Teamets två första landslagsmän!

Team Sweden med Henke Eriksson, Pär Styf samt president Alexander Lukashenko.

Äntligen har Teamets verksamhet burit frukt, Henke Eriksson samt Pär Styf har varit i Minsk och representerat Team Sweden i Christmas Cup!

Resan gick med flyg till Riga och senare till Vilnius i Litauen där bussfärden mot Minsk startade. Team Sweden anlände till Minsk efter en intressant busstur med poliseskort. Tjutande sirener och blåljus. Polisbilen spärrade av när vi skulle svänga och all trafik stoppades för att vi skulle fram. En känsla av att nu var vi verkligen VIP:s började snabbt infinna sig. Hotellet var definitivt inte det största i området, men mycket stort enligt våra mått och alla försågs med enkelrum, så VIP-känslan bestod. Vår arena var Minsk Ice Palace och vi har spelat våra tre gruppmatcher där mot Finland, Österrike och Vitryssland. I och med presidenten Alexander Lukashenkos deltagande i det vitryska laget, så var säkerhetsarrangemangen omfattande i Minsk Ice Palace.

Vi förlorade alla tre matcher, Finland-Sverige 6-4, Sverige-Österrike 3-4, Sverige-Belarus 1-6. I det österrikiska laget fanns en gammal bekant på isen - nämligen Bengt-Åke Gustafsson. Bengt-Åke njöt av att för första gången ha varit med och slagit Sverige. Vårt lag kämpade väl och skakade även det starka vitryska laget, som var kraftfullt förstärkt till vår match. Belarus var piskade att vinna mot oss efter att ha spelat 2-2 Österrike, vilka senare slog Finland med 6-4. Vi höll 1-1 i matchen länge och var nära att kvittera efter 1-2 för Belarus. President Alexander Lukashenko deltog då och då i matchen. Skridskoåkningen var kanske inte den bästa, men så var han även rätt överårig - i förhållande till övriga deltagare. Skottet satt dock riktigt bra när han fick tid att ladda. Passningarna var luriga från hans sida.

Minsk Ice Palace tog in cirka 5 000 åskådare och var fullsatt nästan varje match - även vid matcher av typen Sverige-Finland, som borde vara relativt ointressanta för Minsk-publiken. När Vitryssland spelade var det alltid fullt och några tusen utanför som inte gick att få in ens med skohorn.

Finaldagen var en enorm upplevelse i Minsk Arena. Belarus och Ryssland gjorde upp om vem skulle få härbärgera den enorma bucklan i ett år. Arenan var mer än fullsatt - gissningsvis fanns det ytterligare några tusen utöver det maximala antalet sittplatser - 15 000. Utanför köade några tusen förgäves efter biljetter.

David Engblom som för någon dag sedan blivit hedersmedlem i AIK fullbordade sin vecka genom att bli utsedd till turneringens bästa back och fick motta den enorma publikens jubel när han stegade in på isen. I matchen vann Belarus ganska enkelt över ett lamt Ryssland och hela turneringen slutade i stor glädje för alla tusentals vitryssar. Presidenten och hans lag kastade ut en stor mängd nallebjörnar till publiken.

Vi - och alla andra lag - transporterades med buss och blåljusblinkande poliseskort efter matchen till en fantastisk restaurang för avslutningsbankett. Borden stod uppdukade med förrätter. Bara välja vad man ville ha. Varmrätter kom sedan och någon sorts varmrätt ytterligare plus mycket annat. Glasen stod aldrig tomma såg trevliga servitriser till. Under kvällen uppträdde först en vitrysk dans och sångtrupp (se bilden t.h.) De följdes av den ena sångerskan och sångaren efter den andra mixade med ljusshowstrupper och den vitryska tomtens inträde med dans och sånggrupp. Den vitryska tomten är blå och en rackare att få igång långdans. Sverige vann i varje fall banketten genom att delta i dans, sång och glam. Alla kom ifrån den med hedern i behåll och ingen föll, vilket inte kan sägas om en del andra lag där man kämpade väl vid bordet - men dukade under så att säga. På hotellet var vi cirka 01.30 och upp steg vi 03.00 för avfärd 03.30.

Man kanske inte behöver tillägga att vi sov oss igenom hemresan så gott vi kunde efter detta spännande och upplevelserika äventyr i Vitryssland. Ett Vitryssland som mötte oss med stor gästfrihet.

// Text & Foto från soho.se