla oss kvar. Men samtidigt så känns det härligt att veta att det finns en moral i gruppen, en fighting spirit och en jävla go som gör att vi kan vända matcher även här. Grymt. Nästa vecka väntar bortamatch i Kulltorp på fredag. Återigen ett lag som förra året spelade i fyran och återigen en härlig utmaning för vårt unga lag. Kom och stötta Hjältarna från Rastavallen! Väl mött och tack för alla som kom idag. Ni, vi och vädret värmde. Glad påsk allesammans. #Forzadiblåe

Bäst idag?

***                     Musse

**                       Simon

*                         Björk