Dela nyhet
Om outtalad förväntan
18 mar 2017
Jag skriver och pratar ofta om vikten av att det är barnens lust och intresse som är i centrum i ishockeyspelandet.
Ganska givet hos de flesta och lätt att nicka och hålla med om de orden.
Vi vill alla vara bra föräldrar och göra bra saker för våra barn.
Vi vill hjälpa dem att få sunda och bra värderingar.
Vi vill ge dem en vardag som känns meningsfull och som stärker dem som individer.
Men ibland kan det vara knepigt. Ibland är det en svår balansgång.
Alla har vi hört talas om tokiga hockeypappor (det finns tokiga hockeymammor också, tro mig…).
Men vart går gränsen?
Vart går gränsen mellan att vara en förälder som är närvarande, stöttande och intresserad i sitt barns aktiviteter och att vara en förälder som outtalat lägger förväntningar på sitt barn som många gånger kan vara svåra att bära på eller/och leva upp till.
Jag vill med den här texten inte komma med något facit (för det har jag inget) hur du som förälder ska agera, jag vill bara belysa en problematik som jag har upplevt under mina år som sportchef/tränare för yngre killar och tjejer.
I de allra flesta fallen handlar förälderns närvaro och intresse om att man vill väl och vill göra sitt barn en tjänst. Och så är det nog också i de allra flesta fall också. Men det är som sagt en svår balansgång som inte alla är medvetna om. Det är inte helt ovanligt att förälderns närvaro och intresse skapar en outtalad förväntan hos barnet. Barnet känner, upplever och tror att mamma eller pappa förväntar sig saker och att dom måste leva upp till den förväntan för att lyckas i sina föräldrars ögon. Jag har sett många barn under åren som under träningar och matcher sneglat upp på läktaren för att få bekräftelse av mamma eller pappa.
Det är ganska vanligt att jag stöter på barn som inte riktigt vet vilket ben dom ska stå på. Tränaren säger en sak. Medspelarna i femman ger direktiv om hur han eller hon tycker att det ska gå till. Och till det så får denna unga person ibland instruktioner av mamma eller pappa om hur han eller hon ska göra i olika situationer. Det riskerar att bli väldigt spretigt och svårhanterligt för många.
I en lagsport som hockey kan det vara lite extra knepigt. Inte bara barnet utan även föräldrarna har ett antal andra barn som man medvetet eller omedvetet jämför sig med. Man tittar på hur de andra barnen i gruppen agerar och på vad dom behärskar eller har lärt sig. Men alla har olika förutsättningar, såväl fysiskt som mentalt och ambitionsmässigt. Det är lätt att även detta blir en outtalad förväntan hos barnen, att man jämförs med och förväntas klara samma saker som de barn som kommit längst. I vissa fall kan skälet till att en del kommit längre vara att dom helt enkelt haft en tidigare fysisk utveckling och kanske ligger ett par år före i sin kroppsliga utveckling. Ska då barnet jämföras med den tidigare utvecklade så kommer en känsla av otillräcklighet som ett brev på posten.
Vi måste utgå från varje individs egna förutsättningar för att kunna stimulera och utveckla personen optimalt. Förståelsen för att alla utvecklas (fysiskt, mentalt och ambitionsmässigt) i olika takt är central hos såväl ledare, lärare och föräldrar.
Det handlar till stor del om att få och ha balans mellan de yttre och inre förväntningarna och den egna förmågan och ambitionsnivån. Skulle det finnas en obalans mellan förväntningar och förmåga riskerar det att förta lusten hos barnet.
Summa summarum; du som förälder ska givetvis vara närvarande, stöttande och intresserad i ditt barns ishockeyspelande, men det är också oerhört viktigt att du är uppmärksam på att ditt barn spelar ishockey på sina villkor och att det är barnets lust som får vara i centrum.